Kapitel 23

Rörelsen överförs till det nya århundradet

 

Det ursprungliga samfundet var nu uppdelat i två grenar, en delning som H P Blavatsky själv nästan varit tvungen att tillgripa 1888 som det enda sättet att skydda det arbete som anförtrotts henne av mästarna. Det är därför nödvändigt att följa varje grens öden, men endast i en mycket kortfattad form eftersom denna boks huvudsyfte inte är att ge en utförlig skildring av den teosofiska rörelsen, utan en konturteckning av H P Blavatskys levnadsbana och hennes arbete som budbärare och lärare.

Vid underrättelsen om den amerikanska sektionens beslut att utan inblandning fortsätta det teosofiska arbetet, sände överste Olcott sektionen ett meddelande i vilket han erkände dess "odisputabla rätt" att göra så och frambar sina bästa välgångsönskningar. Därvid sade han att "en separation som den nuvarande var mycket klokare än fortsättandet av disharmoni och split genom orsaker, alltför välkända för att behöva särskilt framhållas." Två år tidigare hade han skrivit till W Q Judge:

Om du önskar separata teosofiska samfund, bestående av sektioner, så skaffa dem för all del. Jag erbjöd HPB detta och även A P S [Sinnett] för åratal sedan. (Report, 9th American Convention , 1895, 23)

Teosofiska Samfundet var alltså nu uppdelat i två självständiga grenar, två systersamfund, av vilka vart och ett alltsedan dess har gått sina egna öden till mötes. De få loger i Förenta Staterna som sympatiserade med dr Besant och hennes åsikter försökte ivrigt samla sina krafter, men det tog tid att rekonstituera en ny sektion som erkände Adyar som sitt huvudkvarter. Hela den indiska sektionen, majoriteten av den europeiska och större delen av den lilla australiska sektionen valde att följa Adyar. Dr Besant slog sig ned i Indien där hon ägnade sin utomordentliga energi åt utvecklandet av adyarsamfundet, temporärt försvagat genom förlusten av stödet från den rikare och kraftfullare amerikanska sektionen och många aktiva loger och medlemmar i andra länder.

Under återstoden av sitt liv arbetade överste Olcott oförtrutet för teosofin och buddhismen. Han företog långa och tröttsamma föreläsningsturnéer, upprättade fria skolor för de "ovidrörbara" och andra, samt förbättrade ständigt huvudkvarteret i Adyar. Bland hans beundransvärda bidrag till mänsklig välfärd och sann bildning, intar skapandet av ett utmärkt bibliotek i Adyar, nu innehållande tusentals volymer och österländska manuskript, en särskilt bemärkt plats. Han dog i Adyar 1907, kort efter en olyckshändelse ombord på ett fartyg. Han var, som mästarna sade, en god och osjälvisk man, mycket mänsklig men på inget sätt mystikt lagd, och han missförstod ofta H P Blavatskys planer och hindrade dem t o m tid efter annan på grund av sin okunnighet om de ockulta order, enligt vilka hon handlade och som hon inte kunde avslöja. Hon talade och skrev mycket uppriktigt om hans brister och förtjänster till W Q Judge. T o m vid de tillfällen då Olcott lade hinder i vägen för hennes planer och förorsakade oro bland dem som kunde se hans misstag, var hon alltid rättvis och vänligt stämd i sin uppskattning av hans karaktär. I ett brev 1887 till Judge, som var upprörd över vissa av hans handlingar, säger hon exempelvis:

Du gör för stor affär av mig och för liten av honom. Han är bättre än jag i flera avseenden, ty jag har fått träning, men han aldrig.

Detta är Olcotts ovärderliga egenskap: TRO på sin mästare och inget begär efter lön... (The Theosophical Forum, III, 225-6, juli 1932)

Det är helt klart att Olcott tidvis stod i såväl inre som yttre förbindelse med sin mästare Morya, även om förbindelsen, som han säger, inte var beständig. Om han ibland förtjänade kritik och förebråelser från mästarna M och K H, uppskattade de likväl hans ständiga hängivenhet och aldrig sviktande energi, ty, som de sade, "otacksamhet är inte en av våra laster!"

