Kapitel 4

 

Esoterikens vävnad

 

För den andens örnblick, som utmärker alla släktens siare och profeter, sträcker sig ariadnetråden utan avbrott eller lucka stadigt och säkert bortom denna "historiska period" in i forntidens mörkaste natt, och den hand, som håller den, är för stark att släppa den eller låta den brista. (DHL, s 2:70)

Denna ariadnetråd av esoterik sträcker sig bakåt in i mänsklighetens urålder, till den tid då "endast sanningen i sin orubblighet var evig och överordnad allt" (Isis, I:v). Var är nu denna sanning, denna vävstol för esoterisk historia, och vad är det för en vävnad den framställer? Vävstolen finns i Brödraskapets hem och vävnadens varp utgörs av de urgamla initiationstrådar som hålls i ockult spänning av sig uppoffrande adepter, medan dess väft blir till när i århundrade efter århundrade Brödraskapets nationella enheter spinner lysande inslagstrådar av esoterik i sina mysteriecentra.

Den världsliga historien uppenbarar knappast någonting av värde om detta, utom att alla yttre kvarlevor av den mystika verksamheten pekar på att denna bedrivits med ett och samma motiv. För att få "en fullständig och sammanhängande historia om vår ras från dess begynnelseskede ned till närvarande tid" (DHL, 2:480), måste man konsultera de arkaiska uppteckningarna. Bara i dessa kan man, även om det endast gäller en kort överblick, upptäcka den forntida delen av vävnaden. Tillgången till dessa uppteckningar är emellertid ett privilegium för adepter, ty kunskapen är "förbehållen endast de högst initierade, vilka ej inviga sina lärjungar i sina hemligheter" (DHL, 2:480). Vi har dock fått en ovärderlig gåva i de vittnesbörd som samlats av dem som trängt bakom templens inre förhängen och sedan av medkänsla återvänt till oss för att dela med sig av sin vision. Studiet av vad de funnit ger kanske till en början bara en otydlig bild av vävnaden, men framhärdar man i detta studium kommer bilden med otvetydig klarhet att peka på en enda allmän sanningskälla.

Från Centralasien, vars stora landområde omfattade även nuvarande Gobiöknen, Tien Shan- och Kuen Lun-bergen, Baluchistan, Afghanistan, Iran och Turkestan, drog horder av emigranter iväg. Dessa hade ofta för avsikt att besegra och underkuva, och därför utkämpades många strider. En primär orsak till utvandringen - om än okänd för den stora massan - var Brödraskapets av karma befordrade strävan att sprida mysteriernas ljus till andra länder, att sprida den forntida visdomen över jordens hela yta:

Det var inte ett enda folk som byggde upp dessa civilisationer i Centralasien. Det var regelbundet återkommande vågor av vår nuvarande femte rotras.och var och en av dessa civilisationer var i sin tur en vagga för folkslag som sändes iväg för att bringa ljus och initiation till det som då var barbariska och outvecklade delar av världen, till det som nu är Europa, Kina, Sibirien och Indien. (SOP, s 23, 22)

Till Bharata-varsha eller Indien utvandrade en grupp ariska emigranter som grundade en civilisation och kultur utan like i esoterikens historia och vars andliga inflytande kom att sträcka sig till Egypten, Mindre Asien och Europa. En annan grupp drog västerut till Egypten, "Nilens gåva" som Herodotos kallade landet, där den bosatte sig i dalgångarna och blandade sig med urbefolkningen. Ur denna förening uppkom en civilisation vars glans finns kvar efter tusentals århundraden, delvis beroende på att inflytandet från dess mysterier spreds vida omkring när den ena erövrarnationen efter den andra fängslades av Egyptens inre storhet. Persien, Babylonien, Judéen, Kreta, Grekland och Rom fick sin andliga inspiration från de egyptiska och tidiga ariska kulturerna. Dessa tidiga civilisationer var esoteriskt så kraftfulla att

det finns "urkunder, som visa, att egyptiska präster - invigde - rest i nordvästlig riktning landvägen över vad som senare blev Gibraltar sund, vidare i nordlig riktning genom de blivande feniciska kolonierna i södra Gallien och ännu längre åt norr, ända tills de uppnått Carnac (Morbihan), då de åter vände sig åt väster och kommo, ännu alltjämt resande över land, till nordvästra udden av den nya kontinenten (de brittiska öarna).

Vad var ändamålet med deras långa resa? Och hur långt tillbaka måste vi förlägga tiden för sådana besök? De forngamla urkunderna visa, att invigde av den ariska familjens andra underras vandrade från det ena landet till det andra i ändamål att övervaka uppförandet av s. k. menhirs och dolmens, kolossala avbildningar i sten av zodiaken, samt begravningsplatser, som skulle tjäna till förvaringsrum för kommande generationers aska. (DHL, 2:821)

Vilken var dessa civilisationers drivfjäder om inte mysterielärorna - läror som trängde in i nationernas tankeliv. Deras ursprung var kanske okänt av massorna och de uppfattades inte som esoteriska, men de utgjorde ändå konstnärens inspiration i hans sökande efter det gudomliga, poetens intuition i hans längtan efter sanning och musikerns tonharmoni när han sökte sfärernas musik. Det är ingen tom fras när man säger att allt av andligt, intellektuellt och konstnärligt värde har sitt ursprung i Helgedomen.

