9. Det kristna budskapet
I
Om vi gräver djupt nog under dogmerna och ritualerna, finner vi i alla heliga skrifter en skatt av esoterik. Den judisk-kristna skapelseberättelsen är lika lite som de gamla persiska, kinesiska, amerikanska etc skapelsemyterna avsedd att tolkas bokstavligt. Varje folks muntliga och skriftliga traditioner med sina olika metaforer och symboler pekar på det ögonblick i den begynnelselösa tillvaron då mörker blev ljus och ljudet från Logos, Ordet, kom från tystnadens djup och fick gudar och stjärnor att sjunga tillsammans i glädje över tillblivelsen och varandet.
Hur "intet" kan frambringa ett universum med dess varelseskaror av allehanda typer och utvecklingsnivåer är svårt att förstå. Hur kan noll bli ett, ett bli upphovet till två och därefter tre, som i sin tur alstrar myriader av levande varelser från stjärnor till människor, från djur till atomer? När alltet är formlöst och tomt, vem eller vad sätter då igång den första rytmiska impulsen i Kaos?
De som är hemmastadda i kabbalans gamla judiska teosofi citerar ofta vissa passager i Zohar - den mest kända kabbalistiska kommentaren till Toran, judarnas heliga "lag" - vilka säger att den som vill tränga in i Torans dolda innebörder måste avlägsna skal efter skal för att nå in till dess själ. Vill han intuitivt känna dess innersta väsen måste han avlägsna ytterligare skal, ty inom varje ord och utsaga finns ett djupt mysterium. "Men de vise, vars visdom ger dem fullt med ögon, ser genom det hölje som döljer ordets innersta betydelse."28
Medan vi ser världsalltet som i grund och botten oskapat och obegränsat, utan början och slut, har paradoxalt nog varje manifesterat universum en ursprungspunkt. Det framträder ur "intet", från mörker till ljus, som ett flöde av levande varelser. Kabbalan talar om tre nivåer av icke-existens mellan Första Mosebokens mörker som täckte djupet och ljusets tillblivelse: 1) ayin, "intet", icke-varande, tomrummet, kan inte varseblivas, 2) ain sof, "ingen gräns, utan ände", den oändliga rymden, och 3) ain sof aur, gränslöst ljus.
När ain sof, aktiverad av gudomlig tanke och vilja och den mystiska kraften i sammandragning-expansion, önskade manifestera en del av sig, koncentrerade den sitt innersta väsen i en enda punkt. Denna kallar kabbalisterna Keter, "Kronan", ljusets första emanation, och från den ursprungspunkten flödar "nio strålande ljus".
I ett försök att förklara det som alltid kommer att förbli ett "ogenomträngligt mysterium" tecknar kabbalisterna på olika sätt bilden av den sällsamma process då en blir många. Framför allt använder de bilden av ett livets träd, sammansatt av tio sefiroter, tio "tal" eller emanationer från ain sof, som då utgör ett tiofaldigt universum. "Mitt i den outhärdliga glansen" från ain sof eller det gränslösa ljuset föreställer de sig huvudet på Adam Kadmon, den arketypiska människan, den första av de fyra Adam som manifesterar sig i fyra världar av avtagande andlighet. Den fjärde Adam i den fjärde världen, vår jord, är den nuvarande mänskligheten. Med andra ord så kläder sig i var och en av de fyra världarna ett tiofaldigt livets träd, som manifesterar sig jämsides med den arketypiska människan, i allt materiellare former. Slutligen kan den fjärde världen vidmakthålla mineral-, växt- och djurrikena, och mänskligheten blir då, efter att ha varit först könlös och sedan tvåkönad, uppdelad i män och kvinnor.29
På det sättet tolkar Zohar Första Mosebokens inledande utsagor, i vilka Gud (i verkligheten "gudar" elohim) ur sig själva frambringar himlarna (också flertal i hebreiskan) och jorden, som var öde och tom tills Guds ande (ruah elohim, "elohims andning") befruktade rymdens vatten.
