15. Vem skall rädda oss?

 

Det tjugonde århundradet har bevittnat ett obeskrivligt tyranni av både kroppsligt och själsligt slag. Det är som om ett Harmageddon spelats upp inför våra ögon, en strid mellan hjärtats längtan efter människokärlek och den personliga naturens själviska krav, en strid mellan de uppbyggande krafterna och de nedbrytande, mellan det andliga och det psykiskt/materiella. Som varelser stadda i utveckling måste vi gå framåt eller bakåt, att stå still är inte möjligt. Eftersom vi i varje ögonblick är antingen uppbyggare eller nedbrytare, är det nödvändigt att vi periodiskt blir kraftigt omskakade så att vi får en djupare medvetenhet om vår gudomliga bestämmelse.

Idéer har en mycket starkare verkan än spjut och bomber när det gäller att väcka oss ur vår försoffning, och vad kunde ha varit mer omvälvande än återupplivandet av de bortglömda idéerna om ett alltomfattande broderskap, allt livs etthet och det gudomliga som den drivande kraften bakom evolutionen? Det är dessa idéer som på 1800-talet tillfördes mänsklighetens tankesfär och som med blandat resultat sakta men säkert spirade under 1900-talet. Å ena sidan uppväckte de raseri från det bestående samhället, å andra sidan fann de gensvar i förhoppningarna hos uppriktiga män och kvinnor i alla åldrar och samhällsskikt.

Nutidens hemska osäkerhet är en välsignelse i det att den får oss att skärskåda våra tankar och avsikter, att ta ställning till de avgörande frågorna om liv och död och hur vi bäst skall förbereda våra barn för den värld de skall ärva. Vetenskapen har bekräftat vårt ömsesidiga beroende av varandra som medlemmar av människosläktet, liksom - och det är viktigare - människosläktets beroende av andra varelsesläkten i ett ekosystem där alla är delaktiga i ett och samma flöde av liv. Men trots all vår kunskap har vi inte funnit det vi mest behöver: hur vi skall kunna leva i harmoni med oss själva och med varandra. Därför är många missmodiga, ängsliga för sig själva och sin framtid, och frågar sig vart civilisationen är på väg.

Vi bör inte förvånas över att en del fundamentalister uppmanar oss att "tro och bli frälsta" innan det är försent. Fundamentalisterna menar att de "farliga tider" som både Paulus och Petrus skrev om snart skall komma, de tider då jorden översvämmas av de ohederliga och de giriga, av de svekfulla och de som är främmande för allt gott, "då himlarna försvinner med dån, himlakropparna upplösas i eld och jorden och allt som människan gjort där förgås".73 Vi gör nog bäst i att inte helt avvisa uppmaningar av detta slag, ty inget varelsesläkte kan undkomma handlingens följder, särskilt inte vi människor som borde veta bättre än att godtyckligt förgripa oss på naturens lagar. Eftersom varje levande varelse i världsalltet är underkastad födelse, död och återfödelse, skall också vår nuvarande civilisation och vår planet med dess naturriken försvinna när de fullbordat sina respektive livscykler.

Att jorden ödeläggs och gudarna drar sig tillbaka när mänskligheten blir alltmer fjättrad i materien är ett återkommande tema i gamla kulturers traditioner. Till det yttre skiljer sig berättelserna åt: ibland kan de syfta på en tidsålder och ett folk som för länge sedan försvunnit, ibland är det förutsägelser om något som ännu inte har skett. Berättelserna om den våldsamma förstörelsen av allting kan vid första ögonkastet te sig hemska, vare sig vi studerar Nostradamus (1503-1566) svårtydda uppenbarelsebok eller andra undergångsskrifter. Men när vi läser vidare i världens heliga skrifter upptäcker vi att det gamla tidevarvets död följs av ett nytt tidevarvs början: jorden stiger fram ny och felfri och en ny mänsklighet spirar. Detta förutspås poetiskt i den isländska Eddan av sibyllan som förutsäger ragnarök ("gudarnas dom eller återkomst"), då "solen förbleknar, jorden sjunker och stjärnor faller", samtidigt som elden flammar för att fullborda förödelsen.74 Slutligen uppstiger en ny jord ur vattnen, örnen flyger, och återigen lyser gudarna frid över jorden och stadfäster vad som skall hållas heligt.

