Kapitel 8
H P Blavatsky och överste Olcott reste till Indien med avsikten att som representanter för samfundet "besöka främmande länder och inrapportera sina iakttagelser", varmed tydligen menades att de skulle undersöka möjligheterna för teosofins spridning och göra vad de kunde för saken på sätt som de fann bäst. De avreste till England den 18 december 1878 och vid avfärden skrev H P Blavatsky i Olcotts "Dagbok": "Allt mörkt - men lugnt." De hade fullständigt fria händer. Med tanke på okända möjligheter hade Olcott i egenskap av president erhållit praktiskt taget autokratisk makt genom beslut av Teosofiska Samfundets styrelse i New York den 18 juli och 27 augusti 1878. Han hade befogenhet att flytta samfundets huvudkvarter till andra länder, att intaga nya medlemmar och t o m
full befogenhet och handlingsfrihet att stadfästa sådana regler och bestämmelser och förfara på sådant sätt, som han ansåg nödvändigt för samfundets bästa och för fullföljandet av de syften som det företräder.
Alla stadgar som inte överensstämmer med ovanstående upphävs härmed. (Historical Retrospect, s 5)
Dessa beslut fattades med förutsättningen att de avsåg en temporär vistelse utomlands. Men förhållanden uppkom som gjorde det tillfälliga besöket till ett permanent uppehåll, och i enlighet med något som överste Olcott betraktade som fullständig handlingsfrihet, given honom genom styrelsebeslut, stadfäste han många administrativa förändringar utan att rådfråga modersamfundet i New York. Det finns dock ingen uppgift om att vare sig H P Blavatsky eller någon annan ogillade hans syn på saken när förändringarna verkställdes. Hans första "order" i egenskap av president utsändes från London när han var på väg till Indien. I denna utnämndes generalmajor Abner W Doubleday, USA, till "president ad interim", och dessutom gjordes två andra ad interimutnämningar. W Q Judge inbegreps inte, eftersom han redan var samfundets sekreterare (recording secretary), och under en tid sändes alla diplom, fastän de utgick från Indien, till New York för att förses med hans underskrift. Flera andra förändringar stadfästes snart av Olcott. En av de mest betydelsefulla var antagandet av "reviderade ändamål, stadgar och regler" vid Teosofiska Samfundets kongress i Bombay i början av 1880.
General Doubleday och W Q Judge var hängivna den teosofiska saken, men verksamheten bland det stora flertalet medlemmar i New York avtog gradvis efter några år, utan tvivel till stor del på grund av H P Blavatskys frånvaro och besvikelsen hos de psykiskt intresserade när de fann att samfundet inte var avsett att bli en "mirakelklubb". General Doubleday var en seriös och pålitlig teosof som förstod rörelsens verkliga syften och förblev trofast in i döden, men Judge, som personligen under åratal hade tränats av H P Blavatsky, var den ende i Amerika som då verkligen var kvalificerad att bedriva en aktiv propaganda. Emellertid var han mycket upptagen av de svårigheter som han hade att kämpa med när han sökte skapa sig en ställning som advokat. Under långa perioder förde honom hans juristuppdrag bort från New York och även till främmande länder. Den tid han kunde ägna åt teosofiskt arbete krävde mycken självuppoffring. Han skrev till Olcott 1883:
I varje fall kan jag inte vända tillbaka. Om jag skulle dra mig ur spelet skulle jag inte kunna existera. Varje dag som går gör mig starkare. Du säger säkert, varför handlar du inte? Nåväl, jag har hittills handlat så att mina världsliga förhållanden inte är värda fem cent, allt genom teosofin. (The Theosophist, LIII, 68, okt 1931)
Det var inte förrän några år senare, när hans ekonomiska ställning förbättrats, som han var i stånd att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt teosofins utbredning. Först då började loger växa upp i hela landet tack vare hans administrativa skicklighet och allmänt erkända kombination av sunt förnuft och andlig visdom.
