16. Den dagliga initiationen

Varje folk har i djupet av sitt hjärta burit den heliga bördan av gudomlighet. Så egendomligt att vi trots denna underbara arvedel ändå kan känna oss "berövade gudarnas närvaro", som om förbindelselänken till vårt gudomliga ursprung blivit sliten och inte längre är fullgod. Vi är vare sig den första eller sista civilisationen som känner sig vilsen och förvirrad, men det betyder inte att inget botemedel finns. Hjälpen har alltid funnits till hands: att med hela vår varelse förena oss med universums uppbyggande krafter och vägra att genom försummelse - givetvis aldrig med avsikt - stärka de nedbrytande krafter som ständigt stå beredda att anfalla den villrådiga själen. Men vi måste framhärda, ty när vi en gång gjort vårt val kommer det att verka som om alla "djävlar" från vårt väsens källarvåning släppts lösa för att pröva om vi kan stå fast vid vårt beslut. Ju uppriktigare vi är, desto försåtligare och envisare är motståndet - som inte är förorsakat av andra, utan av vårt eget högre jag.

Det är inget konstigt med det. Vi har förmodligen alla fått erfara att när vi bestämmer oss för att förändra vårt vanliga sätt att tänka, tycks allt och alla sammansvärja sig mot oss. Detta är oundvikligt, ty en stark strävan utmanar gudarna. De är "svartsjuka" på oss människor som oförberedda vågar oss in på deras område. Endast de som själva blivit näst intill gudalika tillåts inträda. Eftersom gudarna djupast sett är vi själva, kan svaret på vår pockande begäran utlösa en störtflod av oväntad karma från tidigare liv. Detta kan vara förödande för det personliga jaget, men inte för den del av oss som innerst inne vet att vi längtat efter att bli satta på prov ända till bristningsgränsen.

William Q Judge använder det svårtolkade uttrycket "karmisk stamina" i samband med dem som gör dessa ansträngningar och då kortvarigt kan befinna sig i en psykisk virvel eller ockult häxkittel, i vilken även andra kan dras in, och där frön till gott och ont gror och utvecklas av aktiviteten.⁸⁰ Resultaten kommer inte bara att bero på vår viljas fasthet och våra osjälviska motiv utan också på våra tillgångar av moralisk och andlig uthållighet, vår inneboende stamina. Ordet stamina - från latinets "varp, tråd" - är välvalt, ty varpens längsgående trådar i vävstolen är vanligtvis starkare än väftens, inslagets, då ju varpen är den botten som inslagstrådarna vävs på. De dagliga mötena och interagerandet med andra, liksom de intryck som händelserna gör på oss, är alltsammans karma: varpen står för flödet av gångna erfarenheter, medan vårt självvalda sätt att förhålla oss till dessa är väften, som bärs av själens skyttel när vi väver vårt nu och vår framtid på det förgångnas varp.

Allt är inte svårt och mödosamt. Vår inre gud må vara en sträng läromästare, men oändligt rättvis och därför oändligt barmhärtig. Visserligen börjar de frön till missämja som vi sått att gro på grund av kraften i vår strävan, men denna strävan sporrar i samma mån våra anlag till andlig förfining så att vi blir styrkta och uppmuntrade i vårt inre. Vår strävan kan i själva verket sprida en flod av ljus över vår väg. Vårt beslut finner gensvar i vårt innersta jag, och då vi liv efter liv återvänder, leder det oss ständigt vidare för att ta upp kampen på nytt. Varje dag, varje år, varje liv ingjuter vi ny styrka i det gamla beslutet. K Tingley säger i sin bok Theosophy: the Path of the Mystic:

Ett högtidligt löfte är en handling som höjer sig till ett plan högt över det vanliga livets göromål. Det vittnar om att den yttre människan har kommit till insikt om sin samhörighet med den inre och om meningen med sin tillvaro.

Den strålande vägen av ljus skådas i detta ögonblick med klarseende ögon. Lärjungen föds på nytt, han lägger det gamla livet bakom sig och beträder en ny väg. För ett ögonblick förnimmer han beröringen av den vägledande hand som ständigt räcks honom från hans inre. För ett ögonblick fångar hans öra själens klanger.

