12. Kamaloka
Låt oss så övergå till att betrakta människans tillstånd efter den fysiska kroppens död. När vi gör detta inställer sig omedelbart frågorna: Finns det en himmel och ett helvete, och vad är de i så fall? Är de tillstånd eller lokaliteter? Finns de som platser i rymden, vilka vi går till respektive kommer ifrån? För att förstå lärorna om tillstånden efter döden och före födelsen, måste vi hålla det som tidigare sagts om kamaprincipen, astralkroppen och astralljuset i minnet.
Efter frigörelsen från kroppen inträder vi först i kamaloka - begärets sfär. Därefter faller de högre principerna, den verkliga människan, i ett tillstånd som kallas devachan. Vi börjar med att behandla kamaloka, och tar sedan upp devachan i nästa kapitel.
När kroppen upphört att andas säger vi att människan är död. Men andningens upphörande är bara början
på dödsprocessen. Den fortsätter på andra plan. När kroppen blivit kall och ögonen slutits, strömmar
kroppens och själens alla krafter genom hjärnan, och medelst en serie bilder från det nyss avslutade
livet inpräglas detta outplånligt i den inre människan. Därvid glöms inte den minsta och flyktigaste
detalj av allt det som livet innehållit. I denna stund är den verkliga människan ivrigt verksam i
hjärnan, även om alla de tecken som får läkaren att dödförklara kroppen föreligger. Och givetvis har
kroppen lämnat jordelivet, men den verkliga människan lämnar det inte förrän hon avslutat sitt arbete
i hjärnan. När så skett frigör sig astralkroppen från den fysiska kroppen, och eftersom livsenergin
lämnat denna, är det nu fem återstående principer som befinner sig i kamaloka.
Genom dödsprocessen uppdelas människans principer i tre grupper:
(1) Den synliga kroppen med alla dess element, som lämnas kvar på det fysiska planet för att upplösas och efterhand återgå till den fysiska naturens olika områden.
(2) Kamarupan, bestående av astralkroppen samt känslorna och begären, som också omedelbart börjar upplösas på det astrala planet.
(3) Den verkliga människan, den odödliga högre trefalden atman-buddhi-manas, som skild från kroppen och de jordiska förhållandena nu börjar sin tillvaro i devachan. Där fungerar hon uteslutande som själ, klädd i ett ytterst eteriskt hölje som hon avlägger när tiden är inne att återvända till jorden.
Kamaloka - begärets sfär - är den astrala region som genomtränger och omger jorden. Som lokalitet är den i och på och omkring jorden. Den sträcker sig till ett mätbart avstånd utanför jorden, men de vanliga lagar som gäller här gäller inte där, och dess invånare lever inte under samma rums- och tidsförhållanden som vi. Som tillstånd är kamaloka metafysiskt, relaterat till det astrala planet. Tillståndet kallas begärets sfär därför att det hör samman med den fjärde principen, och dess förhärskande energi är begär, tomt på och avskilt från intelligens. Det är ett astralt övergångsstadium mellan jordiskt och himmelskt liv. Utan tvivel har vi här ursprunget till den katolska läran om skärselden, i vilken själen har att göra bot för sina onda gärningar om hon inte befrias därifrån genom böner, ceremonier eller offergåvor. Denna irrlära är en missuppfattning av det faktiska förhållandet att själen kan kvarhållas i kamaloka av den starka kraften hos en otillfredsställd önskan, och inte blir fri från sitt astrala-kamiska hölje förrän denna önskan blivit uppfylld av någon som lever på jorden eller av själen själv. Om den avlidne däremot var renhjärtad och strävade för det rätta och goda, försiggår separeringen av principerna på detta plan mycket snabbt, och den högre trefalden är fri att ingå i devachan. Då kamaloka är en helt och hållet astral sfär, kännetecknas den av den astrala materians karaktär. Den astrala materian är i grund och botten jordisk och ond, och dess krafter arbetar alla utan ledning av själ eller samvete. Kamaloka kan sägas vara den plats där slaggen från jordelivets stora smältugn hamnar, där naturen tar hand om de element som inte hör hemma i devachan. Kamaloka har därför många nivåer eller tillstånd, och dessa var samtliga kända under antiken. Dessa nivåer eller tillstånd kallas på sanskrit för lokaer eller "platser" i metafysisk mening. Liksom jordelivet bjudit på tillfällen till de mest skiftande slag av verksamheter, så finns det efter döden lämpliga platser för allehanda livsyttringar. Kamaloka är därför en sfär med oändliga variationer. Under jordelivet tonas ofta skillnaderna mellan oss människor ner, och vissa av dem kommer inte till uttryck på grund av kroppsliga och andra nedärvda likheter. I kamaloka däremot, släpps till följd av kroppens död alla dolda känslor och begär lösa, och därför blir tillståndet där mer diversifierat än jordelivet. Kamaloka skall inte bara svara mot de naturliga olikheterna mellan oss människor, utan också mot de olika sätt på vilka vi kan dö. Och alla dessa tillstånd är ingenting annat än de följdriktiga resultaten av våra tankar under livet och i dödsstunden. Det ingår inte i syftet med denna bok att försöka beskriva dessa tillstånd, ty dels skulle sådana beskrivningar bli alltför omfattande, dels skulle de knappast bli förstådda.
