Kommentar 1
Alla läsare av denna bok bör betänka att den visserligen kan synas innehålla lite filosofi, men att den är tämligen innehållslös för dem som tror att den är skriven på vanligt språk. För de många som läser den i denna tro, torde den bli ganska onjutbar. Lyssna till min varning och läs endast lite på detta sätt.
Det finns ett annat sätt att läsa och vilket, vad många författare beträffar, är det enda användbara. Det är att läsa, inte mellan raderna, utan in i orden. Det är i själva verket att tyda en i hög grad hemlig skrift. Alla alkemiska verk är skrivna på det sättet. Det har blivit använt av alla tiders stora författare och skalder. Det har systematiskt använts av livets och kunskapens adepter, vilka tycks meddela sin djupaste visdom men i själva de ord, i vilka denna avfattas, döljer dess djupa mystik. De kan inte göra mer. Det finns en naturlag som bjuder att varje människa själv skall tyda dessa mysterier. På inget annat sätt kan hon tillägna sig dem. Om människan vill leva, måste hon själv äta sin föda. Det är den enkla naturlag som också äger sin tillämpning på det högre livet. En människa som vill leva och verka kan inte matas med sked som ett litet barn. Hon måste äta själv.
Jag har för avsikt att ge en del av Ljus på vägen i ett nytt och ibland tydligare språk. Men om detta mitt försök verkligen blir en tolkning, kan jag inte säga. För en person som är döv blir en sanning inte mer begriplig ifall en om dess sanna mening okunnig person översätter de ord, i vilka den uttryckts, på alla levande och döda språk och skriker dem i hans öra. Men för dem som inte är döva är ett visst språk vanligen lättare än de andra, och det är till sådana jag nu vänder mig.
Den allra första aforismen i Ljus på vägen har, jag vet det väl, till sin inre mening varit dold för många som annars förstått bokens syfte.
Det finns fyra beprövade och säkra sanningar som har avseende på inträdet i ockultismen. De gyllene portarna spärrar ingången. Likväl är det några som går genom dem och får syn på det sublima och gränslösa där bortom. Med tiden skall alla ha gått genom dem. Men jag för min del önskade att tiden, den stora bedragaren, inte vore så övermäktig. Till dem som känner och älskar den har jag inget att säga, men för de andra - och de är inte så få som många föreställer sig - för vilka tidens gång är som slagen av en slägga och rummet som stängerna i en järnbur, vill jag översätta om och om igen tills de förstår.
De fyra sanningar som står skrivna på första sidan av Ljus på vägen har avseende på den blivande ockultistens första prov. Förrän han genomgått dem kan han inte ens nå upp till klinkan på den port som leder till kunskap. Kunskap är människans bästa arvedel. Varför skulle hon då inte söka vinna den på varje möjlig väg? Ett laboratorium är inte det enda medlet för forskning. Vi måste betänka att vetenskap är härlett av veta. Den sysselsätter sig därför inte bara med materien, inte ens i dess finaste och mest fördolda former. Den idén har sin rot i vår tids ytliga sinnesart. Vetenskap är ett begrepp som omfattar alla slag av kunskap. Det är ytterst intressant att höra om kemisternas upptäckter och se hur de finner vägen genom materiens grövsta till dess finaste former, men det finns andra slag av vetande än detta, och det är inte alla som inskränker sitt (strängt vetenskapliga) begär efter kunskap till enbart den kunskap som kan prövas och bekräftas av de fysiska sinnena.
Var och en som inte har ett klent förstånd, eller som inte förslöats av någon last, har gissat eller t o m känt sig förvissad om att det finns finare sinnen som ligger liksom innanför de fysiska. Detta är inget märkvärdigt. Om vi gjorde oss mödan att ta naturen till vittne, skulle vi finna att allt som är förnimbart för vanliga ögon har inom sig något ännu viktigare än det självt är. Mikroskopet har öppnat en värld för oss, men inom de former som mikroskopet uppenbarar döljs ett mysterium som inget maskineri kan avslöja.
