Avsnitt 6
"Önskar du något?", frågade mannen med låg men tydlig röst.
Jag betraktade honom förundrad. Jag förstod av hans dräkt att han bara var novis. Likväl talade han som om han kunde uppfylla mina önskningar.
"Jag har nyss ätit", svarade jag. "Jag har ingen önskan - utom att slippa ut ur detta rum."
"Det kan lätt ordnas", svarade han. "Följ mig."
Jag stirrade häpen på honom. Han kunde inte vara okunnig om min belägenhet, han måste känna till Agmadhs vilja med avseende på mig. Vågade han trotsa Agmadh på detta sätt?
"Nej", svarade jag, "de höga prästerna har stängt in mig här, och om de upptäcker min flykt blir jag straffad".
"Kom!", var allt han svarade, och under det han talade sträckte han befallande ut ena handen.
Jag skrek högt som av fysisk smärta - varför visste jag inte. Men det föreföll mig som om jag hölls fast som i ett skruvstäd, som om något ondskefullt fick makt över min kropp och skakade den. Ett ögonblick därefter stod jag bredvid min hemlighetsfulle gäst med min hand fast sluten i hans. "Se dig inte om", sade han, "utan följ mig."
Jag följde honom. Kommen till dörren ville jag se mig tillbaka och med stor ansträngning gjorde jag så.
Det var inte konstigt att han försökte få mig snabbt ut ur rummet, ty när jag väl vänt mig om blev jag stående orörlig. Jag såg mig själv - eller snarare min livlösa kropp - och förstod att min följeslagare inte var en jordens invånare. Jag hade återigen inträtt i skuggornas rike. Men min förvåning över detta gav vika för en ännu större, så stor att jag trotsade min ledsagares ansträngningar att föra mig ut ur rummet, ty stående bakom bädden i den behagfulla ställning som hon intog förra gången, när hon böjde sig ned för att dricka av vattnet, såg jag Lotusdrottningen. Jag hörde henne tala. Hennes röst ljöd i mitt öra som vattnets sorl.
"Vakna! Dröm inte mer! Vakna upp ur det ondas makt!"
"Min drottning, jag lyder", mumlade jag, och ögonblickligen tycktes en dimma omsvepa mig. Mitt medvetande var inte riktigt klart, men jag kunde återta mitt naturliga tillstånd. Jag öppnade långsamt och med svårighet ögonen och såg att rummet var tomt. Novisen hade lämnat mig och Lotusdrottningen var också borta. Jag betraktade den sköna Lotusdrottningen mer som en moder än som en härskarinna. Jag längtade efter hennes ljuva närvaro, men hon hade lämnat mig. Jag kände hennes frånvaro i min själ lika väl som jag märkte den med mina ögon.
Jag reste mig och gick till hörnet bakom sängen, där min kära blomma var gömd. Jag drog undan ett veck av förhänget för att se på den. Den hängde redan med huvudet! Jag böjde mig hastigt för att förvissa mig om att jag verkligen givit den vatten. Ja, den hade tillräckligt. "Min blomma", utropade jag, "också du borta - är jag nu alldeles ensam?"
Jag tog den vissnade blomman ur skålen och stoppade den innanför klädnaden, varefter jag lade mig på soffan och tillslöt ögonen. Natten hade sänkt sig över jorden när jag vaknade ur min vila. Det var månljust ute och en silvervit strimma föll genom det höga fönstret in i mitt rum. Mitt i denna strimma såg jag kanten av en vit klädnad med guldsydd fåll. Jag kände igen den och höjde långsamt blicken. Agmadh stod i skuggan. Jag förblev liggande alldeles stilla, men han tycktes ändå genast veta att jag var vaken.
"Stig upp", sade han. Jag steg upp och ställde mig bredvid soffan.
"Drick av detta", sade han. Jag vände mig om och såg på bordet en bägare, fylld med en röd vätska. Jag drack i förhoppningen att den skulle ge mig styrka att bära den prövning som nattens tysta timmar var bestämda att bringa mig. "Kom", sade han, och jag följde honom till dörren. Plötsligt kände jag något för mina ögon och jag förde handen till dem. Något mjukt var bundet för dem. Jag var förstummad av undran och rädsla. Jag kände att någon stödde mig och varsamt ledde mig framåt.