Olcott hade uppgiften att bygga det materiella vehiklet för framläggandet av teosofin i det nittonde århundradet, och det är ett under att han gjorde så få misstag. Han måste bana sig väg genom okända och svårframkomliga trakter, konfronterad med hinder och snärjd av prövningar som skulle kommit svagare och mindre beslutsamma män att rymma fältet i förtvivlan.

Dr Besant valdes till president för Teosofiska Samfundet (med huvudkvarter i Adyar) och hon påbörjade snart vissa förändringar i samfundets verksamhetssätt. En av de första var uppmaningen till teosoferna att på ett mer positivt sätt deltaga på religiösa, sociala och filantropiska arbetsfält - i avsikt att "teosofisera" dem. Ev avdelning, kallad "The Theosophical Order of Service", organiserades för att genomföra detta.

Omkring 1906 uppkom en mycket allvarlig kris inom adyarsamfundet, men dessbättre berörde den ogynnsamma publicitet som krisen framkallade bara indirekt övriga teosofer. Krisen förorsakades av de läror som framlades av en framstående engelsk medlem, C W Leadbeater. Denne hade varit förbunden med arbetet i Indien under den första tiden och senare varit sekreterare i Sinnetts exklusiva londonloge, men bosatt i Adyar sedan 1906. Han försvarade vissa metoder rörande ungdomens sexualproblem, metoder som bestämt förkastades av många bland adyarteosoferna. Mycket prövande förvecklingar följde, och under dessa drog sig ett stort antal adyarmedlemmar tillbaka och flera loger upplöstes. För att förekomma ännu allvarligare slitningar lämnade Leadbeater samfundet. Dr Besant uppträdde vid denna tid mycket kraftigt mot hans läror i ovannärnnda ämne och överste Olcott, som också helt och hållet ogillade dem, var i hög grad upprörd över hela situationen. Efter överstens död 1907 meddelades det att Leadbeater gett dr Besant, den nya presidenten, en försäkran om att han inte längre skulle förkunna de motbjudande lärorna, och på hennes rekommendation återupptog styrelsen honom som medlem av samfundet.

En annan orsak till oro och medlemsförlust uppstod ur oppositionen mot dr Besants uppmuntran av "Liberala katolska kyrkan" och "Sam-frimurareorden", två organisationer i vilka Mr Leadbeater var verksam som en ledande kraft. Många teosofer betraktade sådana organisationer som synnerligen olämpliga bundsförvanter till Teosofiska Samfundet, även om de inte var formellt sammanslagna med detta. Man ansåg att många framstående medlemmars aktiva deltagande i dessa utomstående rörelser komprometterade samfundets icke-sekteristiska karaktär, men dr Besants kraftfulla personlighet och stora auktoritet ställde majoriteten på hennes sida, dock inte utan förluster. Dessa och andra sidoinflytelser som gav upphov till allvarliga störningar har tillskrivits inflytandet från C W Leadbeaters dominerande personlighet - ett psykologiskt problem som endast kan få sin lämpliga behandling i en fullständig analys av de talrika fakta som föreligger.

Uppriktigt angelägen om att i Indien få till stånd en högre uppfostran och bekämpa den materialistiska tendensen i folkundervisningen, inrättade dr Besant ett gymnasium och college i Benares 1899. Detta övergick sedan i de indiska myndigheternas händer och utvecklade sig till hinduuniversitetet i Benares. Annan värdefull och omfattande uppfostringsverksamhet har sedan dess utförts i Indien, på Ceylon etc under beskydd av Adyar-TS. 1918 organiserade dr Besant de indiska boyscouterna, varvid hon utnämndes till "Honorary Commissioner" för Indien inom boyscoutrörelsen.

1913 beslöt hon att ägna sig åt politisk verksamhet. Hon startade flera tidningar och 1917 valdes hon till president för den indiska nationalkongressen. Fastän denna verksamhet var av privat art och inte förknippad med Teosofiska Samfundet (Adyar) som sådant, fann allmänheten det svårt att skilja mellan hennes politiska och teosofiska arbete på grund av hennes framträdande ställning i bådadera.

