13. Paramitaerna

I Tystnadens röst sammanfattar H P Blavatsky medkänslans väg på följande sätt:

Att leva för att gagna mänskligheten är det första steget. Att utöva de sex upphöjda dygderna är det andra. (s 49-50)

De sex upphöjda dygderna är de paramitaer som lärjungen (neofyten) måste lära sig behärska under tiden han färdas längs den väg som leder till den högsta initiationserfarenheten. HPB följer mahayana-buddhismens terminologi då hon i Tystnadens röst presenterar dessa "transcendentala dygder" eller "fullkomnanden" som de gyllene nycklar, vilka öppnar portarna till mästareskapet. Buddhistiska texter av både den norra och södra skolan räknar upp paramitaerna på olika sätt och i olika ordning, och ibland med olika urval av dygder. Benämningarna, antalet eller den ordning i vilken dygderna listas är av mindre betydelse. Det som räknas är trofastheten i strävandet att överkomma det vanliga jagets begränsningar.

Vilka är dessa paramitaer? Av de sju som listas i Tystnadens röst är den första dana, "givande", omtanke om andra, oegennytta i tanke, ord och handling. Den andra är shila, "etik", den upphöjda moral som förväntas av den uppriktige lärjungen. Den tredje kshanti, "tålamod", överseende, uthållighet, är insikten att andras svagheter inte är värre utan kanske rent av mindre allvarliga än ens egna.

Den fjärde paramitan, viraga, "fri från lidelser", oberörd av de effekter som livets upp- och nedgångar har på ens liv, är svår att odla och får inte, om man i sitt innersta jag har bodhisattva-idealet, innefatta likgiltighet för andras tunga lott. Snarare krävs ett klokt utövande av medkänslan. Det är intressant att notera att denna paramita inte tycks finnas med i de vanliga sanskrit- och pali-listorna. Att Tystnadens röst tar med viraga har betydelse i det att den fjärde dygdens position är central, medelpunkten i listans sjutal. Vi blir på det sättet påminda om initiationscykelns sju stadier, där de första tre är förberedande och huvudsakligen består i instruktion och inre disciplin⁵⁹. Under den fjärde initiationen måste lärjungen bli det han har lärt sig, dvs han måste identifiera sig med sina och naturens inre riken. Är han framgångsrik vid denna initiation, kan han försöka nå de tre högre graderna som leder till att gudomen i hans inre tar hans mänsklighet i besittning.

Att ta glädje och smärta, framgång och nederlag, på ett lidelsefritt sätt innebär att man har uppnått den vise mannens, munins, lugn. Det är att till fullo ha insett att även om allt som är fött bär fröet till sin egen förgängelse inom sig, så är det inneboende undret, den oförgängliga anden, odödlig, opåverkad av motsatsernas par. Uppnåendet av den vise mannens tillstånd kan synas oss som något ganska avlägset, men när vi ger odlandet av viraga en rättvis chans, innebär detta befrielse från de spänningar som vi i onödan lägger på oss själva och sorgligt nog också på andra.

Den femte paramitan är virya, "kraftfullhet", mod, beslutsamhet, viljan och energin att ståndaktigt hålla fast vid det som är sant och lika envist motsätta sig det som är falskt. Den som framhärdar i virya är outtröttlig i tanke och handling. Med den sjätte dygden dhyana, "meditation", djup kontemplation, att tömma sig på allt som är mindre än det högsta, kommer ett naturligt uppvaknande av vilande krafter som slutligen kulminerar i enhet med Varandets essens.

Den sjunde paramitan slutligen, prajna, "upplysning, vishet", gör människan till en gud, en bodhisattva, en dhyaniernas son. "Den dödlige har blivit en gud" säger den orfiske kandidaten om det heliga ögonblick i den sjunde initiationen då transcendens och immanens blir ett.