Allt detta och mer därtill får de uppleva som lägger hela sitt hjärta i det högtidliga löftet. Allteftersom de ständigt förnyar det, och ständigt förnyar sina ansträngningar, återkommer dessa klanger gång på gång och den strålande vägen skådas ånyo.

...Varje ansträngning banar väg för den följande, och inom kort kommer ett enda ögonblicks tystnad att bringa hjälp till lärjungen från styrkan hos hans själ. (s 53-54)

Ett sådant högtidligt löfte är en vädjan om att dörren till vårt högre jag skall öppnas. Om vädjan är äkta, kan ljuset och styrkan som flödar in i oss förvandla oss och få oss att ana det högre jagets avsikter för vårt vanliga jag. När uppsåtet att tjäna mänskligheten förstärks av viljan tar vårt högre jag hand om vårt liv, och vi märker att vi försätts i omständigheter som prövar oss till det yttersta så att vi får visa vad vi är mäktiga och hur djup vår åstundan är - att vi inte åstundar något för egen del, utan för att kunna ge andra ljus och inspiration.

Det högre jaget är vår sanne lärare, vår inre buddha. Detta är en hävdvunnen sanning och den lägger ansvaret för tillväxt och för inre framgång helt och hållet på oss själva. Det är bara oss själva vi kan klandra för våra misstag. Vi har ingen att vältra över våra bördor på. Vi måste själva svara för vårt uppvaknande, vi måste på egen hand ombesörja vår frälsning, ty det är vi som är de steg vi måste vandra och den sanning som vi så gärna vill finna. Men det är bara ett fåtal av oss som tror sig vara i stånd att uppfylla de krav dharma ställer på oss, eller tror sig kunna möta den dagliga karmans påverkan med jämnmod. Förtröstan heter nyckeln: att hysa tilltro till karma är att hysa tilltro till sig själv och till att man i sitt inre har förmågan att handskas med vad som än må hända. När man en gång valt att leva med ett vaksamt sinne finns det ingen återvändo. Men man behöver inte ta mer en ett steg i taget och detta är ett skydd, ty när man möter livets utmaningar en dag i taget samlar man kraft och tillräcklig vishet för det dagliga behovet.

När vi väl insett att vi är vägen framför oss, kommer vi aldrig mer att känna denna övergivenhetens förtvivlan, ty vi har beröring med vår ljuskälla, om än helt flyktigt. Skulle förtvivlan tidvis återkomma behöver den inte nödvändigtvis få ett starkt fäste, ty någon del av vår varelse har trätt i förbindelse med vårt högre jag och förblir förbundet med det andliga brödraskap som omfattar varje sökare på vägen. I samma mån som vi låter vår buddhanatur lysa upp vårt vanliga jag skall tathagata-ljuset, kristus-solen, bestråla vår varelse och vägen framför oss. Eftersom vi är en mänsklighet, belyser ljuset från en enda människas väg även alla de andras vägar.

Det behöver knappast sägas att vi inte alltid kan leva uppe på höjderna. Vi måste återvända till de dagliga erfarenheternas dalar där vi ännu har läxor att lära. Men den överblick vi fick uppe på höjden är vår tröst och hjälp, även om den var kortvarig. Det krävs mod till att låta det högre jaget leda oss in i omständigheter som bringar gamla karmiska orsaker till mognad, och vilkas verkningar på oss själva och andra nu måste mötas. Men när de en gång bemästrats, är vi dem kvitt. Om allt vi gör ibland tycks bli missförstått och alla våra ansträngningar stöter på motstånd, är detta bara vad vi kan förvänta oss.

Vårt val att följa barmhärtighetens väg är till själva sin natur och sitt mål ett arbete mot strömmen. Det är inte lätt att gå mot strömmen. Det krävs mod att år efter år framhärda i den riktning som vi i vårt innersta vet vara den rätta, men som vårt personliga jag ibland kan uppfatta som motsatsen. Men när vi tänker på saken blir vi värmda och styrkta av en inre bekräftelse som säger oss att vi inte kunde ha önskat oss ett bättre tillfälle. När karma erbjuder oss en möjlighet att, om än i ringa mån, vara till hjälp i universums barmhärtiga sätt att verka, är det en ynnest som själen i tysthet längtat efter under många liv.

