8. Karma och/eller nåd
Dogmen att en frälsare "dog för våra synder" har blivit mycket missförstådd, vilket dock inte hindrar att läran om en gudomlig inkarnation i mänsklig gestalt är mycket vacker: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son" (Johannesevangeliet 3:16). Detta är det kristna sättet att säga att gudarna av medkänsla med mänskligheten sände en stråle av sig själva in i en ädel människas själ så att denne i sin verksamhet bland människorna kunde ge kraftfullare uttryck för det gudomliga - inte för att frälsa oss från våra synder eller tvätta bort karman från vår ohörsamhet mot oss själva och andra. Vi ansvarar själva för våra handlingar. För våra tankar måste vi lida eller erhålla förtjänst. Det finns ingen annan syndaförlåtelse än den vi själva ger. Paulus framställning av den universella lagen om orsak och verkan, kismet eller karma, är uppfriskande rakt på sak:
Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder. (Galaterbrevet 5:25, 6:7-10).
I korthet: Dagligen skördar vi i varje ögonblick resultaten av tidigare handlingar och sätter nya orsaker i rörelse. Det är kvaliteten på våra motiv som har danat och fortsätter att dana vår karaktär och vår framtid. Eftersom vi inte är åtskiljda från varandra utan utgör en mänsklighet, påverkar vi ödet inte bara för dem som står oss nära utan också för tusentals andra som befinner sig inom vår verkningskrets. Om våra motiv är altruistiska kommer vi att så i andliga riken. Är motiven själviska kommer vi att så i vår personlighets fält. Vi skördar som vi sår eftersom naturen reagerar opersonligt och utan avsikt att bereda såningsmannen nöje eller missnöje. Skörden blir en rättvis följd av sådden, eftersom varje människa är sin egen skördeman och även sin egen ödesmakare när hon fortlöpande sätter sitt väsens kännemärken på karaktärens minnesceller, ja på alla delar av sin varelse.
Hur stämmer detta överens med föreställningen om nåd? I Nya Testamentet framställs nåden nästan enbart som ett sätt för Gud att via Jesus Kristus ge syndernas förlåtelse. "Den som tror.skall räddas" (Markusevangeliet 16:16). Genom att erkänna Kristus som sin frälsare får man, oavsett vad man gjort och varit, Guds välsignelse och förlåtelse för sina synder. Tar man detta evangeliebudskap bokstavligt, som fundamentalisterna bland de kristna gör, blir det orimligt: vad är det för rättvisa om en moraliskt fördärvad person kan få sitt förflutna utplånat och sin karaktär renad från ondska bara genom att erkänna Jesus som Guds ende son? Finns det inget behov av gottgörelse för gjorda oförrätter och för den skada som tillfogats andra genom brutala och lättsinniga handlingar? Ur mänsklig synvinkel är det orimligt att Guds nåd skulle ge syndaförlåtelse, och detta enbart åt troende. Det strider mot allt som mänskligheten anser vara etiskt och rättvist. Om man däremot tolkar evangeliebudskapet tillsammans med Jesu uppmaning "gå, och synda inte mer" blir det betydelsefullt, och blir så i än högre grad när det kopplas ihop med Jesu ord till Nikodemos: "den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike."
.den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. (Johannesevangeliet 3:3, 3:5-7)
Berättelsen om Saul från Tarsus är ett upplysande exempel. Uppfostrad i enlighet med sitt folks traditioner fann han bördan av sina tidigare synder så outhärdlig att han inte förmådde känna samhörighet med sin Gud. Som jude visste han att han måste förtjäna Guds erkännande genom att vara moraliskt rättskaffens och lyda Guds bud, vilket med tanke på de tidigare synderna gjorde honom så oroad att han lät sin vrede och förtvivlan gå ut över dem som följde Jesus. Men när han så en dag färdades till Damaskus omslöts han plötsligt av ett ljus som sken så intensivt att han förblindad föll till marken, och han hörde Herren kalla på honom. Tre dagar efter denna händelse hade han blivit en "ny människa". Han återfick synen, det förflutna var borta och med tiden även hans namn. Hade hans starka längtan efter att finna meningen med livet för ett ögonblick öppnat hans själ för hans eget inre ljus?
Han påbörjade nu sitt nya liv som Paulus och manade alla han talade och skrev till att hellre välja andens väg än köttets: "Det som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit." (Andra Korinthierbrevet 5:17). När någon undergår en äkta förvandling i riktning mot själens fullständiga förening med andens liv, är han som en "nyfödd" - inte p g a att hans karma har utplånats, utan för att han inombords är förnyad, "född av anden". Hädanefter möter han livet med nya visioner och stärkt vilja.