Hela världen besjälas och upplyses ända ned till sina mest materiella former av en inre värld. Denna värld kallas av somliga den astrala, och det är ett namn så gott som något annat, även om det endast betyder stjärnlik. Men stjärnorna är, som Locke framhöll, lysande kroppar som lyser med eget ljus. Denna egenskap är karaktäristisk för det liv som finns i materien, ty de som kan se det behöver inget ljus att belysa det med. Ordet star (stjärna) är dessutom härlett från det anglosaxiska stir-an, att röra, uppröra, styra, och det är onekligen det inre livet som behärskar det yttre, liksom en människas hjärna styr hennes läppars rörelser. Fastän "astral" inte är ett särskilt lämpligt ord, nöjer jag mig med att använda det i min föreliggande uppgift.
Hela Ljus på vägen är skriven i en astral, mystik anda och kan därför bara tydas av den som kan läsa astralt, och vad denne lär är främst avsett för odlandet och utvecklingen av astralt liv. Innan första steget är taget i denna utveckling, är den snabbt förvärvade insikt som kallas intuition med visshet omöjlig för människan. Och denna positiva och säkra intuition är den enda form av kunskap som sätter människan i stånd att arbeta snabbt och, så långt hon genom målmedvetna strävanden förmår det, uppnå sin sanna höga värdighet. Att förvärva kunskap genom experiment är en alltför långsam metod för dem som eftersträvar att utföra verkligt arbete. Den som vinner kunskap genom intuition tillägnar sig dess olika arter med stor snabbhet genom en ytterlig viljeansträngning, liksom en beslutsam arbetare griper sina verktyg utan att akta på deras tyngd eller något annat hinder som kan stå i hans väg. Han uppehåller sig inte med att pröva vart och ett - han tar det som han ser passar bäst.
Alla de regler som innehålls i Ljus på vägen är skrivna för alla lärjungar och endast för lärjungar - de som kan "ta kunskap". För ingen annan än lärjungen i denna skola är dess lagar av något intresse och till någon hjälp.
Till alla dem som är allvarligt intresserade för ockultismen säger jag först - ta kunskap! Den som har kunskap skall bli givet. Det är fåfängt att vänta på den. Tidens sköte skall stängas för dig, och i dina senare levnadsdagar skall du förbli ofödd, utan förmåga. Jag säger därför till dem som hungrar och törstar efter kunskap, följ dessa regler!
De är inte uppfunna av mig. De är enbart uttryck för övernaturens lagar, vilka är lika absoluta i sin sfär som de, vilka behärskar jorden och dess atmosfär.
De sinnen som avses i dessa fyra sentenser är de astrala eller inre sinnena.
Ingen människa begär att få se det ljus som upplyser den oändliga själen förrän lidande, sorg och förtvivlan drivit henne bort från den alldagliga mänsklighetens liv. Först sliter hon ut nöjet, sedan sliter hon ut smärtan, tills slutligen hennes ögon blir oförmögna till tårar.
Detta är en självklar sanning, men jag vet att den skall möta protester även från dem, vilka sympatiserar med tankar som utgått från det inre livet. Att se med det astrala synsinnet är ett slag av verksamhet som det är svårt för oss att genast fatta. Vetenskapsmannen vet att ett underverk utförs av varje barn när detta lär sig behärska sitt synsinne och tvingar det att lyda sin hjärna. Ett lika stort underverk utförs av varje sinne, men uppfostrandet av synförmågan är kanske det underbaraste. Och likväl gör barnet det nästan omedvetet, medelst vanans nedärvda makt. Ingen kommer nu ihåg att han någonsin gjort det, liksom vi inte kan erinra oss de särskilda rörelser som för ett år sedan satte oss i stånd att gå uppför en backe. Detta beror på det faktum att vi rör oss, lever och har vår varelse i materien. Vår kännedom om densamma har blivit intuitiv.