1910 organiserade dr Besant "Orden Österns stjärna" för att förbereda ankomsten av en väntad "världslärare". Jiddu Krishnamurti, en ung hindupojke, protegé till dr Besant och lärjunge till Leadbeater, utsågs till dess överhuvud, och det var en utbredd tro bland adyarteosoferna att han skulle tillhandahålla det fysiska vehiklet för en mycket hög adepts inkarnation. Även om denna organisation officiellt inte var en del av TS var dess ledande personer medlemmar, och återigen uppstod svårigheter från deras sida som fruktade att organisationen skulle dra uppmärksamheten från det teosofiska arbetet. Emellertid upplöste Krishnamurti sin orden fastän den hade många medlemmar, och begränsade därefter sin verksamhet till föredrag och författarskap.

Dr Besant var inte bara en synnerligen framstående talare som höll föredrag i hela världen till förmån för sitt stora samfund och sina andra verksamhetsgrenar, utan också en kunnig och produktiv skriftställare i teosofi samt indiska sociala och politiska spörsmål. Hon avled i Adyar 1933. Efter Judges Cirkulär, 1894, i vilket hans utnämning till ensamt huvud för den esoteriska skolan tillkännagavs, ledde hon en egen skola för dem som föredragit att följa henne.

Vid skilda tidpunkter alltsedan uppdelningen av det ursprungliga TS i de två teosofiska samfunden med sina respektive huvudkvarter i Amerika och Indien, har sidoskott grenat ut sig från dessa. Åtskilliga andra teosofiska och kvasiteosofiska sammanslutningar med olika namn driver därför en helt självständig verksamhet.

En av dessa grupper, The United Lodge of Theosophists, bildades 1909 av Robert Crosbie i Los Angeles, Californien. Crosbie hade utbildats av W Q Judge och Katherine Tingley, men lämnade 1904 Teosofiska Samfundet som då hade sitt huvudkvarter på Point Loma. ULT säger i sin deklaration att det inte har någon konstitution, inga stadgar och inga ämbetsmän, och att den enda grunden för medlemskap är likhet i syfte och lära. ULT publicerar H P Blavatskys och W Q Judges standardverk, liksom tidskrifter i vilka Blavatskys och Judges tekniska och praktiska teosofi presenteras.

En kort redogörelse måste nu lämnas för det arbete som utförts under Judge och hans efterträdare. Olyckligtvis hade Judges hälsa blivit allvarligt undergrävd av nära tre års stridigheter som förvärrade verkningarna av den feber han ådragit sig i Sydamerika många år tidigare. Alltifrån bildandet av Teosofiska Samfundet i Amerika i april 1895 till sin död den 21 mars 1896 kämpade han med att föra verket vidare trots tärande sjukdom och tilltagande svaghet, och när hans röst fullständigt svek honom, skrev han och kunde på så sätt fortsätta att inspirera samfundets arbete till sin död.

