Avsnitt 12
Jag låg i tempelträdgården under ett stort träd som kastade en djup skugga över gräset. Jag var mycket trött, ty jag hade hela den föregående natten varit i helgedomen, sysselsatt med att framföra den svarta gudinnans budskap till sina präster. Jag hade slumrat litet i den varma luften och vaknade med en sällsam känsla av ledsnad. Jag kände att min ungdom var förbi utan att jag ännu njutit av livet.
På vardera sidan om mig satt en ung präst. Den ene av dem fläktade mig med ett stort blad som han troligen tagit på trädet ovanför. Den andre betraktade mig uppmärksamt. Hans ögon hade ett gott uttryck, och jag var glad åt att ha honom hos mig.
"Du har varit för mycket inomhus", sade han, "de skall väl inte få ta livet av dig med tempelceremonierna, även om du är den ende som kan ge liv åt dem. Vill du gå med oss till staden och känna på något annat än tempelluften?"
"Men vi kan ju inte", svarade jag.
"Kan inte", sade Malen föraktligt. "Tror du vi är fångna här?"
"Men även om vi kan komma ut, skall folket känna igen oss. Prästerna brukar ju inte blanda sig med folket."
"Folket kommer inte att känna igen oss", sade Malen med ett muntert skratt. "Agmadh har gett oss frihet. Agmadh har gett oss makt. Kom med om du vill. Vi går nu."
Vi reste oss och jag ordnade min vita dräkt. "Skall vi bära dessa kläder?" frågade jag.
"Ja, det skall vi. Men ingen kommer att känna igen oss. Vi kan uppträda som prinsar eller tiggare, vilket vi vill. Agmadh har gett oss makt till detta. Kom!"
Jag var lika förtjust som de vid denna utsikt till äventyr. Vi sprang genom trädgården fram mot en liten port i muren. Malen öppnade den. Vi var utanför templet.
Mina följeslagare sprang skrattande och pratande över slätten fram mot staden. Jag sprang också och lyssnade under tiden, men förstod bara delvis vad de sade. Tydligen kände de till staden, som för mig bara var ett namn. Men nu tycktes det vara meningen att jag skulle komma in i husen och sammanföras med rikt och förnämt folk.
Vi skyndade framåt tills vi kom till en folkrik gata. Där vimlade det av glada människor i präktiga dräkter. Vi gick genom en stor port in på en gård och därifrån in i en sal med marmorpelare och en springbrunn. Stora blommande växter spred en stark vällukt.
En bred marmortrappa ledde vidare från denna sal och vi gick uppför den. Malen öppnade en dörr och vi steg in i ett rum med gyllene tapeter, där en mängd människor i juvelprydda dräkter var samlade. De satt runt ett bord och drack vin och åt sötsaker. Luften var full av prat och skratt och mättad av vällukter. Tre sköna kvinnor steg upp och välkomnade oss. Var och en av dem tog hand om en av oss och gav oss plats bredvid sig vid bordet. Ögonblickligen tycktes vi tillhöra sällskapet. Jag vet inte om det var för det doftande vinet jag drack eller beröringen av den sköna handen som ofta snuddade vid min - men mitt huvud blev så lätt. Sällsamma tankar kom farande och jag talade om saker som jag inte känt till förrän nu. Jag skrattade åt infall som en timme tidigare skulle förefallit mig meningslösa för att jag inte förstod dem.
Hon som satt bredvid mig lutade sig mot mig. Jag vände mig mot henne och betraktade henne. Hennes ansikte strålade av ungdom och skönhet. Nu såg jag att hon var yngre än jag själv. Då jag blickade in i hennes vackra ögon tyckte jag mig känna henne. Hon sade mycket som jag till en början knappt förstod. Men medan jag lyssnade började jag förstå henne. Hon talade om sin längtan efter mig under min bortvaro, om sin kärlek till mig, om sin likgiltighet för allt annat på jorden.
"Rummet tycktes mörkt och öde innan du kom", sade hon. "Festen var utan glädje för mig. Min älskade make, lämna mig inte ensam igen. Stanna, och min kärlek skall ge dig styrka att uppfylla ditt öde."
Jag steg hastigt upp från min plats med hennes hand i min. "Det är sant", sade jag till henne med hög röst. "Jag har gjort orätt i att försumma det som är livets lycka. Din skönhet har varit utplånad ur mitt minne. Men när jag nu ser dig, förundras jag över att jag någonsin kunnat finna skönhet hos något annat i himlen eller på jorden."
Medan jag talade häpnade gästerna. Med märkvärdig brådska lämnade de bordet och försvann ur rummet. Endast de två unga prästerna stannade kvar. Deras ögon var fästa på mig. De verkade vara oroliga och reste sig långsamt från bordet.
"Vill du återvända till templet?" frågade Malen.
Mitt svar var en åtbörd av otålighet.
"Glömmer du", sade han, "att vi bara skulle se på stadens dårskaper i avsikt att få veta av vad stoff människorna är gjorda? Du vet att de invigda prästerna måste bevara sin renhet. Särskilt du, som är templets siare. Inte ens jag, som bara är novis, vågar ge vika för den starka längtan efter frihet som fyller min själ. Jag vågar inte. Då skulle jag inte få någon plats i templet - och inte i världen heller. Hur skall det då gå för dig, siaren? Hur skall vi kunna svara för dig inför Agmadh?"
Jag svarade inte. Men hon som satt bredvid mig steg upp och gick fram till honom. Hon tog en ädelsten från sin hals och lade den i hans hand.
"Ge honom denna", sade hon, "och han skall inte fråga vidare."