På varje ärligt strävande i riktning mot ens inre gudom, svarar denne med tillgivenhet och en strålglans lyser upp ens hjärta och sinne. Det är utan tvekan så att intuitionens röst kan göra sig hörd och en "rening" komma till stånd om man ihärdigt förnyar sitt liv genom osjälviska gärningar. Det är oväsentligt om rösten kommer från Gud eller någon annan gudomlighet eller från ens egen inre gud. "Gå, och synda inte mer" har många tillämpningsområden, och ve den som inte försöker leva upp till det som förväntas av honom: att förtjäna nåden av gudomligt erkännande.
Viktigast av allt är dock att nåden, varifrån den än kommer och hur den än upplevs, inte innebär ett upphävande av karmalagen eller att tidigare begångna fel och dårskaper utplånas i vår individuella ödesbok. Vad vi än gjort eller underlåtit att göra före vår förvandling måste utjämnas i detta eller framtida liv - och bör då mötas med glädje eftersom lidanden medför tillfällen att rätta till tidigare felhandlingar. Lika betydelsefullt är att det vi längtar efter att få göra eller vara, vår tysta längtan efter att få bli ett ljus i omgivningens mörker, nedtecknas på evighetens oförstörbara minnestavlor för att i överensstämmelse med karmisk lag vid rätt tidpunkt återkomma som glädjeämnen, nådegåvor åt oss själva och andra.
Vi kan se dogmen att Jesus "dog för våra synder" i ett annat perspektiv. Det faktum att andliga lärare vid cykliska tidpunkter sänds ut för att verka bland det ena eller andra folket tyder på att de kommer i ett heligt syfte: för att väcka en andlig längtan i alla de själar som hörsammar kallelsen. Framträdandet av en sådan lärare utgör ett nedstigande till jorden av en gudomlig energi, och framträdandet sammanfaller med en framväxande längtan i mänskliga hjärtan. Sammanfallandet av mänskliga och gudomliga cykler har således ett tvåfaldigt ändamål. När den utvalda kroppens andliga själ tillförs gudomlig energi uppstår en reaktion av så oerhörd styrka att det gudomliga ljuset sprids över mänskligheten och vitaliserar vår tankevärld med gudomlig-andlig magnetism. Detta har hänt tidigare, och kommer att hända igen när vi kallar fram det.
Överallt finns det karmiska kopplingar mellan de gudomliga världarna och oss. Enligt traditionen nedstiger gudomliga väsen eller avatarer till jorden som till ett slags underjord, varvid de "dör" bort från sina egna högre riken. Detta är för dem en initiation. Genom att frivilligt låta sig födas bland jordinvånarna dör en del av deras varelse, vilket både bokstavligen och bildligt är en "död för våra synder". Likt en ström av ljus och medkänsla lämnar de sina avtryck i människornas öden. På grund av att de kvarlämnat en del av sin gudomliga energi i världen, tar de i mystik bemärkelse på sig en del av mänsklighetens karma. Även om det är vi själva som måste befria oss, sammankopplar alla som vänder sig mot det inre ljuset och berörs av detta - om än aldrig så lite - i motsvarande grad sin karma med dessa gudomliga väsen.
Om vi alltså själva är ansvariga för vår "frälsning" är det inte Gud som dömer oss till evig himmeltillvaro eller evig fördömelse. Men det finns dock ett korn av sanning i föreställningen om domen i det att vi själva i det förgångna har dömt oss till vad vi nu är. Vissa karmiska händelseförlopp är sålunda förutbestämda - inte av någon gud eller något väsen utanför oss, men av oss själva. Som Shakespeare säger: "Det är en gudomlighet som skapar våra slut, Tillyxa dem hur vi vill." (Hamlet, akt V, scen 2). Denna gudomlighet är vårt eget innersta jag. Det är vi själva som formar vårt öde med våra fria viljeakter. Hur vi hanterar händelser, omständigheter och medmänniskor avgör vi själva. Med vår livsföring formar och omformar vi vår karaktär och vårt framtidsöde. Ingenting sker oberoende av karmalagen, och eftersom var och en av oss är sin karma, är vi resultatet av hela vårt förflutna. Var och en av oss är därför sin egen karmiska ödesmakare.
Berättelsen om den lidande Kristus skildrar en helig upplevelse som varje frälsare av ren medkänsla
villigt genomlider i avsikt att förankra tanken på andens seger i människans medvetande. Evangeliets
skildring handlar om människans själ, och Jesus representerar den gudomliga höjdpunkt som varje
människa på vår jord en dag kan uppnå - att föda kristussolen i sitt hjärta. Detta innebär inte ett
löfte om seger om denna inte förtjänas. Var och en måste genom individuella bemödanden uppnå
självkontroll. Även om vi är fjättrade andliga väsen är vi andliga väsen, inte fjättrar, och ingen makt
på jorden eller i himlen kan hålla den mänskliga själen fängslad i evighet. Medan historien är en
krönika över mänsklighetens misslyckanden, vittnar en högre historia om den obesegrade mänskliga anden,
ty en Kristus lidande och seger beskriver den solväg som varje människa till slut har att välja.