14. H P Blavatsky och Teosofiska Samfundet
Publicerandet 1888 av HPB:s Den Hemliga Läran utmanade teologernas och vetenskapsmännens
allmänt vedertagna maximer och ändrade påtagligt det tjugonde århundradets tänkande. HPB hade en
världssyn, i vilken galaxernas och atomernas livscykler ingår i samma utvecklingsprocess som gång på
gång återsänder människans själ till jorden.
Vem var HPB och vad är det teosofiska samfund hon hjälpte till att stifta? Helena Petrovna Blavatsky föddes i Ekaterinoslav (Dnepropetrovsk) i Ukraina den 12 augusti 1831 (den 31 juli enligt den gamla ryska kalendern) Hennes fader, artillerikaptenen Peter Alexeyevich von Hahn var ättling till grevarna Hahn von Rottenstern-Hahn, en gammal adelsfamilj från Mecklenburg i Tyskland och hennes moder, Helena Andreyevna, dotter till hovmannen A M de Fadeyev och furstinnan Helena Pavlovna Dolgorukova, var en begåvad författarinna som protesterade mot förtryck och då främst mot förtrycket av kvinnor. Modern led av svag hälsa under större delen av sitt liv och dog redan vid 29 års ålder. Helena, som då var 11 år, lämnade staden Odessa tillsammans med systern Vera och den späde brodern Leonid för att bo hos morföräldrarna de Fadeyevs, först i Saratov och senare i Tiflis (Tiblisi) i Kaukasus.
Fru de Fadeyev var en kvinna av sällsynt vishet och boklig lärdom. Hon var en framstående botaniker, respekterad i hela Europa, och orienterad både i historien och naturvetenskaperna, inklusive arkeologin. Hennes ovanliga själsföreträden och det omfattande biblioteket i morföräldrarnas hem närde och förstärkte Helenas beslutsamhet att till varje pris finna sanningen. Hon ingick 1849 ett skenäktenskap med den dubbelt så gamle Nikifor Blavatsky och lämnade hemmet efter tre månader för att få den frihet hon längtade efter. Så började de år av till synes rastlösa vandringar och resor över hela världen under vilka hon mötte såväl visa som mindre visa personer på varje kontinent. Ivrigt sökte hon efter den Ariadnetråd som skulle leda henne till de lärare och livserfarenheter, vilka skulle skärpa hennes intuition och vidga hennes medkänsla.63
Under den perioden tränades och förbereddes HPB till att leda en andlig rörelse som skulle skaka ortodoxins träd ända ned i rötterna, och fästa allmänhetens uppmärksamhet på de frukter från livets träd som kan vinnas av alla uppriktiga sökare som är beredda att underkasta sig den erforderliga disciplinen.
HPB var i Paris 1873 då hennes lärare beordrade henne att åka till Amerika för att påbörja arbetet. Hon reste omedelbart och anlände till New York den 7 juli. I oktober året därpå mötte hon Henry Steel Olcott, som av tidningen Daily Graphic hade sänts till familjen Eddys gård i Vermont för att undersöka de fenomen som enligt uppgift pågick där. De båda kom att arbeta nära tillsammans med Teosofiska Samfundets stiftande och utveckling.
Exakt två år efter sin ankomst till Amerika fick HPB vidare order. Hon skriver i den första av sina "urklippsböcker":
Order mottagna direkt från Indien om att stifta ett filosofiskt-religiöst samfund och att välja ett namn på det - samt välja Olcott. Juli 1875.64
Så kom det sig att hon den 7 september 1875 i sitt hem i New York var värd för en liten grupp spiritister, kabbalister, läkare och jurister - alla fascinerade av naturens ockulta eller dolda sida - som var där för att lyssna på ett föredrag av Georg Henry Felt om "Egyptiernas förlorade proportionsformel". Under aftonens lopp föreslogs det att man skulle bilda ett sällskap för detta slags studier. De cirka sexton intresserade möttes de följande kvällarna för att formalisera sin avsikt. Den 30 oktober förelåg en inledning och stadgar i tryck, av vilka det bl a framgick att sällskapets ändamål var "att samla och sprida kunskap om de lagar som styr universum". Vid en sammankomst den 17 november 1875 i Mott Memorial Hall i New York stiftades Teosofiska Samfundet och dess president, Henry S Olcott, höll ett anförande. Benämningen "teosofi" hade valts eftersom den bäst beskriver det filosofiska-religiösa system som menar att det gudomliga framträder i en serie emanationer ur sig själv, och som också erkänner att den mänskliga själen har förmågan att uppnå mystik och andlig upplysning. Broderskapsidealet var inte uttryckligen angivet, men det var beaktat i inledningen som sade att medlemskapet var öppet för alla oavsett ras, kön eller trosbekännelse.