Ett liknande mönster av nedgång, död och förnyelse kan man finna i samtalet mellan Asklepios och hans vänner, tillskrivet Hermes Trismegistos, den "trefalt störste". När mänskligheten slutligen har begått "alla de handlingar som är fientliga mot naturens själ" kommer jorden "inte längre att förbli orubbad...och himlen inte längre att upprätthålla stjärnorna i deras banor... alla röster från gudarna kommer ofrånkomligen att tystas. ...Men när allt detta har inträffat, Asklepios, då skall Herren och Fadern, Gud, den förste före allt... hejda oordningen medelst sin viljas kraft". Alla som förirrat sig skall han återkalla, han skall rena jorden från det onda, än med vatten, än med eld, eller "kasta ut det med krig och farsoter". När tiden är kommen skall "Gud, skaparen och återupprättaren av denna mäktiga struktur" bereda vägen för "kosmos nya födelse...ett heligt och överväldigande återupprättande av hela naturen".75

Det gamla Indiens Vishnu-purana har en målande beskrivning av mänsklighetens och jordens förfall och förnyelse. Efter en noggrann skildring av mänsklighetens illgärningar "tills den närmar sig sin undergång" vid slutet av kali-yuga, vår nuvarande tidsålder, förutsägs den förnyelse som kommer att ske "när en del av den gudomliga varelse som genom sin egen andliga natur existerar i Brahmas väsen, och som är begynnelsen och slutet, och som förstår allt, nedstiger till jorden." Kalki, den tionde avataran eller gudomliga inkarnationen, skall födas i Shambala för att förstöra allt som är falskt och orätt och återupprätta dharma, lagen om sanning, renhet och plikt. De, vilkas själar väcks och förändras av denna märkliga tid, "skall bli som människofrön och ge upphov till ett släkte som skall följa krita-tidevarvets lagar". Krita-tidevarvet (renhetens tidevarv) är också känt som satya-yuga (sanningens tidevarv).76

Kali-yuga - som varar i 432.000 år och är den lägsta av de fyra tidsåldrarna - började enligt brahminska uppteckningar vid Krishnas död år 3102 f Kr. Krishna var Vishnus åttonde avatara. Om dessa tidscykler är någorlunda riktiga har vi bara fullbordat lite mer än 5.000 år av kali-yuga och har ungefär 427.000 år kvar! Dessutom, eftersom kali-yuga anses innehålla endast en fjärdedel satya eller sanning i motsats till de fyra fjärdedelar sanning som krita-tidsåldern rymmer, ser det ut som om mänskligheten befinner sig i en utförsbacke - en mycket nedslående utsikt om vi inte betraktar vår nuvarande tid i skenet av jordens hela utvecklingscykel. Men jorden och dess invånare har passerat mittpunkten i sin utveckling. De har fullbordat sin nedåtgående del av utvecklingskurvan och passerat bottenläget, om än bara nätt och jämt, och börjat klättringen upp ur materien mot en tilltagande andlighet.

I ett brev till Allan Hume som skrevs 1882 säger HPB:s lärare KH att "jorden överflödas av följderna av intellektuell verksamhet och andlig nedgång" när mänskligheten passerar mittpunkten av sin sjufaldiga utvecklingsbana, och att det är i den senare hälften av den långa utvecklingscykeln som "det andliga jaget skall börja sin verkliga kamp med kroppen och tanken för att manifestera sina övermänskliga krafter". Han avslutar sitt långa brev med frågan: "Vem skall hjälpa i den framtida väldiga kampen? Vem? Lycklig den som hjälper en hjälpande hand"77 Ja, vem kommer att räcka en hjälpande hand i denna kamp?