Under de senaste 2.000 åren har ordet gud haft en mycket trångsynt och stelnad betydelse, en motsats till den vidsynta och rörliga som ordet hade i den grekisk-romerska världen och i Främre Orienten. Under antiken var förhållandet mellan gudar och människor förtroligt. Gudarna antog tidvis mänsklig gestalt och värdiga människor uppnådde gudaskap. På grund av de teologiska utsagor som i århundraden tvingats på människorna står ordet Gud idag vanligen för det högsta väsendet, skaparen, som skapade himmel och jord och alla varelserna på jorden, ett utomkosmiskt väsen som är skilt från och oberoende av sin skapelse. Men visst har många kristna bland icke-fundamentalisterna övergivit föreställningen om en personlig människoliknande Gud med långt skägg, som sittande på en tron bland molnen delar ut belöningar och straff som det behagar honom.
Varje människa är en gnista av den gudomliga intelligensen, med sin egen inre gud i hjärtat av sin varelse. Skulle någon varelse, om den så endast är ett stoftkorn, existera om den inte var det yttersta uttrycket för sin egen unika guda-essens? Varje atompartikel är en gudagnista som förkroppsligat sig i en materiell gestalt. Som sådan är den innerst inne ett med gudomligheten i varandets hjärta. Detta betyder att monaderna, de inre gudarna, i hjärtat på de triljoner och åter triljoner atomerna i alla naturrikena och i hela kosmos är ett till sitt innersta väsen - i sanning en alltomfattande själsfrändskap. Om vi föreställer oss Gud som obegränsad, kan vi knappast tänka oss några gränser för den gudomliga viljan. Frågan om Gud är transcendent eller immanent, dvs om han finns utanför eller inom oss, blir överflödig om det gudomliga genomsyrar allt. Pressade av våra dagliga angelägenheter tenderar vi att glömma vilka vi är och det öde som ligger framför oss och varje monadiskt liv, vare sig detta är en atom i en daggmasks hjärna eller befinner sig i en av Saturnus ringar.
I Johannesevangeliet (10:34) säger Jesus till dem som ansatte honom: "Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?" Den grundtanken vidareutvecklar Paulus när han till folket i Korinth skriver: "vad har ljuset gemensamt med mörkret? . Vi är den levande Gudens tempel" (Andra Korinthierbrevet 6:14, 16) och "Guds ande bor i er" (Första Korinthierbrevet 3:16). Hur kan vi i ljuset av dessa ord, som så ofta har citerats i predikstolarna och litteraturen, under århundraden ha blivit lärda att vi är "födda i synd"?
Allegorin om Adams och Evas fall och förvisning från Edens trädgård är uppmuntrande om den inte betraktas som en syndafallsberättelse utan som en beskrivning av förnuftets uppväckande i den tidiga mänskligheten. För att de tidiga människorna (vi själva) skulle kunna bli gudalika, måste vi "dö" från vårt edentillstånd av omedveten sällhet och anta utmaningen att självmedvetet varsebli vår gudomliga potential. När vi nedsteg i materiens världar blev vi tvungna att ta på oss "kläder av skinn". Mödosamt bereder vi nu andligen och intellektuellt vår väg ut ur det materiella "synda"-tillståndet, och kommer slutligen att tillträda vårt sublima arv och bli fullt utvecklade gudomligheter.
Hur skall vi då tyda Nya Testamentets berättelse om Jesus och hans verksamhet? Många kristna tror inte längre att evangelierna utgör faktiska redogörelser för en historisk persons liv. En del föredrar att läsa dem som en symbolisk framställning av en frälsares initiationsupplevelse - av varje frälsares som kommer när det cykliska behovet föreligger. Somliga vill inte tillskriva Jesus någon speciell gudomlighet utan betraktar honom i stället som en mycket ädel människa, värd att efterlikna. Men miljoner betraktar Jesus som Guds ende son och tror att det endast är genom honom som de kan bli frälsta. Tre skenbart oförenliga värderingar som dock, om vi tar dem som tre sätt att se på Jesus, ger en god bild av vad han representerar.
Bilden av Jesus som kom för att bli ett ljus i världen och "frälsa oss från våra synder" visar helt enkelt hur vi kan frälsa oss själva, hur vi själva kan befria oss från slaveriet under materiella ting. Den visar inte att vi först kan göra vad vi vill för att sedan, genom att ångra oss innan vi dör, flytta över vår skuld på honom och få evigt liv.