Att lära sig behärska paramitaerna, hur de än är ordnade, är naturligtvis en långvarig process. Men att flitigt söka utöva dem skapar omedelbara fördelar utan risk för kortslutning av psyket. Redan själva beslutet att börja har en omformande effekt på våra attityder och vår syn på världen, och också på vårt förhållande till andra. Kunde vi bedöma vårt vanliga jag i vårt visare jags perspektiv, skulle vi se att ett subtilt inre uppvaknande pågår, så subtilt att vi inte märker det, men med en tilltagande inverkan på vår nuvarande och framtida karma. Vi behöver inte vara "avancerade" i andlig bemärkelse innan vi medvetet kan göra de dagliga val som skiljer bodhisattvavägen från pratyekavägen. När vi troget försöker leva i enlighet med paramitaerna är vi inte bara närmare förverkligandet av det alltomfattande broderskap vi alla längtar efter, utan vi följer också De Medkännandes väg.

Jämte den dagliga odlingen av paramitaerna måste altruismens små groddar bevattnas av medkänslans regn. Därvid måste man övervinna det karmiska motstånd i sin natur som tenderar att skapa orörlighet. Tsong-kha-pa, den tibetanske vise, hävdade att det fromma utövandet av medkänsla är "den absolut främsta grunden för buddhaskap därför att det beskyddar alla de i den cykliska tillvarons fängelse inspärrade, sårbara levande varelserna".⁶⁰ Detta är amrita-yana, "den odödliga vägen", i dess klaraste tolkning. När så lärjungen slutligen föds in i "Tathagatas släktlinje", upplever han en gränslös glädje men samtidigt också en gränslös sorg på grund av trögheten hos en så stor del av mänskligheten.

Nuet tyngs av den karma vi alla sått i det förflutna, men vi skall inte bortse från den vilja att göra gott som vi livnärt under många liv. Om den senare tycks mogna alltför långsamt, bör vi tänka på att prins Siddharta inte blev Buddha över en natt. Det var för "fyra oändligheter sedan" som han lovade att bli en bodhisattva för den lidande mänsklighetens skull. Under många liv därefter vårdade han medkänslans planta innan den slog ut i blom vid hans senaste födelse i Kapilavastu i Indien.

Låt oss gå långt tillbaka i tiden, till det "ögonblick" i evigheten då Gautama kände det första uppvaknandet av sin kärlek till mänskligheten och såg vad som kunde och borde ske för såväl honom själv som alla levande varelser. Då vaknade bodhisattvafröet till liv, det grodde och sände ned en rottråd i hans uppvaknade medvetenhets jungfruliga jord. Han tog beslutet att bli vis och vara storsint i sitt hjärta. Med blicken riktad långt in i framtiden ville han bygga en dharmans flotte, så att han kunde forsla miljoner människor över illusionens och smärtans ocean till frihetens och ljusets strand.

Långt tillbaka i tiden var den historiske Buddha alltså en vanlig människa, strävsam, men liksom vi själva behäftad med karaktärssvagheter, med ännu inte undanröjda karmiska hinder från tidigare liv. Vi förstår att han då och då snavade och fick återta förlorad mark, och att hans följeslagare i olika liv blev delaktiga i de karmiska effekter som genererades av såväl hans felbedömningar som av hans segrar över sig själv. Det är inte lätt att vägra följa med den allmänna strömmen, men eftersom hans motiv var osjälviska utövade hans beslutsamhet ett stabiliserande inflytande - i liv efter liv var bodhisattvaidealet hans inspiration och vägledning. Säkerligen har hans seger och försakelse trefalt välsignat alla dem vars karma han påverkat under sin långa utvecklingsprocess från vanlig människa till buddha.

Varje livsgnista är en bodhisattva, en kristus, en gud i vardande. Hui-neng från Kina, den anspråkslöse tempeltjänaren, förstod detta, och då hans inre öga vaknade och han blev en Chan-buddhistisk mästare formulerade han sin insikt på följande sätt:

Ännu icke upplysta, är buddhaer inget annat än vanliga varelser. När de blir upplysta, förvandlas vanliga varelser omedelbart till buddhaer.⁶¹

Vi har den möjligheten. Vi kan, trots de själviska och bångstyriga karaktärsdrag som vanpryder vår natur, börja att så kärlekens och omtankens frön. Den fullständiga upplysningen kan vara långt, långt avlägsen, och även om också vi måste fatta det allt överskuggande beslutet i vårt ödes avgörande ögonblick, så har detta beslut varit i vardande hela tiden. I varje stund av vårt liv bygger vi i vår karaktär in antingen den självcentrering som slutligen leder till pratyekaskap eller den andliga generositet som kommer att förmå oss ta det första steget på bodhisattvavägen. Båda vägarna ligger på naturens ljusa sida, men det finns ändå en tydlig skillnad mellan dem. I buddistiska skrifter jämförs pratyekan med "månens ljus", medan Tathagatan liknas vid "höstsolens tusenstrålande skiva"⁶².

