Avsnitt 21
Min svaga hörsel uppfattade ljudet av en djup suck som kom från folkets hjärtan, och då förstod jag att min kropp inte dött förgäves.
Och min själ levde. Den var inte bara stark, den var oförstörbar. Den hade fullgjort sin smärtfyllda uppgift i denna bleka gestalt. Den hade befriats från de bojor som så länge hållit den fången, men bara för att vakna på nytt i ett annat, ett starkt, ett skönt och rent tempel.
När den stora böljande hopen hotfullt trängde sig fram, föll några av prästerna offer för dess raseri. Nära min livlösa kropp låg Agmadh ihjältrampad av folket, och vid min sida dog Malen i det hans andedräkt pressades ur honom. Svävande i den okroppsliga själens sällsamma medvetande såg jag dessa brottsliga själar, befläckade av den äregirighet och de begär som lustans drottning uppväckt hos dem, dras mot det öde ingen undkommer. Agmadhs själ flydde bort med en susning och Malen, den unge prästen som lett mig till staden, följde honom hastigt. Han, som lytt sin ordens regler och bibehållit sin kropps renhet, var i sitt inre svart av otillfredsställda, aldrig slocknade begär.
Jag kände min drottning och moder hålla mig kvar med milt våld, så att jag inte måtte fly från det hemska skådespelet.
"Återvänd till din uppgift", sade hon. "Den är ännu inte fullbordad. Detta är den nya dräkt du skall bära medan du undervisar mitt folk. Denna kropp är utan synd, skön och obefläckad, fastän den själ som bebodde den gått förlorad. Men du är min egen. Att komma till mig är att leva för evigt i sanning och kunskap. Detta är din nya dräkt."
Jag fann nu att inte bara min själ, utan även min fysiska kropp, var stark. Jag hade fått ny kraft, min trötthet var försvunnen. Jag reste mig i min nya kropp från den plats där den ögonblicket förut hade legat utsträckt utan liv. Jag steg upp och såg, skyddad av min drottning, med fasa på skådespelet omkring mig.
"Gå Malen, gå i frid", sade hon. "Du skall leva i folkets hjärtan, du skall bli en härlighetens sinnebild för dem. Du skall än en gång bli martyr för min sak. Och fastän du dör i min tjänst, skall du under kommande tidsåldrar lära bland ruinerna av detta tempel. Om du så dör hundra gånger för min skull, skall du ändå leva för att förkunna mina sanningar från det allra heligaste av det nya tempel som i en avlägsen framtid skall resas här."
Jag skyndade bort och kom obemärkt igenom den böljande, rasande folkhopen. Bildstoderna i allén var kullkastade, tempelportarna sprängda och sönderbrutna.
Min själ var sorgsen och längtade efter ro. Jag såg med längtande blickar mot den fridfulla nejd där min moder bodde. Men hon trodde ju att hennes son var död. Hon skulle inte känna igen mig i min nya gestalt. Jag gick mot staden, som nu var övergiven av det rasande folket.
Ett vilt skrik från tusen strupar skar genom luften. Då jag såg mig tillbaka fann jag att den otyglade hämnden hos ett folk som förråtts av sina lärare redan kommit över templet. Det var invaderat av folkmassan och dess syndiga invånare dödade. Snart skulle det vara en ruin.
Jag vandrade genom de tomma gatorna och förstod att här, där jag druckit ur nöjets bägare, skulle jag nu smaka arbetets glädje. Här måste min röst oavbrutet höras. Sanningen, för länge sedan fördriven från det vanhelgade templet, måste finna en fristad i folkets hjärtan. Lång tid måste förgå innan min synd var utplånad och lämnat mig fläckfri, beredd för det fullkomliga liv mot vilket jag strävade.
Sedan den tiden lever jag, ändrar form och lever återigen, men känner igen mig själv under tidsåldrarnas gång.
Egypten är dött men dess ande lever och dess vetande bevaras i deras hjärtan, som har blivit det stora hemlighetsfulla förflutna trogna. De vet att genom det djupa mörkret och den andliga blindheten skall de första strålarna av framtidens ljus bryta sig fram. Det mysterium som framtiden bär i sitt sköte är mer storartat, mer majestätiskt, än forntidens. Ty allteftersom hela mänskligheten höjer sig, långsamt och omärkligt, så dricker dess lärare ur allt renare källor och mottar sina budskap från Varats själ. Ropet har ljudit genom världen. Sanningarna är förkunnade i ord. Vakna, ni jordens omtöcknade själar. Lyft era skumma ögon och låt det andliga ljuset strömma in! Livet innebär mer än mänskligt tänkande fattar. Gå dess mysterium djärvt inpå livet! Gå in i era själars doldaste vrår och begär det ljus som kan förklara jagets djupaste gåtor, hittills dunkla och olösta under tusentals existenser!
Om än försänkt i mörker står Egypten likväl som en vit lilja bland jordens övriga länder, och de som nu tyder de gamla skrifternas hieroglyfer är ur stånd att besudla bladen på denna lilja. De ser bara blommans stjälk och solskenet som skimrar genom bladen. De kan inte se den verkliga blomman och inte heller vanställa den genom nyare tiders odlingskonst. Den växer högt över människan och dess rot dricker djupt ur livets källa.
Den blomstrar i en värld dit människan bara kan komma i ingivelsens ögonblick, då hon är mer än människa. Därför, trots att dess stjälk reser sig från vår värld, kan liljan bara ses eller beskrivas av den som så höjer sig över människor att han kan se ned i blommans kalk, vare sig den än blomstrar i Österlandet eller det mörka Västerlandet. I kalken skall han läsa hemligheterna om de krafter som behärskar den fysiska världen. Han skall lära sig att tyda andliga sanningar och att leva det högsta Jagets liv. Och han kan också lära sig att inom sig hålla fast glansen av detta högsta Jag medan han lever på denna planet till dess hans verk är fullbordat och han förkunnat de tre sanningarna för alla dem som längtar efter ljus.