H P Blavatskys och överste Olcotts resa till Indien försiggick utan störningar, även om den var långt ifrån angenäm på grund av den stormiga väderleken. I London gjordes ett kort uppehåll, under vilket en hel del uträttades bland medlemmarna av det brittiska teosofiska samfundet (sedermera londonlogen), som till största delen utgjordes av psykiskt intresserade personer bland vilka märktes Stainton Moses, C C Massey och biologen dr Alfred Russel Wallace. Olcott såg en av mästarna promenera på Cannon Street. Denne mästare besökte sedan Mrs Hollis Billing, i vars hem H P Blavatsky bodde, och hade där ett samtal med henne. Mrs Billing var ett medium av ovanlig typ som blev ett trofast stöd åt H P Blavatsky. Det står en hel del om henne i mästarnas brev och även i H P Blavatskys, och W Q Judge omtalar henne på ett erkännande sätt.
Den 16 februari 1879 nådde resenärerna Bombay, där en deputation av teosofer från trakten hälsade dem välkomna med stor entusiasm. En lämplig byggnad i Bombay togs i anspråk som tillfälligt huvudkvarter och arbetet startades till att börja med bland lärda hinduer, parser och några européer. Indierna var förvånade. Här var någonting nytt - västerlänningar som kom till Indien, inte för att göra sig lustiga över deras läror eller utforska dem såsom underliga "hedniska" kvarlevor, inte heller för att studera dem akademiskt, utan för att återuppliva storheten och det andliga värdet i sanskritlitteraturen och den orientaliska filosofin samt uppmuntra Österlandet att motstå inflytandet från den vetenskapliga materialismen å ena sidan och främmande dogmatisk teologi å den andra!
Man knöt vänskapliga förbindelser med flera framstegsvänliga sammanslutningar. En av dessa var "Hindu Sabha", ett vidsynt samfund i södra Indien som arbetade med "att främja enheten och samförståndet bland sekter och kaster i Indien, att uppmuntra giftermål med kvinnor som uppnått mogen ålder, barn-änkornas omgifte m m". Kastreglerna modifierades så att "en hindu fick rätt att intaga gemensamma måltider med en teosof" - en högst radikal nyhet! Utgivaren av The Theosophist skriver:
Detta är första gången som vår halvt nationella förbindelse med hinduerna blivit officiellt bekräftad, fastän vi vid flera tillfällen suttit till bords t o m med brahminer. (The Theosophist, II, maj 1881, Supp, 3)
Även av andra skäl stegrades de inföddas intresse till entusiasm. Här kom människor från Amerika och England, som i stället för att på det vanliga sättet identifiera sig med individer av sin egen ras umgicks på jämlik fot med de infödda, till stor del ignorerande angloindierna. Teosoferna var dock bara intresserade av att utbreda teosofin. De kom i syfte att överbringa teosofin till det indiska folket och samtidigt även till andra. Om angloindierna visade intresse och var villiga att hjälpa till, så mycket bättre, men någon rasskillnad fick inte förekomma. H P Blavatsky föraktade det högmod som med ringaktning såg ned på medmänniskor av annat slag, vare sig skillnaden bestod i hudfärg eller, som fallet var bland indierna, i kastindelningen.