1890, kort före sin död, gav H P Blavatsky särskilt eftertryck åt aforismen "otacksamhet är ett brott inom ockultismen" genom att uppfordra medlemmarna att försvara Judge gentemot de angrepp som hade börjat redan under hennes livstid. Hon kallade honom "återupprättaren av teosofin i Förenta Staterna" och "en av de tre stiftarna av Teosofiska Samfundet, de enda tre som förblivit saken trogna och stått fasta som klippan". Genom sin stora organisationsförmåga och sitt inspirerande föredöme, liksom genom sin undervisning, hade han fört det amerikanska arbetet till en hög nivå av hängivenhet, harmoni och energi. Närhelst svårigheter uppkom manade han medlemmarna att koncentrera sig på att sprida teosofi hellre än att ödsla tid på att kivas om småsaker som snart skulle glömmas. Den viljekraft som banar sig väg genom varje hinder, framträdde i hans tidiga försök att skapa ett aktivt centrum i New York. Han hyrde en lokal för offentliga möten, men i början kom bara ett fåtal åhörare. Ibland var han själv den enda person som var närvarande. Men vare sig någon publik kom eller inte, brukade han läsa ur Bhagavad-Gita och hålla sitt annonserade föredrag. Han ägde den tro som försätter berg. Efterhand infann sig medhjälpare, och det lilla fröet växte till den stora och betydande Aryanlogen, själen i det amerikanska arbetet. Han var en utmärkt talare, och hans föredrag över de teosofiska förklaringarna på livsproblemen var mästerstycken av klar framställning. Hans böcker och hans många artiklar i The Path utmärker sig genom praktiskt förnuft och en ovanlig förmåga att framlägga svåra och mystika ämnen i en enkel och tilldragande form. Teosofins Ocean, som kortfattat framlägger H P Blavatskys filosofiska läror och Brev som hjälpt mig, i vilka de första stegen på vägen till fullkomning är antydda, utgöra klassiska teosofiska verk. W Q Judge ägde den sanne lärarens förmåga att väcka själen till liv hos andra. George W Russell, den irländske poeten som var nära vän till Judge, skrev vid underrättelsen om hans bortgång:

Det var inga ytliga band som förenade oss med honom. Ingen försökte mindre än han att bland människor vinna den tillgivenhet som kommer av ett imponerande uppträdande... Här var en hjälte som kom till oss från avlägsna, storartade tidsåldrar, bara på ytan bärande vår tids obetydliga dräkt. Även vi kom från detta förflutna, men glömska av det. Han kom med minne och förmåga att snart återvinna sin kraft. (Irish Theosophist , IV, 123, april 1896)

Lyckligtvis lämnades samfundet inte utan ledning efter hans bortgång. Flera år tidigare hade H P Blavatsky uppmanat honom att söka efter en chela som med tiden kunde hjälpa honom. I ett brev till Judge 1899 frågar hon: "P S. Har din nya chela visat sig än?" (The Theosophical Forum, juni 1932)

Han sökte oavbrutet och omkring två år före sin död upptäckte han att denna chela var en förmögen New Yorkdam, ivrigt sysselsatt med filantropisk och likartad verksamhet. Hennes namn var Katherine Tingley. Hon såg i W Q Judge en person som fullständigt sympatiserade med hennes ideal och strävanden, och fann i teosofin ett mycket större fält för sina humanitära ansträngningar än det på vilket hon tidigare arbetat. Hennes fleråriga arbete bland fattiga och brottslingar hade övertygat henne om att hon inte funnit den rätta metoden för att förbättra förhållandena, och att varaktiga framsteg knappast var möjliga utan en bättre förståelse för problemets själva natur och ett nytt system för ungdomens uppfostran. Hennes dröm var att kunna upprätta vad hon kallade "förebyggande skolor", vilka skulle syssla med karaktärsuppfostran som en grundväsentlig förberedelse för en framgångsrik förändring. Då hon träffade W Q Judge fann hon att teosofin innehöll problemets lösning. Hon såg honom första gången under en bister vinterdag, när hon arbetade vid "Do Good-missionen", huvudkvarteret för ett tillfälligt välgörenhetssamfund som hon hade stiftat. Två dagar senare mottog hon besök av Judge och hon skriver:

Han talade om för mig att han hade läst om mitt arbete bland de fattiga och kommit till oss för att göra sig närmare underrättad därom. Han sade sig ha funnit att arbetet var praktiskt och till nytta, men han förstod att jag inte var tillfredsställd därmed utan längtade efter att bli i stånd att hjälpa på något sätt som skulle gå mycket djupare - som kunde undanröja orsakerna till det onda och inte bara lindra följderna därav. (Gudarna bida, 68)

