Kapitel 1
Dhritarashtra:
Säg mig, Sanjaya, vad de har gjort, mitt eget folk och Pandus, som samlats här på Kurukshetra fast beslutna att börja krig 1.
1. Nyckeln till Bhagavad-Gita står att finna i denna första vers. Om vi ser på dikten som handlande om en människa som strävar efter hängivelse, är slagfältet den kropp som förvärvats genom karma och tanha, livstörsten, medan den talande och hans sida representerar det lägre jaget och pandaverna det högre jaget. Men betraktar man detta och följande kapitel från kosmisk synpunkt är talaren, Kuruslätten, anförarna som beskrivs i det första kapitlet, tillsammans med sina instrument och vapen varelser, krafter, plan och planeter i universum, som det inte är rätta platsen att behandla här. Tillämpad på oss själva är dikten av större intresse och betydelse: den inleds med den strid som är oundviklig mellan människans högre och lägre naturer, och från denna synpunkt blir Krishna - som är det högre jaget - Arjunas lärare i filosofi och etik för att uppmuntra Arjuna så att han blir skickad att kämpa och segra.
Sanjaya:
När kung Duryodhana sett pandavernas här formerad till strid, gick han till sin läromästare och sade:
"Se, mästare, Pandus söners mäktiga här uppställd av din lärjunge, Drupadas kloke son. Där står krigare med stora bågar, Bhimas och Arjunas likar i strid: Yuyudhana och Virata och Drupada på sin stora vagn, Drishtaketu, Chekitana och den tappre kungen av Kasi och Purujit och Kuntibhoja samman med Saibya, den främste av män, Yudhamanyu den starke och Uttamauja den tappre, Subhadras son, liksom alla Draupadis söner i sina väldiga vagnar. Lär också känna namnen på de främsta av de våra. Jag skall som exempel nämna några av dem bland mina anförare. Där är du själv, min läromästare, och Bhishma, Karna och Kripa, den segerrike, och Asvatthama och Vikarna och Somadattas son, jämte andra i väldigt antal som vågar livet i min tjänst. De är alla övade i vapenbruk, rustade med mångahanda vapen och väl förfarna i varje form av strid. Men otillräcklig är den, vår här som anförs av Bhishma, medan deras styrkor under Bhima är tillräckliga. Så må då alla anförare i sina skilda avdelningar stå på sin post, som en man, beslutna att stödja Bhishma."
För att ingjuta mod i kuruernas hövding blåste då den åldrige ledaren, brodern till kuruernas stamfar, i sin snäcka som ljöd som ett lejons rytande, och med ens skrällde snäckor och pukor, tamburiner och trummor från alla håll, så att larmet blev omåttligt. I sin präktiga stridsvagn, dragen av vita hästar, blåste också Krishna och Arjuna i sina snäckor av himmelsk form, Krishna i den som kallades Panchajanya och Arjuna i sin Devadatta - Gudagåvan. Bhima, de oerhörda dådens man, blåste i sin mäktiga snäcka Paundra, och Yudhishthira, Kuntis kungason, i sin Ananta-Vijaya. Nakula och Sahadeva blåste i sina snäckor Sughosha och Manipushpaka. Fursten av Kasi, den mäktiga bågens man, Sikhandi, Dhrishtadyumna, Virata, Satyaki med den oövervinneliga armen, Drupada och hans kungliga dotters söner, Krishna tillsammans med Subhadras son och alla de andra ledarna och ädlingarna blåste också i sina olika snäckor, så att de gälla stötarna genomborrade kuruernas hjärtan och återskallade med fruktansvärt dån mellan himmel och jord.
När Arjuna, med Hanumans bild över sin vapensköld, såg att Dhritarashtras söner stod ordnade till strid och att pilar hade börjat vina, höjde han sin båge och vände sig till Krishna med orden:
Arjuna:
Jag ber dig, Krishna, styr fram min vagn emellan de två härarna, så jag får se vad för män som står uppställda här, ivriga att börja striden, vilka jag skall kämpa mot och vilka som har slutit upp bak Dhritarashtras ondskefulle son i slaget.