Långt innan Gandhi började sitt arbete bland parias, "dessa hjälplösa, utstötta eller rättare sagt kastlösa varelser, bortstötta av sina medmänniskor" som H P Blavatsky sade, sökte hon få dem att stå på egna ben med förklaringen "ni är gudomliga, barn av en gemensam fader och medlemmar av mänsklighetens stora broderskap". När hon 1879 startade sin första tidskrift, The Theosophist, öppnade hon dess spalter för artiklar som försvarade deras sak. Hon gjorde också kraftiga ansträngningar för att upphäva barnäktenskap, mildra barnänkornas olyckliga lott och hjälpa den indiska kvinnan att återvinna den frihet hon förut åtnjutit i det gamla Aryavarta. För henne var alla raser lika goda, ty det alltomfattande broderskapet gäller hela mänskligheten. I april 1882 upprättade hon i Calkutta "Kvinnornas teosofiska samfund", bestående av infödda kvinnor, något som i det dåtida Indien var en fullkomlig nyhet. Men mästaren K H "kände alltid behovet av att få kvinnor med i arbetet för spridandet av teosofin". (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 251)
Vart hon och överste Olcott än färdades betonade de behovet av en förbrödring mellan de olika religiösa samfunden, vilka inte skulle söka tävla med varandra i annat än goda gärningar. Man utförde mycket gott på detta sätt och Teosofiska Samfundets motto "Det finns ingen religion högre än sanningen", som hämtats från maharajans av Benares valspråk, väckte stor anklang. Under Teosofiska Samfundets beskydd möttes hinduer, parser, buddhister, judar, muslimer och européer av olika trosbekännelser i vänskapligt samförstånd, något som hittills aldrig skett i Österlandet. Ingenting utom det radikala synsätt som grundar sig på en av teosofins huvudläror, nämligen att det esoteriska underlaget för alla stora religioner är detsamma - forntidens urgamla visdomsreligion - hade kunnat åstadkomma detta resultat.
Överste Olcott hade en sympatisk uppfattning om orientalernas mentalitet och hans takt, öppna handlingssätt och hängivenhet för mänsklighetens sak gav kärlek och förtroende från de asiater, bland vilka han arbetade med osviklig energi under så många år. Hans enkla men praktiska föreläsningar över Indiens materiella och andliga behov samlade alltid stora åhörarskaror.
H P Blavatsky väckte stort intresse bland hinduerna genom att djärvt förklara att Indiens vise (rishier och mahatmaer) inte hade dragit sig tillbaka från all beröring med världen. Hon påstod sig inte bara äga personlig kunskap om adepternas brödraskap, utan förklarade också att hon själv var deras budbärare och en chela till en hög indisk mahatma.
Även innan TS bildades nämnde H P Blavatsky ofta adepterna i sina brev till olika tidskrifter, men för det mesta under beteckningen "rosenkreutzare", och det var inte förrän hon slog sig ned i Indien som orden "mahatmaer" eller "mästare" användes. I ett brev till dr Hartmann säger hon:
Jag sade honom [Olcott] att jag hade känt adepter, "bröder", inte endast i Indien och bortom Ladakh utan även i Egypten och Syrien - ty det finns "bröder" där ännu i dag. ... Att, vare sig de kallades rosenkreutzare, kabbalister eller yogier - adepter överallt var adepter - tysta, hemlighetsfulla, tillbakadragna, som aldrig skulle helt meddela sig åt någon såvida han inte gjorde vad jag gjorde - tillbringade sju och tio år på prov och gav bevis på absolut hängivenhet och skulle hålla sin tystnadsplikt t o m inför hotet att bli dödad. Allt jag fick tillåtelse att säga var - sanningen: det finns bakom Himalayabergen en kärna av adepter av skilda nationaliteter. Teschu Lama känner dem och de arbetar tillsammans, och några av dem är hos honom men förblir för de vanliga lamaprästerna likväl okända i fråga om sin verkliga karaktär... Min mästare och K H och flera andra som jag känner personligen vistas där, går och kommer, och de står alla i förbindelse med adepter i Egypten och Syrien och även i Europa. (The Path, X, 369-70, mars 1896)
Mahatmaerna hyser stor motvilja mot att deras personligheter utnyttjas eller att deras uppehållsorter blir kända. De gör sig mycken möda med att kasta en slöja över sådana saker och ger t o m upphov åt tvivel om sin existens. I The Mahatma Letters to A. P. Sinnett berörs denna fråga på flera ställen. Ifall detaljerna om deras tillflyktsorter och verksamhetssätt delges de nyfikna, kommer
den skeptiska publiken inte att skörda något gott därav och vår avskildhet att äventyras. På grund härav måste den skyddas med hjälp av en mycket stor kraftspillan. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 227)
På sidan 337 skriver mästaren:
Men jag har aldrig åtagit mig att övertyga någon av dem [medlemmar av det brittiska TS] om räckvidden av våra krafter eller ens om vår personliga existens. Alltför mycket, eller alltför litet, har sagts och bevisats om oss, som M A (Oxon) alldeles riktigt anmärkt. Vi har fått order att göra vårt bästa för att sopa bort de få spåren...och ju mer vår faktiska tillvaro betvivlas - desto bättre.