År 1875 var Teosofiska Samfundet helt okänt. Ingen, utom möjligen de som stod bakom det, förutsåg de långtgående effekterna av att en liten grupp bildats för att seriöst undersöka de inre lagar som styr och upprätthåller det yttre fysiska universum. Även om det mottagande HPB:s undervisning fick var anmärkningsvärt för den tiden, mötte hon motstånd från vetenskapsmän och teologer, för att inte tala om den vanliga pressen. För många var hon en bildstormare av ett för dem ofattbart format - här framträdde en orädd och beslutsam kvinna som inte bara i det omfångsrika verket Isis Unveiled (1877), utan också i en mängd tidnings- och tidskriftsartiklar, ifrågasatte varje "helig ko". De kunde inte förstå att hon inte var ute efter att kullkasta religiösa budskap och vetenskapliga fakta. Tvärtom var hennes avsikt enkel och direkt: att bekämpa all bokstavstro och allt hyckleri, och samtidigt öppna upp slutna själar för det självständiga tänkandets uppfriskande vindar och en filosofi av kosmiska dimensioner.
För att bättre kunna värdera det Helena Blavatsky var, måste vi se henne som en budbärare, ett språkrör för dem som var visare än hon själv. Vi måste se henne som språkrör för ett brödraskap, vilket beskyddar och vägleder mänskligheten och förvaltar kunskaper om människans andliga ursprung och bestämmelse - kunskaper som ges ut när ropen från mäns och kvinnors hjärtan är kraftfulla nog för att dra fram avslöjanden av naturens hemligheter. Före 1875 var den västliga världen knappast medveten om att det fanns exceptionellt högt utvecklade människor, trots att legender och skrifter från Indien, Kina och Främre Orienten vittnade om en sammanslutning av vise, som tid efter annan sände ut någon ur sin krets för att leva och verka bland det ena eller andra folket. Att då bli mottagen av en visdomslärare ansågs vara den högsta andliga belöningen och många kandidater till chelaskap strävade i åratal med reningar och självförsakelser, och utan tecken på erkännande, för att bli antagna som lärjungar. Allt detta var typiskt österländskt.
Men med HPB:s ankomst till Amerika förändrades allt. Cykeln var uppenbarligen mogen för mahatmaerna (omväxlande kallade adepter, mästare eller bröder) att ge allmänheten bättre kännedom om sig själva och sitt arbete för mänsklighetens andliga utveckling. Teosofiska Samfundet tillkom på initiativ av två mästare, vilkas överordnade i nästan hundra år hade sökt världen över efter någon som kunde tränas i att ta emot och förmedla lärorna, och dessutom kunde och ville ta på sig den karma som alstrades när det andliga ljuset spreds i en värld, pösande av stolthet över sina materiella framgångar65. Dessa två mästare, senare kända som M och KH, sökte upp sin överordnade och sade: Låt oss försöka skapa ett aktivt centrum och inspirera några personer som vill arbeta för mänsklighetens upplysning. Den överordnade var tveksam, men gav ändå sitt samtycke. De sökte inte efter perfekta personer. Om de hade väntat tills HPB, Olcott, Judge och de andra som ville medverka var perfekta, hade Teosofiska Samfundet förmodligen inte kommit till. Det förunderliga är att dessa tidiga teosofer hade modet att stödja den nästan orealistiska idén om att skapa en kärna av män och kvinnor, som med sina högsta energier skulle befrämja det alltomfattande broderskapets ideal.
Nästan omedelbart efter tillkännagivandet av deras existens blev mästarna under olika initialer och namn ett samtalsämne bland teosofer och andra. Människor med liten eller ingen kunskap om vad lärjungeskapet innebär ville få personlig kontakt med bröderna, och i många fall var detta ett naturligt och spontant utflöde av kärlek och erkänsla till de upphöjda varelser som förkroppsligade allt de själva strävade efter. En del personer ville bara utmärka sig. Andra reagerade med förakt och löje. Vad lite de förstod av den djupa medkänsla som styrde mänsklighetens vänner! HPB kom att ångra att hon överhuvudtaget hade låtit "fenomenen och mästarna" bli allmänt kända (Blavatsky Letters, s 97). Efter några år drog sig mästarna tillbaka från yttre kontakter med samfundet men behöll den inre länken till HPB, och till rörelsens hjärta så att de kunde förbli den vägledande inspirationen för följande generationer av sökare.