Med vårt astrala liv förhåller det sig helt annorlunda. Under långa tidsåldrar har människan ägnat ringa uppmärksamhet åt detta, så ringa att hon praktiskt taget förlorat bruket av sina astrala sinnen. I varje civilisation går ett ljus upp och människan bekänner mer eller mindre oklart och oförstått att hon vet sig vara till. Men oftast förnekar hon det, och är hon materialist blir hon en varelse som inte kan se ljuset inom sig, ett levande ting som inte vill leva, ett astralt djur som har ögon, öron, talförmåga och kraft, men inte vill göra bruk av någon av dessa gåvor. Så är det nu, och vanan vid okunnighet har blivit så stark att ingen vill se med sin inre syn förrän kvalen gjort de fysiska ögonen icke seende och oförmögna till tårar - livets saft. Att vara oförmögen till tårar är att ha trotsat och besegrat den blott mänskliga naturen och att ha vunnit en jämvikt som inte kan rubbas av sinnesrörelser. Detta är inte någon hjärtats hårdhet eller likgiltighet. Det innebär inte att sorgernas bägare blivit tömd i botten och att den lidande själen inte förmår lida längre. Det betyder inte den högre ålderns slöhet, när känslorna avtar därför att deras strängar håller på att bli utslitna. Inget av dessa tillstånd är en lärjunge värdigt, och om något av dem finns hos honom måste det övervinnas innan vägen kan beträdas. Hjärtats hårdhet utmärker den själviske egoisten, för vilken porten för alltid är stängd. Likgiltighet är kännetecknande för dåren och den falske filosofen, för dem vilkas ljumhet gör dem till dockor som inte är starka nog att hålla stånd mot tillvarons verkligheter. När sorg och smärta avtrubbat lidandets skärpa blir följden en försoffning inte olik den som åtföljer hög ålder, sådan denna vanligen ter sig hos människan. Ett sådant tillstånd gör beträdandet av vägen omöjligt, eftersom det första steget är svårt och fordrar, om det skall kunna tas, en fysiskt och psykiskt kraftfull människas hela styrka.
Det är sant att ögonen är själens fönster, fönstren till den hemsökta boning i vilken den vistas. Detta är den närmaste tolkningen på vanligt språk av textens mening. Om sorg, fruktan, svikna förhoppningar eller glädje kan så skaka själen att den släpper sitt tag i anden som inspirerar den, och livets saft bryter fram, dränkande kunskap i känslosvall, då är allt förmörkat, fönstren fördunklas, ljuset är till ingen nytta. Detta är lika säkert som att en människa, vilken vid randen av en avgrund genom en plötslig sinnesrörelse förlorar besinningen, måste falla. Kroppens jämvikt måste bibehållas, inte bara på farliga ställen utan också på jämna marken och med den hjälp naturen ger oss genom tyngdlagen. Likadant är det med själen. Den är länken mellan den yttre kroppen och den himmelska anden. Den gudomliga gnistan vistas i den stillhet där ingen naturrevolution kan skaka atmosfären. Det är alltid så. Men själen kan förlora sitt samband med den, sin kunskap om den, fastän dessa två är delar av ett helt, och det är genom sinnesrörelser och sinnesförnimmelser som detta samband lossas. Att känna vare sig njutning eller smärta framkallar en livlig vibration som för människans rnedvetande är liv. Men nu minskas inte denna känslighet när lärjungen börjar sin träning. Den ökas. Den är det första provet på hans styrka. Han måste lida, måste njuta och utstå prövningar mer än andra människor, eftersom han ju påtagit sig en plikt som inte existerar för andra, nämligen att inte låta lidandet rubba hans beslut. Han måste vid första steget själv ta hand om sig, bli sin egen uppfostrare. Ingen annan kan vara det för honom.
De första fyra aforismerna i Ljus på vägen har avseende på den astrala utvecklingen. Denna måste i viss grad ha ägt rum - dvs den måste verkligen ha börjat - innan det återstående av boken blir fullt begripligt för annat än förståndet, i själva verket innan man kan tillgodogöra sig den som praktisk undervisning och inte bara som en filosofisk avhandling.
Ett av de stora mystika brödraskapen använder fyra ceremonier, vilka äger rum tidigt på året och praktiskt belyser och förklarar dessa aforismer. I dessa ceremonier deltar endast neofyter, ty de är endast förberedande. Men de visar vilken allvarlig sak det är att bli lärjunge. De fordrar nämligen alla ett uppoffrande av något. Om den första har jag nu talat. Den intensivaste njutning, den bittraste smärta, fruktan att förlora något kärt, förtvivlans kval - allt tillåts att sarga den skälvande själen som ännu inte funnit ljus i mörkret, som är hjälplös. Och till dess att lärjungen kan uthärda allt detta utan att han förlorar sin jämvikt, måste de astrala sinnena förbli förseglade. Detta är en barmhärtig lag. "Medier" eller "spiritister" som utan förberedelse hastar in i den psykiska världen är lagbrytare. De kränker övernaturens lagar. De som bryter mot naturlagarna förlorar sin fysiska hälsa. De som bryter mot det inre livets lagar förlorar sin psykiska hälsa. "Medier" kan bli förfallna varelser utan moralisk känsla och slutar ofta med att tvivla på vad de sett med egna ögon. Lärjungen måste lära att behärska sig innan han slår in på denna farliga väg och försöker att träda inför de väsen som lever och verkar i den astrala världen, dem vi kallar mästare på grund av deras stora kunskap och makt att behärska inte bara sig själva, utan även de krafter som är verksamma omkring dem.
