10. Västerländsk ockultism

De kulturella och religiösa traditioner från fjärran länder som vi idag tar till oss utövar ett stort inflytande på vårt tänkande och våra seder. Liksom västerländska metoder och tankevanor har avsatt sina stimulerande men ofta negativa effekter i Österlandet, så har inflödet av österländska idéer och ritualer påverkat tänkandet och attityderna hos tusentals personer i Europa och Amerika. Därvid uppkommer sprickor i inarbetade attityder. I Västerlandet beror detta på vår mottaglighet för filosofiska och psykologiska discipliner från Indien, Tibet, Kina och Japan, liksom till en del på vårt växande intresse för ritualer och religiösa synsätt från amerikanska, australasiatiska och afrikanska urbefolkningar. Även om tonvikten ligger på "de ockulta konsterna" (skummet på den verkliga ockultismen), pågår redan en påtaglig förändring. Från att ha varit rent materieinriktade i vår syn på livet, börjar vi nu se ande/medvetande/energi som grundvalen för allt liv från atomens mikrovärld till universums makrovärld.

Införandet av österländska metafysiska skrifter i den västerländska tankevärlden påbörjades på 1780-talet av brittiska statstjänstemän i Indien. De uppmuntrades av generalguvernören Warren Hastings att studera sanskrit och därmed befryndade språk, så att de bättre kunde förstå vad som rörde sig i indierns själ. Några av dessa tjänstemän blev så intresserade att de började översätta Indiens stora nationalepos Ramayana och Mahabharata, främst Bhagavad-Gita, samt upanishaderna. År 1785 publicerade sir Charles Wilkins den första engelska översättningen av Bhagavad-Gita i London - vi har alltså i Västerlandet inte känt till dess existens i mer än drygt tvåhundra år. Med liknande översättningar i Frankrike och Tyskland infiltrerade Österlandets filosofiska skattkammare gradvis Västerlandets tankeatmosfär.

På den tiden fanns det en ganska klar gräns mellan den lärda eliten och den stora allmänhet som inte var akademiskt utbildad och därför i stort sett förblev omedveten om det intellektuella och andliga inflytandet från de frigörande idéerna. Men spridandet av teosofin från 1875 och framåt, och utgivningen av billighetsupplagor av Gita och Patanjalis yoga-aforismer, blev en katalysator som påverkade den västerländska kulturens såväl allmänna som vetenskapliga och filosofiska tänkande.

I våra dagar har en rad föreställningar blivit välbekanta inslag i västerländskt tänkande - föreställningarna om karma och reinkarnation, människans etthet med naturen, den fysiska världen som ett övergående framträdande av Verkligheten, och den möjlighet att kommunicera med tillvarons källa som föreligger för var och en som är villig och kapabel att underkasta sig den nödvändiga disciplinen. När nu dessutom hatha-yoga, diverse meditationstekniker och andra österländska självutvecklingsmetoder har anpassats till det västerländska sinnelaget, ser man att W Q Judge hade rätt när han sade att en typ av "västerländsk ockultism" håller på att växa fram.

Det finns både positiva och negativa aspekter av allt detta, och så brukar det vara med nyskapelser, särskilt om de är av intellektuell och andlig betydelse. Några av dessa aspekter är svåra att urskilja eftersom det kan ta år innan deras sidoeffekter visar sig. Det faktum att en lära eller ritual är gammal eller kommer från Österlandet säger ingenting om dess andliga värde. Därför måste allt vi ser och hör prövas och godkännas med hjälp av vår inre probersten. Detta blir allt nödvändigare ju fler seriösa sökare det är som dras till jag-överskridande övningar. Bland våra dagars stora utbud av kurser i självutveckling är det många som utlovar resultat på några veckor. Man försäkras få frid i sinnet, avspänning, kosmiskt medvetande och kroppslig hälsa genom att i all enkelhet sitta så och så många minuter och upprepa ett mantra eller lyssna på en inspelning med subliminala eller öppna budskap.

Kanske beror förekomsten av sådana kurser på att ett antal nutida guruer har funnit att många i Västerlandet primärt inte söker ett sätt att nå in i sig själva, utan ett slags religion som förbättrar deras yttre levnadsförhållanden. Den verkliga frågan är: vilket är motivet bakom begäret efter jag-överskridande, efter identifikation med sin varelses källa? Bör man inte offra något av sig själv för privilegiet att nå "klarhet, frid i hjärtat, förening med alltet"? Vi har inte vetskap om andra människors inre motiv, men vi bör undersöka våra egna så långt vi kan klarlägga dem. Det som blivit alltmer framträdande i bruket av såväl de importerade österländska systemen som de västerländska självförverkligande-programmen är "för mig själv"-andan - en inriktning som står i rakt motsatsförhållande till andan på medkänslans väg.