Vi får tidigt lära oss att varje strävan måste vidmakthållas genom självdisciplin. Människornas själar längtar efter att få höja sig över sina små jag och få en glimt av det som är bortom och inom. Men många av oss är så fulla av egna idéer om livets mening att vi liknar lärjungen som kom till zenmästaren för att söka kunskap. "Undervisa mig, Roshi, om vad zen är." Zenmästaren inbjöd honom till te. Han började hälla upp te i tekoppen, och han hällde och hällde tills lärjungen inte kunde se på längre utan nästan skrek: "Men koppen är full. Ser du inte det?" Roshi svarade lugnt: "Det är så ditt sinne är. Du är så full av dina egna idéer och åsikter att det inte finns plats för en enda droppe vishet. Töm dig själv, töm ditt sinne på alla dina förutfattade meningar, töm ditt hjärta och din själ på alla tankar och känslor som inte anstår dig, och du skall fyllas till överflöd."

Vi vet alla vad som är oss ovärdigt. Att försöka dämpa vår karaktärs otuktade böjelser är en form av rening, en luttring som vi kan genomgå varje dag. Det är detta Paulus menar när han till korinthierna säger "jag dör dagligen" - dag efter dag sökte han inre återfödelse. Detta är den "dagliga initiation" som W Q Judge talade om - livet själv med dess många glädjeämnen och sorger. Bådadera medför frestelser och prövningar. Så kallade lyckliga omständigheter kan ofta vara svårare att handskas med än motgångar och besvikelser. Det krävs ständigt av oss att vi skall välja mellan det större och det mindre, det osjälviska och det egocentriska, och detta ställer oss ansikte mot ansikte med oss själva.

Det handlar om att gå på djupet: vi börjar inifrån, från vårt verkliga jag. Vad är vårt syfte? Vi är benägna att tänka på initiation som något fjärran från vår vardag, men varje gång vi övervinner en svaghet, varje gång vi har modet att se oss själva sådana vi är, är det vårt högre jag som prövar det lägre. Vi prövar vad vår karaktär kan vara värd. "Eld prövar guld, motgångar visar själens styrka" skrev Seneca, en romersk statsman och filosof som levde under första århundradet.⁸¹ Varje lidande - särskilt om det är självförvållat genom svag vilja, känslomässig obalans eller genom att man har fångats i en strömvirvel av tankar som är ovärdiga enligt ens egen inre måttstock - kan bli en initiationsupplevelse. Ordet initiation betyder "början", att medvetet vända ett nytt blad i Livets bok. Att ha genomträngt sitt eget helvetes mörker och kommit upp i ljuset av sitt strålande jag och vara i stånd att möta dess krav - det är ett slags initiation.

Om vi håller fast vid våra inre föresatser, är vi rustade för vad som än må ske. Undviker vi att göra det, är vi oförberedda att handla ansvarsfullt när vi möter verkligt svåra utmaningar. Hjulet kan användas som metafor: när vi i tanke och strävan lever så nära vår varelses nav som vi kan, kommer karmas rullande hjul inte att krossa oss, men om vi lever på kanten av vårt livs omkrets, löper vi faran att smulas sönder under karmas hjul. Detta kan hända oftare än nödvändigt, och gör det också. Det är hemskt att bevittna - och att uppleva. Men vi får samtidigt ovärderlig övning i ödmjukhet och medlidande, och detta är inte bara en stor vinst för oss utan gör oss förhoppningsvis också lyhörda, så vi kan hjälpa andra att inse att om de följer sin varelses radie inåt mot sitt eget nav, kommer de att finna ledning, styrka och ljus på sin väg.

