10. Argument som stöder reinkarnationsläran
Om vi inte förnekar människans odödlighet och själens existens, finns det knappast några rimliga argument mot läran om föruttillvaro och reinkarnation. Det skulle möjligtvis vara de som vilar på kyrkans lärosats att varje själ är en nyskapelse. Den lärosatsen stöds dock bara av den blinda dogmatismen. Medger vi däremot att vi har en odödlig själ tvingas vi förr eller senare också medge att den måste återfödas, ty även om den vore ny på jorden måste den efter döden fortsätta sin tillvaro någon annanstans. Den måste enligt naturens ordning få en ny kropp på en annan planet eller i en annan sfär. Enligt teosofin är jaget - tänkaren - underkastat samma lagar som allting annat i naturen, och dessa lagar är alla yttringar av den stora lagen för orsak och verkan. Varje orsak får sin bestämda verkan, och det finns ingen verkan som inte har en orsak. Själens odödlighet - som de flesta människor tror på - kräver förkroppsligande här eller någon annanstans, och att förkroppsligas är i vidsträckt bemärkelse att reinkarnera. Om vi kommer till jorden för att leva här ett antal år och därefter övergår till en annan värld, så måste själen få en kropp i den världen, liksom den fick här. Och har vi kommit hit från någon annan värld, så måste vi ha haft en lämplig kropp i den världen också. Den teosofiska uppfattningen härvidlag är att själen måste återförkroppsliga sig på jorden, där den levt och verkat, ända tills den övervunnit de krafter som fjättrar den vid denna glob. Att låta en i utveckling stadd själ förflytta sig till ett annat verksamhetsområde innan den uträttat vad den skall, och innan den uppfyllt sina förpliktelser mot andra varelser i samma utvecklingsskeende, skulle vara orättvist och strida mot de fördolda lagar och krafter som hela tiden påverkar den. Detta insåg de första kyrkofäderna och förkunnade att själen sjunkit ned i materian, och att den nu av sin egen natur tvingas arbeta sig upp igen till den sfär som den kom ifrån. De hade en grekisk vers som i en gammal engelsk översättning lyder:
Eternal Mind, thy seedling spark,
Through this thin vase of clay,
Athwart the waves of chaos dark
Emits a timorous ray.
This mind enfolding soul is sown,
Incarnate germ in earth:
In pity, blessed Lord, then own
What claims in Thee its birth.
Far forth from Thee, thou central fire,
To earth's sad bondage cast,
Let not the trembling spark expire;
Absorb thine own at last!
Varje människa har sin egen karaktär, olik varje annans, och på samma sätt har varje land sin nationalkaraktär. Hos landets befolkning kan man se de nationella krafter och särdrag som utgör denna nationalkaraktär. Såväl de individuella som nationella särdragen beror på läggning, inte på uppfostran. Till och med teorin om det naturliga urvalet, som säger att det är de mest livsdugliga individerna inom en art som överlever och fortplantar arten, visar detta. Ty livsdugligheten kommer inte av ingenting, utan av att inneboende karaktärsdrag träder fram i ljuset. De individer och de nationer som kommit långt i kampen för tillvaron visar prov på stor karaktärsstyrka, och man frågar sig var och när de utvecklade denna. Teosofins svar är att karaktärsutvecklingen ägde rum på jorden, och under hela den tid mänskligheten har vistats här.
Ärftligheten har en viss betydelse för vår karaktärsstyrka och moraliska profil genom att den påverkar ramarna för själens uttrycksmöjligheter, och genom att den bereder oss tillfällen till karmiska belöningar och straff. Men den är inte grunden till den individuella karaktär som framträder hos var och en av oss.
