Inledning
Bhagavad-Gita är en episod i Mahabharata, som skall ha skrivits av Vyasa. Vem denne Vyasa är och när han levde är inte känt.
J Cockburn Thomson säger i sin översättning av Bhagavad-Gita:
"Mahabharata är som alla sanskritstuderande väl känner till Indiens stora epos, vilket med tanke på dess popularitet och omfattning torde kunna sägas motsvara Iliaden hos grekerna. Hela verkets tema är ett visst krig som fördes mellan två grenar av samma stam, ättlingar till Kuru, och gällde herraväldet över Hastinapura, allmänt ansett som det nuvarande Delhi. Den äldre grenen kallas med det gemensamma namnet på hela stammen för kuruer. Den yngre går under ett familjenamn efter Pandu, fadern till de fem främsta ledarna.
Detta krig mellan kuruer och pandaver upptar omkring tjugu tusen slokas eller en fjärdedel av hela verket, som vi nu äger det... För att förstå anspelningarna (i Bhagavad-Gita) krävs nedanstående kännedom om stammens föregående historia.
Om namnet Kuru vet vi endast föga, men detta lilla räcker för att visa att det är ett namn av stor betydelse. Vi har ingen möjlighet att härleda det från någon sanskritrot, och inte heller förefaller det att i likhet med många av de gamla indiska namnen tjäna till att förklara egenheterna hos den eller de personer som det betecknar. Det är därför med all sannolikhet ett namn av ansenlig ålder som arierna förde med sig från sin första bosättningsplats i Centralasien. Dess användning i sanskrit är fyrfaldig. Det är namnet på den norra fjärdedelen, eller dwipan, av världen, en del som beskrivs ligga mellan den nordligaste snöbergskedjan och polarhavet. Det är vidare namnet på den nordligaste av de nio varshaerna (delarna) av den kända världen. Bland stammens långa släktlängder har det återfunnits som namnet på en forntida kung, vilken uppges vara stammens grundare. Slutligen betecknar det en arisk stam av tillräcklig betydenhet för att oroa hela norra Indien med sina fraktioner och göra sina strider till tema för forntidens längsta epos.
Betraktar man dessa omständigheter kan man dra slutsatsen att namnet ursprungligen användes om en folkstam som bodde i Centralasien bortom Himalaya, en folkstam som tillsammans med andra stammar utvandrade till nordvästra delen av Indiska halvön och med dem bildade det stora folk som samfällt kallade sig arier, "de ädla", för att skilja sig från urinvånarna, som de underkuvade och i vilkas områden de så småningom bosatte sig...
Vid den tid då händelserna i Mahabharata utspelade sig bodde stammen på Doabslätten och dess speciella område, som låg mellan floderna Jumna och Sursooty, kallades Kurukshetra eller Kuruslätten. Landets huvudstad var Hastinapura, och där härskade under en tidsrymd som inte kan exakt anges en kung vid namn Vichitravirya. Han var son till Santau och Satyavati. Bhishma och Krishna Dwaipayana (Vyasa) var hans halvbröder, den förre på fädernet, den senare på mödernet. Han gifte sig med två systrar - Amba och Ambalika - men dog kort efter giftermålet och efterlämnade ingen avkomma. Hans halvbror Vyasa gifte sig på gudomlig uppmaning med änkorna och fick två söner, Dhritarashtra och Pandu. Dhritarashtra fick hundra söner, av vilka den äldste var Duryodhana. Pandu gifte sig först med Pritha, eller Kunti, dotter till Sura, och sedan med Madri. Barnen till dessa hustrur var de fem pandufurstarna, men eftersom en hjort under en jakt hade uttalat den förbannelsen över fadern att han skulle förbli barnlös i hela sitt liv, avlades dessa barn på mystiskt vis av olika gudomligheter. Sålunda var Yudhishthira, Bhima och Arjuna Prithas söner med Dharma, Vayu och Indra. Nakula var Madris son med Nasatya den äldre, och Sahadeva hennes son med Dasra den yngre, en av tvillingarna Asvinu, gudarnas läkare. Denna berättelse förefaller vara en saga, tillkommen för att ge diktens fem hjältar gudomligt ursprung. Hur som helst är Duryodhana och hans bröder ledare för kuruerna eller den äldre grenen av stammen, och de fem pandufurstarna leder pandaverna eller den yngre grenen.