En av våra bästa tillgångar är förmågan att hos våra medmänniskor ingjuta förtröstan på att vi alla har tillräcklig kraft att leva våra liv på ett hederligt, hänsynsfullt och självbehärskat sätt, hur svaga vi än är eller tror oss vara. Vi måste låta vårt högre jag ta ledningen över vårt öde. Kan man erbjuda någon en större gåva än övertygelsen om att han är mäktig nog att handha sin karma med högburet huvud, oavsett hur många gånger han än slås till marken? Vi är inte ensamma i vår kamp. Alla har ett kors att bära, en svaghet i karaktären att övervinna. På samma sätt har var och en sin styrka att förlita sig på. Enkelt uttryckt: om man är stark nog att "stå på sig", oavsett hur ofta man snubblar eller hur illa man faller, finns inget misslyckande, bara seger.

Vi är gränsöverskridande varelser med kosmisk kraft, som använder mänsklig gestalt för att växa och utvidga vårt medvetande. Varje man, kvinna och barn är här på jorden på grund av långa tidrymders erfarenheter. Var och en av oss inträder i jordelivet som en gammal själ och för ett gudomligt ändamål. Det finns inget tillfälle till erfarenhet eller plikt som inte kan ses med vårt kosmiska jags ögon. Detta faktum kastar ett helt nytt ljus över våra jordiska erfarenheter. Hädanefter vet vi att vi under inga omständigheter behöver bli besegrade av karma, ty i det långa perspektivet av våra många liv påminns vi om de obegränsade tillgångar vi kan begagna oss av.

Naturen begär av sina barn att de skall göra sitt yttersta för att till fullo utveckla sina resurser. Varje ögonblick, och dag efter dag, bidrar vi människor med våra fantastiska förmögenheter och vår intuition till mänsklighetens välgång eller olycka, och på detta vis sätter vi vår prägel på orsakssammanhangen. Naturligtvis bör vi inte förvänta oss fullkomlighet av vare sig oss själva eller andra. Vårt mål är inte att själva bli fullkomliga, utan snarare att genom ett liv av tjänande efterlikna dessa som gång på gång framträder som ljusbringare och åter bär fram de gamla visdomslärorna. Om vi dagligen gör vårt allra bästa för att fullgöra vår egen dharma i avsikt att befrämja helheten, kommer våra svagheter i andra hand. Vi måste förstås ta itu med dem, men det finns ingen anledning att överbetona dem.

Vi och hela mänskligheten bör höja vårt medvetande från det upplösande och nedbrytande till det skapande och uppbyggande i vårt väsen. Det bästa sättet att växa är att glömma sig själv när man tar itu med sina uppgifter. Detta låter ganska alldagligt men fungerar, ty när vi är helt inställda på att fästa vår uppmärksamhet vid det arbete som är för handen, lägger vi omedvetet våra bekymmer åt sidan. När vi återkommer till dem har vi till vår förvåning ofta en klarare uppfattning om hur vi skall hantera dem.

I sina yoga-aforismer yrkar Patanjali på kontroll av sinnet och de massor av tankar och bilder som med eller mot vår vilja strömmar genom vårt medvetande: när vi gjuter vårt medvetandeflöde i ett kärl, formar sig medvetandet efter detta. Vi skall alltså ge akt på vad vi fäster vår uppmärksamhet vid. En motsvarande tanke tillskrivs en annan vis gammal indier, Yaska: yadyad rupam kamayate devata, tattad rupam devata bhavati, "vilken som helst kropp (eller form) en gudomlig varelse vill ha, just den kroppen (eller formen) blir den gudomliga varelsen."⁸² Vårt medvetande kommer oundvikligen att strömma in i det tankens eller känslans kärl, med vilket vi har den största frändskapen. Om vi vill förändra och vidga våra nuvarande regelmönster, måste vi förändra och vidga de nuvarande kärlen eller spränga dem. Detta kräver mod och vilja. När vi öppnar oss för det inre ljuset, strömmar ljuset genom oss. Eftersom vi alla är ljusbringare, var och en på sitt sätt, så bringas hopp och mod till världen av den, i vars hjärta broderskapets eld brinner.

