2. Allmänna grunddrag
De teosofiska lärorna handlar i första hand om vår jord. De innefattar dock principiell kunskap om alla världar, eftersom alla delar av det manifesterade universum är underkastade samma lagar som styr vårt liv. Jorden har såsom del av solsystemet givetvis vissa samband med Venus, Jupiter och andra planeter. Men då människosläktet är bundet vid sitt hemvist Jorden ända tills vi såsom enskilda individer nått mänsklig fullkomning, är utvecklingen där av större betydelse för oss. En del uppgifter om de andra planeterna kommer att lämnas längre fram, men låt mig först ge en översikt över de lagar som styr det hela.
Universums framväxt ur Det Okända - outgrundligt för såväl människor som andra ändliga varelser, hur högt utvecklade de än må vara - sker på sju plan eller på sju sätt inom alla världar. Denna sjufaldighet medför att universums alla världar och invånare har en sjufaldig konstitution. Världarna, stora som små, är kopior av helheten, och den minsta lilla insekt såväl som den högst utvecklade gudavarelse är repliker av den stora alltomfattande urbilden. Detta förhållande uttrycks i de hermetiska filosofernas "som ovan, så nedan".
Det sjufaldiga universums komponenter kan förenklat karaktäriseras med orden Det Absoluta, ande, sinne eller förnuft, materia, vilja, akasha eller eter, liv. I stället för Det Absoluta kan vi använda ordet Rummet, ty rummet är det som är evigt bestående och inom vilket all manifestation måste försiggå. Ordet akasha är hämtat från sanskrit och används i stället för eter, eftersom det på vårt språk inte finns något lämpligt ord för den förtunnade materia som av vetenskapsmännen ibland har kallats eter. Om Det Absoluta kan vi bara säga att det ÄR. Ingen av de stora lärarna tillskriver Det Absoluta några egenskaper, och ändå innefattas alla egenskaper däri. Vår kunskap börjar med differentieringen, och alla manifesterade ting, varelser och krafter utgör endast differentieringar av Det Stora Okända. Det mesta som kan sägas om Det Absoluta är att det periodiskt differentierar sig och periodiskt drar tillbaka det differentierade i sig själv.
Den första differentieringen - metafysiskt talat vad tiden beträffar - är ande, som framträder tillsammans med materia och förnuft. Akasha frambringas ur materia och ande. Vilja är kraften hos ande i verksamhet, och liv uppstår genom den av ande pådrivna akashans inverkan på materian.
Men den materia som här avses är inte den fysiska materian. Här avses den verkliga materian, som alltid är osynlig och som ibland blivit kallad ursprungsmaterian. Inom hinduismen kallas den mulaprakriti. De forntida lärorna har alltid framhållit, och det medges nu också av vetenskapen, att vi endast ser och förnimmer materians yttre manifestationer men inte dess verkliga natur och väsen.
Sinne eller förnuft är den intelligenta komponenten i kosmos, och i den sjufaldiga komposition som skisserats ovan är det i sinnet som den kosmiska planen finns nedlagd. Denna plan är överförd från en tidigare manifestationsperiod, under vilken den fördes ett stycke framåt mot sitt förverkligande. Det finns ingen gräns för planens vidareutvecklingsmöjligheter, ty det har aldrig funnits någon början på Det Absolutas periodiska manifestationer och de kommer aldrig att upphöra. Framträdandet ur Det Okända, såväl som tillbakadragandet däri, kommer ständigt att fortgå.
Varhelst en värld eller ett system av världar är under utveckling finns planen nedlagd i dess själ. Den drivande kraften utgår ur anden, och grundvalen är osynlig materia. Livet uppehåller alla former som behöver liv, och akashan är förbindelselänken mellan materian och anden-förnuftet.
Vid tillfällen när en värld eller en civilisation nått slutet på vissa stora cykler, har händelser utspelats som i historiska uppteckningar och folkliga traditioner beskrivs som naturomvälvningar. Det finns många hänsyftningar på sådana naturomvälvningar. Judarna talar om sin syndaflod och babylonierna om sin. Vi finner dem i egyptiska papyrusurkunder och i den hinduiska kosmologin. Men de senare utgör inte blotta bekräftelser på den judiska traditionen. Alla hänvisar de till tidigare läror om och dunkla hågkomster av periodisk förstörelse och förnyelse. Den judiska berättelsen är bara ett litet fragment av vår tillvaros långa historia. Som framhålls i teosofin så finns det såväl mindre periodiska naturomvälvningar som en alltomfattande evolution och involution. Den Stora Andningen fortgår oavbrutet - utåt och inåt igen. När utandningen sker framträder ting, världar och människor. Vid inandningen återvänder allt till ursprungskällan.