Sanjaya:
Vid dessa ord från Arjuna styrde Krishna fram vagnen, lät den stanna mellan de två härarna och bjöd Arjuna kasta sin blick mot kuruernas led och se var den åldrige Bhishma och Drona stod, tillsammans med alla sina främsta ädlingar. Arjuna såg ut över de två härarna och fann på ömse sidor farfäder, farbröder, kusiner, lärare, söner och bröder, nära släktingar och vänner, och när han hade spanat en stund och sett alla vänner och fränder uppställda i slagordning, fylldes han av oändligt medlidande och sade sorgset, gripen av modfälldhet:
Arjuna:
Nu, Krishna, när jag har sett mina fränder upptällda så här, längtande till striden, sviker mig mina lemmar, förtvinar mitt ansikte, reser sig håret på mitt huvud - ja, hela min kropp skälver av fasa! Gandiva, bågen, slinter ur min hand och min hud blir svedd och torr. Jag kan inte stå upprätt, ty min tanke svindlar och jag ser onda tecken på alla håll. Vad för lycka kan vänta mig när jag har dödat mina egna? Jag önskar inte seger, Krishna, - jag söker inte glädje, ty vad är det att härska och vad är livets glädjeämnen eller rent av livet självt, när de för vilkas skull herraväldet, glädjen och njutningen vore värda att eftertraktas har uppgett liv och rikedomar och står här på slagfältet, stridsberedda? Lärare, söner och fäder, farfäder och sonsöner, farbröder och brorsöner, kusiner, släktingar och vänner! Även om de skulle döda mig, vill jag inte ta upp striden mot dem - nej, inte ens för herraväldet över världsalltets tre regioner, än mindre för denna lilla jord! Vad för glädje kan vi känna, du till vilka alla dödliga ber, när vi har dräpt Dhritarashtras söner? Förintade vi dem, tyranner som de är, skulle synden ta plats i oss. Vi har ingen rätt att döda så nära släktingar som dessa. Hur, Krishna, kan vi bli lyckliga hädanefter, när vi har tillintetgjort vårt eget släkte? Än sedan om de vilkas sinnen är fördärvade av maktlystnad ej ser det som en synd att utplåna sitt eget släkte, som ett brott att förgöra vänner? Är det ett skäl för oss att inte beslutsamt vända oss bort från en sådan förbrytelse - vi som avskyr den synd som det är att utplåna sitt eget släkte? Med varje stam som utplånas går också den gamla stammens och ättens dygd förlorad. Med dygdens förlust bemäktigar sig lasten och laglösheten hela släktet. Genom laglösheten förleds och fördärvas ättens kvinnor, och av kvinnor som blivit fördärvade föds den oäkta kast som kallas Varna-Sankara. Kasternas förblandning är porten till helvetet, såväl för dem som utplånar en stam som för dem som lever vidare. Berövade de riter genom vilka bakverk och vatten offrades till förfädernas maner sjunker deras andar ner i avgrunden. Genom de brott som begås av dem som utplånar en stam och dem som vållar kastförblandning föröds för evigt ättens dygd och en hel stams dygd, och vi har läst i de heliga skrifterna, Krishna, att en tillvaro i helvetet väntar de dödliga vilkas släktled har förlorat sin dygd. Ve mig! Vilken oerhörd förbrytelse vi står redo att begå! Ack, av lust att härska och av njutningslystnad är vi beredda att förgöra vår egen släkt! Jag ville hellre tåligt låta Dhritarashtras söner falla över mig med vapen i hand och utan motstånd döda mig på slagfältet.
Sanjaya:
När Arjuna hade talat färdigt, satte han sig ned i vagnen mellan de båda härarna och lade ifrån sig båge och pilar med hjärtat fyllt av sorg.
Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det första kapitlet, som kallas Arjunas modfälldhet.