När vi når hjärtat snarare än hjärnan hos dem med vilka vi kommit i delo, kommer båda parter att göra ömsesidiga medgivanden både i fråga om känslor och ställningstaganden, och inom kort blir det möjligt att klara ut även de besvärligaste omständigheter. Så är det också i samvaron med familj och arbetskamrater: när man är storsint och helt frimodigt vänder sig till en annans storsinthet, blir båda klarseende och inser varandras inre behov. Detta är vackert och magiskt, ty naturen själv hjälper oss. Katherine Tingley säger:

Vår styrka ligger i att vara positiva, i att ständigt hysa glädje i vårt hjärta, i en ständig meditation över alla storslagna idéer tills vi har gripit dem och gjort dem till våra, i en meditation där vi föreställer oss mänsklighetens framtida liv i all dess storslagenhet, i att dröja vid broderskapets begrepp. (Theosophy: The Path of the Mystic, s 21)

Dessa storslagna idéer, som ständigt rör sig i och genom mänsklighetens tankemedvetande, är källan till vår medfödda vishet. Vi behöver bara återvinna dem, minnas vår inneboende kunskap om dem, och de blir vår inspiration.

Varje människa har rätt att tänka och känna på sitt eget sätt och ha sina egenheter. Vi måste hysa aktning för varandras inre egenskaper, ty vi vill ju själva bli behandlade med aktning. Det mest bestående bidrag vi kan ge för att åstadkomma ett erkännande av varje människas värdighet är förvisso att helt tyst börja i vår egen själ. Varje människa som på allvar känner att varje annan människa inte bara är hennes broder utan hennes eget jag, ger sin del av andlig styrka till broderskapets moraliska kraft. Vi är inte åtskilda - vi är en livsvåg, en mänsklig familj.

Hur och när skall vi börja? Alla ha vi ansvar i vårt hem och på vår arbetsplats. Detta kommer främst: vi är skyldiga vår familj kärlek, tillgivenhet, stöd och intellektuell hjälp. Vi tar varje dag för sig och förlitar oss på att vi kan tyda dess karma med tillräcklig klarhet, så att vi kan gå framåt som vi bör. Allt börjar som ett frö. Men mirakulöst nog är trädet redan format i fröet. Varje fas av tillväxten är sprungen ur fröets innersta väsen, ur dess hjärtas osynliga rymd (akashan), den akasha som dväljs i såväl stjärnans innersta som i atomens kärna.⁸³ Varje ögonblick måste vi leva fullt ut och till varje människa och omständighet ge allt vi kan av vårt hjärtas fullhet och omtanke, så att endast den renaste och sannaste sortens karma blir följden. Endast då kan vi bli mottagliga för de inre signalerna från enskilda människor och händelser. Vi inte bara slipper ångra oss eller slipper känna att vi har svikit någon därför att vi varit ouppmärksamma eller tanklösa, utan mellan oss och dem med vilka vi är förbundna kommer endast uppbyggande och livgivande energier att strömma. Kom ihåg att tankar är verkliga och att de cirkulerar i astralljuset. Om var och en av oss i varje ögonblick helhjärtat och samvetsgrant satsade på tjänandets ideal, skulle ljuset nå fram till mänsklighetens andliga och själsliga medvetande.

Vi deltar i en andlig verksamhet som är mycket större än våra ändliga sinnen kan fatta. Vi är visserligen bara medarbetare i den yttersta förgården, men likväl medarbetare i ett brödraskap från vars hem den förandligande magnetism strömmar som håller vår planet med dess mänsklighet på rätt kurs - så långt världens karma tillåter. Det är stimulerande att betänka att varje lärjunge deltar i en ständigt pågående stafett av bemödanden, där var och en gör det möjligt för den som kommer efter att ha hopp och kraft att fullborda de andens gärningar som inväntar de gynnsamma tidpunkterna och tillfällena för mognad. Modets, uthållighetens och hängivenhetens fackla lämnas vidare: envar har ett ringa värde, men tillsammans bildar alla en gyllene länk i den buddhiska kedjan av medkänsla och kärlek, som når fjärran bortom sol och stjärnor.
 

Till kapitel 17

Till Titelsidan