Varje levande varelse är frukten av det begynnelselösa och aldrig upphörande utflödet från ett gudomligt frö, ty inom frö-essensen finns löftet om det som skall bli, en oändlig potentialitet som vilar tills det mystika ögonblick då livskraften bryter fram och ger blomning och frukt. Då ett frö väl är sått i lämplig miljö kommer naturens jord-, vatten-, luft- och eldelement att beskydda och uppmuntra dess tillväxt. På samma sätt är det med oss själva. Hjälpta av de osynliga motsvarigheterna till dessa element, lämnar de frötankar vi dygnet runt sår sina intryck på de subtila energier som flödar genom vår planet. Eftersom vi utgör en mänsklighet, hur åtskilda vi stundtals än känner oss, delar vi med alla andra det vi är, såväl våra bästa som sämsta sidor. Vilket ansvar, men också vilken fantastisk möjlighet, vi har. På samma sätt som vi är känsliga för de lägre skikten av tankeenergier då vi är nedstämda, så kan vi komma i resonans med de högre regionerna av jordens auriska atmosfär och kanske uppfatta, om vi är tysta, de finstämda viskningar som inspirerar till underverk och ädla gärningar.

I sitt hängivna arbete med att lätta världens lidande, visar många idag en medkänsla som i tidigare liv kan ha blivit stimulerad av en bodhisattva i vardande. Kanske har också vi blivit stimulerade på samma sätt. Denna tanke gör oss ödmjuka och än mer beslutsamma att följa De upplyste, som är oändligt tålmodiga och uppmärksamma. Det är inte konstigt att en medkänslans buddha återvänder för att undervisa. Han är tvingad till det av alla deras karma som han förenat sitt öde med under tidigare cykler. I ännu högre grad är han tvingad till det av sin alltomfattande kärlek, en kärlek som stärker nya aspiranter och dem som i ett framtida liv kanske får uppleva de första tecknen på denna omtanke om andras välfärd.

Den buddistiska trosbekännelsen uttrycker kortfattat kärnan i den buddistiska filosofin och dess utövande:

Buddham saranam gacchami
Dharmam saranam gacchami
Sangham saranam gacchami.

Jag vänder mig till Buddha för skydd
Jag vänder mig till dharma för skydd
Jag vänder mig till gemenskapen (de trogna, anhängarna) för skydd.

Vi sätter vår tilltro till Buddha såsom förkroppsligandet av det "stora offret", mänsklighetens främste invigare och beskyddare, han som gör det möjligt för avatarer och bodhisattvaer att periodiskt upplysa människornas medvetenhetsområden.

Vi sätter vår tilltro till dharma, till de sanningar som ger oss kunskap om själen och universum och låter oss ana vårt kosmiska uppdrag.

Vi sätter vår tilltro till sangha, sökarnas brödraskap, en gemenskap som omfattar hela den mänskliga livsvågen.

När vi som sökare sätter vår tillit till och är lojala mot varandra, tar vi del i en gemenskap som magnetiskt kopplar oss samman med vår planets andliga hjärta, Adepternas Brödraskap. I samma utsträckning som vi är trogna dessa adepters syften är vi medlemmar i deras universella brödraskap, vars verksamhet går ut på att, så långt världskarman tillåter, lyfta bort den börda av sorger, elände och okunnighet som tynger mänskligheten. Om tillräckligt många män och kvinnor inte bara tror på utan också följer sina intuitiva ingivelser och medvetet gör sitt för medkänslans sak, kan vi med tillförsikt se fram mot den dag då vår civilisation tar språnget från jag-centrering till äkta broderskap i alla mänskliga verksamheter.

Att sporra varje sökarhjärta till att tända sin lampa med medkänslans eld är det högsta och vackraste av alla ideal, och det ger stimulans och djup åt strävandet om man håller fast vid det.
 

Till kapitel 14

Till Titelsidan