Vi lämnade rummet och fortsatte sedan ett stycke bort, men hur långt och i vilken riktning var jag ur stånd att gissa, förvirrad som jag var av mina förbundna ögon. Under fortsatt tystnad stannade vi. Armen som stödde mig drogs undan och bindeln togs från mina ögon. Då jag öppnade dem fann jag mig vara i ett djupt mörker. Jag plågades av yrsel och värk i huvudet - drycken hade gjort mig oredig.
Medan jag stod där, kände jag plötsligt närvaron av någon annan alldeles intill mig. Jag ryggade inte tillbaka. Jag tyckte mig vara säker på att det var en god och vänligt sinnad varelse. Nu bröts tystnaden, och en låg ljuv röst talade tätt intill mitt öra.
"Säg Agmadh att han bryter mot lagen. Inte mer än en präst får inträda i det allra heligaste."
Jag kände igen Lotusdrottningens sköna, vattenklara stämma. Fastän jag var okunnig om prästens närvaro, lydde jag henne utan tvekan.
"Inte mer än en präst får inträda i det allra heligaste", sade jag. "Agmadh bryter mot lagen genom att vara här."
"Jag begär att få höra drottningens önskan", var det svar som Agmadh gav.
"Säg honom", sade denna röst som trängde in i min själ och kom mig att darra av glädje, "att om jag varit i stånd att uppenbara mig för honom hade jag inte väntat på dig."
Jag upprepade hennes ord. Det kom inget svar, men jag hörde fotsteg och en dörr som sakta stängdes.
Genast vidrördes jag av en mild hand. Samtidigt som jag kände detta blev jag varse ett svagt sken på mitt bröst. Jag kände att handen fördes innanför min dräkt och drog fram den vissnade liljan. Jag sökte inte förhindra det ty ett ljussken ådrog sig min uppmärksamhet, och då jag såg upp stod Lotusdrottningen framför mig. Jag såg henne, otydligt och liksom i dimma, men likväl tydligt nog för att glädjas över hennes närhet. Jag såg att hon höll den vissnade liljan mot sitt bröst. Med undran såg jag också att den vissnade alltmer, blev otydligare och slutligen helt och hållet försvann. Men jag saknade den inte, ty allteftersom den vissnade blev drottningen allt ljusare och tydligare. Då liljan helt och hållet försvunnit stod hon bredvid mig, klar och tydlig, upplyst av det ljus som utgick från henne själv.
"Räds inte längre", sade hon, "de kan inte skada dig ty du har kommit under mitt inflytande. Fastän de har fört dig till lastens och lögnens näste så räds inte, utan ge akt på allt och kom ihåg vad dina ögon ser."
Mörkret tycktes upplysas av hennes vänliga och lugnande ord. Jag kände mig fyllas av mod och kraft. Hon sträckte ut handen och vidrörde mig helt lätt.
"Egyptens kungliga blomma finns på det heliga vattnet, som i sitt lugn och sin renhet utgör en passande boning för den. Jag är denna blommas ande. Jag bor på sanningens vatten och mitt liv närs av himlens vind, som är kärleken. Men vanhelgandet av min jordiska viloplats, över vilken jag ännu utbreder min kärleks vingar, driver det himmelska ljuset, visdomen, bort därifrån. Och i mörkret kan den kungliga lotusblommans ande inte leva länge. Blomman försmäktar och dör om solen tas ifrån henne. Kom ihåg dessa ord mitt barn, rista in dem i ditt hjärta, ty allteftersom din själ blir i stånd att fatta dem, skall de upplysa dig om mycket."
"Säg mig", sade jag, "när får jag åter gå till liljorna? Vill du inte föra mig dit i morgon i solskenet? Nu är det natt och jag är trött. Kan jag inte i morgon få vara med dig i trädgården?"
"Stackars barn", sade hon och böjde sig ned så att hennes andedräkt vidrörde mig. "Så hårt de har prövat dig! Vila här i mina armar, ty du skall bliva min siare och den som förkunnar sanningen för mitt älskade land. Styrka och hälsa måste lysa på din panna. Jag skall vaka över dig. Sov!"
Jag lade mig ned och fast jag visste att jag låg på ett hårt och kallt golv, kände jag att mitt huvud vilade på en arm, mjuk och full av rogivande magnetism. Och jag föll i en djup, drömlös och ostörd slummer.
Denna afton skrevs i Agmadhs hemliga dagbok endast detta ord: "Förgäves".