Och vidare:
För närvarande erbjuder vi människorna vår kunskap - åtminstone vissa delar därav - för att antingen erkännas eller förkastas på grund av dess egna förtjänster - och uteslutande så - oberoende av den källa ur vilken den flyter. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 417)
H P Blavatsky förklarar i "Teosofiska Samfundets ursprungliga program" att
de måste på ett så eftertryckligt sätt som möjligt vända sig mot allting som närmade sig dogmatisk tro och fanatism - tron på mästarnas ofelbarhet eller t o m på själva tillvaron av våra osynliga lärare måste från första början hållas tillbaka. (The Theosophist, LII, 564, aug 1931)
Mästarna hade ingen önskan att ge upphov till en ny vidskeplig dyrkan av helgon eller något slags lägre gudomligheter.
På grund av en missuppfattning av ett uttalande av mästaren K H, enligt vilket han inte kunde uthärda "den kvävande magnetismen" hos sina egna landsmän under en längre tid och därför var tvungen att återvända till Tibet (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 12), påstods det att inga adepter kvarstannade i Indien. I avsikt att rätta till denna missuppfattning skrev H P Blavatsky följande förklaring:
Européer och även hinduer som studerar ockultism beklagar och förvånar sig ofta över orsaken till att alla "initierade" eller "adepter" tycks ha dött ut i Indien. De har inte "dött ut", inte heller beror deras frånvaro på "kali yuga" som allmänt men felaktigt antas. "Adepterna" har helt enkelt gradvis, om än inte helt och hållet, övergivit Indien, åtminstone dragit sig tillbaka från dess offentligt bebodda delar och hållit sin kunskap och ofta även sin tillvaro så hemliga som möjligt. Flera av dem ha flyttat bortom Himalaya. Några har dock stannat kvar - i synnerhet i södra Indien, men ytterst få har förmånen att känna till dem. Och ännu färre är de som kan peka ut de platser, dit de dragit sig tillbaka. (The Theosophist, III, 135, febr 1882)
En av dessa adepter i södra Indien var mästaren Narayan, som på telepatisk väg dikterade delar av Isis Unveiled när H P Blavatsky var i New York och senare några av de värdefulla "Svaren till en engelsk medlem av TS", publicerade i The Theosophist år 1883 och omtryckta i Five Years of Theosophy (se Old Diary Leaves, I, 249). Han skrev också bidrag till The Theosophist under pseudonymen "En av de ursprungliga stiftarna av TS". Han bodde i Tiruvallum, en avskild plats i södra Indien, till synes såsom godsägare, och det berättas att Subba Row en gång hade förmånen att besöka honom. Subba Row skriver:
Södra Indien har alltid frambringat de största ariska filosoferna. Madhavacharya kom från södra Indien och Sankaracharya föddes i Malabar, och i våra dagar finns det höga adepter och skolor i ockultism i södra Indien. (The Theosophist, X, 228, jan 1889)
En reproduktion av ett av Narayans brev återges i Jinarajadasas bok Did H. P. BIavatsky Forge the Mahatma Letters?
