4. Den universella tanken

Så långt har vi byggt vårt resonemang på mer eller mindre direkta iakttagelser. Men det finns också en del indirekta bevis som kan hjälpa oss.

Efter att ha funnit att lagbundenhet och ordning härskar på varje område som vi varit i stånd att utforska, är det naturligt att vi ställer följande fråga: Vem eller Vad utarbetade den "plan" eller stiftade de "lagar" eller principer som tycks leda naturens processer? Den lagbundna verksamheten i naturen kan inte ha uppkommit plötsligt eller händelsevis. Det måste ha funnits Någon eller Något, en eller flera intelligenser av ett högre slag, som planerade och formulerade de lagar enligt vilka naturen arbetar. Vi vet av egen erfarenhet att även det enklaste arbete fordrar planering. En hög byggnadsmaterial blir inte ett hus om inte en arkitekt ritar en plan och byggnadsarbetare bygger huset. Ett järnvägsnät fungerar inte utan tidtabell och en vidsträckt organisation av samarbetande järnvägsfolk, och bakom allt detta en enhetlig plan. Denna plan kom inte till av sig själv. Den är produkten av någons eller någras hjärnor, som formulerade den och skrev arbets"lagarna".

När vi betraktar en byggnad är arkitekten inte till hands för att svara på våra frågor angående den, men vi får veta något väsentligt om honom genom hans verk. När vi åker tåg ser vi inte hela den arbetande personalen, men vi kan bilda oss en uppfattning om den genom den service vi får. Och på samma sätt är det med världsalltet. Vi bor i det, vi är "passagerare" på en av dess planeter, men den Makt som planerade det finns inte till hands för att besvara våra frågor. Men om vi kan få veta något om arkitekten genom att undersöka hans hus och något om skötseln av järnvägen genom att observera hur den fungerar, så borde det också vara möjligt för oss att dra några slutsatser angående den Makt som står bakom världsalltet genom att studera just detta världsallt, ty "verket uppenbarar sin skapare". Vi måste erkänna vår oförmåga att förstå denna Makt eller dessa Makter, ty människans begränsade förstånd kan inte fatta någonting som är så oerhört överlägset henne själv. Denna oförmåga bör dock inte avhålla människorna från att använda sin iakttagelseförmåga och sitt tänkande förnuft för att fatta så mycket de förmår. Människor har under alla tidsåldrar haft en förnimmelse av en sådan makts tillvaro och givit den många namn. Hinduerna kallar den Brahma, Emerson kallade den översjälen. Forntidens filosofiska system förklarade att den är oändlig och därför inte kan personifieras eller begränsas genom någon mänsklig bestämning. Fastän det troligtvis inte finns två människor som har exakt samma uppfattning om denna makt, så medger sannolikt de allra flesta att det måste finnas en sådan gudomlig makt eller kraftkälla. Vi kan ha olika åsikter om dess exakta natur, men den kallas i det följande för Gud*.

* I den diskussion som följer används asterisk (*) vid ordet Gud för att fästa uppmärksamheten på att ordet här inte används i någon sekterisk eller begränsad betydelse eller för att hänvisa till en personlig Gud, utan används i brist på bättre ord som beteckning för den makt eller de makter bortom tid och rum som människan tycks vara tvungen att anta som världsalltets osynliga upphov.

Om vi dömer Gud* efter hans verk, så ser vi att han mäktat utarbeta en plan enligt vilken hela naturen arbetar, från atomens miniatyruniversum till stjärnhoparna i världsrymden. Vi har vidare sett att Gud* stiftade oföränderliga lagar som leder naturens verksamhet så att det alltid råder en exakt relation mellan orsak och verkan. Av detta faktum måste vi sluta oss till att ordning, lag och harmoni är Guds* attribut.

En makt som kan konstruera ett sådant underbart universum, skulle lika väl kunna förstöra det tillsammans med allt det liv det innehåller. Men universum har tydligen bestått under oräkneliga tidsåldrar - och naturen förser oss med föda och allt som behövs för att vidmakthålla livet. Därför måste Guds* avsikter vara välvilliga. Detta är några av de slutsatser vi kan dra om Gud* genom att iaktta hans verk, som finns runt omkring oss.

Skulle vi inte på analogins väg kunna dra några ytterligare slutsatser om Guds* övriga egenskaper?

