7. Manas
I vår analys av människans konstitution har vi hittills bara beaktat de förgängliga komponenter som utgör den lägre människan, och därvid behandlat den fjärde väsenssidan eller det fjärde planet - begärets - utan att gå in på frågan om förnuftet eller sinnet. Ändå ser vi redan att det föreligger stora skillnader mellan teosofins och de vanliga uppfattningarna om det mänskliga sinnet. I allmänhet anser man sinnet vara immateriellt eller bara en benämning på hjärnans tankeproduktion - en verksamhet som man inte känner annat än genom slutsatser. Och sinnet anses inte kunna existera utan en hjärna. Stor möda har lagts ned på att klassificera våra mentala funktioner och egenskaper, men de västerländska språken saknar termer som verkligen kan beskriva metafysiska och andliga fakta om människan. Denna avsaknad av terminologi beror nästan uteslutande på (1) den dogmatiska religionen som under århundraden torgfört trosläror som förnuftet inte kan acceptera, och på (2) den strid mellan religion och vetenskap som uppkom när den förra inte längre kunde förtrycka den senare och vetenskapsmännen fritt kunde utforska naturens fenomen. Vetenskapens reaktion mot religionen hindrade då vetenskapsmännen att anlägga andra än materialistiska synsätt på människan och naturen. Därför har vi inte från vare sig religionen eller vetenskapen fått de termer som behövs för att beskriva den femte, sjätte och sjunde principen, treenigheten, den verkliga människan, den odödliga pilgrimen.
Den femte principen är manas, vanligen kallad sinnet, själen, förnuftet. Den kallas också tänkaren och iakttagaren. Den sjätte principen är buddhi, andlig urskillning, och den sjunde är atman eller anden, strålen från Det Absoluta Varat. På västerländska språk kan man i någon mån beskriva manas, men knappast buddhi och atman.
Under utvecklingsförloppet frambragtes de lägre principerna, och vi fick slutligen en kropp med en hjärna av bättre och mer omfattande kapacitet än djurens. Men denna människa till formen saknade förnuft, och behövde den iakttagande och tänkande femte principen för att höja sig över djurriket och vinna självmedvetande. Monaden, bestående av atman och buddhi, var innesluten i denna form, ty utan monaden kunde utvecklingen inte fortskrida. Av vem fick vi då vår femte princip, varifrån kom den och vad är den? Svaret på frågan är att den femte principen är förbindelselänken mellan Guds ande ovan och den personliga nedan. Den femte principen gavs åt de förnuftslösa monaderna av andra monader, vilka för långa tidsåldrar sedan hade genomfört samma utvecklingsprocess i andra världar och system av världar. Denna princip stammar alltså från utvecklingsprocesser som ägde rum långt innan vårt solsystem framträdde. Så lyder läran, och även om den är sällsam och svår att tro på i vår tid så måste den framläggas, ty den är en oundgänglig del av teosofin.
Det sätt på vilket förnuftets ljus gavs åt de förnuftslösa människorna kan illustreras med bilden av hur lågan från ett enda ljus kan tända många andra. Manas är det tända ljuset, och de förnuftslösa människorna med sina fyra lägre principer - kropp, astralkropp, livsprincip och begärsprincip - är de otända ljusen som inte kan tända sig själva. Visdomens söner, som på varje glob är den mänskliga familjens äldre bröder, har detta ljus. De har fått det av sina föregångare, som i sin tur fått det av sina föregångare osv led efter led i en ändlös följd. Visdomens söner tände lågan hos den mänskliga kombinationen av monad och fyra lägre principer, dvs de aktiverade manas i människorna, och förberedde därmed ännu ett släkte för dess slutliga invigning. Detta tändande av manaslågan symboliseras i alla stora religioner och inom frimureriet. I Österlandet håller prästen fram ett ljus som tänts vid altaret, och tusenden tänder sina ljus med detta enda. Också parserna har sin heliga eld som tänts med någon annan helig låga.
Manas, tänkaren, är det reinkarnerande odödliga väsen som i sig upptar resultaten och behållningen av alla de liv människan lever på jorden och på andra håll. Manas natur blir tvåfaldig så snart den ansluts till kroppen, vars hjärna är ett utomordentligt organ som manas använder för att reflektera och dra slutsatser. Reflektionsförmågan skiljer människan från djuret, ty djuret handlar efter automatiska och s k instinktiva impulser medan människan kan bruka sitt förstånd. Detta förstånd är inte som många tror människans högsta och förnämsta förmåga, utan endast manas lägre aspekt. Dess högre aspekt är intuitionen, som vet oberoende av förståndet. Den lägre och rent intellektuella aspekten av manas står begärsprincipen närmast, medan den högre har frändskap med de andliga principerna. Om därför tänkaren blir uteslutande intellektuell tenderar hela människan att dras nedåt, ty intellektet eller förståndet är i sig själv kallt, hjärtlöst och själviskt om det inte upplyses av buddhi och atman.
