Kommentar 3
Talet är förmågan att meddela sig. Stunden för inträdandet i aktivt liv kännetecknas av dess förvärvande.
Innan jag nu går vidare vill jag förklara hur reglerna i Ljus på vägen är ordnade. De sju första av de numrerade är underavdelningar av de två första onumrerade, vilka jag avhandlat i det föregående. De numrerade är endast ett försök av mig att göra de onumrerade mer begripliga. Den åttonde till och med den femtonde av de numrerade har avseende på den tredje onumrerade, den som nu är föremål för min utläggning
Som jag redan sagt är dessa regler skrivna för alla lärjungar och bara för lärjungar. Därför hoppas jag att inga andra läser dessa sidor. De två första reglerna innefattar den del av lärjungens strävan som har likhet med användandet av kirurgens kniv. Men lärjungen förväntas att utan hjälp ta itu med ormen, hans lägre jag, dvs med undertryckandet av sina lidelser och känslor genom egen viljekraft. Han kan begära hjälp av en mästare först då han gjort detta eller åtminstone något av detta. I annat fall förblir hans själs dörrar och fönster tillslutna så att han inte kan motta någon kunskap. Det är inte min avsikt att på dessa sidor säga en människa hur hon skall komma till rätta med sin egen själ. Jag ger bara kunskap åt lärjungen. Att jag inte heller nu skriver så att vem som helst kan läsa det, beror på det faktum att övernaturen förhindrar detta genom sina oföränderliga lagar.
De fyra regler jag nedskrivit för dem i Västerlandet som vill studera dem är skrivna i försalen till varje levande Brödraskap. Jag kan tillägga: i försalen till varje levande eller dött Brödraskap eller orden som framdeles kan bildas. När jag talar om ett Brödraskap eller en orden menar jag inte ett samfund av världsligt lärde eller intellektuella. Jag menar ett faktiskt förhållande i övernaturen, ett stadium i utvecklingen mot Gud eller det absolut goda. Under denna utveckling blir lärjungen delaktig av harmoni, ren kunskap, ren sanning i olika grader, och allteftersom han inträder i dessa grader finner han sig bli en del av vad som kan sägas vara ett skikt av det mänskliga medvetandet. Han kommer i beröring med sina likar, människor med hans eget osjälviska sinnelag, och hans förbindelse med dem blir varaktig och oupplöslig, eftersom den är grundad på den väsentliga likheten i deras naturer. Vid dem blir han fästad genom förpliktelser som inte behöver uttalas och uttryckas i vanliga ord. Detta är en sida av vad jag menar med Brödraskap.
När de första reglerna blivit uppfyllda, finner sig lärjungen stå vid tröskeln. Om hans vilja då är tillräckligt fast får han förmågan att tala, en tvåfaldig förmåga. Ty allteftersom han nu går framåt finner han sig inträda i ett blomningstillstånd, i vilket varje knopp som öppnar sig slår ut sina strålar eller blomblad. Om han vill göra bruk av sin nya gåva, måste han göra det i överensstämmelse med dess tvåfaldiga natur. Han finner sig ha förmågan att tala i mästarnas närvaro, dvs han kan begära att komma i beröring med det mest gudomliga elementet av det rnedvetenhetstillstånd i vilket han inträtt. Men han är till följd av sin ställning tvingad att på samma gång handla på två sätt. Han kan inte göra sig hörd på de höjder där gudarna vistas förrän han har trängt ned till de djup där deras ljus inte alls skiner. Han har kommit i en obeveklig lags järnhårda grepp. Om han begär att bli neofyt, blir han strax en tjänare. Hans tjänst är dock sublim, om också bara till följd av deras karaktär som jämte honom tar del i den. Ty mästarna är också tjänare. De tjänar och begär sin lön efteråt. En del av deras tjänst består i att låta lärjungen komma i åtnjutande av deras kunskap. Dennes första tjänstehandling är att ge något av denna kunskap åt dem som ännu inte står där han står. Detta är inte något godtyckligt stadgande som föreskrivits av en mästare eller lärare, hur gudomlig denne än må vara. Det är en lag för det liv, i vilket lärjungen inträtt.