När man tar upp ämnet kamaloka måste man också ta upp människans fjärde princip - känslorna och begären. Det anses i allmänhet att känslorna och begären är inneboende böjelser i oss, och för genomsnittsmänniskan ter de sig obestämda och overkliga. Men enligt teosofin är de inte blott och bart inneboende i oss och helt beroende av kroppen. Så länge vi lever på jorden har våra känslor och begär - vår kamaprincip - inget eget liv skilt från astralkroppen och vår inre människa, utan är så att säga inmängda i hela vår varelse. Men efter kroppens död förenar de sig med astralkroppen till en varelse med sin egen livstid, fast utan själ, något som ger upphov till viktiga frågeställningar. Under jordelivet leds våra känslor och begär av sinnet och själen, medan de efter döden agerar utan denna ledning. Under jordelivet är vi ansvariga för dem och deras verkningar, och vi fortsätter att ha samma ansvar efter döden, trots att de då agerar utan vår direkta ledning. Så länge de lever med astralkroppen påverkar de andra varelser, och för dessa påverkningar är vi ansvariga. Känslorna och begären utgör en del av de skandhaer - väl kända i de österländska filosofin - som tillsammans bildar människan. Kroppen omfattar en grupp av skandhaer, astralkroppen en annan. Kamaprincipen utgörs av en tredje grupp, och de övriga principerna har sina respektive skandhaer. Till kama hör de aktiva och viktiga skandhaer som reglerar återfödelserna och leder till livets alla växlande förhållanden. Dessa skandhaer alstras dagligen i enlighet med den lag som säger att varje tanke omedelbart förenar sig med en av naturens elementala krafter, och då blir ett väsen som äger bestånd i proportion till styrkan hos tanken när denna lämnar hjärnan. Och alla dessa väsen är oskiljaktigt förbundna med den som alstrade dem. Vi kan inte undkomma denna lag. Det enda vi kan göra är att tänka goda tankar. Inte ens de högsta bland mästarna står över lagen, men de "befolkar sin väg genom tillvaron" med väsen som inte kan göra annat än gott.
I kamaloka äger vårt astrala skal med sina begär och tankar bestånd tills det blivit helt upplöst,
och vad som därefter återstår är själva grundelementen i skandhaerna, vilka givetvis är förbundna med
den människa som alstrat och haft dem. Vi kan lika lite bli av med dem, som vi kan utplåna
världsalltet. Grundelementen sägs därför vänta tills vi utträder ur devachan, och dras då i kraft av
attraktionslagen omedelbart till oss, så att vi med dem som underlag kan bygga upp en ny uppsättning
skandhaer för det instundande jordelivet. I kamaloka agerar, som redan nämnts, känslorna och begären
utan kontroll och ledning. Häri skiljer sig kamaloka från jordelivet. Men även jordelivet kan sägas
vara ett kamaloka i den betydelsen att det i hög grad behärskas av kamaprincipen. Och så kommer det
att förbli tills vi en avlägsen framtid har utvecklat den femte och den sjätte principen, och
därigenom förpassat kamaprincipen till dess egen sfär och befriat jordelivet från dess
inflytande.
Den astrala människan i kamaloka är ett skal utan sinne och själ, utan samvete, och utan förmåga att
handla om hon inte påverkas av krafter utanför henne själv. Skalet har vad som kan sägas vara ett
animalt eller automatiskt medvetande, vilket uteslutande härrör sig från dess tidigare förening med
det mänskliga egot. Ty varje atom i människan har sitt eget minne, och detta består under en tid som
är proportionell till den energi det försetts med. Om den avlidne varit mycket materialistisk och
självisk, är skalets energier starkare och räcker längre än de skulle gjort om han varit av annan
läggning. Skalets automatiska medvetande får då också starkare och mer vilseledande verkningar på den
som utan tillräcklig kunskap sysslar med nekromanti - frambesvärjandet av de dödas "andar".