I manas förvaras tankarna från alla våra liv. I varje liv har summan av de tankar som legat till grund för våra handlingar en viss allmän karaktär, en karaktär som varierar med individen. Så karaktäriseras t ex affärsmannens tankesumma av hans affärstänkande, och skiljer sig därmed från konstnärens. Har affärsmannen utöver sina affärer strävat efter makt och berömmelse, sätter även dessa strävanden sin prägel på hans tankesumma. Och alla de självuppoffrande, hårt arbetande människor som haft föga tid att ägna åt tänkande, alstrar tankesummor av sin speciella karaktär. Hos var och en av oss präglas vår tankesumma av den inriktning eller röda tråd som löper genom vårt livs samlade hjärnaktivitet. Den visar vad det var som under livet låg oss närmast om hjärtat. Och tankesumman förvaras i manas för att plockas fram igen i kommande liv, när hjärna och fysiska betingelser av lämpligt slag föreligger.
Det är manas som ser de objekt som presenteras av de yttre och inre synorganen. När ögat uppfångar en bild på näthinnan, omsätts bilden till vibrationer i synnerverna som leder till hjärnan, där manas varseblir dem som föreställning. Och på liknande sätt förhåller det sig med de övriga sinnesorganen. Om förbindelsen mellan manas och hjärnan bryts kan intellektet inte göra sig gällande, såvida manas inte lärt sig skilja astralkroppen från den fysiska och använda den för kommunikation med omgivningen. Att det inte är de yttre sinnesorganen som varseblir objekten har visats av såväl hypnotismen som spiritualismen. Man har vid hypnotiska experiment kunnat fastställa att objekt som setts och känts av hypnotiserade personer, och som av dessa personer uppfattats såsom fasta och ägande fasta föremåls egenskaper, ofta bara varit tankar i hypnotisörens hjärna. På samma sätt behöver manas, med hjälp av astralkroppen, bara överföra en tanke till en annan människa för att komma denne att varsebli tanken och transformera den till ett synligt objekt med skenbarlig täthet och tyngd. Det finns många hypnotiska experiment som visar att den s k materian inte i sig är solid och tät, och att seendet inte alltid är beroende av ögat och ljusstrålar. Med hypnotiska experiment kan man också visa att det som är oförnimbart för en persons hjärna och organ kan vara förnimbart för en annans, och att tankar kan framkalla rent fysiska verkningar på kroppen. Välbekanta experiment ger klara bevis för möjligheten av att medelst tankar ge impulser åt materian genom det som vi kallar manas. Men sådana fenomen är framkallade av lägre manas, agerande i astralkroppen och begärsprincipen, och användande den fysiska kroppen som verksamhetsfält för sina krafter.
Det är lägre manas som lagrar alla intrycken från ett jordeliv och som ibland låter dem framträda under transtillstånd, i drömmar, vid sinnesförvirring, under hypnos, men då och då även under normala vakentillstånd, och mycket ofta vid den fysiska kroppens död. Men lägre manas är så upptagen av hjärnan, av minnet och sinnesförnimmelserna, att den tämligen sällan plockar fram några hågkomster ur den väldiga mängd som den under årens lopp samlat på sig. Den stör högre manas verksamhet, därför att det på vår nuvarande utvecklingsnivå är begärsprincipen och de med denna samverkande sinnena och förmögenheterna som är högst utvecklade. Därigenom skyms så att säga det vita ljuset från manas andliga aspekt. Lägre manas färgas av varje objekt som presenteras för den, vare sig detta objekt är en tanke eller ett sinnesintryck från den materiella verkligheten. När lägre manas arbetar medelst hjärnan antar den alltså omedelbart form och karaktär efter de objekt den varseblir. Därigenom får den fyra tendenser: (1) att fladdra från objekt till objekt, (2) att söka angenäma förnimmelser, (3) att ta in obehagliga tankar, (4) att förbli passiv och inte bry sig om någonting. Den första tendensen beror på minnet och manas naturliga rörlighet. Den andra och den tredje beror uteslutande på minnet. Den fjärde tendensen är ett slags sömntillstånd som kan bli abnormt och då övergå i sinnessjukdom. Det är dessa fyra tendenser hos lägre manas som högre manas, med hjälp av buddhi och atman, har att bekämpa och besegra. När högre manas förmår göra sig gällande, kallar vi dess framträdande genialitet eller snille. Om den får fullt herravälde i människan, gör den henne till en gud. Men så länge minnet fyller lägre manas med bilder, kan högre manas inte göra sig gällande. Dock har det under tidernas lopp funnits stora siare och profeter, hos vilka högre manas krafter varit fullt verksamma och upplyst personligheten. Buddha, Jesus, Konfucius och Zarathustra är exempel på sådana. Och poeter som Tennyson och Longfellow är exempel på personer, vilkas sinnen då och då illuminerats av en stråle från högre manas. Sådan tillfällig illumination fördunklas dock snabbt av de bilder minnet avger, bilder som härleder sig från en dogmatisk religiös uppfostran.
