10. Lärjungar minns HPB
Efter HPB:s död den 8 maj 1891 i London skrev några av hennes lärjungar ned sina hågkomster av henne. I detta kapitel återges en del av dessa.
H S Olcott minns många av de lögner som spreds om HPB och bemöter dessa: "Det är rent av häpnadsväckande vilka eländiga lögner ha satts – och ännu när detta skrivs, sätts i omlopp angående henne. Bland dessa torde de mest nedriga vara de som anklagar henne för osedligt leverne. … Inte heller förtärde hon under alla de år vår bekantskap varade ett enda glas av någon slags spritdryck. Hon rökte oupphörligt, det är sant, enligt sitt ryska hemlands sed, och hon kunde använda starka uttryck och var i hög grad excentrisk i nästan allt som rörde konventionella sedvanor; men hon var varken tjuv, otuktig, drinkerska, spelhusvärdinna eller något annat av det dussin brottsliga saker hon utan vidare beskyllts för att vara av ett sällskap skandalskrivare som inte var värdiga att borsta hennes skor. Stunden för hennes rättfärdigande är ännu ej kommen och inte heller är jag, som länge var hennes närmaste vän, rätte mannen att opartiskt göra henne rättvisa. Men den dagen ska komma, och då skall den hand som nedskriver eftervärldens dom otvivelaktigt sätta hennes ärade namn inte långt ned bland namnen på de eländiga stackars charlataner som vågar allt på den ovissa möjligheten att vinna lönlöst rykte, utan högt upp bredvid namnen på dem som högt älskat sina medmänniskor, som lidit och arbetat för dem."49
J D Buck, som korresponderade med HPB från TS:s stiftande till hennes död, ger oss bilden av HPB som en ädel, ödmjuk och självuppoffrande människa, en människa som hade de egenskaper som kännetecknar en äkta lärare av ockult visdom: "Om någon kallade henne stor och vis, svarade hon: ´Jag är blott en tjänarinna av mästare, som i sanning är stora´. Innan hon lämnade Amerika blev hon medborgare i de Förenta Staterna och förlorade i och med detta sin pension från ryska staten. Utgifterna för stiftandet av TS, för överflyttningen av dess högkvarter till Indien, för första utgivandet av Theosophist och för många andra saker, finansierades till största delen av HPB och överste Olcott, under det samtidigt de små avgifterna för inträde i samfundet, diplom m m oavkortat tillföll samfundets kassa. Jag vet henne aldrig ha begärt pengar på något vis, inte ens för att understödja Saken, och närhelst gåvor av pengar sändes till henne gick de utan undantag till samfundets allmänna fond. …alltefter som åren gick, allt säkrare befästes min övertygelse att här inte förelåg någon självisk lycksökare, någon ´äventyrerska´, utan en arbetare för sanningen och mänskligheten, vilken helt och hållet, med liv och själ, uppgick i sitt verk. Denna kedja av vittnesbörd, begynnande från och med samfundets stiftande och slutande först med hennes sista andetag, löper utan avbrott. Inte heller har jag någonsin sett eller hört något som bevisar motsatsen, fastän okunniga och samvetslösa personer riktat alla slags grundlösa och orimliga anklagelser emot henne. … Den sanna läraren av hemlig visdom, som verkligen gjort mänsklighetens höjande och förädling till sitt mål, är aldrig egoistisk, äregirig, vinningslysten eller hycklande. Under fjorton år har jag underkastat HPB:s alla handlingar noggrann prövning efter denna regel, och resultatet har blott bekräftat alla mina tidigare intryck. Hon uppoffrade förmögenhet, rykte, hälsa och slutligen själva livet för en idé, och denna idé var först och sist meddelandet av teosofins sanningar till mänsklighetens nytta och väl."50
Charles Johnson minns de motstridiga känslor HPB kunde väcka hos olika människor och som ledde till så mycket missförstånd och orättfärdig kritik från dem som inte kände eller förstod henne. De som däremot kände och förstod HPB uppskattade och älskade henne varmt, och var henne hängivna in i det sista. Han minns också hennes milda, oegennyttiga, förlåtande och ödmjuka natur: "Sällan har någon i så hög grad som hon väckt å ena sidan den varmaste hängivenhet och å andra sidan det bittraste hat; för dem som lärde känna henne fanns ingen medelväg – likgiltig kunde ingen förbli gentemot hennes storslagna personlighet. I jämförelse med hennes överflödande livfullhet och handlingskraft föreföll andra människor tröga och livlösa. …hon stod alltid på grundvalen av den andliga naturens verkligheter, och vägrade ståndaktigt att underkasta sig den materiella världens tyranniska välde.
