Kapitel 10
Stängandet av mysterieskolorna
För femton århundraden sedan ringde dödsklockorna för Västerlandets mysterier när kejsar Teodosius II bannlyste hedendomen i det romerska imperiet. Detta inkluderade då Trakien, Makedonien, Kreta, Syrien och Egypten. Det slutliga slaget kom mindre än ett århundrade senare, år 529, när kejsar Justinianus stängde den sista av Athens filosofiska skolor, den akademi som grundats av Platon. Bortsett från undertryckandet av allt icke-kristet, hade mycket av det som en gång hölls heligt i mysterierna - vilka ju rituellt framställde den strävande själens förening med det högre jaget - urartat till degenererade orgier.
I ockultismens hela historia har man aldrig kunnat säga att mysterierna - i sin renhet och andliga integritet - tillgodosett människans personliga och emotionella natur. Det är just för att befria själen från begränsningar, för att rena hjärtat och disciplinera sinnet, som mysterieträningen är så hård, ty vid initiationen är det bara med okuvlig andlig styrka som det grundliga eldprovet kan bestås.
Födelse, uppväxt, mognad och ålderdom är det ofrånkomliga förloppet på naturens alla områden. Detta innebär dock inte att en mysterieskola eller en människa måste åldras under förfall, inte ens i tider när stora materiella framsteg görs och degenerationens och ärelystnadens frön sås särskilt rikligt. Men när i ett mysteriecentrum den andliga tillväxten ställs inför utmaningar och dessa inte möts med en hjärtats självtukt som är ännu större än de förberedande gradernas, slår det inre förfallets giftiga frön rot och gror. Lugnet trängs undan av förfallet och skolan tynar bort. Brödraskapets andliga inflytande dras tillbaka, och det som återstår är det rituella skalet.
Den verkliga orsaken till mysterieskolornas stängning var därför den inre trolösheten hos templets väktare. Ljuset skulle aldrig ha slocknat om hierofanterna förblivit lojala mot skolornas tidlösa principer. Ty Brödraskapet bevakar varje ljus med örnblick, och när ropet på sanning är kraftigt förblir mysterierna rena och sanna.
När mänskligheten eller någon del av den, t o m en enskild individ, uttrycker sin andliga och intellektuella vädjan med styrka, med vibrerande andlig energi, med det inre livets själva väsen så att säga, verkar detta som en Lärares andliga magnetism och vädjan når ofelbart fram till Det Stora Brödraskapet som då sänder ut en budbärare i världen. Mysterierna förföll alltid därför att människorna blev mer och mer indragna i själviskhet och den materiella världens egennyttigheter, samtidigt som de förlorade den inre kontakten, den inre medvetenheten om förening, med de andliga krafter som nämndes ovan. (ET, 2:1053)
Det finns två vägar inom ockultismen: den vita magins och andliga framgångens högerhandsväg samt den svarta magins och andliga tillbakagångens vänsterhandsväg. Det finns ingen tredje väg för avbrott och vila. Den som inte går framåt, blir efter. Utvecklingens riktning är framåt mot andens och sanningens ljus. Vandrar man inte i den riktningen, faller man.
Ju längre man fortskrider i esoterisk träning, desto mer hårfin blir gränslinjen mellan höger- och vänsterhandsvägen, och ju längre man når i sin utveckling och ju finare känsla man får för vad som är rätt och orätt, desto större blir paradoxalt nog de djup man faller i och de höjder man bestiger. Visdomens räta linje blir allt svårare att hålla i sikte allteftersom man gör andliga framsteg. Det är inte de stora fallgropar som lärjungen föll i under tidigare liv som han behöver se upp för, utan Maras, "frestarens" subtila försåtligheter som obarmhärtigt prövar själen.
Ett österländskt ordspråk säger att "mellan högerhands- och vänsterhandsmagin finns bara en spindelvävstråd" (BCW, 14:106). Den som vill bli kvar på vägen måste med styrka och mod hålla fast vid denna visdomens spindelvävstråd.
Ett av de mörka krafternas effektivaste vapen är tvivlet - tvivlet på sig själv, på sina ambitioner och sin inre styrka. Att tvivla är en naturlig reaktion hos en lärjunge, men tvivlandet är ett farligt tillstånd så länge det varar. Om det inte tyglas av det fasta beslutet att fortsätta på vägen - oberoende av hur många gånger man snubblar och hur stora misstag man gör - tar självömkan övertaget och dörren till allvarligare faror öppnas: tvivel på läraren, tvivel på skolan, tvivel på Brödraskapet. Då gror den inre oordningens ödesdigra utsäde som, om det inte drivs ut ur hjärtat, växer till trolöshetens ogräs.
