15. Arternas uppkomst. Felande länkar
I frågan om människans och övriga arters uppkomst råder det mellan teosofin och vetenskapen en klyfta i synsätten som ännu inte överbryggats. Och mellan teosofin och religionen är förhållandet detsamma. Västerlandets religiösa auktoriteter torgför en lära som bygger på en förmodad uppenbarelse, och den läran är lika orimlig som den vetenskapliga. Dock ligger den religiösa uppfattningen närmare sanningen än den vetenskapliga, ty bibelns allegori om Adam och Eva innehåller en dold sanning. Adam representerar en av mänsklighetens raser, och i berättelsen om Kain, Set och Noa antyds de övriga rasernas historia. Det folk som tog emot Kain och gav honom en hustru, tillhörde en av de raser som framträdde samtidigt med den som representeras av Adam.
Människans yttersta ursprung går inte att spåra, även om vi vet när och varifrån hon kom till denna glob. Ty människan har alltid funnits till, om inte på denna så på andra glober, och hon kommer alltid att finnas till någonstans i kosmos. Oavbrutet arbetande på sin utveckling i strävan att nå upp till sin urbild, den himmelska människan, befinner hon sig i ett ständigt blivande. Eftersom vi alltså inte kan säga något om vårt yttersta ursprung, får vi börja med vårt framträdande på denna glob. Här, liksom på de övriga globerna i jordkedjan, framträdde samtidigt sju människotyper. De kom från andra glober i en äldre planetkedja. Till vårt jordklot - den fjärde globen i jordkedjan - kom de sju typerna på en gång från en annan glob i denna kedja. Detta samtidiga framträdande av sju människotyper sker i den första och en del av den andra runden. Under den andra runden blandade sig de sju grupperna med varandra, men har därefter i de följande runderna långsamt skilt på sig igen, och kommer i sjunde runden åter att vara helt separerade. Var och en av de ursprungliga grupperna utgör då ännu en gång en enhetlig, men nu fullkomnad människotyp av det slag som detta utvecklingsskede kan frambringa. För närvarande är de sju typerna blandade med varandra, och representanter för dem alla finns i de många s k raser som vi nu indelar människosläktet i. Ändamålet med sammanblandningen och det därpå följande åtskiljandet är att låta varje typ få dra fördel av de framsteg och den styrka som helheten uppnått under tidigare utvecklingsskeden på andra planeter. Ty naturen utför aldrig sitt arbete på ett planlöst och förhastat sätt, utan alltid efter den säkra och framgångsrika metod som innebär sammanblandning, utkristallisering och separation. Den metoden var bekant för alkemisterna, även om inte ens de förstod den i alla dess tillämpningar.
Människosläktet härstammar alltså inte från ett enda människopar, och inte heller från aporna. Det är meningslöst att söka sanningen om människans ursprung hos religionen eller vetenskapen, ty religionens företrädare slits mellan den uppenbarelse som framställs i urkunderna och den lära som förkunnas av prästerna, och vetenskapen förbryllas av de fakta den inte kan förneka. Adam sägs vara den första människan, men av den bibliska berättelsen framgår att det måste ha funnits människor på jorden innan Kain grundade en stad. Bibeln stöder alltså inte uppfattningen att mänskligheten härstammar från ett enda föräldrapar. Och skulle den vetenskapliga hypotesen att vi och aporna har gemensamma förfäder vara riktig, måste vi genast fråga var dessa kom ifrån. Den Stora Logen säger att sju människotyper samtidigt framträdde på jorden och att människosläktet därför inte utgått från vare sig ett enda föräldrapar eller från djurriket.
De olikheter i karaktärsegenskaper och förmögenheter som framträtt hos människorna under historiens gång är resultat av de olika präglingar som egona undergått under förflutna utvecklingsperioder på andra planetkedjor. Och som tidigare nämnts, så genomgick vår mänsklighet sin närmast föregående stora utvecklingsperiod på den planetkedja som nu representeras av månen.
Vad den intressanta frågan om de antropoida apornas släktskap med människan beträffar, säger mästarna att dessa apor i stället för att vara våra förfäder är våra avkomlingar. Under ett av de tidiga utvecklingsskedena på jorden avlade män av människosläktet med honor av djursläktet dessa apor, i vilka ett antal egon fängslades för att i sinom tid bli människor. De antropoida aporna, människans "oäkta barn", kommer att långsamt dö ut och egona inträder i mänskliga kroppar. De kallas i Den Hemliga Läran för "den försenade rasen", och utgör det enda undantaget från regeln att inga fler egon ur de lägre naturrikena kan inträda i människoriket under denna manvantara. Med undantag för dem är dörren mellan de lägre naturrikena och människoriket alltså stängd, och egona i de lägre rikena får vänta på sin tur till nästa stora utvecklingsperiod. När de antropoida egona nu så småningom inträder på den mänskliga utvecklingsnivån, får de sin belöning för sin långa väntan i den förnedrade rasen.