Detta är Den Stora Varelsens vakna tillstånd och sömn, Brahmas dag och natt, urtypen för människans vakna tillstånd om dagen och sömn under natten, liksom för hennes försvinnande från scenen vid slutet av ett jordeliv och återkomst i nästa för att fortsätta sitt oavslutade arbete.
Världens verkliga ålder är ett mysterium för de västerländska forskarna, ty dessa har alltid varit ovilliga att hämta kunskap från de österländska folkens annaler. Ändå är det där som kunskapen om världens ålder finns tillgänglig. Men man sätter större värde på de gamla egyptiernas inskriptioner på stenblock och papyrus än på indiernas traditioner och urkunder. De gamla egyptierna är ju utdöda och efterlämnade inte någon auktoritativ uttolkning av de forntida lärorna som skulle kunna såra vår fåfänga, medan indierna fortfarande finns kvar bland oss. Det skulle helt enkelt inte gå an att erkänna att dessa äger kunskap om världens och människans ålder som den västerländska kulturen inte kunnat skaffa sig.
Ända sedan Mindre Asiens och Europas okunniga teologer lyckades påtvinga Västerlandet den missförstådda mosaiska framställningen av jordens och människans skapelse, har omdömet svikit de lärdaste forskare så snart dessa vänt blicken mot en annan kronologi än den som där används. Men judarna bevarade bara delar av Egyptens visdom, dold i Moseböckernas texter, där den finns nedlagd i vad som kallas texternas kabbalistiska betydelse. Och de egyptiska själar som tog del i Cheopspyramidens uppförande och i Egyptens förvaltning, teologiska liv, vetenskap och civilisation har lämnat sin forna ras. Denna dog ut, och de forna egyptierna har återupptagit sitt arbete i Västerlandets nya raser, särskilt i dem som nu befolkar de amerikanska kontinenterna. Under Egyptens och Indiens tidiga epoker ägde ett ständigt utbyte rum länderna emellan. Enligt teosofisk uppfattning hyllade de samma tankesystem, men ödet ville att endast indierna skulle bevara de gamla lärorna och hålla dem levande bland folket. Jag kommer därför att använda mig av de indiska urkunderna och framlägga lärorna om Brahmas dagar och nätter, år och liv, varvid Brahma representerar universum och världarna.
Dessa läror strider mot den sedan länge rådande tolkningen av den mosaiska traditionen. Men de stämmer helt överens med Första Mosebokens hänsyftningar på andra och tidigare skapelser, liksom med den kabbalistiska tolkningen av de gammaltestamentliga verserna om Edoms konungar, som då representerar utvecklingsperioder före den som började med Adam. De stämmer också överens med den uppfattning som rådde bland några av de första kristna kyrkofäderna, när dessa inför sina bröder beskrev underbara tidigare världar och skapelser.
Brahmas dag sägs vara i ettusen år och hans natt lika länge. I bibeln finns en vers som säger att en dag är för Herren som tusen år, och tusen år som en dag. Versen har vanligen använts för att förhärliga Jehovas makt, men har en misstänkt likhet med den äldre läran om Brahmas dag och natt. Den skulle få större värde om den tolkades som en framställning av de manifesterade världarnas periodiska framträdande, där samma längd råder för de väldiga dagarna och nätterna.
Den jordiska dagen har [vid dagjämningspunkterna] en längd av bara tolv timmar. Men Brahmas dag består av fjorton tidsperioder, s k manvantaraer, vilka sammanlagt omfattar 4.320.000.000 jordiska år.
När en sådan dag gryr, startar inom vårt solsystem ett visst kosmiskt utvecklingsskede. Det tar då mellan en och två miljarder år att utveckla den första, ytterst eteriska materian och bereda vägen för de astrala formerna av mineral-, växt-, djur- och människorikena. Det andra - astrala - utvecklingssteget omfattar ungefär 300 miljoner år. Därefter följer utvecklingen av ännu grövre materia för att frambringa de påtagligt fysiska naturrikena, inklusive människosläktet. Den senare processen tar mer än en och en halv miljard år i anspråk. Den fas i mänsklighetens utveckling som nu pågår, startade för arton miljoner år sedan.
Detta utvecklingsförlopp är vad Herbert Spencer kallar det gradvisa framträdandet av det kända och heterogena ur det okända och homogena. Ty de egyptiska och indiska teosoferna godtog aldrig någon skapelse ur intet, utan framhöll ihärdigt den gradvisa utvecklingen av det heterogena och differentierade ur det homogena och odifferentierade. Inget förnuft kan fatta det oändliga och fullständigt okända, det som är och inte har någon början eller något slut, det som består vare sig det är differentierat eller försänkt i sig själv. Detta är den Gud om vilken bibeln säger att mörker råder kring hans boning.