I våra dagar längtar många efter en frälsare som skall jaga bort förhärjarna och återupprätta jämvikten och broderskapskärleken bland oss. Så långt tillbaka i tiden som sägner och skrifter sträcker sig, har nästan alla folk hållit fast vid löftet om en befriare vid slutet av den mörka tidsåldern, en befriare som skall övervinna de ondskefulla och föra de oförvitliga till en återställd jord och till en gyllene tidsålder då sanningen äras och allt liv hålls heligt. De kristna ser fram mot Jesu återkomst, då det slutliga särskiljandet av agnarna från vetet skall äga rum. De ortodoxa judarna inväntar Messias och parserna förlitar sig på att Saoshyan skall störta Ahriman (mörkret) och upphöja Ahura Mazda (ljuset). I Indien omges avataran Kalki av liknande skeenden vid slutet av kali-yuga. Buddhistiska skrifter skildrar en framtida buddha, Maitreya, den "vänlige, välvillige", som lämnar de himmelska regionerna för att på jorden återigen förkunna dharma (den heliga lagen) i dess renhet, och tibetanska legender berättar om kungarnas av Shambala återkomst. Men man är inte överens om tidpunkten: Österlandets folk placerar denna händelse långt fram i tiden medan västerlänningarna förkunnar att världsfrälsarens eller världslärarens ankomst är nästan omedelbart förestående.

Eftersom vi västerlänningar har en kortsiktig syn på mänsklighetens öde, delvis beroende på att vi förkastar reinkarnationen som en gångbar filosofisk hypotes, är det inte konstigt att vi under de senaste årtiondena har fått bevittna uppkomsten av ett slags messianism, en hysterisk längtan efter en upplyst person som skall framträda och rädda vår civilisation från självutplåning.

Lärare och vägvisare är naturligtvis lika nödvändiga för vår inre utveckling som kärleksfulla föräldrar och lärare är för barnens, men liksom det växande barnet måste tillåtas att finna sin egen styrka, behöver mänskligheten som sådan tid och utrymme för att mogna genom egna ansträngningar. Vi är rätt lika en tonåring som avvisar den hjälp som står att få, men som sedan känner sig bortstött och tillgriper dåraktiga eller till och med farliga åtgärder för att bota ensamheten. Trots att det för närvarande finns en osedvanlig längtan efter högtstående ledning, finns det därför också en häpnadsväckande brist på förmåga att skilja mellan vad som i andliga angelägenheter är äkta och falskt.

Narada, karmas ombud, låter idag sina vindar rasera de barriärer som förr tycktes så oöverstigliga, och röjer därmed väg för de förändringar i människors och nationers öden som länge varit av nöden.78 Varje nation, ras och folk, varje mänsklig varelse på jorden, är föremål för den bipolära kraften hos Naradas shiva-energi, som förstör för att nytt skall kunna byggas. Omvälvningar av mindre och större slag inträffar periodiskt för att genom förnyelse säkerställa andens livskraft. Detta samspel mellan ljus och skugga fortsätter så länge vi är förkroppsligade varelser. Men det finns cykler inom cykler, och mönstret i mänsklighetens tillväxt avslöjar långa perioder av synbart lugn, avbrutna av plötsliga förändringar. När ett sådant ödets "ögonblick" är inne, kan ett inflöde av en ny människotyp inta scenen. Detta inflöde åtföljs ofta av världsomfattande störningar av såväl fysiskt som psykiskt slag.