Och denna förhärskande kraft samt detta klara inre ljus var förenade med en underbart god och mild natur, som fullkomligt glömde det egna jaget och förlät egna oförrätter. Inget var hos henne mer anmärkningsvärt, ingenting präglade henne mer såsom en av de utvalda, än den stora ödmjukheten i hennes karaktär, som gjorde henne färdig att förneka och åsidosätta sina egna lysande gåvor för att låta andras egenskaper komma till heders. Denna ödmjukhet var ej låtsad, ej ett konstgrepp för att uppväcka undran och beundran, utan ett fullt uppriktigt uttryck av hennes egen natur…"51
Annie Besant uttrycker sin uppskattning av HPB med följande ord: "Det sades alltid att HPB var okonventionell, satte sig över vad folk sade om henne, och det var sant. Hon betraktade inte sällskapslivets fordringar såsom naturlagar, och hon föredrog uppriktighet framför tomma komplimanger. Framför allt hade hon sinne för de rätta proportionerna, samt den sällsynta egenskapen: vanligt, sunt förstånd. Hon ansåg inte att all anständighetskänsla trampades under fötterna om en kvinna rökte cigaretter, och inte heller att varje band som höll ihop samfundslivet brast om något litet fel emot ´vad som brukas´ begicks. Hon hade rest i många länder och sett många olika seder och bruk. Den ena eller andra sällskapsregeln var för henne av lika liten vikt som bruket att bära en hatt, en turban, eller en fez, och hon skrattade åt alla de naiva, infödda engelska föreställningarna, att en människas förtjänst berodde på att hon fogade sig efter våra idéer. Å andra sidan var hon ytterst sträng och noga i viktigare saker där det gällde att följa lagens bud, och hade det inte varit för den skada författarna ådrog sig själva i och med den smuts de kastade på henne, så kunde jag ofta nästan ha skrattat åt själva det orimliga i motsatsen emellan den bedrägliga, listiga charlatan och utsvävande varelse de gjorde henne till och den HPB jag bodde hos, med heder så ömtålig som den gamla tidens riddareära, en sannfärdighet så klar som en diamant, en renhet som i sig hade mycket av ett barns oskuld, blandad med den stränga värdighet som förstod att hålla denna osårbar för angrepp. Frånsett varje fråga om sedlig förpliktelse, var HPB till sin personlighet en alldeles för stolt kvinna för att uttala en lögn. … Det var verkligen så att några av de tidigare förtalen hade sitt upphov i denna hennes vana att inte fråga efter det allmänna tänkesättet. Och när till detta läggs den ockulta uppfostran som härdar lärjungen emot alla den yttre världens omdömen, och som gör honom likgiltig för allt fördömande av underordnad natur genom att beständigt ställa honom inför sitt gudomliga Jags domstol, då förstår man lätt att de motiv till osannfärdighet som driver vanliga människor, här inte stod att finna. … Ty på sista tiden var HPB en mycket fattig kvinna, och jag har många gånger sett henne i stort behov av pengar. Så kunde det hända att någon god vän eller hängiven beundrare sände henne pengar, och bort gick de till teosofiska samfundet, till en vän i svårigheter, till en gammal fattig tjänare, till någon familj vars nöd jag möjligen omtalat. Det var en furstligt ädelmodig natur HPB hade, och alltid fanns någon kanal där den kunde flöda över – pengar, kläder, smycken, vad hon hade, allt kastade hon med båda händer till första bästa som led nöd."52