I våra dagar står mahatmaerna och deras direkta eller indirekta inflytande på individer, grupper och på mänskligheten i stort åter i blickpunkten. Många teosofer föredrar att tala så lite som möjligt om mästarna och Shambala för att inte ytterligare profanera det som för dem är heligt. Men givetvis erkänner de HPB och hennes lärare som källan till teosofin och dess ideal.
Mästarna står bakom varje sant osjälvisk ansträngning att befria mänskligheten från smärta och okunnighet, och den teosofiska rörelsen är inte Brödraskapets enda resurs av "byggstenar". "Teosofins sol måste lysa för alla, inte bara för en del" skrev M till A P Sinnet i början av 1882. "Denna rörelse är betydligt mer än du hittills kunnat ana och TS:s arbete är kopplat till det liknande arbete som pågår i det fördolda över hela världen. Du känner till KH och mig - men känner du till hela Brödraskapet och dess förgreningar? M säger att Sinnet "borde ha lärt sig vårt arbetssätt vid det här laget. Vi ger råd, men aldrig order. Men vi påverkar enskilda individer".66 Man bör inte ens i tankarna sätta upp begränsningar kring mästarna, och inte vare sig medvetet eller omedvetet försöka precisera vad de gör eller inte gör, och hur och vem de kommer att inspirera eller påverka. Man måste också vara försiktig med att döma och automatiskt kalla den för bedragare som påstår sig vara "mahatmaernas språkrör" eller mottaga "budskap" från Morya, Koothoomi eller Djual Khool.
Det är inte så konstigt att antalet föregivna guruer, avatarer, uppstigna mästare, reinkarnationer av HPB, swamier och budbärare växer. Folk tar till sig mästarnas läror och skapar utifrån dem psykiskt inspirerade fantasibyggen, förvrängningar av teosofin. Mot bakgrunden av att originalbreven från mästarna till A P Sinnett och andra har publicerats och finns tillgängliga i bibliotek och boklådor, är det nästan otroligt att så mycken uppmärksamhet ägnas åt falska mahatmaer och budbärare som lever på tidens oro och sårbarheten hos de oskyldiga, vars själva uppriktighet gör dem till lätta byten. Det hela vore komiskt om det inte hade varit så tragiskt, med levnadsöden som sargats av bedrägerierna.
Samtidigt utgör varken mästarna och deras brev eller Den Hemliga Läran eller något annat som HPB skrev grundvalen för en troslära eller en "bibel". Teosofiska Samfundet håller sig inte med några trosartiklar eller dogmer. Frihet för människan att granska, sträva och utveckla sig är dess motto. Om och om igen förklarade HPB att det hon förmedlade bara var en del av den tidlösa visdomsreligionen. Hon vidarebefordrade vad hon själv hade fått. Med sin stora begåvning vidarebefordrade hon det så gott hon förmådde, men hon krävde aldrig att varje ord skulle betraktas som heligt. Hon gav oss dessa sanningar och sade som Montaigne "Mina herrar, jag har här endast bundit en bukett av här och var plockade blommor, och jag har därvid ur egen fatabur icke tillagt något mer än det bindgarn, som sammanhåller dem".67 Man kan klippa sönder bindgarnet, men buketten av fakta kan man inte förstöra.
HPB fick givetvis utstå förtal och kritik. Så t ex publicerade Society for Psychical Research (SPR) 1885 en rapport, författad av Richard Hodgson, i vilken det påstods att HPB själv hade skrivit breven från mästarna.68 SPR drog slutsatsen att HPB var "en av historiens skarpsinnigaste, intressantaste och mest fulländade bedragare"69. Gång på gång under årens lopp begärde HPB:s vänner och anhängare förgäves att SPR skulle dra tillbaka rapporten, men 1986 publicerade Vernon Harrison - Ph D, handstilsexpert och mångårig medlem i SPR - "driven av en stark känsla för rättvisa", en kritisk granskning av Hodgsonrapporten kallad "J`Accuse : An Examination of the Hodgson Report of 1885". Denna publikation följdes 1997 av "J`Accuse d`autant plus [Jag anklagar i ännu högre grad]: A Further Study of the Hodgson Report". Under femton år hade dr Harrison utfört en uttömmande studie av mahatmabrevens handstilar och funnit att Hodgsonrapporten var allvarligt bristfällig och opålitlig och att det "inte fanns något bevis på ett gemensamt ursprung för KH-, M- och HPB-texterna"70. Trots Hodgsons och andras attacker på hennes anseende fortsatte HPB att skriva på det som skulle bli Den Hemliga Läran.
