6. Mysteriet HPB
Det var med få undantag omvärlden verkligen kände HPB. Hon var ett mysterium och den okunniga världens uppfattning om henne varierade högst avsevärt, vilket bl a framgår ur följande reportage som en journalist från tidningen London Star skrev efter att ha besökt HPB i hennes hem: "Madame Blavatsky visar sig i flera olika gestalter. Där är till exempel madame Blavatsky sådan hon framställs av Sällskapet för psykisk forskning, där hon intar en framstående plats som en av världens största bedragare. Där är madame Blavatsky med populärt rykte och anseende, vilken betraktas som en slags kvinnlig Cagliostro, en undergörare, som kan glida genom tjocka murar eller fara upp till himlen liksom Enoch i Gamla Testamentet. Så är där den madame Blavatsky som av hennes eget teosofiska samfund kallas HPB, vars medlemmar betraktar henne som en forskare och lärare av sanningar, ej kända eller förstådda av de mest framstående tolkare av ockult vetenskap – åtminstone i Europa – och som är författare till ett digert verk, Hemliga Läran, vilken anses innehålla de verkliga sanningarna i religion och vetenskap. Så är där den madame Blavatsky som främmande tillåtas att besöka i hennes hem i Holland Park och som finner henne vara en dam av förtrollande behag, mångsidig begåvning och en vältalighet som påminner om de största talare från forna tider."24
Det var inte bara för allmänheten som hon framstod som ett mysterium. Hon var det även för nära medarbetare och personer hon tillbringade mycket tid tillsammans med. Familjemedlemmarna, vilka hade sett henne växa upp, förstod inte att det lilla barnets kropp hyste en chela till en adept i Tibet, och inte heller visste de att något sådant som adepter och chelaer överhuvudtaget existerade. Ett så ovanligt barn som Helena var för dem en obegriplig gåta. Hennes tant och en annan släkting skriver i sina anteckningar hur de minns HPB:s barndom och att hon var ett mycket speciellt litet barn: "Det finns ingen ondska i hennes natur, inget lågsint agg ens mot dem som förorättat henne, och hennes sant hjärtliga välvilja får aldrig några långvariga spår efter tillfälliga uppbrusningar… Ända från sin tidigaste barndom var hon olik andra människor, ytterst livlig och högst begåvad, full av humor och med en märklig frimodighet, slog hon alla med häpnad över hennes självständiga och beslutsamma handlingar."25
Redan som barn visade hon prov på flera av de för hennes senare uppdrag viktiga karaktärsegenskaperna, egenskaper som mod och fördomsfrihet att våga och utan förutfattade meningar ta itu med det svåra och krävande arbete hon hade framför sig, beslutsamhet och ståndaktighet att inte ge upp inför de svårigheter hon skulle komma att möta, samt självständighet och oberoende att inte låta sig påverkas av störande och skadliga inflytelser. Detta var egenskaper hos barnet Helena, vilka av den oförstående omgivningen kunde upplevas som utslag av egensinne och halsstarrig envishet och därför något negativt, men som egentligen var positiva för hennes framtida utveckling och verksamhet. Och eftersom drivkraften i Helenas inre var alldeles för stark för att låta något hämma hennes utveckling, hävdade hon beslutsamt och kraftfullt sitt oberoende och sin självständighet. Det är därför inte underligt att hon av den oförstående kunde uppfattas som egensinnig och trotsig, lättretlig och lynnig när hon satte sig till häftigt motvärn mot något som stred mot hennes vilja.