Det kan här vara lämpligt att återge vad en av mästarna säger, när han framlägger den esoteriska antropologin i enlighet med de hemliga urkunderna:
Den anatomiska likhet mellan människan och den högre apan som av darwinisterna så ofta anförs såsom pekande på en gemensam stamfader, utgör ett intressant problem vars riktiga lösning måste sökas i den esoteriska förklaringen till apornas uppkomst. Vi har gett ut så mycket av denna förklaring som ansetts lämpligt genom att säga, att de första förnuftslösa människorasernas djuriskhet ledde till alstrandet av stora människoliknande vidunder - avkomman av människo- och djurföräldrar. Allteftersom tiden framskred och de ännu halvt astrala formerna förtätades till fysiska, modifierades dessa varelsers jättelika avkomlingar genom yttre påverkningar tills deras släkte kulminerade i miocentidens lägre apor. Med dessa förnyade de senare atlantiderna "de förnuftslösas" synd, men denna gång med fullt ansvar. Frukterna av deras brott blev de apor vi nu kallar antropoider. (Den Hemliga Läran II, s 755.)
Låt oss i detta sammanhang komma ihåg den esoteriska lära som säger att människan i den tredje runden hade en JÄTTESTOR APLIK GESTALT på det astrala planet, och att förhållandet var likartat i slutet av den tredje rotrasen i denna rund. Detta förklarar de mänskliga dragen hos aporna, särskilt hos de senare antropoiderna - oavsett att de sistnämnda genom ärftlighet bevarar en viss likhet med sina atlanto-lemuriska förfäder. (Den Hemliga Läran II, 5 754.)
Mästarna uppger vidare att däggdjuren frambringades under den fjärde runden, efter de mänskliga typernas framträdande. De ursprungliga däggdjurstyperna skilde sig inte så mycket från de mänskliga, att olikheterna mellan dem utgjorde ett hinder för befruktning. Deras förening under den tredje rotrasen, när människan ännu inte fått manas ljus, var därför inte ett brott mot naturen. Ty eftersom förnuftet då fortfarande bara fanns såsom anlag hos människan, hade hon inte något ansvar för sina gärningar. Men i den senare delen av den tredje samt i den fjärde rotrasen var manas ljus verksamt, och då blev upprepandet av föreningen ett brott, eftersom det skedde med full kunskap om följderna och emot samvetets varningar. De karmiska konsekvenserna, som berör hela mänskligheten, skall i en ännu avlägsen framtid bryta fram i sin helhet - och då bli förstådda.
På samma sätt som människorna kom till jordkedjan från en tidigare planetkedja - och då var varelser med stora förmögenheter som ännu inte fängslats i materian - har också de lägre naturrikenas urtyper kommit. Och med hjälp av människorna, som går i spetsen för livsvågen, fortsätter dessa riken här sin stegvisa utveckling framåt och uppåt. Deras egon avslutade inte sin utveckling i och med att den föregående planetkedjan upplöstes, utan fortsätter nu tidsålder efter tidsålder sitt arbete, och närmar sig långsamt det mänskliga stadiet. En dag kommer de att bli människor, och i sin tur vara ledare och vägröjare för lägre riken på denna eller andra glober. När en äldre planetkedjas egon kommer till en ny, medför de första och högst utvecklade av dem alltid en del former av animalt liv, liksom en del frukter och annat, för att användas som modeller. De olika naturrikenas urtyper överfördes till jordkedjan på detta sätt, och låt oss nu se hur djurrikets och den övriga naturens differentiering gick till.
Denna kunde inte ske utan intelligent hjälp och utan inblandning av högre själar. Sådan hjälp och inblandning gavs och ges alltjämt, ty naturen kan inte utföra sitt arbete på egen hand. Men jag menar inte att det är Gud eller änglar som tar sig an det här verket. Det är människor som gör det. Inte våra dagars människor, svaga och okunniga som vi är, utan stora själar, fullkomnade och heliga människor med stor vishet och väldiga krafter och kunskaper. Just sådana varelser som vi kan bli, och redan skulle haft en bild av om inte religionen å ena sidan och vetenskapen å den andra hade skapat sina föreställningar om vår svaghet, inneboende ondska och rent materiella ursprung. Ty dessa föreställningar får nästan alla människor att känna sig som marionetter i Guds eller ett oblidkeligt ödes hand, och hänge sig åt förnedrande och själviska strävanden under såväl jordelivet som efter det. At dessa högt utvecklade varelser, som inte längre befinner sig på vårt plan, har man gett olika benämningar. De kallas dhyanier, skapare, ledare, stora andar m m. I den teosofiska litteraturen kallas de dhyanier.