År 1886 publicerade HPB ett kraftfullt uttalande, i vilket hon klart och tydligt beskriver Teosofiska Samfundets ursprungliga och ännu gällande program. Hon skriver att grundarna "på kraftfullaste sätt måste motsätta sig allt som närmade sig dogmatisk tro och fanatism - tron på mästarnas ofelbarhet och till och med dessa osynliga lärares själva existens måste bemästras från början."71 Hon och Olcott fick inga besked om vad de skulle göra, men de fick tydligt veta vad de inte skulle göra. Framför allt skulle de inte tillåta att Teosofiska Samfundet blev en sekt, dogmatisk i tanke och handling. Teosofins styrka ligger i att den inte har någon lära som man måste tro på innan man kan bli medlem eller aktiv medarbetare i samfundet. Det enda som krävs är att man accepterar det alltomfattande broderskapets idé som värdefull och kraftgivande i sitt tänkande och handlande. Man kan förbli buddhist, kristen, ateist eller vad som helst. "Det fria och obehindrade sökandet måste uppmuntras."72
Detta ursprungliga program är inbyggt i Teosofiska Samfundets syften som, hur de än formuleras, i princip lyder: Att sprida kunskap om de lagar som innebor i världsalltet. Att sprida kunskapen om att alla varelser i sitt innersta är en etthet och visa att denna etthet är fundamental i naturen. Att aktivera broderskapskänslan hos människorna. Att uppmuntra studiet av gamla och nya religioner, vetenskaper och filosofier och att utforska de krafter som finns inom människan.
Ett studium av de religiösa och filosofiska skrifterna utlöser en mängd idéer eftersom vi, då vi tar del av världscivilisationernas heliga texter i det vidgade perspektiv som teosofin ger, ser samma visdom uttryckt på många olika sätt. Förtrogenhet med tidigare folks traditioner och texter hjälper oss också att bibehålla sinnet för proportioner. Vi förstår att denna kunskapsmassa är mänsklighetens gemensamma arvedel, men att den då och då tar sig ett "speciellt" uttryck för att möta en viss tidsepoks särskilda behov. Detta förklarar varför en nation eller en ras kan tro sig vara "det utvalda folket" - det är för att det folket en gång i tiden av den tidsepokens budbärare faktiskt utvaldes till att mottaga nytt ljus och nya instruktioner för ett andligt liv.
Observera formuleringen av det sista syftet. Den säger "att utforska de krafter som finns inom människan", inte att utveckla psykiska krafter. Vi uppmuntras att lära känna oss själva som sammansatta varelser och därvid studera och undersöka med utnyttjande av alla våra förmögenheter. Likväl finns det i formuleringen en tyst varning för att utveckla krafter på onaturliga vägar, krafter som kan leda till en överbetoning av de psykiska och astrala sidorna i vår konstitution på bekostnad av de intuitiva och andliga förmögenheterna. HPB ångrade bittert att hon gett en del betrodda personer prov på fenomenella krafter för att visa dem att det finns en värld av subtila krafter bortom den fysiska. Många människor i våra dagar vill besitta sådana krafter, men hur många av dem skulle sanningsenligt kunna säga att de vill ha krafterna av helt osjälviska anledningar? Vilket värde har dessa krafter när allt kommer omkring? Man gör klokt i att undersöka sina motiv för att vara säker på att de verkligen är osjälviska. Alla har vi för mycket av själviskhet i våra andliga begär, liksom i vår materiella natur, och själviskheten i de högre principerna är mycket ihärdigare än i den lägre naturen, där den är förhållandevis lätt att övervinna.
Teosofins ändamål är således omfattande, och ingen var mer medveten än HPB själv om storleken av den
uppgift som låg framför henne. Hon levde och verkade i deras anda som oupphörligt arbetar för att göra
mänskligheten medveten om sin inneboende storhet. "Genom deras frukter skall ni känna dem."
Med varje årtionde blir hon alltmer erkänd som en öppnare av själens portar. Då hon på nytt förkunnade
de urgamla visdomslärorna uppenbarade hon den inspirerade källan till mänsklighetens många traditioner
och skrifter, liksom förloppet vid skapandet och utvecklingen av världarna och människan. För många var
hennes främsta gåva att hon åter utpekade och beskrev "vägen", den heliga väg som leder till
det inre mästareskapet - det mästareskap som man inte erövrar för sin egen skull utan för att höja alla
varelser överallt. Hon uppmanar fortfarande alla medkännande män och kvinnor att aktivt arbeta för
förverkligandet av det alltomfattande broderskapet så att alla folk, nationer och raser slutligen kan
bli fria att söka sina enskilda öden i harmoni och i fred med varandra.