9. En urgammal lära
Det finns en mycket gammal lära som man kan finna spår av över hela världen. Den framträder i forntidens stora religioner och hyllades av några av de tidiga kristna kyrkofäderna. Den finns i en eller annan form i gångna tiders filosofiska system, och har från antiken till våra dagar accepterats av framstående filosofer.
Denna lära förkunnar att människans innevarande liv på jorden endast är ett i en serie jordeliv, att hon tidigare levt på jorden som mänsklig varelse och att hon kommer att leva här många gånger på nytt i mänsklig gestalt.
Läran säger att det i människan finns ett medvetenhetscentrum som utgör en del av det universella medvetandet. Detta medvetenhetscentrum, som är den verkliga människan, företar en evolutionär pilgrimsfärd och föds under denna gång på gång i mänsklig gestalt för att utvecklas genom de erfarenheter som det mänskliga livet erbjuder. Detta medvetenhetscentrum, denne "pilgrim" eller "monad", har levt i människokroppar ett stort antal gånger i det förflutna och kommer att fortsätta därmed i framtiden.
Enligt denna lära är vårt innevarande jordeliv att likna vid en enda sida i en bok med hundratals, kanske tusentals sidor. Om denna enda "sida" läses ensam utan hänsyn till vad som föregick den och vad som följer efter, ger den ingen förnuftig mening. Den ger bara några brottstycken av en lång historia. Den berättar om händelser vilkas orsaker man måste leta efter på de tidigare sidorna, och den beskriver tilldragelser som kulminerar på de följande. För att förstå innehållet på denna enda sida, måste man ta del av både det som föregått den och det som följer efter.
Enligt denna lära om upprepade jordeliv är våra nuvarande förhållanden det direkta resultatet av våra handlingar under tidigare liv, och omständigheterna i våra framtida liv kommer att vara resultatet av våra tankar och handlingar i det innevarande livet. Våra tankar och handlingar är frön som planterats i vår karaktär och hör till den bestående delen av vår natur. När levnadsförhållandena är lämpliga gror fröna, och verkningarna av handlingarna återfaller på den som handlat. Denna återverkan kan följa under samma liv som handlingen utförs eller bli fördröjd och inträffa i ett senare liv. I båda fallen är det emellertid säkert att den kommer, ty orsak och verkan är oupplösligt förenade i människans karaktär, och förr eller senare kommer hon att på gott och ont skörda vad hon har sått.
Här har vi alltså en lära som harmonierar med den cykliska universella lag som man tydligt kan skönja överallt i naturen. Den erkänner olikheterna i människornas levnadsvillkor, men visar att de står i full överensstämmelse med lagen om orsak och verkan, att de inte är resultaten av orättvisa eller slump. Den tillfredsställer vår logik och vårt förnuft, ty den visar att vi skall skörda vad vi sår och förklarar hur och var skördandet äger rum.
Den passar in i utvecklingens lagbundna ordning, ty den säger att vi haft tillfällen till förkovran i det förflutna och kommer att få fler tillfällen i framtiden, dvs möjligheter att gradvis nå fullkomning. Den står vidare i samklang med uppfattningen om en god och rättvis Gud*, ty den visar att människans motgångar inte tillfogas henne utifrån utan är självförvållade. Den säger att människan är personligen ansvarig för alla sina handlingar och lär henne därför visheten i ett rättfärdigt och harmoniskt handlande.
Denna lära om upprepade jordeliv kan därför betraktas som lösningen till orättvisans problem. Den är känd under namnet "reinkarnationsläran". Ordet kommer av latinets re = åter, in = i och carnis = kött. Det syftar på föreställningen att det inneboende medvetandet åter iklätt sig en fysisk kropp.
Det finns åtskilliga oriktiga föreställningar om reinkarnationsläran. Somliga tror att den innebär att människans medvetande efter döden går in i djurkroppar. Detta har inget att göra med reinkarnationsläran. Utvecklingen strävar mot framåtskridande, inte mot tillbakagång. När medvetandet väl har nått det mänskliga stadiet kan det inte förkroppsliga sig i någonting nedanför människan. Den felaktiga föreställningen att människans medvetande inträder i djur efter döden beror på en missuppfattning av läran om transmigration eller själavandring.
I reinkarnationsläran har vi alltså en teori som klart visar att det som för oss ter sig som orättvisa och slump när man utgår från existensen av ett enda jordeliv, visar sig vara rättvisa och lagbundenhet när man förutsätter upprepade jordeliv. Vi har en teori som löser orättvisans problem och visar att allting i naturen, mänskligt liv inberäknat, styrs av lagen om orsak och verkan.
Reinkarnationsläran innefattar som vi ser följande tre påståenden:
1. Preexistens eller föruttillvaro.
2. Fortlevnad efter döden.
3. Verkningar följer inte alltid omedelbart på de orsaker som framkallar dem. De kan ibland bli fördröjda.
Låt oss nu undersöka dessa påståenden för att se om det finns någonting fundamentalt oriktigt i dem, någonting som inte kan accepteras av förnuft och logik.
Vi börjar med frågan om fortlevandet efter döden.