Slutet av Fiskarnas tidsålder och början av Vattumannens är i lägre grad en sådan skärningspunkt där strider utkämpas mellan det gamla och det nya. Eftersom vi befinner oss vid skärningspunkten mellan två långa astronomiska cykler, och kanske dessutom vid skärningspunkten mellan ännu längre cykler, kan man undra om sammanfallandet av alla dessa cykler frambringar osedvanligt stora "tidvatten"-verkningar, vilka tillåter en stor våg av egon att inkarnera. Till största delen kommer det an på de nuvarande och de kommande generationerna om den inströmmande floden skall föra med sig ett återuppblomstrande av andliga värderingar eller en ännu mörkare period av mänskligt lidande. Vi människor måste enskilt och kollektivt vakna upp och skärskåda våra tankar och handlingar. Många vänder sig inåt för att få svar på sina frågor om livets mening.

Vart vi än vänder våra blickar ser vi hur framåtskridandets och tillbakagångens krafter tävlar om herraväldet över tankar och själar. Om vi ser denna tävlan i ett begränsat perspektiv ger den anledning till verklig oro, men ser vi den som tecken på en välbehövlig uppluckring av jordmånen, kan vi hoppas att den nya sådden kommer att gro i fruktbar mylla. Liksom det cykliska förnyandet av former sker i alla naturriken för att de åter skall kunna blomstra, så kan våra tankemönster föryngras av friska och dynamiska insikter i mänsklighetens och dess kosmiska förälders roll och öde.

Detta kan för den som i tidigare liv varit i beröring med den teosofiska strömmen, men som ännu är omedveten om det ansvar denna beröring medför, bli det uppvaknandets ögonblick som det högre jaget väntat på - när vi ännu en gång i vårt inre förenar oss med vårt högre jag och återupptar vårt ändlösa sökande. Från denna stund får vårt liv ett nytt innehåll: vi vill inte längre driva vind för våg, kampen skärps mellan vårt ariadne-jag som vill leda oss ut ur den materiella intressesfärens labyrint och vårt personliga jag som för en tid försöker bortse från denna vägledning. Men vårt ariadne-jag låter oss aldrig glömma - det kan inte, för vi är oupplösligt bundna vid det. Ariadne-jaget är i själva verket vår sutratman, den "strålande tråden" som förenar oss med vårt guda-jag. Än mer förunderligt: det förenar oss också med guda-jaget eller atman hos varje mänsklig varelse som någonsin levt på jorden - en kosmisk etthet som ingen, vare sig människa, gud eller demon, kan tillintetgöra.

Men alla har inte förmågan att möta förändringens villervalla på ett skapande sätt. Många blir förbryllade och pendlar därför mellan det förgångnas trygga dogmer och varje nypåfunnen föreställning som faller dem på läppen. Var finns den räddande medelväg, vilken stadigt driver på den förvandling som leder från beroende av yttre ledning till förtröstan på den inre frälsaren?

Tillvaron vore obarmhärtig om mänskligheten tvingades vänta i tusentals år på den gyllne tidsålderns återkomst för att få hjälp. Om vi hade en panoramisk överblick över mänsklighetens utveckling från den innevarande jordecykelns början, skulle vi veta att en hierarki av medkännande varelser håller sin beskyddande uppsikt över alla jordens barn. Förutom att hierarkin cykliskt besår världsmedvetandet med så mycket av den kosmiska sanningen som mänsklighetens karma tillåter, sänder den också periodiskt ut en eller flera av sina medlemmar för att inkarnera bland människorna och mana nationer och raser att leva i samförstånd, ordning och fred med varandra. Att åstadkomma ett alltomfattande broderskap på jorden är dessa utsändas ständiga dröm. Det är ingen gagnlös dröm eftersom vi har ett gemensamt ursprung i det gudomliga - i grunden är vi bröder.