Under de sista åren av W Q Judges liv kunde Katherine Tingley ge honom värdefull hjälp och lätta hans arbetsbörda. Under samma tid förberedde han henne för de plikter vilka hon som efterträdare till honom snart skulle överta i samfundet, i synnerhet de som vilade på det yttre huvudet för den esoteriska skolan. Endast några få medlemmar, de som stod honom närmast, kände till hennes intresse för teosofin och hennes samarbete med honom i den teosofiska verksamheten. Med anledning av viss kritik som cirkulerade efter Judges död beträffande det lämpliga i att en skenbart ny och okänd medlem blev ledare för samfundet, återges följande uttalande. Det gjordes av Mrs Archibald Keightley, en teosofisk skriftställare och förtrogen medarbetare till W Q Judge, välkänd under pseudonymen "Jasper Niemand". Hon skrev:

Det är väl känt för medlemmarna av det inre rådet i Amerika och Europa att det nuvarande yttre huvudet [Mrs Tingley] under två år biträtt Judge i skolans inre arbete som hans medarbetare och jämlike. Några av dessa rådsmedlemmar utförde ett viktigt arbete under hennes ledning och på Judges order, en tid innan han gick bort. Det nuvarande yttre huvudet hade Judges odelade förtroende, liksom hon har rådets. Rådet, som är sammansatt av medlemmar i Amerika och Europa, är helt eniga på denna punkt och i synnerhet de medlemmar som stod i nära beröring med HPB under hennes livstid... Vad mig själv beträffar kan jag säga att Judge så tidigt som i juni 1894 beskrev det nuvarande yttre huvudets ställning i skolan för mig... Inga tvivel är möjliga beträffande hans utnämning av det nuvarande yttre huvudet, och det finns inte heller några tvivel om hennes förmåga att fylla denna plats och hennes rätt till densamma eller beträffande mästarens ledning i denna sak. (The Searchlight, 30, maj 1898)

Mycket mer kunde sägas om detta. W Q Judge efterlämnade dokument med upplysningar som bekräftar Mrs Keightleys uttalande och ger uttryck åt den höga uppskattning som han hyste för Katherine Tingley.

Till en början innehade Katherine Tingley ingen officiell befattning i samfundet, fastän hon omedelbart anmodades att leda dess verksamhet. I överensstämmelse med hennes önskan utsågs Mr E T Hargrove i London till president. Han behöll detta ämbete till augusti 1896, då han efterträddes av Mr E H Neresheimer, en hängiven medlem som hade givit Judge mycket hjälp under de ansträngande år då denne byggde upp den amerikanska sektionen.

I juni 1896 begav sig Katherine Tingley med en grupp lärjungar ut på en världsvid föreläsningsturné, den första av många sådana resor. Såväl hennes muntliga som skriftliga teosofiska undervisning var inriktad på att bevara filosofin sådan den meddelats av mästarna genom H P Blavatsky och bevarats ren av W Q Judge. Hon protesterade mot avvikelser från den tydligt definierade teosofiska kursen i riktning mot kyrkliga organisationsformer, yoga- och s k ockulta övningar eller politiska och andra avvägar, vilka inte leder till spridandet av teosofin eller utbredandet av det alltomfattande broderskapet.

Katherine Tingleys världsvida föreläsningsturné 1896-7 tilldrog sig stor uppmärksamhet. Många nya verksamhetscentra och förbindelser med inflytelserika personer kom till stånd. Under sitt besök i Österlandet sammanträffade hon med vissa orientaliska ockultister som var intresserade av den teosofiska rörelsen, och när hon var i norra Indien blev hon kallad till mahatman Morya i Himalaya tvärs över gränsen nära Darjeeling och fick anvisningar för det speciella arbete som hon fått i uppdrag att utföra för rörelsen. En redogörelse för detta samtal med mästaren i hans fysiska gestalt ges i hennes bok Gudarna bida, där hon även omtalar hur W Q Judge fann henne i New York. Under en andra världsturné 1903 mötte hon åter läraren, denna gång i Egypten.