Herbert Burrows beskriver för oss hur osjälvisk HPB var, hur hängivet hon arbetade för den stora Saken, och berättar också om den omtanke, vänlighet, och generositet hon visade andra. Burrows tror sig också förstå att några av HPB:s s k svagheter egentligen kunde vara ett resultat av fullt överlagda handlingar, avsedda för något speciellt ändamål vars syfte det inte var så lätt att lista ut: "Ganska snart lärde jag att den så kallade charlatanen och taskspelerskan var en ädel kvinna, vilkens hela tid tillbringades med osjälviskt arbete, vilkens hela liv var rent och enkelt som ett barns, och som aldrig skydde något lidande, någon möda, om blott dessa kunde främja den stora sak åt vilken hon helgat alla sina krafter. Öppen såsom dagen ända till en viss punkt, var hon själva godheten och överseendet – tystlåten såsom graven när så behövdes, var hon den personifierade strängheten vid minsta tecken till trolöshet mot det verk som var hennes liv. Tacksam för varje vänlig uppmärksamhet, obekymrad, så obekymrad om allt som rörde henne själv, band hon oss fast vid sig, inte bara såsom en vis läromästare utan även såsom en varmt tillgiven vän. En gång var min hälsa totalt nedbruten till följd av långvariga kropps- och själsansträngningar och mina livshjul gick så trögt att de nästan stod stilla; under hela denna tid var hon outtröttlig i sin omsorg om mig, och särskilt ett bevis därpå, alltför personligt för att här nämnas, skulle kanske inte en på tusen ha tänkt på. Fullkomlig – nej; fel – ja; vad hon mest av allt avskydde var ett obetingat lovprisande av hennes personlighet. Men när jag sagt att hon ibland av sitt livliga lynne kunde låta hänföra sig till starka utbrott av harm och ovilja, en riktig stormvind när hon blev särskilt upprörd över någon orättvisa, något förräderi – då har jag också sagt nästan allt som är att säga om hennes fel. För övrigt har jag ofta tänkt att det var mer än troligt att några av dessa utbrott var ämnade för något särskilt ändamål. På senare tider hade de nästan alldeles försvunnit. Hennes fiender sade ibland att hon var obildad och ohövlig; vi som kände henne visste att aldrig har en kvinna levat som mindre frågat efter skenet, i ordets fulla mening, än hon. Hennes absoluta likgiltighet för alla yttre former var allvarligt menad och hade sin grund i hennes inre, andliga kunskap om världsalltets sanna väsende. Sittande bredvid henne när främlingar kom på besök – som de gjorde från alla världens kanter – har jag ofta haft synnerligen roligt åt deras häpnad över att träffa på en kvinna som alltid sa vad hon tänkte. Råkade främlingen vara en prins så var det troligt att hon stötte honom för huvudet; råkade han däremot vara fattig så kunde han få hennes sista peng och hennes vänligaste tilltal."53
Saladin berättar att HPB var full av humor, saknade illvilja, var okonstlad och uppriktig, något som inte uppskattades av alla och som ledde till att hon fick fiender. Framförallt gällde det personer som "drabbades" av hennes uppriktighet och inte förstod att uppskatta den. Det gällde också personer i sådana kretsar där man höll på etikett och sociala konventioner och värderade människor efter hur de efterföljde dessa och där HPB:s okonstlade uppförande och frispråkighet kunde ses med ogillande och anses vara tecken på obildning: "En person med någon omdömesförmåga som kom i beröring med henne kunde lätt nog förstå varför hon blev så varmt avhållen, och även gissa varför hon blev så bittert hatad. Hon bar så att säga sitt hjärta på tungan, och ägde inte ens en flik av hyckleriets kappa. Hon kunde