Fruktansvärda är de prov som aspiranten på chelaskap ställs inför, och allvarliga varningar riktas till den ivrige. Som KH 1881 skrev till A P Sinnett:
de som engagerar sig i de ockulta vetenskaperna."måste antingen nå målet eller gå under. Om man väl har beträtt vägen till den stora Kunskapen, riskerar man att bli vansinnig om man tvivlar. Att stanna upp är att falla. Att dra sig ur är att ramla baklänges ned i en avgrund." (ML, s 31)
Initiationen kan resultera i (a) framgång, (b) misslyckande som innebär döden och (c) partiellt misslyckande som vanligen innebär vansinne (se Dhlg, s 297-298). Det är därför som chelaaspiranter upprepade gånger varnas för att rusa in i ockultismen. Det är mycket säkrare för dem att stanna i visdomstemplets förgårdar som allvarliga sökare av djupare kunskap - som studerande, vilka seriöst försöker följa Helgedomens uråldriga regler: lojalitet, pliktuppfyllelse och osjälvisk trohet mot mänslighetens sak. Om aspiranten lever efter dessa regler under livets mödor och sorger, kommer ofelbart den stund då han får hjälp och får veta att han är "antagen". Till dess gör han bättre i att leva ett ädelt liv där karma har placerat honom.
Oklokt ivrande för andlig disciplin är dock inte hälften så farligt som begäret efter ockult träning för egna själviska ändamål. Det var det omåttliga jagandet efter ockulta krafter som under de tidiga århundradena lade grunden till mysterieskolornas degeneration. Mysterierna förlorade långsamt sin renhet. Alltför många blev av världsliga skäl - inte på grund av sin inre utveckling - mottagna i de förberedande graderna. Riterna blev ytliga ceremoniel, och insikten om deras inre värde avtog. Dogmatiken, ritualismen och prästväldet växte, och sanningens och esoterikens ande dog bort. De alltför få som förblev sina heliga löften trogna flydde från mysterieplatserna, vilka i senromersk tid förföll så mycket att de faktiskt fördrev dem vars hjärtan bara sökte den genuina esoteriken.
Ljuset drogs tillbaka, men Brödraskapet arbetar med sådan medkänsla att sanningarna har bevarats i sten och i symboler, i allegorier och myter. H P Blavatsky skriver beträffande Egypten:
Dess skriftlärde och hierofanter blev vandrare som spred sig över jorden. De som stannade i Egypten fann sig av fruktan för att de heliga mysterierna skulle profaneras förpliktade att ta sin tillflykt till öknen eller bergen och att grunda sällskap och brödraskap - sådana som esséerna. De som hade farit över havet till Indien och t o m till det som nu kallas Nya världen svor att iakttaga tystnad och hemlighålla sina heliga kunskaper och vetenskaper. På så sätt ökade avståndet mellan dessa och allmänheten ytterligare. I Centralasien och Indiens norra gränstrakter sopade Aristoteles lärjunge på sitt erövringståg bort alla spår av sann religion, och sanningens adepter drog sig tillbaka till jordens gömda platser. (BCW, 14:294)
Så river Skuggans Bröder periodiskt ned mysteriernas utposter, medan mysteriernas hjärta - Ljusets Brödraskap - förblir oskadat. Mörkret kommer aldrig att få tränga in i esoterikens hjärta. Detta slår lika kraftfullt idag som för 18 miljoner år sedan och kommer att fortsätta slå lika kraftfullt till dess vårt solsystem dör - och även därefter. Sanningens ljus är ljuset från universums andliga sol. Så länge dess strålar lyser ned i vår jordiska värld, så länge kommer andens ljus att värma människors hjärtan. KH skriver följande gripande ord till A O Hume:
Var inte ängslig. .vår kunskap kommer inte att försvinna ur människornas åsyn. Den är "gudarnas
gåva" och den värdefullaste av alla reliker. Det heliga Ljusets bevarare har inte i eoner seglat
säkert över tidens ocean bara för att lida skeppsbrott på den moderna skepticismens klippor. Våra
lotsar är alltför erfarna seglare för att vi skall behöva frukta en sådan katastrof. Vi kommer alltid
att finna frivilliga ersättare för våra trötta vaktposter och världen kan, trots sitt bedrövliga
tillstånd under den innevarande övergångsperioden, fortfarande förse oss med en och annan då och då.
(ML, s 215)