Dhritarashtra var blind, men trots att han sålunda var oförmögen att regera satt han kvar på tronen medan hans son Duryodhana i praktiken skötte statens affärer. ...Duryodhana övertalade sin far att landsförvisa sina kusiner, pandufurstarna. Efter långa vandringar och olika strapatser samlade dessa furstar sina vänner kring sig, skapade med hjälp av många grannkungar en stor här och beredde sig på att anfalla sin orättfärdige förtryckare, som också hade samlat sina styrkor.
De fientliga härarna möttes på Kuruslätten. Bhishma, Vichitraviryas halvbror, hade som den äldste kurukrigaren befälet över kurusidan. Bhima, Pandus andre son, berömd för sin styrka och tapperhet, var anförare för den andra sidan (Arjunas). Ridån går nu upp över den scen där handlingen i dikten utspelar sig, en scen som hela tiden förblir densamma - slagfältet. För att presentera de främsta anförarna i båda härarna för läsaren får Duryodhana närma sig Drona, sin läromästare i krigskonst, och namnge dem en efter en. Så ger Bhishma, kurusidans befälhavare, plötsligt stridssignalen genom att blåsa i sin snäcka och sekunderas av sina anhängare. Signalen besvaras av Arjuna, som befinner sig i samma vagn som guden Krishna, vilken av medkänsla med honom på grund av den förföljelse han lidit har blivit hans vän och nu uppträder som vagnförare åt honom. Pandavernas alla ledare följer honom. Sedan börjar striden med en salva pilar från båda hållen, men när Arjuna ser detta ber han Krishna köra ut vagnen på fältet mellan de båda härarna medan han mönstrar fiendens led. Guden gör så och pekar i dessa led ut sin väns otaliga släktingar. Arjuna blir skräckslagen vid tanken på att han skall dräpa så nära fränder och nedlägger sin båge med förklaringen att han hellre vill bli dödad än försvara sig och kämpa mot dem. Krishna svarar med de argument som bildar verkets undervisande och filosofiska teser och försöker övertyga honom att han misstar sig om han fattar ett sådant beslut. Arjuna låter sig till slut övertalas. Striden fortsätter och pandaverna besegrar sina motståndare..."
Detta citat ur Thomsons utgåva ger läsaren en kort redogörelse för vad som är mer eller mindre mytologiskt och allegoriskt, men om berättelsen i Mahabharata skall uppfattas som om den handlade om människans utveckling, vilket jag tror att den bör, kan den lyftas från fabelns plan och läsaren skall då finna en partiell redogörelse för denna utveckling.
Om man sålunda betraktar situationen ur teosofisk synvinkel är kung Dhritarashtra människokroppen som den odödliga monaden ikläder sig för att genomföra sin pilgrimsfärd i materien. Det dödliga höljet får liv genom tanha eller livstörsten. Dhritarashtra är blind därför att kroppen utan själsförmögenheterna bara är själlös materia och på så sätt "oförmögen att regera". En annan person framställs i Mahabharata såsom styrande staten, medan den nominelle kungen är kroppen - Dhritarashtra. Eftersom det teosofiska systemet hävdar att det finns en dubbel utvecklingslinje inom oss, finner vi att de kuruer som det talas om i dikten representerar den mer materiella aspekten av denna dubbellinje och att pandufurstarna, av vilka Arjuna är en, står för den andliga aspekten - det vill säga, Arjuna symboliserar den odödliga gnistan.