HPB:s tant och den andra släktingen erkänner i sina anteckningar att de och omgivningens okunnighet gjorde att Helena felaktigt blev behandlad som ett vanligt barn. Hon borde istället fått en uppfostran som var mer lämpad för henne: "De som känt henne från barndomen skulle – om de blivit födda trettio år senare – även ha insett att det var ett olyckligt misstag att betrakta och behandla henne som ett annat barn. Hennes oroliga, ytterst lättretliga lynne, som förledde henne till de mest oerhörda, för flickor opassande tilltag; hennes oförklarliga – särskilt på den tiden – dragningskraft till och på samma gång fruktan för de döda; hennes passionerade kärlek till och vetgirighet i fråga om allt okänt och mystiskt, trolskt och fantastiskt, och framför allt hennes åtrå efter oberoende och handlingsfrihet, en åtrå, som ingen och intet kunde styra – allt detta i förening med ett övermått av fantasi och en underbar känslighet borde övertygat dem om att hon var ett undantagsväsen som borde behandlas och ledas genom undantagsmedel." 26
När Helena kommit i tonåren gav hon enligt sin tant och nära släkting också prov på fördomsfrihet, mod, viljestyrka och självständighet: "Hon hyste ingen aktning eller fruktan för allmänna opinionen. Hon red vid femton år såsom hon gjort vid tio vilken kosackhäst som helst i karlsadel. Hon ville inte böja sig för någon eller vika för någon fördom eller något stadgat konventionellt bruk. Hon trotsade allt och alla." 27
Inte heller Olcott, en av grundarna av TS, kände HPB annat än ytligt, och han är ett annat exempel på en person som varit henne nära i många år utan att förstå vem hon egentligen var. Efter HPB:s död berättar han öppenhjärtigt om detta: "HPB var i övervägande grad en med två ´jag´ utrustad personlighet, och ett av dessa ´jag´ kunde såväl för mig som för andra vara ganska osympatiskt… Jag älskade i henne det andra, det högre Jaget, vilket också var det mest hemlighetsfulla. Den som såg oss tillsammans skulle ha trott att jag ägde hennes fullaste förtroende, och likväl förhåller det sig så, att hon trots sjutton års förtroligt samarbete och många års daglig samvaro var en gåta för mig ända till slutet. Ibland kunde jag föreställa mig att jag fullkomligt kände henne, för att snart därefter upptäcka att det i hennes natur fanns ännu djupare djup som jag ej mäktat pejla. Jag kunde aldrig komma underfund med vem hon var – inte som Helena Petrovna, dotter av familjerna Hahn och Dolgorucki, vars stamträd var lätta att ta reda på, utan såsom ´HPB´, den hemlighetsfulla individualitet som skrev böcker och åstadkom underbara ting. Hennes familj kunde inte förstå varifrån hon hämtade sitt outtömliga flöde av sällsamt förunderligt vetande. Jag skrev till hennes vördnadsvärda tant, kort efter det hon börjat skriva Isis Unveiled, för att fråga om detta, men hon kunde inte ge någon ledtråd. … Jag hjälpte HPB med detta det första av hennes märkliga verk, ´Isis´, och jag såg henne skriva eller redigera varenda sida av manuskriptet och såg varenda korrekturark. Tillkomsten av denna bok, med sina oräkneliga citat och sin oförklarliga lärdom, var ett alldeles tillräckligt stort underverk för att övertyga mig en gång för alla att hon var i besittning av psykiska krafter av högsta ordning. Men jag fick många fler bevis än detta..."28
Även för Constance Wachtmeister och andra teosofer var HPB ett mysterium: "Ingen av medlemmarna förstod henne riktigt. Även för mig, som varit ensam med henne så många månader, var hon en gåta…"29
De enda som helt och fullt verkligen kände och förstod HPB var hennes lärare och Äldre Bröder. I ett brev från 1882 skriver mästaren KH om detta: "Ni kan aldrig känna henne så som vi gör, därför kommer ingen av er någonsin att kunna döma henne opartiskt eller korrekt. Ni ser tingens yta, och det som ni skulle kalla ´dygd´ rör endast det yttre. Vi dömer enbart efter att ha utforskat objektet i sitt djupaste djup och låter i allmänhet det yttre sköta sig självt."30
I ett brev från 1888 skriver mästaren KH också: "…den personlighet, som är känd för världen som HPB (men på annat sätt för oss)." 31