Själens tillstånd när den lever ett sinnesförnimmelsernas liv och inte ett liv som styrs av kunskap, vibrerar och svänger mellan motsatser till skillnad från det stadgade. Detta är bokstavligt sant, men det är sant endast för förståndet, inte för intuitionen. För den delen av människans medvetande behövs en annan ordbok. Uttrycket "stadgade" bör kanske utbytas mot "hemma". I sinnevärlden kan inget stadigt hem finnas, ty förändring är denna rörliga tillvaros lag. Detta faktum är det första lärjungen behöver lära sig. Det är fåfängt att hänga fast vid och gråta efter en förgången kaleidoskopbild.
Det är ett välbekant faktum, och Bulwer Lytton har med kraft skildrat det, att en beklämmande sorgsenhet är nybörjarens i ockultism allra första erfarenhet. En känsla av tomhet som gör världen till en öken och livet till en fruktlös ansträngning överfaller honom. Detta följer på hans första allvarliga betraktelse av det abstrakta. När han blickar in i eller bara försöker blicka in i sin egen högre naturs outsägliga mysterium, kallar han ned över sig den första prövningen. Svängandet mellan njutning och smärta upphör kanske för ett ögonblick, men detta är nog för att beröva honom hans fasta ankargrund i sinnenas värld. Han har, om också endast en kort stund, haft en förnimmelse av ett högre liv, och han sjunker snart åter ned i sin vanliga tillvaro, nertyngd av en känsla av overklighet, av tomhet och hemsk intighet. Detta var den nattmara som hemsökte Bulwer Lyttons neofyt i Zanoni, och även Zanoni själv, som inhämtat stora sanningar och fått sig stora krafter anförtrodda, hade ännu inte kommit över det stadium i vilket fruktan och hopp, förtvivlan och glädje, i det ena ögonblicket tycks vara absoluta verkligheter, i det andra blotta fantasifoster.
Det första provet tillskyndas oss ofta av livet självt. Ty livet är den store läraren. Vi börjar åter studera det när vi vunnit makt över det, liksom läraren i kemi lär mer i sitt laboratorium än lärjungen. Det finns personer så nära kunskapens port att livet självt bereder dem för provet, och de behöver inte själva framkalla den förfärliga väktare som bevakar ingången. Dessa personer måste naturligtvis vara livfulla starka organismer, mäktiga den intensivaste njutning. Därefter kommer lidandet och fullgör sitt värv. Lidanden av svåraste slag hemsöker en sådan natur tills han slutligen rycker upp sig ur sin bedövning och, driven av sin inneboende livskraft, tar steget över tröskeln och hamnar i fridens sköte. Det sinnliga livet har då förlorat sin makt att tyrannisera honom. Hans känsliga natur måste ännu lida, men själen har gjort sig fri och står avsides, ledande livet mot dess stora mål. De som är tidens slavar och långsamt genomgår alla dess skiften, genomlever en lång följd av sinnesförnimmelser och genomgår ständiga växlingar av njutning och smärta. De vågar inte ta jagets orm i ett fast grepp och kuva den och så nå fram till det gudomliga, utan föredrar att släpa sig genom ett otal livserfarenheter, vridande sig under motstridiga makters tuktan.
När ett av dessa tidens barn beslutar sig för att beträda ockultismens väg, är det detta som är dess första uppgift. Om livet inte lärt honom det, om han inte är stark nog att själv lära sig det, och om han inte är stark nog att begära hjälp av en mästare, då påläggs honom den fruktansvärda prövning som är beskriven i Zanoni. Den oscillation i vilken han levt är för en stund stillad, och han har att uthärda chocken av vad som i början tycks honom vara en avgrund av tomhet. Inte förrän han lärt att leva i denna avgrund och funnit den frid den skänker, är det möjligt för hans ögon att vara oförmögna till tårar.