Gautama Buddha var också ett ljus i världen. Om vi jämför händelserna i Gautamas och Jesu liv finner vi en förvånansvärd överensstämmelse: Båda föddes av en jungfru, båda skolades i och inspirerades av sitt hemlands heliga traditioner, båda protesterade mot prästerskapets ortodoxi, båda struntade i sociala och religiösa fördomar och tog till lärjungar alla som kom med seriösa motiv. Den tonvikt såväl Jesus som Buddha lade vid "ljuset" i människans inre gav försäkran om lika möjligheter för oss alla: för braminen och den kastlöse, för saddukén, den spetälske, kungen, kurtisanen och fiskaren. Jesu förvandling när hans "ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset"30 påminner om Gautamas upplysning och hans uppnående av nirvana när färgen på Tathagatas hud blev så "klar och omåttligt ljus" att hans gyllene dräkt föreföll glanslös.31 Slutligen, det faktum att båda kom till jorden på grund av sin kärlek till mänskligheten - Jesus sänd av Gud som en gudomlig inkarnation och Gautama i enlighet med sitt för många liv sedan avgivna löfte - gör dem till länkar i kedjan av de medkännande beskyddare som vakar över oss och inspirerar oss att följa den inre vägen.*
Uppenbarligen är de färgstarka berättelserna om Gautamas och Jesu födelse, verksamhet och död till stor del allegoriska. Alla historiska fakta i evangelierna och de buddhistiska skrifterna är klädda i metaforer och legender, så det är svårt att skilja fakta från fantasi. Men likheterna mellan de bådas liv är alltför stora för att negligeras, och man frågar sig om krönikörerna inte skrev sina berättelser efter någon gemensam helig förebild.
Antagligen gjorde de det, ty anslående paralleller finns med ett antal andra världsfrälsares levnadsbeskrivningar. De gamla perserna berättar om Mitras och en rad Zoroastrars prövningar och framgångar. I Mexiko blev Quetzalcoatl, den befjädrade ormen, "korsfäst" och uppstod från de döda. Frygiernas och andra folks solgud blev smädad och dödad liksom den nordiska Oden, som genomborrad av ett spjut hängde nio nätter på livets träd.32 Är det då så märkligt att Jesus, som blev Kristus, också genomgick ett liknande lidande och förhärligande?
_______________________________
*Man kan fråga sig om asiatiska pilgrimer hade något inflytande på evangeliernas författare, ty vid
sidan av handeln mellan Indien och den hellenistiska världen efter Alexanders erövringståg i det 4:de
århundradet f Kr var i ungefär 700 år Alexandrias bibliotek och museum centra för andligt och
intellektuellt umgänge mellan buddhister, perser, araber, judar, greker, romare, egyptier och andra
boende kring Medelhavet och förmodligen också indier och kineser.
II
Berättelsen om Jesus börjar med hans märkliga och vackra födelse vid vintersolståndet, då han föddes av en jungfru och en stjärna visade stjärntydare vägen till hans födelseplats. Liknande jungfrufödelser har nedtecknats om andra frälsargestalter, t ex om den legendariske persiske läraren Mithras ("Vännen"), som omgavs av ett starkt ljus när han föddes. När Devaki vid midnattstid för över 5.000 år sedan i Indien födde Krishna, en gudomlig inkarnation, strålade hela världen "av glädje".
Jesus sägs ha blivit född av en "jungfru" eftersom ande inte har någon förälder. Begreppet obefläckad avlelse är rent mystikt och symboliskt och används dels om den invigde som är "född ur sig själv", dvs "födelsen av Kristus i människan ur jungfrudelen av hennes varelse, alltså ur de andliga och högsta delarna av hennes konstitution", dels om den kosmiska jungfrun, rymdens jungfrumoder som genom sitt barn, det kosmiska Logos, föder sina otaliga barnaskaror av olika slag.33
Vad stjärntydarna beträffar, så ger evangelierna oss inte deras antal och namn, och säger inte heller vilket land de kom ifrån. I de flesta av Västeuropas länder firas deras ankomst på trettondagen, dvs den 6 januari. Somliga menar att de kom från Persien och därför kallas "vise män". Andra tror i likhet med Augustinus att tolv vise män följde stjärnan. Någonstans hittar man namnen Melkior, Kaspar och Balthasar. Purucker sätter likhetstecken mellan dem och tre av de sju heliga planeterna: Melkior är Venus (varvid hans guld representerade det ljus som Jesus skulle sprida i världen), Kaspar (och hans myrra) är Merkurius och Balthasar (som frambar virak, "ren rökelse") är månen.34 Det verkar som om de vise männen med sina gåvor symboliserade de egenskaper Jesus behövde för att frambringa Kristus.
