Avsnitt 16
Jag var inte längre i helgedomen. Jag kände vinden fläkta mitt ansikte. Jag öppnade ögonen och såg himlavalvet med sina strålande stjärnor. Jag låg framstupa, nedtyngd av en besynnerlig matthet. Men jag väcktes till medvetande genom ljudet av tusentals röster, vilkas rop och sånger ljöd i mina öron. Vad kunde detta betyda?
Jag reste mig upp. Jag befann mig i den krets som bildades av de tio prästerna. Agmadh stod bredvid mig och betraktade mig uppmärksamt. Mina ögon fästes på hans ansikte och kunde inte slita sig därifrån. Denne obarmhärtige, hjärtlöse man! Hade jag verkligen fruktat honom, denna själlösa, omänskliga varelse? Nu fruktade jag honom inte längre. Jag såg på prästerna som omgav mig. Jag läste i deras ansikten och såg prägeln av deras själviskhet. Var och en av dem förtärdes av ett omåttligt begär som han närde vid sitt hjärta likt en orm, och efter vars tillfredsställande han hungrade. Jag kunde inte längre frukta dessa män, ty jag hade sett ljuset och det hade gjort mig stark.
Jag reste mig och såg på folkhopen som trängdes på stränderna Jag förstod nu vad det var för besynnerliga röster jag hört. Människorna var galna, somliga av vin, andra av sinnlig åtrå. En mängd små båtar hade samlats på floden. Människorna i dem hade kommit för att offra åt den gudinna som de dyrkade och i natt hade sett, hört och känt. Den heliga båten i vilken jag stod var nedtyngd av de offer som folket hade lagt dit. Där fanns silver, juveler och guldkärl besatta med ädelstenar. Agmadh såg på allt detta och smålog. Dessa rikedomar skulle komma templet till godo, men vad honom själv beträffar var det helt andra juveler han strävade efter att vinna. Jag kunde inte längre se på allt detta och tiga. Med hög röst uppmanade jag folket att lyssna på mig. Det blev genast tyst.
"Ni alla som tillber gudinnan, lyssna på mig. Vilken gudom är det ni dyrkar? Kan ni inte förstå det av de ord som hon viskat i era hjärtan? Se in i hjärtat. Har hon bränt in dem där med passionens eld, är hon inte en sann gud. Sanning uppenbaras enbart av visdom. Lyssna, och jag skall säga er ord från helgedomen, ord som getts mig av ljusets ande, vår drottning och moder. Ni skall veta att det bara är i dygden, i rena ord och rena handlingar, som ni kan finna frid. Är denna mörkrets orgie en passande hyllning åt sanningens gudinna? Är ni, rusiga av vin och lidelse, hennes tillbedjare. Nej, böj knä och be den gode anden, visdomens ande som svävar över er med stora vingslag av kärlek, att förlåta era synder och hjälpa er att börja på nytt. Hör på mig, jag vill be till henne ty jag ser henne i hennes härlighet. Säg henne de ord som jag förestavar och hon skall lyssna till dem, ty hon älskar er fast ni skymfar..."
En sång bröt fram och dränkte min stämma. Prästerna hade stämt upp en hymn. Folket, som under inflytandet av min röst och mina ord hade fallit på knä i stora hopar, rycktes nu med av musiken och instämde med iver i lovsången. Plötsligt inandades jag en stark rökelsedoft. Jag vände mig bort med vämjelse, men den hade redan fullbordat sitt verk. Det svindlade för mina ögon.
"Han är i extas", sade Kamen Baka.
"Han är vansinnig", hörde jag en annan röst säga, en röst så hård, så ursinnig, att jag knappt kände igen den. Men jag visste att det var Agmadh som talat.
Jag försökte svara honom, ty jag kände min själ genomströmmas av ett ovanligt mod. Men den bedövande doften hade fullgjort sin uppgift. Mitt huvud kändes tungt som bly och jag var oförmögen att tala. Inom några sekunder sov jag djupt.