Lagen om magnetisk attraktion är sådan att när ropet från nyväckta sinnen och hjärtan är starkt nog kommer svaret. "Be, så skall ni få." Men innan vi "ber" på allvar - önskningar har en obehaglig benägenhet att gå i uppfyllelse - kanske vi skulle ställa några frågor till oss själva: Har vi förtjänat den hjälp vi ber om? Har vi gjort allt vi kan och bör göra för att rätta till bristerna hos oss själva och, i större sammanhang, bristerna i de förhållanden som råder i världen? Vidare: Är vår intuition känslig nog att känna igen en sann budbärare eller lärare? Omvänt sett, hur kan man vara säker på att en person verkligen är vad han påstår sig vara, att hans undervisning stämmer överens med naturen och med de ursprungliga sanningar som inpräglades i våra innersta väsen när mänskligheten var ung? Falska profeter blir ständigt uppmärksammade medan de äkta ofta förtalas. Kanske är det inte förrän han lämnat den jordiska skådebanan som vi anar att en stor ande levt bland oss. Insikt och vanligt sunt förnuft är här av nöden.

Fullfjädrade skojare utgör ingen större fara, de blir ganska snart upptäckta. Det är förföriska personligheter med ett virrvarr av övertygande halvsanningar som utgör det svåraste provet för sina anhängare - och för sig själva. Många av dem börjar troligen med goda avsikter. De vill ge ett hoppets budskap till de miljoner som hungrar efter något bättre än trossamfundens trånga renlärighet. Några av dem har kanske haft en stark upplevelse eller vision och är därefter övertygade om att de fått en "kallelse". Detta kan vara sant eller osant. Med en stark och helhjärtad strävan kan en människa för ett ögonblick öppna en kanal till det inre ljuset och uppnå en tillfällig förening mellan själen och det högre jaget. För henne är visionen verklig. Frågan är om hon företagit en motsvarande rening av sin karaktär, en tuktan och kontroll av sina känslomässiga och mentala sidor, så att visionen kan vidmakthållas. Om hon inte strävat efter att hänsynslöst befria sig från egenkärlek och begär, gör den tillfälliga öppningen till de inre världarna henne sårbar för främmande krafter från de lägre astrala rikena, och dessa kan bli demoniska när de inte behärskas av den högre viljan.

Jag drar mig till minnes en skarpsinnig iakttagelse som gjordes av William Law (1686-1761), teosof, kristen präst och stor kännare av Jakob Böhme:

Vill du veta...hur det kommer sig att så många falska andar har visat sig i världen, bedragit sig själva och andra med falsk eld och falskt ljus, gjort anspråk på inspirationer, illuminationer och öppningar till det gudomliga ljuset och påstått att de kan göra underverk genom märkliga kallelser från Gud? Så här är det: De har vänt sig till Gud utan att vända sig från sig själva. De vill leva i Gud innan de dött från sin egen natur...

Men religion i händerna på jaget, den fördärvade naturen, förmår bara uppenbara laster som är värre än dem som finns i den orörda naturen.79

Lägg märke till frasen "de har vänt sig till Gud utan att vända sig från sig själva". Den mänskliga naturen har inte förändrats på hundratals år! Hur många av dem som är så angelägna om att bli förvandlade av ett högre slags upplevelser är villiga att ta det första steget mot självkontroll, för att inte tala om att uthärda en lång och krävande träning och få sin redbarhet och sina motiv satta på prov i liv efter liv? "Självkontroll föregår mysterierna" är ett axiom som fortfarande gäller.

Under historiens gång har det inträffat, och inträffar fortfarande, att en och annan självutnämnd guru får för sig att han är ofelbar: Är han inte sänd av Gud, en apostel för Messias eller budbärare från Herren Maitreya? Till denna illusion är hans anhängare delvis medskyldiga, ty oavbruten och okritisk beundran kan ha en berusande inverkan. Så försåtligt är smickrets gift att den föregivne läraren snart har övertygat både sig själv och sina anhängare om att han inte är underkastad den stränga moral som gäller för andra. Varje överträdelse av de etiska reglerna blir en "helig handling", och därför rättfärdigad, när det är han som begår den. Det är inte möjligt att mäta de olyckliga följderna av ett sådant svek - vare sig för honom eller dem som oförbehållsamt ger sin hängivenhet och sitt förtroende.