Hur är det då med stjärnan? När den tyske astronomen Kepler (1571-1630) i oktober 1604 studerade en sällsynt gruppering av planeterna Mars, Jupiter och Saturnus fick han till sin förvåning se en stella nova, "ny stjärna" (en nova eller supernova, en exploderande stjärna), som förblev klart synlig i sjutton månader. Kepler drog slutsatsen att vad de kinesiska astronomerna både år 4 och 5 f Kr hade betecknat som novae styrkte hans uppfattning att Betlehemstjärnan mycket väl kan ha varit en förening av två fenomen, nämligen den i början av år 6 inträffade syzygyn eller planetgrupperingen av Mars, Jupiter och Saturnus, och det explosionsartade ljusflöde som omger en "döende" gammal stjärna. Kan vi mot den bakgrunden inte tänka oss att den s k Betlehemstjärnan var en planetgruppering i riktning mot solen, som tillät en initiand att företa en medveten färd till solen?
När vi undersöker andra folks muntliga och skriftliga traditioner upptäcker vi att Jesus inte var Guds ende son, utan att hans "övernaturliga" födelse och död, liksom hans nedstigning till "dem i Hades och på jorden" (Clemens av Alexandria), var sådant som många frälsare fått uppleva. Alla var de monogenes (enfödda), dock inte i den vanliga betydelsen av Guds ende son eftersom vi alla är gudar, det gudomligas söner. Deras storslagenhet ligger inte i att de var ensamma i sitt slag, ty var och en av dem var en bland de många som blev (och i kommande cykler kommer att bli) "enfödd" ur sin egen solara gudomliga källa. Alla är invigda "solens söner" som periodiskt inkarnerar på jorden för att hjälpa oss "själar i fängelse"35 att befria oss från de bojor vi själva smitt. Men vi måste själva vända själens ögon mot ljuset, ty det finns ingen frigörelse, ingen frälsning, utom den som vinns genom egna ansträngningar.
Dödad genom våld, begravd, kroppsligen uppstådd och uppstigen till himlen - vad har detta att göra med oss idag? Skall vi tro att denna händelsekedja har utspelats i fysiskt avseende eller skall vi se den och många andra världslärares parallella mystika upplevelser som en mysterielära - en antydan om de initiationsprövningar vilka alla som aspirerar på kommunikation och definitiv förening med sin inre gud måste genomgå? Hur skulle de kunna ställa anspråk på förening med det gudomliga om inte genom att på jagets kors offra allt som inte är gudalikt, nedstiga till och besegra underjorden och gamla tankevanor samt uppstå ur människoskapets grav? Och sedan? Traditionen om solgudar och frälsare säger att de frivilligt återvänder till jorden för att fullfölja sin heliga uppgift, så att medkänslans och det andliga mästarskapets ideal ännu en gång må inspirera människosjälarna till en ädlare livsföring.
Hur kan vi tolka Jesu död - som han ju förutsade - och Judas förräderi? Var förräderiet ett sådant i vanlig bemärkelse eller har evangeliets ord här en annan betydelse? Kan det vara så att Judas användes som instrument för att förverkliga det som måste ske, det som var förutbestämt av mänsklighetens karma, av Judas karma liksom av Jesu? Hur som helst så visste Jesus att hans tid var kommen och att människosonen måste återvända till sin fader.