Åt dessa indiska mått på världens och mänsklighetens ålder skrattar de västerländska orientalisterna, trots att de själva inte kan erbjuda något bättre och ständigt har olika åsikter sinsemellan. I sin översättning av Vishnu Purana kallar Wilson dem för fantasi. Men frimurarna borde veta bättre. I berättelsen om Salomos tempel, som byggdes av heterogena material vilka förts samman från olika håll, och som byggdes utan att ljudet av verktyg hördes, kan de se överensstämmelsen med sina egyptiska och indiska bröders föreställningar. Ty med Salomos tempel menas människan, vars gestalt byggs upp och fulländas under ljudlös tystnad. Men materialet måste sökas, samlas ihop och formas i andra och avlägsna sfärer under de tysta perioder som tidigare nämnts. Människan kunde inte ha något kroppsligt tempel att leva i förrän "mästaren", som är den inre människan, hade funnit allt det behövliga materialet och därefter planenligt utarbetat de olika detaljer som fogades samman till den mänskliga byggnaden. Under den ofantliga tidsperiod som följde på hopsamlandet och formandet av den första, nästan oberörbara materian, var det därför mineral- och växtrikena som besatt jorden medan den osynlige "mästaren" inifrån arbetade på människotemplets grundläggande. Det arbetet krävde tidsåldrar att utföra, eftersom naturen aldrig gör några språng. När så grunden var lagd och människotemplet uppfört, tog det ytterligare tidsåldrar för alla dess tjänare, präster och rådgivare att lära sig sina åligganden, så att människan - "mästaren" - kunde använda templet för dess högsta och ädlaste syften.
Världens verkliga ålder är enligt teosofin nästan omöjlig att beräkna, medan människans ålder i hennes nuvarande gestalt är över arton miljoner år. Det som blev till den nuvarande människan är dock betydligt äldre än så, ty före mänsklighetens uppdelning i två kön tog människovarelsen än den ena, än den andra gestalten, tills hon slutligen planenligt hade arbetat fram sin nuvarande gestalt med dess funktioner och förmögenheter. Hänsyftningar på detta utvecklingsförlopp finner man i gamla skrifter, skrivna för de oinvigda, där det sägs att människan en gång i tiden var klotformig. Det var när förhållandena gynnade en sådan form, och dessa förhållanden ligger givetvis ännu längre tillbaka i tiden än arton miljoner år. När klotformen var rådande hade könen, som vi nu ser dem, ännu inte framträtt. Då fanns bara ett kön, eller om man så vill, inget kön alls.
Under tidsskedena före den nuvarande människans framträdande pågick utvecklingen av de olika
förmögenheter som vi nu är i besittning av. Utvecklingsarbetet utfördes av egot - den verkliga
människan - som gjorde sina erfarenheter i de oräkneliga och växlande tillstånd materian genomgick.
Därvid följdes, liksom i nuvarande tidsskede, samma schema som för universums allmänna utveckling.
Först utarbetades detaljerna i mycket eteriska, faktiskt metafysiska, tillvarosfärer. Därefter
utarbetades samma detaljer på plan av eteriskt alltmer förtätad materia, tills de slutligen kunde ta
form på vårt nuvarande plan av vad vi oriktigt kallar grov materia. Under dessa föregående stadier
existerade våra sinnesförmögenheter som anlag eller idéer ända tills det astrala planet - det plan
som ligger närmast det fysiska - hade uppnåtts. Då förtätades de till att bli de sinnen vi nu
använder oss av med de yttre organens hjälp. Dessa yttre organ för syn, känsel, hörsel och smak
betraktas ofta okunnigt och tanklöst som våra verkliga sinnesförmögenheter. Men ger man sig tid att
tänka efter inser man att sinnena finns i vårt inre, och att de yttre organen bara tjänar som
förmedlare mellan den synliga omgivningen och den verklige iakttagaren inom oss. När så alla dessa
olika förmögenheter blivit fullt utvecklade under den långsamma men säkra utvecklingsprocessen,
framträder människan slutligen som en sjufaldig varelse, liksom universum och jorden är sjufaldiga.
Var och en av människans sju väsenssidor härrör sig från en av de sju första stora fördelningarna,
och var och en av dem står också i relation till en glob eller utvecklingsplats och till en ras inom
vilken den utvecklingen genomfördes. Det är alltså viktigt att hålla den första sjufaldiga
differentieringen i minnet, ty den ligger till grund för allt som följer. Liksom den kosmiska
utvecklingen är sjufaldig har mänskligheten, som till sin konstitution är sjufaldig, sin utveckling
på en sjufaldig jord. Denna kallas i teosofisk litteratur för den sjufaldiga planetkedjan, och är
intimt förbunden med människans utveckling.