Kort efter Katherine Tingleys och hennes medarbetares återkomst till New York 1897 fattades beslut om att flytta huvudkvarteret från New York till Californien, och ett stort område inköptes på Point Loma vid San Diego där byggnadsverksamhet påbörjades. Samma år organiserades "Internationella Broderskapsligan" som ett medel att bringa teosofin till allmänhetens kännedom genom filantropiskt arbete. Denna avdelning utförde ett mycket stort välgörenhetsarbete på Kuba 1898 efter det spansk-amerikanska kriget, och även bland sjuka och sårade soldater som återvände från kriget. Detta praktiska broderskapsarbete tilldrog sig stor uppmärksamhet och hjälpte teosofin att bli bättre känd i Amerika och naturligtvis även på Kuba, där något senare skolor för barn upprättades av samfundet.

Inte långt efter det att Katherine Tingley blivit ledare för samfundet hördes viss opposition mot hennes metoder. Varnad av tidigare erfarenheter, beslöt det stora flertalet medlemmar att vidtaga åtgärder som skulle skydda samfundet mot faran av ytterligare söndring. Vid Teosofiska Samfundets i Amerika kongress i Chicago den 18 februari 1898, blev detta genom ett nästan enhälligt beslut en integrerad del av "Universella Broderskapet", vilket stiftats av Katherine 'I'ingley den 13 jan 1898. Enligt den nya konstitutionen blev presidentbefattningen förändrad till "Ledare och officiellt överhuvud", och de därmed förbundna befogenheterna utvidgades. Ledaren erhöll fullständig administrativ auktoritet på livstid över samfundets verksamhet, med rätt att utse sin efterträdare. Katherine Tingley valdes till befattningen. TS i Europa, liksom de övriga samfund och medlemmar som hade följt Judge, anslöt sig omedelbart till Universella Broderskapet och förenade sig under dess konstitution. Ett begränsat antal medlemmar som ogillade utsträckningen av ledareprincipen utträdde ur organisationen. Somliga fortsatte att arbeta för teosofin på andra vägar.

På grund av de förhållanden som rådde inom och utom 'I'S när Katherine Tingley övertog ledareskapet, fann hon tidpunkten lämplig att starta nya verksamhetsgrenar. Medan hon ägnade mycken energi åt att sprida det alltomfattande broderskapets fundamentala princip genom författarskap och föredrag på ett icke-tekniskt men vältaligt språk, vilket vädjade till alla som sökte efter lösningarna på det dagliga livets praktiska problem, planerade hon att skapa ett centrum för träning på Point Loma. Katherine Tingleys uppfattning om ett idealiskt teosofiskt samfund var så strikt, att hon som en förberedelse till senare utvidgningar t o m stängde en stor del av de då existerande TS-logerna.

Med upprättandet av ett modernt tryckeri på Point Loma ökades den litterära produktionen. Judges Path utvidgades och kallades The Theosophical Forum.

En stor del av Katherine Tingleys träning av sina personliga lärjungar bestod i kulturella verksamheter och praktiskt tjänande, varvid de teosofiska principerna omsattes i praktiken. Hon införde ett system av esoterisk träning och inre disciplin, avpassat efter det västerländska vardagslivet. Följande är hämtat från ett av hennes inspirerande tal till lärjungarna på Point Loma:

Vår främsta uppgift är självuppfostran för andras väl. Vår strävan bör gå ut på att vinna den självkännedom som leder till visdom, till jämvikt i lärjungens liv, så att han genom denna kunskap och erfarenhet må nå den punkt där han inte bara kan tillämpa dem i sitt eget vardagsliv utan också bli ett levande föredöme för andra... Jag har för avsikt att bereda er bra tillfällen att forma era liv, att finna er egen inre styrka.

Det är bättre att samla några få personer som är besjälade av rena motiv och förtroende för den högre lagen - strävan efter självkontroll - än att söka sprida lärorna till dem som inte är beredda att mottaga dem. Vi behöver aldrig tänka på antalet medlemmar, ty ibland kan en enda medlem genom sin förmåga att uträtta gott uppväga tusenden.