Alla de särdrag som framträder hos såväl barnet som den vuxne allteftersom karaktären kommer i dagen, och som framträtt i nationerna under dessas historia, har sin grund i de erfarenheter som samlats under många jordeliv. De är resultat av själens egen utveckling. Ett enda jordeliv är inte tillräckligt för denna utveckling. Varje själ måste göra erfarenheter av alla möjliga slag, och ett enda liv räcker inte till för detta ens under de bästa betingelser. Det vore därför orimligt om den allsmäktige sände oss hit för att sedan ta oss härifrån just när vi börjat förstå meningen med livet och dess möjligheter. Själen måste återfödas tills den upphört att skapa nya orsaker till återfödelse, utvecklat sin karaktär så långt den mänskliga naturens alla begränsningar tillåter, gjort alla de erfarenheter som jordeliven ger tillfälle till och förvärvat all den kunskap som ligger inom räckhåll för den. Att människan i sin själviskhet vill undslippa livets prövningar och tuktan är inte något som ställer denna naturens ordning åt sidan. Vill vi se naturen eller Gud som rättvis, så tvingar oss de stora skillnader i begåvning och förmåga som föreligger mellan olika människor att acceptera reinkarnationen och betrakta dessa skillnader såsom grundlagda i tidigare liv. Ty att människor blir utnyttjade, förorättade, offer för skenbar orättvisa osv, beror lika ofta på bristande begåvning och förmåga som på samhällsställning, uppfostran etc.
Varje människa känner och vet att hon har en egen individualitet, en personlig identitet, som inte bara överbryggar nattens sömn utan även de perioder av medvetslöshet som uppkommer vid narkos, svimning, hjärnskakning osv. Denna identitet behåller människan normalt från födelsen till döden, och den måste betraktas mot bakgrunden av själens eviga fortvaro.
Vi vet att vi under hela vårt liv har haft denna samma identitet, och det vet vi även om vårt minne är dåligt. Detta visar att identitetskänslan inte bara är en minnesyttring. Skulle identiteten bara vara en funktion hos minnet, skulle den inte kunna bestå från dag till dag. Vi kommer ju inte ihåg det förflutna i detalj, och många av oss minns ytterst lite av allt vi varit med om. Ändå förlorar vi inte något av vår identitetskänsla. Denna måste därför härleda sig från den gamla och odödliga själen.
När vi betraktar livet och dess sannolika mening mot bakgrunden av alla de erfarenheter som är
möjliga att göra på jorden, är det uppenbart att ett enda jordeliv inte räcker till för allt vad
naturen vill att vi skall uträtta, för att inte tala om allt det vi själva skulle vilja göra. Vi har
här möjlighet att samla erfarenheter av alla upptänkliga slag, och vi har inom oss en lång rad
förmögenheter som kan utvecklas när tillfällen bjuds. Därtill ligger kunskap på allehanda områden
inom räckhåll för oss. Det är mycket vi skall och vill uträtta fastän tiden inte räcker till och våra
begär, vår själviskhet och livets stridigheter hela tiden reser hinder i vår väg. Men allt det som
hindrar oss måste vi pröva på, övervinna och föra åt sidan, och den uppgiften tar mer än ett enda liv
i anspråk. Om vi bara hade ett enda liv och inga mer långsiktiga utvecklingsmöjligheter, vore livet
och världen ett stort och grymt skämt, iscensatt av en mäktig gud. Att tro att en ny själ skapas åt
varje människa som föds, är därför att anklaga Gud för att driva gäck med människan och ha henne som
lekboll för sitt godtycke. Ett människoliv varar kanske ett sjuttiotal år, och av dessa upptas en del
av barndomstiden. Och åtskilliga av dem sover vi bort. Under ett så kort liv kan vi givetvis bara ta
några få steg mot vår bestämmelse. Vi skymtar många av sanningarna om tillvaron, men får inte tid att
tränga in i dem, särskilt inte om vi måste arbeta hårt för uppehället. Vi övar upp våra förmögenheter
som än så länge är ganska outvecklade, men de kan inte genomgå någon större förvandling på några få
årtionden. Vi känner att vi har krafter inom oss som inte kan utvecklas särskilt mycket på så kort
tid, och vi anar att verkligheten sträcker sig förbi de påtagliga gränserna för vår
varseblivningsförmåga. Det verkar därför inte särskilt troligt att Gud eller naturen skulle sända oss
hit utan att sedan ge oss tillfälle till ytterligare utveckling. I stället måste vi dra slutsatsen
att vår nuvarande situation är resultaten av en hel serie jordeliv, och att vi måste reinkarnera
många gånger till för att få de utvecklingstillfällen vi behöver.