Därför stod det skrivet vid ingången till det gamla egyptiska Brödraskapets loger: "Arbetaren är sin lön värd." "Be och ni skall få" låter alltför lätt och enkelt för att vara troligt. Men lärjungen kan inte "be" i den mystika mening i vilken ordet är använt i denna skrift förrän han har vunnit förmågan att hjälpa andra.
Varför då? Låter detta påstående alltför dogmatiskt?
Är det för dogmatiskt att säga att en människa rnåste ha fotfäste för att kunna göra ett språng? Förhållandet är detsamma. Om hjälp har getts, om arbete är utfört, så finns det en verklig fordran - inte vad vi kallar ett personligt anspråk på betalning, utan en mednaturens fordran. De gudomliga ger. De fordrar att även du skall ge innan du kan bli besläktad med dem.
Så snart lärjungen försöker tala, blir han medveten av denna lag. Ty talet är en gåva som tillfaller lärjungen först när han vunnit makt och kunskap. Spiritisten tränger in i den psykiskt-astrala världen, men finner inte något säkert tal såvida han inte genast och ihållande forskar efter det. Om han har intresse för "fenomen" eller för själva förhållandena och tilldragelserna i det astrala livet, så har han med sitt inträngande i detsamma inte någon djupare allvarlig tanke och avsikt. Han bara lever och förströr sig i detsamma, liksom han lever och förströr sig i det fysiska livet. Säkerligen finns det en eller annan enkel lärdom som det psykiskt-astrala kan lära honom, liksom det finns enkla lärdomar som det materiella och intellektuella kan meddela honom. Och dessa lärdomar måste inhämtas. Den människa som har för avsikt att börja en lärjunges liv utan att ha lärt sig de första enkla lärdomarna, måste alltid lida genom sin okunnighet. De är väsentliga och måste studeras med djupaste allvar och gång på gång erfaras och genomlevas, så att varje del av lärjungens natur genomträngs av dem.
Vi återvänder till vårt ämne. Då lärjungen begär att få talförmågan som den kallas, ropar han på den Store som står främst i den kunskapsstråle i vilken han inträtt, att ge honom vägledning. När han gör detta sänds hans rop tillbaka av den makt till vilken han vänt sig, och ger eko ned i den mänskliga okunnighetens lägsta sfärer. På något dunkelt och förvirrat sätt framförs nyheten att det finns kunskap och en människovänlig makt som meddelar den till alla människor som vill lyssna till den. Ingen lärjunge kan träda över tröskeln utan att meddela denna nyhet och på ett eller annat sätt sörja för dess bevarande.
Han bävar för det ofullkomliga och oförberedda sätt på vilket han gjort detta, och så kommer viljan att göra det väl, och med denna vilja kommer förmågan att hjälpa andra. Ty det är ett rent begär som bemäktigar sig honom. Han kan inte vinna något inflytande, någon ära eller personlig fördel av att hjälpa. Och därför erhåller han förmågan att göra det.
Det förflutnas historia så långt vi kunna spåra den, visar tydligt att varken anseende, ära eller förmåner vinns genom fullgörandet av denna första uppgift som ges neofyten. På mystiker har man alltid sett snett, och siare är misstrodda. De som dessutom haft intelligensens gåva har åt eftervärlden lämnat skrifter som vittnesbörd, vilka för de flesta människor tycks vara meningslösa och fantastiska, även då författarna har fördelen av att tala från längesedan förflutna tider. Den lärjunge som åtar sig uppgiften i det hemliga hoppet att vinna framgång eller rykte, att framstå som en lärare och apostel för världen, misslyckas, t o m innan han gör ett försök, och hans dolda skryt förgiftar hans själ och deras med vilka han kommer i beröring. Han dyrkar i hemlighet sig själv, och denna avgudadyrkan måste medföra sin egen lön.
Den lärjunge som förmår inträda på vägen och är stark nog att övervinna alla hinder glömmer, när hans ande förnimmer det gudomliga budskapet, totalt sig själv i det nya medvetande som han då blir delaktig av. Om denna höga beröring verkligen kan väcka honom blir han som en av de gudomliga i sin önskan att hellre ge än ta, i sitt begär att hellre hjälpa än bli hjälpt, i sitt beslut att hellre föda den hungrige än själv ta manna från himlen. Hans natur är förvandlad, och den själviskhet som i det vanliga livet driver människorna att handla överger honom plötsligt.