Vad är Egyptens sten och papyrus om inte vittnesbörd om kunskap som för länge sedan blivit glömd? De scener som visar hjärtats vägning mot sanningens fjäder i papyruset Pert Em Hru, känt som Den egyptiska dödsboken, framställer symboliskt och allegoriskt det som i verkligheten skedde i initiationspyramidens hemliga rum. Om detta vittnar Cheopspyramiden, vars tillkomst H P Blavatsky vid flera tillfällen förlade till minst 75.000 år f Kr. (se DHL, 2:475, 820)

Vad kan man då säga om druiderna med deras urgamla ceremonier under ek och myrten och deras stenmonument som är orienterade så att den uppgående solens strålar föll på kandidatens panna när han reste sig från sin initiationsbädd, "klädd i sol", bokstavligen omgiven av en gloria av solljus? Varför utbildade druiderna sina kandidater i tre grader, en utbildning som krävde total moralisk renhet, andlig styrka och en djupgående förståelse av sanningen?

Vad kan man vidare säga om Persien och dess långa följd av Zoroastrar, inom vars mystika, av sju kammare bestående, centra, sanningar av högt intellektuellt och andligt värde gavs åt de lärjungar som genomgick mysteriernas traditionella träning? Hade de vise sina rötter någon annanstans än i den arkaiska ockultismen? Och hur är det med de orfiska mysterierna, vars stränga disciplin och esoteriska innehåll kan ha haft större inflytande på den grekiska kulturen än de under århundraden så populära eleusinska mysterierna? Visar inte Orfeus läror att de har ett österländskt ursprung och leder de inte tanken till de läror som kommer från Indiens ashrams eller mysterietempel? Och begav sig inte Pythagoras och Platon till Indien, varifrån de till sina lärjungar hemförde exakt samma esoterik?

Liknande frågor kan man ställa om den nordiska och germanska mystiken, de indiska och kinesiska filosofierna och de grekiska och romerska ceremonielen - alla väver de efter ett allomfattande motiv, ett motiv som passat i alla tider och för alla nationer eftersom det kunnat appliceras i otaliga variationer. Att förstå den inre andemeningen med en mysterieskola är att ha förstått allas heliga identiskhet - inte ifråga om kulturell och etnisk gestaltning, utan vad gäller esoteriska väsentligheter.

Vilka är då sanningens proberstenar? En av dem är allmängiltighet. Har samma sanning förkunnats av alla dem som genom initiation blivit "klädda i sol"? Gav Gautama Buddha sina lärjungar undervisning i exakt samma lära som Jesus Kristus? Meddelade Shankarasharya samma esoterik som Pythagoras och Empedokles? Nådde Zoroaster och Tsong-ka-pa sitt adeptskap i samma slags initiationskammare som Apollonius av Tyana, Orfeus och Laotse? Erhöll Persien och Grekland, Kina och forntidens Amerika, Island, Wales och Babylonien samma budskap, fast klätt i olika dräkter? Helt säkert var det så, ty dessa dräkter hade alla vävts med samma vävstol - sanningens tidlösa vävstol.

En mysterieskola är inte unik. Alla byggdes de på samma universella andliga fundament. De

inrättades av samma motiv - av medkänsla - som ledde de stora aktörernas handlande i det primära dramat, öppnandet av vår manvantara. De så att säga upprepade i liten skala det som utspelades i dessa ursprungliga tider och det som i det verkliga livet ägde rum inom medkänslans hierarki på vår jord, eller rättare sagt inom den sektion av medkänslans hierarki som vi kallar den stora vita Logen. (Dhlg s 325)

En ursprunglig mänsklighet, många folkslag. En mysterielära, många mysterieskolor. Ett arkaiskt vävnadsmönster, många varianter i färg och struktur när varje nation bidrar till väven med sina nationella mysteriers inslagstrådar. Vi kan se medkänslan som motiv i tre sammanhängande företeelser:
 
(1) den ursprungliga uppenbarelse av sanningen som gavs den nyfödda mänskligheten av gudomliga lärare i harmonisk samverkan med vår jords andlige planetande, vilken framgångsrikt sammanförde utvalda individer till ett ljusets centrum - det stora Brödraskapet.
 
(2) den andra uppenbarelse som är en direkt följd av den ursprungliga och utgörs av de förandligande inflytanden som oavbrutet utgår från Brödraskapet och vid cykliska tillfällen ges särskilt kraftig energi av dess lärjungar, de stora världslärarna, samt
 
(3) den tredje uppenbarelse som är en följd av (1) och (2): sanningens inflöde i människornas liv genom mysterieskolorna, de esoteriska centra i vars inre kammare bara initiationen av de "utvalda" äger rum, men till vars yttre förgårdar intresserade kan söka inträde för att lära känna sanningens grundläggande fakta så att deras livsföring förädlas och de accepterar döden lika naturligt som de accepterar sömnen.
 
Så vävs esoterikens historia århundrade efter århundrade på sanningens vävstol.
 

Till kapitel 5

 

Till Titelsidan