Det kan knappast vara en tillfällighet om det, som en del författare säger, är riktigt att man i stort sett påträffar mer andlighet i södra Indien än i övriga delar av landet. Hur som helst så bodde "Benares helige man", swami Bhaskarananda Saraswati, en chela till en av H P Blavatskys mästare och känd av Katherine Tingley som avlade ett besök hos honom i hans ashram, i en nordligare del av landet. Han var en ädel och lärd representant för den högsta klass av yogier som verkar offentligt, men t o m så framstående män som han är endast på väg till de andliga höjder där de fullt initierade mahatmaer som inspirerat den teosofiska rörelsen befinner sig, och vilkas verksamhet och liv är helgade åt hela mänskligheten.
Men hur kan då sådana hjälpare påträffas? De har själva sagt följande:
...ingenting annat drar oss till någon utomstående än den andlighet som börjat framträda hos honom. Även om han är en Bacon eller en Aristoteles i kunskap, förnims hans inflytande mycket svagt av oss om hans kraft är begränsad till manas. Den högsta andliga energin har sitt säte i buddhi, latent när den uteslutande är förankrad i atman men aktiv och oemotståndlig när den galvaniseras av essensen av "manas" och när ingenting av den senares slagg blandar sig med denna rena essens och drar ned den genom sin begränsade natur. Manas i sig är av en lägre grad och helt och hållet tillhörande jorden. Följaktligen räknas era största män endast som nollor där storheten mäts med den andliga utvecklingens mått. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 341-2)
Jag kan komma er närmare, men ni måste attrahera mig genom ett rent hjärta och en gradvis utvecklad vilja. Likt kompassnålen följer adepten sina attraktioner...
Om ni sällan hör från mig så känn er inte modfälld, min broder, utan säg "det är mitt fel". ...er tanke skall nå mig om den bärs av en ren impuls... Liksom ljuset i den mörka dalen ses av bergbestigaren från hans topp, skall varje strålande tanke i ert medvetande gnistra och tilldra sig uppmärksamheten från er avlägsne vän och korrespondent. Om vi på så sätt upptäcker våra naturliga bundsförvanter i skuggornas värld - er värld och vår utanför råmärkena - och det är vår regel att närma oss varje sådan, även om det endast finns den svagaste glimt av det sanna "Tathagata"-ljuset inom honom - hur mycket lättare är det då inte för er att komma närmare oss. Om ni förstår detta så skall beviljandet av inträde i samfundet för personer som ofta väcker er motvilja inte längre förbrylla er. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 266-8)
Sedan kunskapen om det ockulta brödraskapets existens meddelats Västerlandet har brödraskapet alltmer vanhelgats, och dess läror har blivit förvrängda av charlataner som bjuder ut heliga ting för pengar eller för att vinna anhängare. H P Blavatskys uppriktiga medgivande att hon inte var felfri eller ofelbar och hennes eftertryckliga beklagande av de misstag som uppstod när hennes entusiasm skenade i väg med hennes omdöme, står i skarp motsättning till de sorgliga metafysiska kvacksalvare som fräckt gör anspråk på att stå i nära kontakt med den hemliga Logen och t o m i somliga fall påstår sig själva vara mästare. Subba Row och hans seriösa lärjungar förutsåg detta. Alla hängivna teosofer har plikten att hålla rörelsen med dess stränga, enkla värdighet fri från all besmittelse, så att skillnaden mellan sanna och falska lärare framstår fullt påtaglig.
Det äkta och värdefulla i H P Blavatskys läror, som kommer till uttryck i deras vädjan till hjärtats och förståndets högsta strävanden, kontrasterar mot de efterapningar som skjutit upp likt giftsvampar ur marken. Samvetslösa bedragare, i sanning "falska profeter", är i färd med att vilseleda tusentals godtrogna offer med löften om psykiska krafter etc, världslig "framgång", "personlig magnetism" och "kontroll över andra" för personliga syften, genom så kallade ockulta medel. På ett högre plan ha många personer, t o m bland västerländska vetenskapsmän, fängslats av vilseledande tibetansk tantrika-yoga, som utövar en försåtlig makt över en viss klass av intellektuella människor. Den ädla mahayanabuddhism, som så vältaligt framställts av H P Blavatsky i Tystnadens röst, uppenbarar den enda sanna vägen till frigörelse. Teosofer framför alla andra uppfordras att motstå de synnerligen allvarliga faror som hotar från denna uppsjö av falsk ockultism, ty de ha blivit undervisade i att skilja mellan det sanna och det falska.