Döden i sig innebär inte någon utveckling av våra förmögenheter eller något utplånande av onda
böjelser. Om vi genom själva inträdet i himlen skulle vinna all kunskap och renhet, skulle vistelsen
där reduceras till ett stillastående, och jordelivet med sina utvecklingsansträngningar förlora sin
mening. Vissa kyrkosamfund förkunnar att det efter döden finns ett slags fortsättningsskola, där
apostlarna själva - som ju är kända som okunniga män - är lärare. Denna förkunnelse är dock absurd
och saknar all verklighetsförankring. Varför skulle vi överhuvudtaget sändas till jorden om det fanns
en sådan skola? Och varför skulle vi efter allt lidande och alla våra misstag ryckas bort från
skådeplatsen för våra gärningar? Inför sådana frågor kan vi inte annat än gripa tillbaka på
reinkarnationsläran. Den säger att vi återvänder till jorden därför att det är här vi levt och verkat
tillsammans med andra jordiska varelser. Det är därför bara här som rättvisa straff och belöningar
kan utmätas åt oss. Jorden är dessutom den enda plats som bjuder oss naturliga möjligheter att
fortsätta vandringen mot fullkomning, naturliga möjligheter att utveckla våra förmögenheter och
besegra det onda i vårt väsen. Rättvisan mot såväl oss själva som alla andra varelser kräver att vi
återvänder hit. Ty vi lever ju inte bara för vår egen skull, och det skulle vara orätt om en del av
oss kunde undkomma jorden och lämna dem som haft del i våra göranden och låtanden åt deras öde.
Reinkarnationsläran ger också förklaringen till att det fortfarande finns primitiva folkslag, och till att nationer och civilisationer uppkommer och försvinner. De primitiva folkslagen fortlever därför att det finns egon som ännu inte samlat tillräckligt med erfarenheter för att kunna inkarnera på mer avancerade nivåer. Ett folkslag dör ut när egona har gjort de erfarenheter som detta folkslags levnadssätt erbjuder och sedan inkarnerar i högre stående folkslag. Vi finner därför på olika håll i världen primitiva kulturer i vilka några högre stående egon inte inkarnerar, men som fortfarande tjänar som verksamhetsfält för egon som kan benyttja sig av de erfarenheter de primitiva levnadssätten erbjuder. På så sätt försvinner ett folkslag inte helt plötsligt. Vetenskapen har dock ingen förklaring till utdöendeprocessen, utan konstaterar bara att den är ett faktum på sina håll. Vetenskapen tar ju inte hänsyn till den inre människan och till de subtila, förborgade lagar som samverkar inom ett folk. Teosofin visar att uttömmandet av den inom ett visst folk sammanförda energin måste ske gradvis. Därför fortsätter detta folk att reproducera sig, trots att dess egon inte behöver inkarnera där längre än deras utveckling kräver. Så småningom har alla de egon som byggde upp folkslaget ifråga och utformade dess levnadssätt lämnat det, för att ingå i kroppar som bättre motsvarar deras behov. Men naturen låter ingenting gå förlorat i onödan, så mindre avancerade egon får födas in i det deklinerande folkslaget. Därigenom fortsätter detta att reproducera sig, men blir för varje århundrade allt mindre. Ty de nya egona förmår inte upprätthålla de energiflöden som kvarlämnades av de bortdragna egona, och folkslaget förfaller därför alltmer och dör slutligen ut. Etnologer har ibland framfört uppfattningen att de högre civilisationerna utrotar de lägre, men faktum är att den stora skillnaden mellan de nya egon som strömmar in i ett gammalt folkslag och detta folkslags energier får till följd att kvinnorna blir allt mindre fertila, och födelsetalen sjunker medan dödstalen ökar. Egyptens och Babylons stora civilisationer gick under därför att de själar som ursprungligen byggde upp dem inkarnerade i Europas expanderande nationer och i det nuvarande Amerika. Det gamla Egypten och Babylon har återförkroppsligats för högre och ädlare syften. Av de gamla folkslagen återstår nu bara indierna som bevarare av den forntida visdomen, och indierna skall en dag åter höja sin civilisation till dess forna nivå.