Ser vi tillbaka på antikens grekiska mysterier finner vi att initiationsprocessen ofta indelades i tre grader: (1) katharsis, själens rening och luttring, (2) muesis, prövning av aspirantens motiv och viljestyrka och (3) om han var framgångsrik, epopteia, uppenbarelse, dvs "seende" bakom naturens slöjor. Aspirantens karaktär måste alltid danas efter de ädlaste idealen. Ingenting erhölls utan uppoffring. Om inte jagfröet dog, kunde själsplantan inte födas.

Sann ockultism - som är en altruistisk livsföring i kombination med kunskap om människans och universums inre strukturer - kräver av sina utövare absolut renhet i tanke och handling samt total självkontroll. Under den esoteriska läro- och övningsperioden får aspiranten först absorbera så mycket han kan av de två idealen "glöm dig själv" och "älska alla varelser". Bara när han klart förstått att han förväntas tänka på andra före sig själv, tillåts han vända uppmärksamheten mot den höga filosofin: "Lev livet, och du får läran." Innan vi startar med något speciellt övningsprogram, bör vi rannsaka våra inre motiv för att vara säkra på att det vi tänker göra kan godkännas av vårt högre jag.

Ett bestående jag-överskridande kan inte uppnås genom enbart yttre medel. Det utvecklas utan formaliteter i vårt innersta jags tysta kammare. Allteftersom lärorna och den väg dessa upplyser tränger allt djupare in i vår varelses inre, växer och förstår vi allt mer. Inga exoteriska övningar i jag-överskridande kan jämföras med den förädling av själen som äger rum i tystnaden, och vars resultat består bortom döden. Resultaten består därför att de registreras i vår andliga natur.

Att arbeta utifrån inåt kan ge vissa resultat ganska snabbt, men eftersom dessa sällan når högre än till de mentala och emotionella sidorna av vår natur blir de kortlivade. När våra tankar och känslor däremot koncentreras på andra människor, bygger de upp solida andliga karaktärsegenskaper i oss som består. Med andra ord: när vi utan att förtröttas ser som vår angelägnaste uppgift att helhjärtat hylla broderskapets ideal och praktiskt utöva det så att det med tiden blir en levnadsform för alla människor, blir detta vår väg till den esoteriska verkligheten.

Tankar som dessa ger ett nytt perspektiv på många av de nu så populära trenderna. Yoga t ex, utövas flitigt i Västerlandet och hatha-yogas enklare former är de mest populära. Yoga betyder "förening" och kommer av sanskritverbet yuj, "förena, koppla samman". Ordet avsåg ursprungligen, och avser fortfarande i sin rena betydelse, själens förening med det gudomliga i ens inre: den unio mystica, den mystika förening mellan själen och gudomligheten eller Gudsbilden inom sig, som de tidiga kristna och de medeltida mystikerna sökte uppnå.

Det finns många sorters yoga, och de vänder sig till olika sinnelag: bhakti-yoga, "hängivandets yoga", karma-yoga, "handlingsyoga", jnana-yoga, "kunskapsyoga" m fl. Raja-yoga är vägen till det personliga jagets "kungliga förening" med det illuminerade jaget.⁴¹ Så länge det högsta inom oss är vårt inre mål, betyder det väldigt lite vilken yttre väg vi väljer. "Så som människorna närmar sig mig, så bistår jag dem, men vilken väg som mänskligheten än slår in på, så är den vägen min."⁴²

I Västerlandet är många yogautövares mål att återvinna hälsan och om möjligt lindra den press som de i likhet med så många andra lever under i vår svåra tid. Men de bör definitivt låta bli att ägna sig åt andnings- och andra tekniker som kan störa pranornas normala funktioner. Prana är en sanskritbenämning på de fem eller sju "livsvindar" som cirkulerar genom kroppen och upprätthåller dess hälsa.

Kineserna har i århundraden förklarat att god fysisk och psykisk hälsa beror på balansen mellan yin och yang. Om man - och det kan vara helt omedvetet - stör ch´is (kinesernas namn för prana) naturliga rytmiska flöde genom kroppens tolv primära meridianer (energikanaler), kan balansen mellan yin och yang rubbas. Med andra ord: om man laborerar med de naturliga energiflödena kan praniska obalanser uppkomma som ofta har allvarliga följder. Man skall inte koncentrera sig på de fysiska och psykiska delarna av sin konstitution. Det är mycket bättre att ägna uppmärksamheten åt sina andliga och högre intellektuella och emotionella förmögenheter. När man nått inre balans och följer normala hälsoråd, kommer kroppen med tiden att "rätta in sig i ledet" såvida det inte finns stora karmiska hinder i vägen som man först måste avlägsna.