Den lärde brahminen och teosofen Subba Row säger i sina Notes on the Bhagavad-Gita:
Krishna var avsedd att representera logos... och Arjuna, som kallades Nara, var avsedd att representera den mänskliga monaden. (The Theosophist VIII, 299)
Nara betyder också människa. Det föregivna himmelska ursprunget till släktens båda grenar, kuruerna och pandaverna, står i fullständig överensstämmelse därmed, ty medan kroppen, Dhritarashtra, är helt materiell och det lägre plan på vilket utvecklingen äger rum, är kuruerna och pandaverna vårt arv från de himmelska väsen som det talas om i Den Hemliga Läran av madame Blavatsky, varvid de förra är riktade mot det materiella och de senare mot det andliga. Kuruerna, den lägre delen av vår natur, som utvecklades först, får alltså tillfälligt övertaget på detta plan, och en av dem, Duryodhana, "härskar" så att pandaverna, eller den andligare delen av vår natur, tillfälligt fördrivs från landet, det vill säga, mister herraväldet över människan. Innan den andliga delen i människan kan vinna herraväldet i kampen mot den lägre delen måste pandaverna nödtvunget enligt evolutionens lagar "göra långa vandringar och utstå otaliga strapatser". Detta syftar också på nationernas och släktets cykliska uppgång och fall.
De fientliga härar som möts på Kuruslätten är alltså dessa båda grupperingar av mänskliga förmögenheter och krafter. Den ena hotar att dra nedåt, den andra strävar mot andlig upplysning. Slaget beskriver inte bara den kamp som människosläktet som helhet för, utan också den kamp som är oundviklig så snart någon enskild människa beslutar att låta sin högre natur styra sitt liv. Med den förklaring som lämnats av Subba Row ser vi alltså att Arjuna, kallad Nara, inte bara representerar människan som släkte utan också den enskilda individ som är fast besluten att utveckla sin bättre natur. Det som händer Arjuna i dikten händer varje sådan individ. Han kommer att möta motstånd från såväl vänner och invanda beteenden som från nedärvda tendenser, och sedan beror det på hur han lyssnar till Krishna, det logos som strålar och talar inom honom, om han skall lyckas eller misslyckas.
Mot denna bakgrund kommer läsaren att finna den mytologi och allegori som Thomson och andra talar om värdefull i stället för att bara vara utsmyckande eller, som en del menar, överflödig och vilseledande.
Den enda billiga upplaga av Bhagavad-Gita som hittills stått till buds för den teosofiske läsaren med begränsade tillgångar är den som publicerats i Bombay av broder Tookaram Tatya, FTS, vars insatser är förtjänta av högsta beröm. Men den var bara ett nytryck av den första engelska översättningen som gjordes för hundra år sedan av Wilkins. Den stora uppmärksamhet som dikten på senare tid har varit föremål för...i Amerika har skapat krav på en utgåva som skall vara fri från åtminstone några av de iögonfallande typografiska misstag och i blindo utförda tolkningar som så ofta förekommer i nytryck av Wilkins. Det är för att tillgodose det kravet som denna utgåva har kommit till. Den är resultatet av en noggrann jämförelse mellan alla engelska utgåvor och en fullständig nyöversättning från originalet i de fall där man kunnat påvisa dunkla punkter eller utelämnanden i de tolkningar som använts.
Några försök till kommentarer har inte gjorts, ty utgivaren anser att Bhagavad-Gita bör bedömas utifrån sitt eget inneboende värde så att läsaren på egen hand kan tränga allt djupare in i den. Utgivaren har uppfattningen att dikten kan läsas på många olika sätt, beroende på den synvinkel man väljer. Man kan till exempel betrakta den i dess tillämpning på individen eller på världsalltets uppkomst, på astralvärldens evolution, på naturens hierarkier eller den moraliska naturen osv. Att bifoga kommentarer såvida dessa inte är skrivna av en så vis man som Sankaracharya vore alltför djärvt, och därför återges dikten ograverad.
Bhagavad-Gita syftar till att inprägla två saker i läsaren: för det första osjälviskhet, för det andra handling. Att studera den och leva enligt den ger upphov till tron att det bara finns en Ande och inte flera, att vi inte kan leva enbart för oss själva utan måste komma till insikt om att det inte finns någon avskildhet och någon möjlighet att fly från den kollektiva karma som gäller för det släkte man tillhör, samt att vi måste tänka och leva i enlighet med denna tro.
Dikten är högt skattad av alla sekter i Hindustan utom de muslimska och kristna. Den har översatts till många språk, både asiatiska och europeiska, och läses nu...överallt i världen. Denna utgåva av Bhagavad-Gita erbjuds alla dem som uppriktigt älskar sina medmänniskor och som strävar efter att lära sig själva och andra hängivelsens konst.
New York, oktober 1890
William Q Judge