Dess rent astrala del bär på "registret" över allt som hänt den avlidne under jordelivet,
ty en av den astrala materians egenskaper är att absorbera och bevara bilder av livets alla händelser
och tankeintryck, för att sedan återspegla dem när omständigheterna medger det. Det astrala skalet,
som varje människa alltså avbördar sig vid döden, skulle utgöra en fara för alla om det inte alltid
(utom i en typ av fall) saknade de högre och styrande principerna. Men sedan de högre principerna
skilt sig från skalet fladdrar detta omkring utan egen vilja, helt och hållet styrt av astrala och
magnetiska attraktionskrafter.
Under en kort stund omedelbart efter döden är den verkliga människan - av somliga kallad anden - i stånd att meddela sig med oss. Men när denna stund förflutit, har själen inget mer att göra med jorden förrän den reinkarnerar igen. Vad som från andra sidan kan påverka, och verkligen också påverkar, känsliga personer och medier är de astrala skalen. Själlösa och utan samvete som dessa är, kan de inte vara de avlidnas andar. De är bara återstoderna av de grova jordiska höljen som andarna lade av före sitt inträde i devachan. Eftersom de är astrala, jordiska och fyllda av begär betraktades de av forntidens folk som djävlar - våra personliga djävlar. Det skulle vara märkligt om skalen, som under så lång tid varit själarnas höljen på jorden, inte hade kvar ett automatiskt minne och ett medvetande. Vi kan ju se hur halshuggna grodor och höns under en stund kan röra sig och förflytta sig på ett organiserat sätt. Varför skulle det då inte var möjligt för det subtilare astrala skalet att förflytta sig och handla med ännu större mått av skenbar målmedvetenhet?
I kamalokas sfär finns det, liksom i alla delar av jorden och solsystemet, naturkrafter som kallas elementaler. De är oräkneliga till antalet, och förekommer i en väldig mängd arter eftersom de i viss mening är naturens nerver. Varje art har sitt eget arbete att utföra, liksom alla element eller ting i naturen. Och liksom naturens lagar tvingar elden att brinna uppåt och vattnet att rinna nedåt, så styr dessa lagar elementalernas arbete. Men om elementalerna är verksamma högre upp på utvecklingsskalan än i elden eller vattnet tycks de besitta ett visst förnuft. Somliga dem har att göra med tankeverksamheten och med de astrala organens verksamhet, vare sig de senare är förenade med en fysisk kropp eller inte. När ett medium utgör förbindelsekanal, eller någon annan samordningsmöjlighet yppar sig, utgör dessa elementaler en artificiell förbindelse med den avlidnes astrala skal. De understöds därvid av mediets och andra närvarande personers nervfluidum, och skalet galvaniseras härigenom till artificiellt liv. Genom mediet åstadkoms en samverkan med de närvarandes fysiska och psykiska energier. De intryck som under jordelivet inpräglades på astralkroppen återspeglas nu i mediets medvetande, och gamla känslor och begär väcks till nytt liv. Från skalet erhålls på så sätt olika meddelanden, men inget av dem är något annat än en återspegling av det förflutna, och inget av dem kommer från människans ande. På grund av det slående innehållet i dessa meddelanden och okunnigheten hos dem som sysslar med fenomen av det här slaget, tror man att det är den avlidnes ande som är verksam medan det i själva verket är de levande som är verksamma, såvida fenomenet inte helt enkelt består i att bilder från det förflutna plockas fram ur astralljuset. I vissa fall kan ett ondskefullt intellekt vara verksamt, och åt detta är mediet då utlämnat.
En klassificering av de skal som kan besöka medier skulle kunna se ut på följande sätt:
(1) Skal efter nyligen avlidna personer, vilkas begravningsplats inte är alltför avlägsen. Dessa skals varaktighet beror på arten av deras forna ägares tankar och livsföring. En idéell, god och förandligad person efterlämnar ett skal som snabbt upplöses, medan skalet efter den som varit självisk och materialistisk äger större styrka och varaktighet. Mellan dessa båda ytterligheter finns det tallösa varianter.
(2) Skal efter personer som dött långt från den plats där mediet befinner sig. Skalen kan efter en tid avlägsna sig från den döda kroppens närhet, men har då undergått en upplösning som på det astrala planet svarar mot förmultningen på det fysiska. De är därför otydliga, skugglika och utan fasthet, och reagerar bara svagt på psykiska stimuli. De virvlas bort av första bästa magnetström. Under en kort stund kan de dock bringas till ett slags skenliv av de astrala strömmar som utgår från mediet och de närvarande anförvanterna.