En cell i vår kropp är ett levande väsen, tydligen utrustad med ett visst mått av intelligens och en viss grad av fri vilja, men som i allmänhet lever sitt liv enligt de lagar som styr kroppen som helhet. Vi vet mycket om cellens liv, men cellen kan inte förstå något av vårt. Det mindre kan inte fatta det större i hela dess vidd. Är det förnuftigt att anta att cellen äger större egenskaper än människan, av vars kropp den är en del? Är det inte förnuftigare att sluta sig till att varje kraft som är inneboende i cellen också finns hos människan, och därtill i en mycket högre grad av fullkomning?

Människan är bara en cell, eller mindre än en cell, i universums stora kropp. Är det då inte förnuftigt att anta att varje förmögenhet som finns i människan också finns i "universums själ", i Gud*? Och är det inte förnuftigt att förutsätta att graden av fullkomning hos Guds* egenskaper är lika mycket högre än graden av fullkomning hos människans egenskaper som Guds* verk är högre än människans? Gud* måste då besitta alla mänskliga dygder i deras högsta grad av fullkomning. Hos människorna högaktar vi sådana egenskaper som intelligens, rättvisa och kärlek. Den som saknar dessa egenskaper åtnjuter inte sina medmänniskors aktning. Om dessa egenskaper är nödvändiga för att skapa en god människa, måste de inte då också vara nödvändiga attribut hos Gud*? Att anta något annat skulle vara liktydigt med att påstå att människan ägde större egenskaper än Gud*.

Låt oss i detta resonemang betrakta en av dessa egenskaper - rättvisan.

I alla tider har rättvisan ansetts som en av de stora dygderna. Vi har inga höga tankar om en människa som inte är rättvis. Tiderna igenom har alla folk stiftat lagar och inrättat domstolar för att skipa rättvisa.

Om vi alltså betraktar rättvisan som en oumbärlig egenskap hos en god människa, måste den då inte ligga till grund för vår uppfattning om Gud*? Att anta motsatsen skulle innebära att man placerar Gud* på ett lägre plan än en god människa.

Föräldrar som älskar sina barn och vill deras bästa vet hur nödvändigt det är att visa rättvisa och opartiskhet i uppfostran. De vet att uppfostran inte leder till något resultat om inkonsekventa metoder används. De vet att vissa regler för uppförande, förknippade med lämpliga belöningar och straff, måste uppställas och konsekvent tillämpas tills barnen lärt sig dem genom upprepad erfarenhet. De vet att barnet blir förvirrat om de bestraffar en handling i dag och belönar samma handling i morgon. Barnet skulle inte veta vad som är rätt eller fel, och skulle snart sluta upp med alla försök till självförbättring.

Om detta är sant för familjens vidkommande så är det lika sant för människosläktet som helhet. Absolut rättvisa, en fullkomlig lag för orsak och verkan, är nödvändig för den mänskliga karaktärens tillväxt och utveckling.

Om människan inser att rättvisans princip är nödvändig för karaktärsutvecklingen, måste inte då denna nödvändighet i ännu högre grad inses av Gud*? En Gud* utan rättvisa skulle vara en orimlighet, ty det skulle tyda på en sådan brist i hans väsen att det skulle placera honom lägre än idealet för en god människa. Liksom människan är fullkomligare än cellen, så måste Gud* vara fullkomligare än människan.

Att anta att Gud* velat sörja för rättvisa i världen men inte varit i stånd att formulera och stifta de lagar för orsak och verkan som skulle vara användbara och bindande på det mänskliga livets alla olika livsområden, är ohållbart. En Gud* som kan utarbeta och genomdriva lagar för orsak och verkan vilka fungerar osvikligt i den fysiska världen, har också förmågan att utarbeta lagar som opererar utan att klicka i det mänskliga livet.

Att anta att rättvisa råder i världen i en viss begränsad utsträckning, men att den inte är perfekt i alla detaljer, är också ohållbart. Bristfällig rättvisa är när allt kommer omkring ingen rättvisa alls. Om det över huvud taget skall råda rättvisa, måste det vara en 100 % fullkomlig rättvisa. Detta är människans ideal: ingenting mindre kan vara Guds* ideal.

Om vi utgår från att universum är resultatet av intelligent planering, måste vi dra slutsatsen att rättvisa måste vara en del av den universella planen.

Till Innehållsförteckning