Många anstränger sig också med all rätt för att finna sitt inre centrum. Denna självkoncentration är en process som går ut på att fjärma sig från yttre ting och bli ett med det högre jaget. Det kan ta ett helt liv och t o m flera att lyckas - inga yttre förhållanden kan vara lika effektiva som "att förlora jaget för att finna jaget".

Sedan 1960-talet har grupper som stöder jag-överskridande kurser bildats överallt i världen. Det handlar om kurser som erbjuder olika metoder för att uppnå alternativa medvetandetillstånd: hur man väcker "ormelden" kundalini i nedre delen av ryggraden, hur man aktiverar chakrorna, hur man mediterar genom att fokusera på en triangel eller ljuslåga eller genom att repetera ett mantra. Dessa och andra psyko-fysiska övningar utför man i hopp om att uppnå nirvanskt medvetande. Jag vill inte rekommendera någon av dem, ty de kan visa sig skadliga på grund av våra inrotade själviska böjelser.

Hungern efter nya och bättre sätt att leva är i våra dagar mycket stor. Folk vill finna en mening med den till synes meningslösa raden av kriser, och experimenterar därför med levnadssätt som är annorlunda än dem de har vuxit upp med. Detta är en del av det andliga och psykiska uppvaknande som äger rum världen över, men att utan noggrann kontroll praktisera en metod för självutveckling - särskilt om den lovar omedelbara resultat - är att ta stora risker. Om vår karaktär är instabil (och vem av oss är helt ren i hjärtat och till sina motiv?), kan ett inflöde i vårt psyke av fördärvbringande inflytanden från astralljusets lägsta nivåer komma till stånd och bli ödesdigert för både den fysiska och mentala hälsan. Dessutom har den mentala och psykiska energikoncentrationen på vår naturs tillfälliga element nackdelen att dra uppmärksamheten från väsentligheter till oväsentligheter. Detta kan inte ha den välgörande effekt som raja-yogans altruistiska och ickejag-centrerade övningar har på sina utövare. Det sagda är gammal visdom som många idag börjar få en intuitiv insikt i och tillämpar i sina liv.

I Bhagavad-Gita finns ett uttryck som lyder: atmanam atmana pasya, "se jaget med hjälp av jaget". Detta uttryck kan tolkas på två sätt: se det begränsade jaget, personligheten, med hjälp av det lysande inre jaget (atman) eller se atman i ditt inre, det sanna jagets ljus, med hjälp av det uppvaknande personliga jaget. Idealet är att ha ett obehindrat flöde av energi, av medvetande, mellan vår atmiska källa och vår personlighet. När man erbjuder sig åt det ädlaste inom sig, aktiverar man eldarna i sitt högsta chakra, det atmiska centrumet, som i sin tur strålar ut en påverkan på alla de övriga chakrorna.

Om vi betraktar den mänskliga konstitutionens sju principer (var och en av dem själv sjufaldig) som en ljuspelare och försöker nå atman, torde vi ganska snart kunna nå vårt psykiska centrums subatman. Men alltför skarp koncentration på den nivån leder för vissa individer inte bara till att de avviker från den rätta kursen, utan också till att deras principer förskjuts i förhållande till varandra.

Om vi seriöst och utan stolthet erbjuder oss att tjäna vårt innersta jag kommer ljuset från vår högsta atman - vår atmas atmiska subprincip - att illuminera hela vår varelse. Den senare så att säga rätar ut sig, ty vårt psykiska, vårt intellektuella och våra övriga centra blir genomstrålade av det atmiska ljuset, som får ett omdanande inflytande på vårt liv.

Meditationsteknikernas popularitet i Västerlandet har fått vissa positiva effekter och hjälpt många att hantera sin rädsla och ångest. Att för en stund varje dag stilla sinnet och dämpa känslorna är en bra terapi: genom att koppla bort bekymren blir vi fria i vårt inre och kan ställa in oss på våra uppgifter. Men man skall inte värdera meditationen i pengar, t ex genom att betala för ett mantra. Ingen behöver ett mantra för att lyfta sitt medvetande till andens höjder och åtnjuta välsignelsen av tillfällig kommunikation med sitt högsta inre.