(3) Helt och hållet skugglika kvarlevor som knappast är att räkna med. Det finns inga lämpliga västerländska ord som kan beskriva dem, men de existerar i denna sfär. De kan sägas vara avtryck som lämnats i den astrala substansen av de skal, som en gång var konsistenta men nu är upplösta. De står så nära gränsen till det overkliga, att de nästan kan betraktas såsom icke befintliga. Men genom mediets och övriga seansdeltagares tankar, önskningar och förhoppningar förstoras och utsmyckas dessa skugglika fotografier och ges ett skenbart liv.
(4) Koherenta varelser, mänskliga själar som slitit alla andliga band och nu är på väg att sjunka ned till det värsta av alla tillstånd - avitchi - där slutet blir personlighetens förintelse. De är kända som svarta magiker. Med bibehållet intellekt har de koncentrerat sitt medvetande i kamaprincipen och avskilt sig från det andliga, och är de enda varelser som veterligen är dömda till undergång. Under sin jordiska tillvaro hade de mänskliga kroppar, men förföll till sitt fasansfulla tillstånd genom att liv efter liv framhärda i ondska för det ondas egen skull. Och ondskefulla människor, på väg mot samma öde, lever mitt ibland oss den dag som är.
Varelser av den här klassen är inte vanliga skal, ty de har koncentrerat hela sin kraft i kamaprincipen samtidigt som de gjort sig kvitt varje antydan till goda tankar och högre strävanden, och de behärskar den astrala sfären helt och fullt. Jag klassificerar dem dock bland skalen, ty de är sådana i den bemärkelsen att de är dömda att upplösas. Men för dem sker upplösningen medvetet, medan den annars är automatisk. De kan leva i många hundratals år, och tillfredsställer sina begär genom varje sensitiv människa de får i sitt våld när dennas onda tankar öppnat dörren för dem. De har förlorat den högre delen av manas, och i den kamp som varje människa utkämpar under livet och efter döden har den lägre delen av manas ryckts loss från sin herre. I stället för att höjas till gudomlig fullkomning har lägre manas dragits ner i dyn, och förlänar nu intelligens åt den fördömda varelse som saknar all andlighet men fortfarande är i stånd att lida, och verkligen också får lida när dess tid kommer.
De människor som tar sitt eget liv och de som plötsligt rycks bort genom olyckshändelse, mord etc
kvarstannar i kamaloka under en tidsperiod, som är ungefär lika lång som den de hade kvar att leva på
jorden. Dessa människor är inte verkligt döda. För att döden skall kunna inträda, måste en av
läkarvetenskapen ännu inte erkänd betingelse föreligga. Ty människans principer har sin bestämda tid
av sammanhållning, varefter de helt naturligt skiljs från varandra. Frågan om kohesionskrafterna i
den mänskliga konstitutionen är omfattande, och kan inte utredas här. Jag får därför nöja mig med att
säga att kohesionslagen gäller för människans principer, likaväl som för allt annat i naturen. Innan
deras tid är ute, kan principerna inte åtskiljas. Med undantag för den fysiska kroppen kan
principernas kohesionskraft givetvis inte brytas med mekaniska medel. Därför slungas den som dör en
för tidig död, och alltså ännu inte nått den punkt där principernas kohesionskraft blivit uttömd, in
i kamaloka såsom endast delvis död. Där måste hans återstående principer vänta tills hans naturliga
livstid är till ända, vare sig det dröjer en månad eller sextio år.
Kamalokas många nivåer eller tillstånd tillgodoser varje skal av den här typen med lämpliga
betingelser. Somliga lider svårt under kamalokatiden medan andra tillbringar den i ett slags
drömtillstånd, allt i enlighet med deras moraliska ansvar. Avrättade brottslingar lämnar vanligen
livet fyllda av hat och hämndlystnad, och erkänner inte rättvisan i det straff som de nu får lida av.
De återupplever i kamaloka gång på gång sitt brott, sin rättegång, sin avrättning och sina tankar på
hämnd. När de får kontakt med en sensitiv levande människa, ett medium eller någon annan, försöker de
att i dennes hjärna ingjuta tankar på mord och andra brott.
Vid slutet av vistelsen i kamaloka faller den avlidna människan i ett tillstånd av omedvetenhet, och
vaknar sedan upp till devachans glädjefyllda tillvaro. Det är som att födas till ett nytt liv efter
en tids dunkel och tung sömn.