Vid ankomsten till Getsemane sade han till sina lärjungar att de skulle sätta sig en stund medan han gick bort för att be i ensamhet, och "förråddes" eller rättare sagt "sveks" då av dem som han utsett att vaka med honom. Det var inte ett medvetet svek, men det talar till oss ännu idag, ty hur ofta saknar vi i våra egna strävanden inte det osjälviska beslut eller den osjälviska kärlek som krävs för att fullfölja en uppgift. Jesus sade till lärjungarna: "Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig." Sedan gick han lite längre bort och bad: "Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill". När han kom tillbaka till lärjungarna fann han dem djupt sovande. Då sade han till Petrus: "Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag". Han gick bort och bad en andra gång och vid återkomsten hade lärjungarna återigen somnat. Även en tredje gång "förrådde" lärjungarna sin mästare. De hade inte den styrka som fordrades. "Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer." (Matteusevangeliet 26:36-45)
En talande parallell till Getsemanedramat finner vi i "boken om den stora hädanfärden", en buddhistisk sutta som återger väsentligheterna i den undervisning Buddha meddelade under de sista månaderna av sitt liv. Palitexten skildrar flera av de samtal Tathagata hade med Ananda, sin hängivne vän och lärjunge. Han sade till Ananda att om Tathagata ville, kunde han "stanna i sin innevarande inkarnation under en hel kalpa (tidsålder) eller den del av kalpan som nu löper". I de orden fanns en vink, men den missade Ananda. Vinken gavs två gånger till, men Ananda förstod fortfarande inte att om ropen på den medkännande var tillräckligt starka skulle han kunna "stanna under kalpan. av medkänsla för världen, till gudars och människors välfärd!".36
Kort därefter närmade sig frestaren Mara - namnet betyder "död" - Tathagata och sade att det var tid för honom att dö och inträda i det nirvana han avstått från, ty det han hade föresatt sig var nu utfört. Tathagata sade då till Mara att han inte skulle dö förrän bröderna och systrarna och lekmannalärjungarna av båda könen blivit så "visa och välövade, redo och kunniga.att de när andra spred gagnlösa läror skulle kunna vederlägga och besegra dessa med sanningen, och därigenom sprida den undergörande sanningen vida omkring!".37 Men då Ananda inte bad Buddha stanna sade Buddha till Mara: "gläd dig, Tathagatas slutliga utslocknande skall snart äga rum. Om tre månader skall Tathagata dö!". Då "startade en häftig jordbävning, hemsk och skräckinjagande, och åskan bröt lös".38 Detta är inte olikt händelserna vid Jesu "korsfästelse": "Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade." (Matteusevangeliet 27:51)
Senare, när han frågade Buddha om "den häftiga jordbävningen", vaknade Ananda till. Han insåg plötsligt att hans älskade vän och lärare snart skulle försvinna och bad då denne att stanna under hela kalpan "för de stora massornas välfärd och lycka". Tre gånger bad han, men fick nej: "Nog nu, Ananda, be inte Tathagata! Tiden för en sådan bön är förgången."39 Hade Ananda ryckt upp sig, åtminstone den tredje gången, sade läraren, hade hans önskan blivit uppfylld. Buddha hade talat om denna möjlighet vid flera tillfällen, men varje gång hade Ananda underlåtit att uppmärksamma den.
Detta betyder inte att Ananda eller Jesu lärjungar, om de hade förstått innebörden i de gudomliga händelserna kring sina lärare, hade kunnat förhindra ödets gång. Även om det är snålt med historiska fakta i de kristna och buddhistiska berättelserna, innehåller de psykologiska sanningar som inte skall förringas. Ingen av berättelserna har ett lyckligt slut och skall inte heller ha det, ty livet är en blandning av gott och ont, av glädje och sorg, ur vilken vi kan destillera en visdomstinktur.
Om vi tycker detta låter tragiskt, beror det på att vi anlägger ett alltför kort tidsperspektiv. I perspektivet av många jordeliv finns det varken misslyckande eller framgång. Det finns bara lärorika upplevelser, och detta faktum är både en tröst och en utmaning. Petrus, Jakob, Johannes och Ananda är vi själva. Vi kan identifiera oss med dem, ty deras svaghet är vår. Hur ofta förstår vi inte en situations verkliga betydelse först efter det vi upplevt den, och inser då att vi försuttit ett tillfälle. Tillfällen kommer och går för oss alla. En del av dem griper vi nästan intuitivt tag i, medan vi låter andra, ibland mycket viktiga, glida oss ur händerna. Men allt är inte förlorat om någon del av vårt medvetande inte tar vara på ett tillfälle, ty vore det så, skulle vi senare inte vakna till och reflektera. Förr eller senare gör vi ändå detta.
I Jesu fall synes lärjungarnas svek, utan att de förstod det, ha varit nödvändigt för att människan
Jesus skulle kunna genomgå en initiation under vilken den mänskliga själen ensam, utan stöd av
lärjungar och vänner, måste segra. Den mänskliga själen måste födas som Kristus-solen utan annan hjälp
än sin egen inre fond av solkraft. "Den som inte blir född på nytt, kan inte se Guds rike"
(Johannesevangeliet 3:3). Jesus sägs ha genomgått denna andra födelse, en andens
födelse, vid tiden för vintersolståndet.
