Avsnitt 3
Jag låg på den mjuka bädden, så välkommen för mina trötta lemmar, och inom kort var jag försänkt i djup sömn. Då jag vaknade var det alldeles mörkt, och jag reste mig hastigt upp i sittande ställning med en livlig förnimmelse av att inte vara ensam i rummet. "Tag in ljus", sade en lugn röst. "Han är vaken."
Jag hörde buller och kände en stark vällukt fylla rummet. Strax därpå inträdde två unga noviser med silverlampor som plötsligt lyste upp rummet med ett klart sken. Då såg jag att rummet var alldeles fullt av orörliga vitklädda präster. Jag var omgiven av en skara män som stod med ögonen sänkta mot marken och händerna korslagda över bröstet. Jag sjönk åter ned på bädden och betäckte ansiktet med händerna. Ljusen och mängden av ansikten överväldigade mig. Doften av rökelse blev allt starkare och jag såg att två unga präster på ömse sidor om mig höll de kärl, i vilka den brann.
Rummet var fullt av präster, men innerst stod en särskild krets kring min bädd. I dessa mäns ansikten såg jag upp med bävan. Bland dem var Agmadh och Kamen Baka, och de övriga hade samma underligt orörliga uttryck. Jag kände mig liksom fången inom ett fast sammanfogat stängsel. Med dessa män omkring mig var jag instängd inuti något mer ogenomträngligt än en stenmur. Slutligen bröts tystnaden. Agmadh talade.
"Stig upp", sade han, "och följ oss". Jag reste mig lydigt fast jag hellre skulle ha stannat ensam i mitt mörka rum än att ha denna underliga tysta hop omkring mig. Men då jag mötte de kalla genomträngande blickar som Agmadh fäste på mig, hade jag inget val.
Vi gick längs en lång gång, till dess vi kom till templets stora port. Vi stannade och några av prästerna stängde och reglade den. Därefter vände vi våra steg mot den stora huvudgång som jag hade lagt märke till vid mitt första inträde i templet. Jag såg nu att inga dörrar ledde till den, utom en enda. Jag undrade vart denna enstaka dörr kunde leda.
Man bar fram en stol och ställde den mitt i gången. Man sade till mig att sätta mig, vänd mot den avlägsna dörren. Jag gjorde så, tyst men orolig. Vad var meningen med denna besynnerliga åtgärd? Varför skulle jag sitta så här, med de höga prästerna stående omkring mig? Vad var det som väntade mig? Men jag beslöt att vara modig. Var jag inte klädd i en helt vit linnedräkt? Den var visserligen inte broderad med guld, men den var heller inte kantad med svart som de yngre prästernas.
Plötsligt släcktes ljusen och jag befann mig ännu en gång i mörkret, omgiven av en besynnerlig och ljudlös skara människor. En ljusstrimma visade sig kring kanterna av dörren längst bort i gången. Jag stirrade och märkte snart att dörren långsamt, mycket långsamt, öppnades. Slutligen stod den halvöppen och ett egendomligt dämpat sken lyste genom den. Men i vår ände av gången förblev mörkret lika djupt, och jag hörde inget ljud eller tecken till liv annat än den undertryckta andedräkten från männen omkring mig.
Efter några ögonblick slöt jag ögonen, ty jag hade så ivrigt stirrat ut i mörkret att jag blivit trött i dem. När jag åter öppnade dem såg jag en gestalt strax utanför dörren. Dess konturer var tydliga. Jag överfölls av en häftig förskräckelse, min kropp darrade och jag måste lägga band på mig för att inte ropa högt. Rädslan ökade med varje ögonblick, ty gestalten nalkades mig långsamt med ett slags glidande rörelse som inte liknade en människas. När den kom närmare såg jag att den var höljd i ett slags mörkt draperi, som nästan fullständigt dolde kroppen och ansiktet. Men jag såg otydligt, ty ljuset från dörröppningen var svagt. Min ångest ökades ännu mer när den svävande gestalten, då den kom närmare, tände ett ljus som lyste upp de mörka draperierna. Detta ljus gjorde dock ingenting annat synligt. Med en våldsam ansträngning slet jag min skrämda blick från den hemlighetsfulla skepnaden och vände mig om i förhoppningen att få se någon av prästerna bredvid mig. Men inget syntes - allt var ett ogenomträngligt mörker. Detta löste den fasansfulla domning som kommit över mig och jag skrek högt - ett förfärans och ångestens nödrop - och begravde ansiktet i händerna.
Agmadhs röst nådde mitt öra: "Var inte rädd", sade han med sin lugna, melodiska stämma. Jag gjorde en ansträngning för att behärska mig, något lugnad av denna röst som åtminstone påminde om något mänskligare och mindre fasansfullt än den beslöjade skepnaden framför mig. Den stod där - inte nära - men nära nog för att fylla min själ med ett slags övernaturlig skräck.
"Tala", hördes åter Agmadhs röst, "och säg oss, vad som skrämmer dig". Jag vågade inte annat än lyda, och den förvåning som hans ord väckte hos mig gjorde det även lättare att tala. "Ser ni inte ljuset i dörröppningen och den beslöjade gestalten?", sade jag. "Sänd bort den - jag är rädd för den!"
Ett lågt, undertryckt sorl hördes från dem alla. Tydligen upprördes de av mina ord. Nu talade åter Agmadhs lugna röst: "Vår drottning är välkommen, och vi hembär henne vår hyllning."
Den beslöjade gestalten böjde på huvudet och kom närmare. Agmadh fortsatte efter ett ögonblicks fullkomlig tystnad: "Kan inte vår drottning göra sina undersåtar mer klarseende och ge dem sina befallningar som förr?" Skepnaden böjde sig och tycktes teckna något på marken. Jag blickade ned och såg följande ord i eldskrift, som försvann allt efter som den kom fram: "Jo, men barnet måste inträda i helgedomen ensam med mig."
Jag såg orden och hela min kropp skälvde av förfäran. Prästerna var tysta och jag antog att såväl skepnaden som eldbokstäverna var osynliga för dem. Hur besynnerligt och otroligt det än var, hade de i så fall ingen kännedom om befallningen. Uppskrämd som jag var, hur skulle jag kunna förmå mig att uttala de ord, som dömde mig till något så ytterligt fasansfullt?
Jag förblev tyst. Skepnaden vände sig häftigt mot mig och tycktes se på mig. Och nu tecknade den åter i hastigt försvinnande eldbokstäver: "För fram mitt budskap!" Men jag kunde inte. Förskräckelsen hade nu gjort det rent fysiskt omöjligt. Tungan hade svällt så att den tycktes fylla hela munnen.
Skepnaden vände sig mot mig med en åtbörd av häftig vrede. Med en hastig glidande rörelse störtade den mot mig och drog slöjan från ansiktet. Mina ögon tycktes vilja tränga ut ur sina hålor då detta ansikte blottades tätt intill mitt. Det var inte fult, men ögonen glittrade stålblanka av vrede - en vrede som inte brände utan isade. Ansiktet var inte vanställt, men fyllde mig ändå med en fasa och avsky som jag aldrig trott vara möjlig. Det tycktes bestå av kött och blod, men gjorde likväl intryck av att bara vara masken av en människa - en hemsk overklighet - någonting skapat av kött och blod men utan livet hos kött och blod. Med ett genomträngande skrik föll jag i vanmakt för andra gången denna dag - min första dag i templet.