Katherine Tingleys tidiga erfarenhet av vad hon kallade "den fullständigt bakvända metoden" att bota det onda genom att behandla verkningarna i stället för att angripa orsakerna, ledde henne till att upprätta skolor för inre träning på Point Loma och andra platser. Dessa utrustade unga människor med kunskap som befriar dem från den falska ärelystnad och de artificiella levnadsvanor vilka alstrar så mycket elände. Karaktärsdaning byggd på erkännandet av människans sammansatta natur är huvudsyftet med en teosofisk uppfostran. Katherine Tingley arbetade på att förverkliga H P Blavatskys dröm, om vilken den senare skrev:

Om vi ägde medel därtill skulle vi grundlägga skolor, avsedda att producera någonting annat än läsande och skrivande svältkandidater. Barnen skulle framför allt få lära sig självförtröstan, kärlek till alla människor, oegennytta, ömsesidig fördragsamhet och, mer än någonting annat, att själva tänka och dra slutsatser. Vi skulle sträva efter att skapa fria män och kvinnor, fria i både intellektuellt och moraliskt avseende, fördomsfria och framför allt osjälviska. Och vi tror att mycket, om inte allt, av detta skulle kunna vinnas genom en lämplig, sant teosofisk uppfostran. (Nyckel till teosofin, 237)

Katherine Tingley avled den 11 juli 1929 på Visingsö i Sverige, där hon grundat ett teosofiskt centrum och där även en sommarskola för barn till europeiska teosofer existerat under flera år. Sverige som ett betydande centrum för teosofisk energi låg alltid Katherine Tingley varmt om hjärtat, och hon besökte Sverige under flera av sina föredragsturnéer. Teosofiskt arbete påbörjades i Sverige några år före H P Blavatskys död, men sektionen upprättades inte förrän 1895.

När Katherine Tingley dog efterlämnade hon ett enat och harmoniskt samfund och en hängiven grupp lärjungar som var beredd att understödja hennes efterträdare, Gottfried de Purucker, i förverkligandet av mästarnas "ursprungliga program". Hans övertagande av ledarskapet mottogs entusiastiskt av medlemmarna i Universella Broderskapet och Teosofiska Samfundet, och hans avsikter att fullfölja sitt arbete i överensstämmelse med Katherine Tingleys önskemål vann full anslutning. Han förklarade bland annat:

Jag har ett mycket bestämt program, ett klart angivet sådant, som på sätt och vis inte är mitt eget utan ålagts mig som ett heligt förtroende att genomföra. Vem anförtrodde det åt mig? Katherine Tingley...

I alla forntidens mysterieskolor fanns denna succession av lärare som följde på lärare, eller, som världen skulle framställa det, av ledare efter ledare, av vilka var och en överbringade ljuset till sin efterträdare sådant han själv mottagit det från sin föregångare. Så länge detta överförande av ljuset var en verklighet, var det en andlig sak. Därför levde och blomstrade alla sådana rörelser och utförde mycket gott i världen.

Katherine Tingley dolde i sitt hjärta det program som hon bad mig genomföra efter hennes bortgång. Hon sade: "G de P, du måste utföra det som jag varit oförmögen att göra eftersom ingen var färdig. Men du kan göra det, du kan arbeta med tränade medhjälpare och ämbetsmän som jag i början av min verksamhet inte hade att tillgå...

Detta var Katherine Tingleys innerliga önskan, och den riktning i vilken detta program skall följas är en återgång till de ursprungliga riktlinjer för tänkande och undervisning som H P Blavatsky utstakade...

Programmet har i sina grunddrag inte förändrats och kommer inte att förändras ett jota. Men metoderna måste med nödvändighet skifta allteftersom tiderna förändras. Tiden är nu inne att dra undan den slöja som döljer en del av forntidens hemligheter, och det är just vad Katherine Tingley arbetade för. Hon lade de säkra och alltid bestående grundvalarna för den överbyggnad som nu häller på att uppföras... (The Theosophical Forum, 15-18, sept 1929)

Den 5 december 1929 antog Universella Broderskapet och Teosofiska Samfundets kongress enhälligt en reviderad konstitution, och samfundets namn blev förkortat till vad det hade varit på H P Blavatskys tid, "Teosofiska Samfundet".

Till Innehållsförteckning