III
Den apostoliska trosbekännelsens kryptiska ord "korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen" ger en bild av förtvivlan och triumf när människan Jesus blev Kristus. Huruvida Jesus verkligen blev fysiskt korsfäst, är en öppen fråga. "Korsfästelsen" kan vara en symbol, en allegori som visar Kristus-anden korsfäst i materien: när den materiellt inriktade sidan i människans natur tar herraväldet i ett liv, korsfäster den anden.
Då Kristus kom gav han av sitt ljus, av sin sanning, men bara ett fåtal förstod. De övriga förstod inte, och så blev enligt evangelierna Jesus förhörd och dömd av Pontius Pilatus. Om det sublima ögonblick när Jesus på materiens kors är övergiven av alla utom av sin egen självdisciplinerade själ säger Matteusevangeliet 27:46: "Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ´Eli, Eli, lema sabachtani?´ (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?)."
Översättningen av den i den grekiska originaltexten infogade hebreiska satsen är fördunklad, och vi har här faktiskt inte ett utan två rop, det ena plågat, det andra exalterat. Det hebreiska ordet sabachtani betyder nämligen inte överge utan förhärliga, ge frid, ge seger, men den grekiska förklaringen till satsen lyder ändå "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" - som är Psaltarens (22:2) direkta översättning av Davids rop Eli, Eli, lema azabtani, där azabtani verkligen betyder övergivit.
Varför denna fördunkling? Kanske är det så att Matteus och Markus därmed avsiktligt dolde (och ändå avslöjade för dem som kunde se) det som faktiskt var en mysterielära. Kort sagt står den ur Psaltaren tagna grekiska "förklaringen" för den vånda den mänskliga delen av Jesus kände då han i total ensamhet hade att möta underjordens förskräckliga områden och bemästra alla. I evangelietexten ropar istället Kristus, den triumferande Jesus: "Min Gud, min Gud, så du har förhärligat mig, så du har fört mig från mörker till ljus!".40
Låt oss anta att Kristus blev korsfäst. Han lades i graven, uppstod på tredje dagen från de döda och uppsteg till himlen. Detta är en kristen dogm men också en berättelse om initiation, det hårda själsliga test som visar om själen är tillräckligt stark och osjälvisk för att genomgå den materiella världens allvarligaste prövningar och sedan framträda hel och renad. Jesus uppstod förhärligad från initiationens underjord. Förenad med det gudomliga inom sig uppsteg han till sin fader och blev ett med den alltomfattande gudomliga makten. Han var inte längre bara en människa med alla de problem som kommer av själviskhet och girighet. Jesus var nu Kristus, "smord" med den heliga oljan, och en Guds son eftersom guden inom honom hade dränkt hela hans varelse i ljus.
De tidiga kristna visste att kristusmysteriet inte var något som aldrig förut hade tilldragit sig, utan den i deras tid inträffade höjdpunkten i en av de underbaraste upplevelser som är möjliga för människan. De förstod att Jesus, när han blev Kristus, lyckats öppna vägen mellan solen i sitt hjärta och den kosmiska solen och att den verkliga solen, som är en gudomlighet, lyste på honom. Han blev som en solgud, en "Solens son".
I detta uttryck ligger en mystik sanning. Uttrycket har använts och används fortfarande om de ädlaste bland dem vilkas naturer blivit så rena att de klart reflekterar solens ljus. I den antika världen betraktades solen som fader till allt, inklusive planeterna, jorden och människorna. Man trodde också att det som ger liv åt den sol vi ser i skyn är en stor och lysande gudomlighet. Romarna kallade denna gudomlighet för Sol Invictus, den obesegrade solen. Grekerna kallade den Apollon, frygierna Attis. Egypterna hade sin Osiris och Horus.
I gamla tider vördade folken kring Medelhavet den mysteriesanning som säger att när en människa lyckats besegra alla de lägre elementen i sin natur, så har solguden inom henne uppstått. Det finns en vers i en hymn av Johannes av Damaskus (675-749) som ännu används i den anglikanska och grekisk-ortodoxa gudstjänsten:
Detta är idag själens källa:
Kristus har lämnat sitt fängelse,
och från tre dagars dödssömn
har en sol gått upp.
Som kristendomens solgud belyste Jesus Kristus för sin tid den väg, vilken hållits helig av en lång rad
frälsare före honom.