Framträdandet av snillen och andra stora andar inom släkter som annars inte uppvisar några sådana, liksom utslocknandet av begåvning inom släkter där den tidigare funnits, är också företeelser som bara kan förklaras av reinkarnationsläran. Napoleon föddes i en släkt som inte alls hade den förmåga och kraft som kännetecknade honom själv. Ingenting i hans ärftlighetsförhållanden kan förklara hans dynamiska karaktär. Själv sade han, enligt Talleyrands memoarer, att han varit Karl den store. Bara genom att antaga att han under en lång serie jordeliv utvecklat sina själsförmögenheter, förstår vi hur han - och andra storheter - kunnat framträda. Mozart komponerade orkestermusik redan som barn. Detta berodde inte på ärftlighet, ty konsten att skriva ner de olika stämmorna i ett partitur kan inte nedärvas. Den kräver teknik som måste läras in. Ändå behärskade Mozart denna konst utan utbildning. Detta berodde på att han var en reinkarnerad musiker, som av sina föräldrar fått en musikalisk hjärna och därför inte hindrades i ansträngningarna att ge uttryck för sitt musikaliska geni. Men ännu märkligare är fallet med blinde Tom, vars familj omöjligen kunde haft några pianofärdigheter att överföra på honom, men som ändå behärskade det moderna pianot utan undervisning. Det finns hundratals exempel på underbarn som dessa, och de upphör aldrig att förvåna världen. I Indien hör man ofta talas om visa män som fötts med mycket stora kunskaper i filosofi och dylikt, och utan tvivel finner man även sådana inom andra nationer. Medfödda kunskaper ger som företeelse också förklaringen till förekomsten av instinkter, ty dessa är inte något annat än fysiska och mentala hågkomster. De visar sig både hos barn och djur, och är resultat av tidigare erfarenheter. Vare sig vi ser ett nyfött barn sträcka ut armarna för att skydda sig, en ekorre gömma sina nötter eller ett bi bygga celler med geometrisk precision, så är detta resultat av erfarenheter som genom reinkarnation överförs till individens medvetande och dess fysiska celler. Ty som tidigare sagts, så finns det inte ens en atom som är utan eget liv, eget medvetande och egen intelligens.
I kompositören Bachs släkt har vi bevis för att de ärftliga anlagen har föga betydelse om de inte utnyttjas av ett högt utvecklat ego, ty hans begåvning fortplantades inte till hans avkomlingar. Den avtog stegvis tills den slutligen försvann. Samma är förklaringen till att begåvade och skötsamma föräldrar kan få obegåvade och vanartiga barn. Föräldrarnas goda anlag utnyttjas inte av barnens outvecklade egon.
Slutligen skall det sägas att det finns vissa medfödda föreställningar som är gemensamma för alla människor. Dessa inpräglades i våra själar redan i början av vår jordiska utveckling, och de inpräglades i oss av äldre bröder som själva gjorde sina erfarenheter och fullkomnades under ännu tidigare utvecklingsskeden. Dessa föreställningar blev så starkt inpräglade i oss, att de kommer att följa oss under hela vår jordiska pilgrimsfärd.
Den opposition som finns mot reinkarnationsläran kan knappast bero på annat än fördomar och
dogmatism. Dogmatismen undertrycker ju omdömesförmågan och hindrar den att göra sig gällande. Ty
reinkarnationsläran är en upphöjd lära, och i förening med karmaläran det enda som kan utgöra en fast
grundval för moralfilosofin. Jag är övertygad om att kristendomens grundläggare höll
reinkarnationsläran för sann, och att dess borttagande ur förkunnelsen är orsaken till den skillnad
som råder mellan den etik som de kristna nationerna teoretiskt bekänner sig till och den som de
tillämpar i praktiken.