Medan mästarnas bemödanden vid denna tid till stor del var koncentrerade på Indien, hade de ett mycket större arbetsfält i sikte. Österländsk filosofi måste bringas till de västerländska folkens kännedom i en mer populär form än den akademiska framställning som getts av de lärda europeiska sanskritforskarna vid några universitet, och Teosofiska Samfundet var instrumentet för genomförandet av detta verk. I vår tid kan vi tydligt se resultatet härav, vilket även medgetts av teosofins strängaste kritiker. W Q Judge skriver år 1891:
Se hur mycket den engelska regeringen och de högre undervisningsanstalterna betalar för det arbete som utförs av sådana män som Max Müller och andra, vilket, om än gott i sitt slag, ...inte åstadkommit någon märkbar förändring av människornas tänkesätt genom sitt vaga och svävande inflytande. Däremot har H P Blavatskys, överste Olcotts och andras bemödanden på femton korta år kommit hela den bildade världen att med längtan, aktning och hopp rikta blickarna mot de stora skatter som bjuds oss av Österns forntida filosofer. Och allt detta har åstadkommits av några få utan ersättning eller erkännande och under smädelser och hån från den yttre världen. (The Path, V, 378, mars 1891)
Mästaren K H framhöll att
...den nuvarande tendensen i uppfostran är att göra dem [indierna] till materialister och utrota andligheten. Med rätt förståelse av vad deras förfäder menade med sina skrifter och läror skulle uppfostran bli en välsignelse, medan den nu ofta är en förbannelse. ...gamla manuskript, hittills begravna utom räckhåll för européerna, skulle åter komma i dagen och erbjuda dem nyckeln till mycket av det som under tidsåldrar varit fördolt för mängden, det som era skeptiska sanskritister inte frågar efter och era missionärer inte vågar förstå. Vetenskapen skulle vinna mycket, mänskligheten allt. Under det stimulerande inflytandet från det angloindiska Teosofiska Samfundet skall vi måhända i framtiden få se en ny guldålder för sanskritlitteraturen. (Den dolda världen, 123-4)
Med klar insikt i sanskritstudiernas betydelse som en faktor i arbetet med Indiens förnyelse och för spridandet av teosofin, gjorde H P Blavatsky och överste Olcott energiska ansträngningar för att återuppliva sanskritstudierna och starta skolor och publikationer i detta syfte. På hennes anvisning och med hjälp av hennes knappa tillgångar startade Nellore-grenen av samfundet i Indien en liten sanskritskola 1882, en skola som sedan utvecklat sig till ett college med åttio elever. Flera andra indiska grenar följde exemplet, och ämnet togs några år senare med stor energi upp i Amerika av enskilda teosofer.
Under H P Blavatskys indiska period beundrade även akademikerna det energiska arbete som nedlades på återupplivandet av sanskritstudiet, vilket hon påbörjade bl a genom insamlandet och översättandet av sällsynta manuskript. Men bland många europeiska lärde uppstod kritik när det förklarades att texterna i puranaerna, upanishaderna m fl innehöll en dold mening, och att de exoteriska lärorna var av underordnad betydelse i jämförelse med det som kunde spåras under ytan om de rätta nycklarna användes vid studiet. Olcott berättar om ett samtal som han hade med sanskritisten professor Max Müller angående Teosofiska Samfundets upplysningsverksamhet i Indien.