I treenigheten har var och en av oss den överskuggande guden, atman, som också kan kallas det högre jaget. Därnäst kommer själens andliga komponent, buddhi. När buddhi är helt förenad med manas, kan manas kallas det gudomliga jaget.
Det inre jag som återföds i kropp efter kropp, som lagrar intrycken från de olika liven, som förvärvar erfarenhet och överför denna till det gudomliga jaget, som lider och fröjdas under väldiga tidsperioder, är den femte principen - manas - ännu inte förenad med buddhi. Manas är den bestående individualiteten som ger varje människa känslan av att vara hon själv och ingen annan, som under både vaka och sömn från födelsen till döden bevarar en och samma identitet, och som också överbryggar döden. Det är manas och inte hjärnan som höjer oss över djuren. Utvecklingen av hjärnan förorsakas av manas. Och när vi tillfälligt eller permanent kommer i medveten förening med buddhi, den andliga själen, skådar vi så att säga Gud. Det var detta som forntidens människor strävade efter, men som nutidens inte tror på. Nu frånsäger man sig sin egen naturs storhet och föredrar att tillbe en påhittad gud, en fantasigud vars natur knappast skiljer sig från en vanlig svag människas.
Den bestående individualiteten har i det förflutna samlat allehanda erfarenheter, och teosofin betonar dess fortvaro och nödvändigheten av dess fortsatta deltagande i utvecklingsprocessen. Det är nämligen dess plikt att höja jordkedjans materiella komponenter till en högre nivå. Vi har alla levt i den ena civilisationen efter den andra och i den ena rasen efter den andra här på jorden, och kommer att fortsätta med detta genom alla runder och raser tills den sjunde är fullbordad. Och vi får i sammanhanget inte glömma att också jordens materia och därmed sammanhängande företeelser - några av de allra lägsta formationerna möjligen undantagna - har genomgått utvecklingsförloppets förändringar. Generellt sett har all synlig materia, och även sådan som existerar i outfällt tillstånd i rummet, gång efter annan antagit former av allehanda slag. Många av dessa har vi idag ingen kännedom om. Men såväl manas som materians arbetsförmåga har tilltagit. Därför fortgår utvecklingsprocessen på vissa områden nu hastigare än under tidigare skeden. Detta gäller framför allt för människan, som går i spetsen för jordens varelser och företeelser. Hon reinkarnerar nu snabbare än under tidigare skeden, då det tog många år att få en "klädnad av skinn". Att gång på gång återfödas till ett nytt jordeliv är något som vanliga människor inte kan undgå, ty deras lägre manas är fortfarande bunden av begäret, som är den dominerande principen i innevarande utvecklingsskede. Under sin förening med kroppen blir manas ständigt förledd av begäret, och kan då inte skydda sig mot de krafter som livet sätter i rörelse. Dessa krafter framkallas av manas genom tänkandet. Varje tanke utgör såväl en fysisk som mental förbindelselänk med det begär, i vilket den har sitt upphov. Hela livet är fyllt med sådana tankar, och när den viloperiod som följer på döden är tilländalupen, är manas på grund av detta tänkande alltjämt bunden vid jorden med otaliga elektriska-magnetiska länkar. Begäret binder manas vid jorden, ty det var i begäret som tankarna och okunnigheten om tingens sanna natur hade sin grund. Förstår man att människan är en tänkare och själv en skapelse av tanke, har man lätt att förstå läran om reinkarnation. Den inre människans gestalt är uppbyggd av tankar, och har då dessa tankar mer dragning till livet på jorden än till livet någon annanstans, så är ett återvändande hit oundvikligt.
För närvarande är manas inte fullt aktiv i människosläktet eftersom begärsprincipen är alltför
dominant. Först i nästa stora utvecklingscykel kommer manas att vara fullt aktiv och fullkomnas inom
hela människosläktet. Därför har vi ännu inte nått den punkt där vi måste göra ett medvetet vägval
för resten av det pågående utvecklingsförloppet. Men när manas i nästa stora cykel blivit fullt
aktiv, tvingas var och en av oss att medvetet välja mellan den högra och den vänstra vägen. Den högra
leder till fullständig och medveten förening med atman, den vänstra till förintelse.