Det finns olika sätt att meditera och olika sätt att uppnå högre varseblivning. När vi når stillhet i vårt inre, kan vår inre röst kanske höras i de tysta men ändå tydliga krusningar som sätter själen i rörelse. Varje kväll när vi går till sängs kan vi öppna vägen för intuitionen genom att "klä av oss" all ovilja och irritation, genom att befria hjärtat från alla högmodiga och ovänliga tankar och känslor. Om vi under dagen har vacklat i våra goda föresatser, skall vi erkänna detta med viljan att bättra oss. Då kommer vi i harmoni med vårt verkliga jag, och vårt medvetande har frihet att gå vart det vill. Detta är ett mysterium som vi inte riktigt förstår, men det underliga är att vi på morgonen vaknar andligt utvilade, med en ny och varmare känsla för andra och ofta med svar på förbryllande frågor.

Att utföra denna enkla kvällsritual verkar återställande på alla tillvaroplan, och vi ökar harmonin i våra omgivningar. Alla metoder för självförbättring kräver uppoffringar, och man skall därför inte hoppas på att nå högre livsområden om man inte har förtjänat att beträda dem. Bara de som kommer renade från vrede, agg och själviska önskningar är lämpliga mottagare av nycklar till naturens visdom. Förväntar man sig något annat riskerar man att öppna dörren för lågtstående elementala krafter som sedan kan vara svåra att avlägsna ur medvetandet. Bön, längtan och meditation är effektiva genom att väcka ett vibrationellt gensvar i hela naturen. Ju ivrigare man är, desto större makt har man att aktivera välgörande energier (eller motsatsen) både inom en själv och i det auriska hölje som omger jorden.

Sann meditation är sann strävan, ett "andetag i riktning mot det gudomliga", ett lyft av sinnet och hjärtat mot det högsta, och är som sådant lika viktigt för själen som födan är för kroppen. Om man vill orientera sitt liv i riktning mot ljuset från sin inre gud måste man sträva, men därvid se upp så att man inte av sin iver leds in i återvändsgränder genom att fokusera uppmärksamheten på sin egen framgång och varelse. Var man själv står - andligen eller i annat avseende - är av liten betydelse i jämförelse med kvaliteten på det man gör för helheten. Den stora frågan är: erbjuder jag det bästa av mig själv för att ge värme och mod istället för kyla och förstämning till min omgivning?

Trettonhundratalsmystikern Meister Eckhart, vars rena livsföring än idag skänker glans åt hans undervisning och predikningar, uttryckte detta på ett vältaligt sätt:

Om man befinner sig i ett hänryckningstillstånd som den helige Paulus och det finns en sjuk människa som behöver hjälp, är det bättre att man går ur sitt hänryckningstillstånd och utövar praktisk kärlek genom att hjälpa den lidande.
I detta livet når ingen människa den punkt där hon kan befrias från praktiskt tjänande.⁴³

Den finaste formen av meditation är att vända själen mot ljuset inom sig med motivet att bli en bättre hjälpare, utan att därvid ha begär efter en speciell uppenbarelse. Alla meditationsformer som hjälper oss att reducera vår självupptagenhet är välgörande, och skadliga om de istället ökar den.

Det är vår plikt att söka sanningen varhelst den står att finna, och vi skall använda vårt goda omdöme i varje situation. Vi skall vara tacksamma för det äkta och se upp för det falska i vetskapen om att varje människa har den definitiva rätten att följa den väg som tycks vara bäst för henne. I verkligheten kan man inte vandra någon annan väg än den man själv vecklar ut ur sitt inre när man vill evolvera och bli det man i sitt inre är.

Liksom spindeln ur sig själv spinner tråden till sitt nät, vecklar vi ur djupet av vår varelse ut den väg som är vår. Utmaningen för oss är att hålla vårt inre jags domäner högre än de yttre dragningskrafterna. Gör vi inte det skadar vi både oss själva och andra tills vi lärt oss. Ibland kräver detta en självdisciplin och ett mod som vi inte är vana vid, och vi måste offra något som är oss kärt. Men alla offer är ingenting i jämförelse med det vi i vårt innersta längtar efter.

Den mest givande meditationen består därför i att sysselsätta sig med de tankar och strävanden som hör samman med det högsta ideal man kan föreställa sig. Vi behöver då inte bekymra oss om särskilda kroppsställningar, tekniker eller vägledare. Det uppkommer ett naturligt inflöde av ljus i vår varelse, ty vår inre mästare, vår verkliga guru, är vårt eget högre jag.
 

Till kapitel 11

Till Titelsidan