Kapitel 2

Hängivelse med tillämpning på spekulativa läror

Sanjaya:

Då Krishna såg honom så överväldigad av medömkan, med bedrövade, tårfyllda ögon och hjärtat tyngt av smärta, sade han till honom:

Krishna:

Varifrån kommer, Arjuna, denna nedstämdhet över dig i farans stund, så ovärdig den ädle? Den leder varken till himlen eller till ära, bringar bara skam och är tvärt emot pliktens bud. Ge inte efter så för omanlig vekhet, Arjuna, det anstår dig inte. Kasta av detta ömkliga missmod och res dig, du dina fienders gissel!

Arjuna:

Hur skall jag, du Madhus baneman, med mina pilar kunna gå till strids mot män som Bhishma och Drona, som mer än några andra är förtjänta av min vördnad? Det vore bättre för mig till och med att tigga mitt bröd här i världen än att dräpa läromästare som jag är skyldig en sådan djup respekt. Om jag förgjorde vänner som dessa, skulle jag ta del av ägodelar, rikedomar och glädjeämnen som var fläckade av deras blod. Och vi kan heller inte veta vad som är lyckligast: att vi besegrar dem eller att de besegrar oss. Ty de som står uppställda här, argt blickande mot oss, är Dhritarashtras söner och folk. Om de dog för min hand vill jag inte längre leva. Hela mitt väsen är uppfyllt av medkänsla och fruktan för att handla fel, därför frågar jag dig: Vad är bäst? Säg mig det tydligt och klart! Jag är din lärjunge - upplys då mig, som står under din ledning, om vad som är min plikt. Ty min tanke är förvirrad av alla pliktens bud och jag ser inget som kan skingra den sorg som förlamar mina själsförmögenheter, om jag så vunne ett kungarike utan motstycke på jorden eller rent av herraväldet över himlens härskaror.

Sanjaya:

Sedan Arjuna hade talat så till Krishna, tystnade han med orden: "Jag skall inte strida, Govinda!" Leende riktade då Krishna dessa ord till fursten, som stod där modlös mellan de två härarna:

Krishna:

Du sörjer över dem som inte bör begråtas, därför att dina känslor är känslorna hos den som utlägger lagens bokstav. De som är visa i andliga ting sörjer varken döda eller levande. Den tid har aldrig funnits då jag själv inte var till, eller du, eller alla jordens furstar, ej heller skall vi någonsin upphöra att vara. Liksom herren över denna dödliga gestalt i den upplever barndom, ungdom och ålderdom, skall han i framtida inkarnationer möta detsamma. Den som är befäst i denna tro oroas inte av något som kan hända. Kontakten med elementen ger hetta och köld, glädje och smärta, som kommer och går och är korta och föränderliga. Lär dig att uthärda dem, du son av Bharata. Ty den vise, som inte oroas av dem och för vilken smärta och glädje är ett och detsamma, är skickad för odödligheten. Det finns ingen tillvaro för det som inte är till, ej heller någon icke-tillvaro för det som är till. Den slutliga sanningen om dessa båda ting står klar för dem som skådar in i tingens väsen. Vet att Han genom vilken allt har blivit skapat är oförstörbar och att ingen kan bringa förödelse över DET som är outtömligt! Dessa ändliga kroppar, som omsluter själarna som bor i dem, sägs tillhöra Honom - den eviga, oförstörbara, obevisbara anden, som bor i kroppen. Besluta dig därför, Arjuna, för kampen! Den som tror att det är anden som dräper och den som tror att anden kan förstöras är båda lika vilseledda, ty anden varken dräper eller dräps. Den har inte blivit född, den dör inte, den har ingen början och inget slut. Den är uråldrig, beständig och evig och den dräps inte när dess dödliga gestalt förgörs. Hur kan den som tror att anden är oförstörbar, evig, outtömlig och utan födelse tro att den kan vare sig dräpa eller låta dräpa? Liksom en man kastar bort gamla kläder och tar på sig nya, så lämnar den som bor i kroppen sina gamla dödliga gestalter och ingår i andra som är nya. Vapen kan ej klyva den, elden ej förbränna den, vatten ej förstöra den, vinden inte torka ut den: den är evig, allt omspännande, beständig, orörlig. Därför skall du, när du vet att den är sådan, inte sörja. Men vare sig du tror att den evigt föds och evigt varar eller att den dör med kroppen, har du ingen orsak till klagan. Döden är viss för allt som är fött och återfödelsen för alla dödliga, och över det som är oundvikligt anstår dig inte att sörja. Om varelsernas tillstånd före födelsen vet ingen, mellanskedet är uppenbart, men deras tillstånd efter döden kan inte utforskas. Vad finns att begråta i detta? Somliga ser den inneboende anden som ett under, medan andra talar om den och åter andra hör talas om den med förvåning, men ingen fattar den fast man kanske hört den beskrivas. Denna ande kan aldrig förgöras i den dödliga gestalt som den bor i. Därför är det dig ovärdigt att oroas för alla dessa dödliga. Fäst bara blicken vid de plikter som tillkommer din särskilda kast, och det anstår dig illa att vackla. För en krigare av kshatriyastammen¹finns ingen högre plikt än den rättfärdiga kampen, och på din önskan står porten till himlen öppen för dig genom denna härliga strid som du inte själv har sökt och som bara av ödet gynnade krigare får gå till. Men om du inte vill utkämpa striden i enlighet med din kallelse, så sviker du din naturliga plikt och begår ett brott. Människorna skall tala om din vanära som omätlig, och för den som varit hedrad i världen är vanära värre än döden. Härarnas anförare skall tro att du har flytt fältet av rädsla, och till och med bland dem av vilka du är van att betraktas som ädel skall du framstå som föraktlig. Dina fiender skall använda ord om dig som inte bör uttalas, för att förringa ditt mod och din förmåga. Vad kan vara hemskare än detta? Blir du dödad, skall du nå himlen. Segrar du, blir jorden din belöning. Res dig därför, Kuntis son, i fast beslutsamhet att strida. Låt glädje och smärta, vinst och förlust, seger och nederlag vara dig ett och detsamma och bered dig för kampen. Ty så och endast så skall du ännu i handlingen vara fri från synd.

