7. Lag eller slump?

Låt oss nu rekapitulera våra tidigare iakttagelser och än en gång skärskåda bevisen.

I den materiella världen fann vi att lagen om orsak och verkan härskar suveränt.

På det mentala planet fann vi också att lag och ordning råder vart vi än vänder oss.

Vi konstaterade att om det finns en Gud* och en intelligent plan bakom universum, så måste rättvisa och lag vara delar av denna plan.

Vi fann också att om livets mening är utveckling, tillväxt och ett framåtskridande mot fullkomning, så är lag och rättvisa nödvändiga för uppnåendet av detta mål.

Förutom vår moraliska natur säger oss vår förnimmelse av "tingens inneboende ändamålsenlighet" att det måste finnas lag och rättvisa i universum.

När vi studerar människolivet finner vi å ena sidan att större delen av människans handlingar styrs av rättvisa, men å andra sidan också att tillfälligheter och orättvisa i hög grad tycks inverka på människornas öden.

Sammanfattningsvis finner vi att bevisen för lag och rättvisa överväger, men inte till 100 %.

De uppenbara orättvisor som råder i det mänskliga livet är alltså den svaga punkten, sprickan i vad som i övrigt tycks vara en perfekt plan. Det är detta som undergräver vår tro på en fullkomlig rättvisa och på Gud*.

Två olika teorier kan uppställas som förklaring till orättvisor: antingen (1) sker de utan vederbörlig orsak, eller också (2) utgör de verkningar av orsaker som vi inte kan se.

Första alternativet.

Om det första antagandet är riktigt är människolivet ett undantag från naturens allmänna plan. Även om vi människor är en del av naturen, faller våra handlingar utanför den lag och ordning som härskar i den övriga naturen. Människolivet är utlämnat åt oordning, förvirring och slump. Universums lagar inte är universella. De är tillämpliga i vissa fall, men inte i alla.

När vi vrider på strömbrytaren till taklampan vet vi att strömmen går genom ledningar som är dolda i väggen och når glödlampan. Vi vet att det inte finns någon slump i det skeendet. Men för inte så länge sedan var även vi okunniga om elektricitetens lagar. Hur skulle vi då ha uppfattat ljusfenomenet? Med vår nuvarande kunskap är vi inte i stånd att spåra förbindelserna mellan slumpartade händelser i det mänskliga livet och deras orsaker, men skall vi därför säga att det inte kan finnas några förbindelser? Är det inte förnuftigare att utgå från att, eftersom universum leds av lagen om orsak och verkan på andra områden, människornas handlingar och erfarenheter också styrs av denna lag. Det som ser ut som slump måste då vara det följdriktiga resultatet av individers tankar och handlingar i det förgångna. Låt oss nu analysera det andra alternativet och se om det är mer logiskt än det första.

Andra alternativet.

En vetenskapsman som möter ett fenomen som han inte förstår accepterar inte slumpen som förklaring. Istället börjar han undersöka och experimentera för att spåra företeelsen tillbaka till dess orsak. Om han inte lyckas tror han fortfarande inte att fenomenet var en följd av slumpen, utan är förvissad om att framtida undersökningar skall avslöja den bakomliggande orsaken.

För ett par århundraden sedan visste man mycket litet om tyngdlagen, men Isaac Newtons undersökningar resulterade i att han formulerade den. Naturligtvis har denna lag verkat sedan urminnes tider, men människans kännedom om den existerade inte förrän den formulerades av Newton.

Newtons tredje rörelselag säger: "för varje verkan finns det en lika stor och motsatt återverkan. Lagen har prövats på experimentell väg och befunnits vara ett faktum vad materiella kroppar beträffar. I människolivet skulle handlingen och dess återverkan fullständigt svara mot varandra om en människas handlingar återvände till henne, tjänst för tjänst, oförrätt för oförrätt, vänlighet för vänlighet. Om det i materians rike är sant att "verkan och återverkan är lika och av motsatt art", skulle principen inte också kunna gälla för mänskliga handlingar?

Astronomerna lär oss att universum (i dess materiella aspekt) är så underbart balanserat att en rörelse av ett finger påverkar stjärnorna i världsrymden. Om tyngdkraften kan överbrygga de ofattbara avstånden i rymden och utan synlig förbindelse länka ihop en orsak på vår jord med en verkan på en avlägsen stjärna, varför skulle det då vara orimligare att anta att det finns en annan kraft eller princip, attraktion eller repulsion, en osynlig tråd, som länkar ihop våra tankar och handlingar med deras verkningar? Om tyngdlagen arbetar opåverkad genom rymden, varför skulle inte denna andra kraft kunna verka oberoende av tid och yttre omständigheter? Det senare antagandet är inte orimligare än det förra, och om naturen kan bestå mekanismen i det ena fallet kan den också göra det i det andra. Kan man inte tänka sig att den framåtgående vetenskapen en dag kommer att kunna spåra de trådar som nu är dolda för oss och lösa detta problem, liksom den har löst så många andra i det förflutna? Kanske kommer framtida forskare att disponera känsligare instrument än de vi nu har. Kanske kommer människan att utveckla egenskaper i sin organism som gör det möjligt för henne att direkt och utan hjälp av instrument spåra sammanhanget mellan orsak och verkan överallt.

När nya upptäckter görs, kontrolleras rådande teori i förhållande till dessa och revideras om den inte längre passar in på fakta, eller också överges den kanske helt och hållet för en ny och bättre teori.

Om lagen för orsak och verkan råder över människornas handlingar skulle det således vara möjligt att finna en teori som förklarar hur den arbetar.

Vilka är de fordringar som en sådan teori måste uppfylla?

Till Innehållsförteckning