"Ni har gjort ett vackert arbete," sade han, "genom att hjälpa till med att återuppliva kärleken till sanskrit, och orientalisterna har från början följt utvecklingen av ert samfund med det största intresse. Men varför förstöra ert goda anseende genom att ge näring åt hinduernas vidskepliga inbillningar och säga dem att det finns en esoterisk mening i deras shastras? Jag känner språket i grunden, och jag försäkrar er att det inte finns något sådant som en hemlig lära däri." Som svar på detta omtalade jag helt enkelt för professorn att varje ofördärvad (dvs inte europeiserad) pandit i hela Indien delade vår tro på existensen av en inre mening och att jag, vad siddhierna beträffar, personligen kände flera som ägde sådana och som jag sett utöva sina krafter. "Nåväl", sade min lärde värd, "låt oss då byta samtalsämne". (Old Diary Leaves, III, 177-8).
H P Blavatskys höga uppskattning av sanskrit framgår bl a av följande uttalande:
Det är sannerligen djärvt att på ett europeiskt språk söka återge den sig i cykler ständigt manifesterande Lagens storartade panorama...ty inget mänskligt språk utom sanskrit - som är gudarnas - kan göra detta med tillbörlig grad av noggrannhet. (Den Hemliga Läran, I, 284)
Vad beträffar beskyllningarna att H P Blavatsky inte hade någon verklig kunskap om Österlandets filosofiska system, så motsägs de av att lärda kännare av kabbalan, exempelvis dr Seth Pancoast i Amerika och baron Spedalieri m fl framstående kabbalister i Europa, erkände henne vara mästare i denna gren av den urgamla visdomsreligionen. Och hennes djupa insikt i den hinduiska filosofin erkändes av de lärdaste bland samtida sanskritforskare och panditer.
Som bevis för detta kan nämnas att då dr Thibaut, en framstående tysk sanskritist, föreståndare för Benares College och elev till professor Max Müller, hade en lång diskussion med henne rörande sankhyafilosofin och ställde henne synnerligen ingående frågor, förklarade han att hon besvarade dem bättre än Max Müller eller någon annan orientalist hade förmått. Denna diskussion ägde rum i Benares i december 1879, då hon var där för att delta i samfundets styrelsesammanträde. Även om det förefaller som om hon ibland funnit det svårt att ge uttryck åt den kunskap som låg latent i djupet av hennes medvetande, så kunde hon alltid dra fördel av den när ett verkligt skäl för en ansträngning förelåg.
Det var inte bara i Indien som hennes lärdom erkändes av kompetenta forskare, utan också i Japan och Tibet. Den tibetanske laman Kazi-Dawa Samdup sade till tibet-forskaren dr Evans-Wentz:
...trots den kritik som riktats mot H P Blavatskys arbeten innehåller de fullt övertygande vittnesbörd om att författaren hade intim förtrogenhet med de högre lamaistiska lärorna, i vilka hon gjorde anspråk på att vara invigd. (Evans-Wentz, The Tibetan Book of the Dead, 7)
Denne lärde tibetanske buddhistlama var medlem av den framlidne Dalai Lamas stab och föreläsare i tibetanska vid universitetet i Calkutta. Han var fullständigt förtrogen med de djupare tibetanska lärorna, vilka fortfarande är delvis okända bland västerländska forskare.
Mrs Salanave frågade Sardar Bahadur S W Laden La i Darjeeling, en välkänd och mycket självständig buddhistisk lärd av tibetanskt ursprung, om han trodde att H P Blavatsky hade en verklig inre kunskap om den högre tibetanska buddhismen. Han svarade att detta med säkerhet var fallet och att Tystnadens röst innehöll de djupaste tibetanska läror. Mrs Salanave citerar också professor D T Suzuki, den framstående japanske specialisten i mahayanabuddhism. Han säger:
Jag såg Tystnadens röst första gången under min vistelse i Oxford. Jag skaffade genast ett exemplar och sände det till Mrs Suzuki (då Miss Beatrice Lane, amerikanska) vid universitetet i Columbia och skrev till henne: "Detta är verklig mahayanabuddhism." (The Canadian Theosophist, XIV, 100, juni 1933)