språka livligt och fritt, på sitt originella sätt, om personer och åsikter, med roliga infall och träffande sarkasmer, utan att detta för dem som kände henne innebar minsta skymt av bitterhet eller ond mening. Hon hade inget av detta återhållna ´comme il faut´ i yttranden om eller till vänner och samtida, som antages av damer i societeten. Hon menade aldrig illa, och därför föll det henne inte in att det kunde vara något ont i vad hon sade. Hon var, om man så vill, alltför enkel, uppriktig och rättfram – hon var inte beräknande och var utan varje spår av hyckleri – och sålunda blev hon en lätt måltavla för sina förföljares förgiftade pilar."54
Alice Gordon pekar på att HPB:s starka reaktioner på de angrepp som riktades mot hennes person berodde på att hon var rädd för att de skulle skada Saken och det samfund hon varit med om att stifta: " Det får emellertid inte glömmas att, fastän hon visserligen led av de personliga anfallen, större delen av hennes lidande dock härrörde av hennes fruktan att den sak som låg henne så om hjärtat…skulle skadas av det kränkande förtal som sattes i gång om henne." 55
Bertram Keightley betecknar HPB som en sträng och skarpsynt lärare vilken, genom att själv föregå med gott exempel, milt men utan att tveka visade lärjungen dennes svagheter. Keightley ger oss också bilden av HPB som en storsint människa utan hämndbegär, beredd att hjälpa t o m sina värsta fiender: "Sträng och oböjlig, å andra sidan…aldrig tvekande att tillfoga smärta eller bruka läkarens kniv när något gott kunde uträttas därmed; skarpsynt, ofelbar i att upptäcka dolda svagheter och blotta dem för sina lärjungar – inte med ord, utan så gott som påtagligt; med eget dagligt och stundligt föredöme tvingande dem hon höll av att söka höja sig till hennes eget höga begrepp om plikt och hängivenhet för sanningen – sådan var HPB. Alltid skall hon inta en avskild plats i våra hjärtan och vårt minne – en plats, för alltid fylld av det ideal av mänskligt liv och mänsklig plikt som fann sitt uttryck i hennes egna gärningar. Ett av de mest utmärkande dragen i hennes karaktär och hennes liv, i det hela såväl som i enskildheter, var hennes storsinthet och ädelmod. Hon var framför allt annat en mänsklighetens tjänarinna; ingen kom någonsin till henne med en uppriktig, ärlig bön om hjälp utan att erhålla sådan, ingen fiende, ingen ens av dem som allra mest grymt och lättsinnigt skadat henne, har någonsin förgäves vädjat till hennes ädelmod. Hon var i stånd att ta kläderna av kroppen, brödet ur munnen för att hjälpa sin värsta, argaste fiende ur nöd och trångmål." 56
Constance Wachtmeister låter oss avslutningsvis ta del av de föreskrifter och ideal HPB
efterlevde och som hon bad sina lärjungar följa och som är det rättesnöre
varje sann altruist och teosof har att hålla sig till och låta sig inspireras av i sin
strävan efter att leva ett liv i harmoni och broderskap med naturen och sina medmänniskor:
"´Själen skall bli som den mogna mangofrukten, mjuk och söt som dess gyllene massa
för andras sorger och hård som fruktens kärna för ens egna motgångar och
lidanden.´ Ens medlidande talar och säger: ´Kan verklig sällhet finnas då
alla levande måste lida? Skall du bli frälst och se hur hela världen
gråter?´ Sådana föreskrifter lärde HPB och bad sina lärjungar att
följa, sådan är moralen som hon visade genom sitt eget liv av försakelse
för andras väl, och som tände en brinnande flamma i deras hjärtan, som trodde
på henne." 57