Ingen är felfri och får inte heller förväntas vara det, så det är både förmätet och orättvist att döma dem som ärligt försöker ge andlig och moralisk hjälp åt sina medmänniskor. Icke desto mindre har vi rätt och skyldighet att förvänta oss att de som utger sig för att undervisa, också bestyrker sina ord om sanning och barmhärtighet med oegennyttiga tänkesätt och handlingar. Vad vi alla behöver är tydligare kunskap om oss själva plus en hälsosam nypa skepsis - inte krasshet, men förnuftig skepticism. Ordet skepticism (från det grekiska skeptikos, "eftertänksam, begrundande") är välvalt. Vi behöver påminnas om att kärnan i vår varelse är odödlig, och att var och en av oss inte bara har en medfödd förmåga och vilja utan också skyldighet att "frälsa" oss själva - alltså frigöra själen från det själviska begärets bojor.

Det cykliska framträdandet av frälsargestalter sker för att påminna oss om våra gudomliga möjligheter, inte för att beröva oss vår längtan efter att växa och bli likadana som de är. Vi kan börja, och börja nu, med att befria oss från allt som är onödigt och inte gott nog som mänskligt beteende. Men det finns ingen anledning till överdriven fysisk eller mental stramhet i livsföringen. Man kan förlita sig på gamla och allmänt uppskattade föreskrifter - kalla dem bud, saligprisningar, paramitaer eller dygder - de är vårt "sesam öppna dig" till framtiden. Trots dragningen till materiella angelägenheter i kali-yugas nedåtgående cykel, är det inte nödvändigt att vi riktar våra tankar och förhoppningar nedåt. Redan det tidigaste skedet i mänsklighetens historia ger oss bekräftelse på att det i varje tidsålder, vare sig den är andligen ljus och uppåtgående eller andligen mörk och nedåtgående, finns vägröjare som arbetar i det tysta, framsynta män och kvinnor som håller det andliga strävandets eld vid liv. Ju starkare dragningen till materien är, desto kraftfullare simmar de mot strömmen för att skapa en nödvändig motström.

Det är uppenbart att vi befinner oss mitt i ett kritiskt skede, i vilket de ljusa krafterna häftigt strider med de mörka - inte bara på den nationella och internationella scenen, utan också inom oss själva. Om vi inte enskilt och kollektivt nu börjar förlita oss på vår egen inre styrka, kommer vi inte att ha mycket till hands under framtida kriser. För närvarande är det inte lämpligt att luta sig mot stora ledare, och inte heller att invänta en budbärare. Om våra ihärdiga ansträngningar att hålla hoppets fackla högt inte tycks ha någon möjlighet till framgång så låt oss minnas Moder Teresa. När man frågade henne hur hon kunde hålla modet uppe i det förfärliga lidande hon dagligen bevittnade utan att i någon större utsträckning kunna förhindra det, svarade hon: "En i taget, en i taget, en i taget: jag ser bara det barn eller den gamling som jag just då vårdar. Om jag tänkte på alla de miljontals människor som behöver min hjälp, skulle jag inte kunna göra någonting."

Jag tror att varje människa inom sig har förmågan att göra det som behövs: att enskilt och obemärkt följa sitt högre jags ledning. Men vi måste framhärda i våra ansträngningar. Framför allt måste vi förlita oss på förmågan hos vårt inre ljus att lysa upp vårt liv. Om vi oförbehållsamt lyssnar till dess ledning, kommer vi till slut att bli den förkroppsligade barmhärtigheten, förståelsen, kunskapen och hjälpsamheten - och paradoxalt nog ändå ha uppnått den största förmånen av alla, förmånen av att ha blivit "som ett intet i världens ögon". På det sättet skall vi förstärka de ljusingivelser som växer i antal och styrka, och därmed förstärka de barmhärtighetsverk som utförs av dem som oavbrutet arbetar för alla nationer och för de ännu inte födda, och som i detta nu bereder vägen för en ljusare tids gryning.
 

Till kapitel 16

 

Till Titelsidan