Enligt metoder som bara är kända av dem själva och Den Stora Logen arbetade dhyanierna med de hitförda urtyperna, och genom gradvisa modifieringar av dessa utformades de olika naturrikena, liksom människans kroppsliga hölje. Utformandeprocessen utspelades i huvudsak under den rent astrala period som föregick det grovt fysiska stadiet, ty de impulser som då ges fortplantar sig genom efterföljande tider. När mittpunkten av den stora utvecklingscykeln nåddes, framträdde arterna på det nuvarande (fysiska) stadiet, och visar varken för våra ögon eller instrument någon förbindelse med sina astrala urtyper. Forskarna har spårat vissa arter ända till denna mittpunkt, men kommer sedan inte längre. Så hör t ex både kor och hästar till hovdjuren, men de förra är partåiga medan de senare är uddatåiga. Om vi spårar dem bakåt till deras äldsta förfäder, kommer vi till den mittpunkt där vetenskapen måste göra halt. Men här kommer mästarnas kunskaper in som säger att bortom mittpunkten ligger den tidiga utvecklingens astrala region och skede. Där fanns urtyperna med vilka dhyanierna startade den utveckling, som genom gradvisa modifieringar och omgestaltningar slutligen resulterade i den på vårt fysiska plan synliga differentieringen till ordningar, familjer och arter.
Under ca 300 miljoner år befann sig jorden, människosläktet och de övriga naturrikena på det astrala stadiet. Då fanns ännu ingen grov fysisk materia, sådan vi nu känner den. Detta var under de tidiga runderna, när naturen långsamt utarbetade formerna på astralplanet, vilket ju också är materiellt fast mycket subtilt. Vid slutet av perioden startade förtätningsprocessen, varvid människokroppen var den första som antog en fastare konsistens. Och då drogs också en del av de astrala typerna från tidigare runder in i processen, trots att de egentligen tillhörde ett förgånget skede då allting var astralt. När fossiler efter dessa upptäcks, påstår man att de är lämningar efter varelser som levde samtidigt med den fysiska urmänniskan.
Även om detta påstående stämmer väl med övriga vetenskapliga teorier på området, står det sig slätt om man godtar förekomsten av den astrala utvecklingen. Men det ligger utanför ramen för detta arbete att gå in på detaljer. Låt mig bara i förbigående säga att vare sig biet eller vetet kan ha differentierats fram på denna planetkedja. De måste ha frambringats och utvecklats på en föregående, och sedan förts över hit.
Mot den teosofiska uppfattningen kan man givetvis ställa argumentet att de felande länkarna mellan astralperiodens urtyper och de av oss kända fossilerna och levande arterna säkert finns, även om vetenskapen ännu inte lyckats hitta dem. Men 1893 sade professor Virchow vid en föreläsning i Moskva att den felande länken fortfarande var en önskedröm, och att det inte finns något verkligt bevis för människans härstamning från djuren. Detta är helt riktigt, och med sina nuvarande metoder kommer vetenskapen inte att hitta någon som helst typ av felande länk. Ty alla sådana länkar finns bara på det astrala planet, och är därför osynliga för det fysiska ögat. De kan bara förnimmas med våra inre astrala sinnen, och dessa måste först övas upp. Men så länge vetenskapen inte erkänner befintligheten av astrala inre sinnen kommer man givetvis inte att försöka öva upp dem, och förblir därför oförmögen att upptäcka de astrala länkar som kvarlämnades på astralplanet under det långa differentieringsförloppet. De ovannämnda fossiler som så att säga förstelnades i otid utgör ett undantag till omöjligheten att finna felande länkar, men de förblir återvändsgränder så länge vetenskapen inte erkänner de fakta som hör samman med dem.
Ändamålet med all denna differentiering, med sammanblandning och särskiljande, uttrycks av en annan mästare med orden:
"Naturen vill med avsikt hellre ha materian oförgänglig i organiska än i oorganiska former, och
arbetar sakta men oförtrutet med uppgiften att höja slumrande materia till medvetet liv."
Till 16. Psykiska lagar, förmögenheter och fenomen