Vad som här har framställts för dig är sankhyaläran i dess spekulativa form. Hör nu vad som gäller för den praktiska hängivelsens lära, med hjälp av vilken du för alltid skall spränga karmas fjättrar och höja dig över dem, om du helt låter dig genomsyras av den. I detta yogasystem är ingen möda förspilld. Inte heller har det några menliga följder, och redan något litet av denna övning räddar från stor fara. På denna väg finns blott ett mål, och det är av orubblig beständig natur, men vittförgrenad är tron och oändliga är syftemålen för dem som inte följer den.

De okloka, som har sin glädje i vedaskrifternas stridsfrågor, som föredrar ett kortvarigt njutande av himlen framför ett evigt uppgående i den, förklarande att det inte finns någon annan lön - dessa okloka framför utsmyckade meningar i vilka de utlovar framtida födelser som belöning för handlingar i nuet och påbjuder många särskilda ceremonier vilka skall medföra förtjänst som leder till makt och njutning. Men de som förleds av de oklokas förkunnelse och eftertraktar rikedomar och njutningar äger ingen själens fasthet och har inte minsta grepp om meditationen. Vedaskrifternas ämne är de tre egenskapernas samfällda verkan. Håll dig fri från dessa egenskaper, Arjuna! Håll dig fri från "motsatsparen" och stå fast vid egenskapen sattva, håll dig fri från världslig oro och önskan att slå vakt om ägodelar, var inriktad på Jaget och inte styrd av tankens eller sinnenas föremål. Så mycket gott som det finns i en damm som flödar över åt alla håll, så mycket finns det i de vediska riterna för den brahman som inser sanningen.

Låt alltså motivet till handlingen ligga i handlingen själv och inte i utgången. Låt dig inte sporras till handlingar genom hoppet om belöning för dem, men låt inte heller ditt liv förflyta i overksamhet. Fasthållande vid yoga skall du, Dhananjaya ², utföra din plikt, skjuta undan all önskan om fördelar för dig själv genom handlingen och med samma jämnmod se på utgången, vare sig den är bra eller dålig. Sinnesjämvikt är ett namn för yoga.

Men att utföra handlingar är ändå långt underlägset den inre hängivelsen, du rikedomens föraktare. Sök alltså din fristad i denna inre hängivelse, som är kunskap, ty ömkliga och olyckliga är de vilkas impuls till handling ligger i tanken på belöning för den. Men den som med hjälp av yoga är andligen hängiven avfärdar i lika mån lyckade och misslyckade utfall, eftersom han står över dem. Yoga är färdighet i handlande. Sträva därför efter denna hängivelse. Ty de som så är förbundna med kunskapen och hängivna, de som har avstått från all belöning för sina handlingar, möter ingen återfödelse i detta liv och går till den eviga saliga boning som är fri från sjukdom och oberörd av bekymmer.

När ditt hjärta har arbetat sig igenom villfarelsens snaror, skall du nå likgiltighet för de läror som redan har förkunnats och de som ännu kommer att förkunnas. När ditt sinne väl har befriats från vedaskrifterna och du är orubbligt befäst i kontemplation, skall du nå fram till hängivelsen.

Arjuna:

Hur skall han beskrivas, Kesava³, den vise och hängivne som är inriktad på kontemplation och befäst i den andliga kunskapen? Vad kan en sådan vis förklara? Var kan han bo? Rör han sig och handlar som andra män?

Krishna:

En man sägs vara befäst i den andliga kunskapen när han avfärdar varje begär som tränger in i hans hjärta och av sig själv är lycklig och nöjd i jaget genom Jaget. Hans sinne rubbas inte i motgång, han är lycklig och nöjd i framgången, och han är främmande för oro, fruktan och vrede. En sådan man kallas en muni⁴. När han under alla förhållanden möter en utgång, gynnsam eller ogynnsam, med en sinnesro som inte har rum för gillande eller ogillande, är hans vishet grundmurad och han varken gläder sig när han har mött gott eller blir nedslagen när han har mött ont. Han är befäst i andlig kunskap när han som sköldpaddan kan dra in alla sina sinnen och avhålla dem från deras invanda ändamål. Den hungrige förlorar ur sikte alla andra föremål än tillfredsställandet av sin matlust, och när han har blivit förtrogen med den Högste förlorar han all smak för föremål av vad slag det vara må. De stormiga sinnena och organen rycker med sig också den vises hjärta, hans som strävar efter fullkomning. Må han därför tygla alla dessa och förbli hängiven, vilande i mig, sitt sanna jag, ty den som behärskar sina sinnen och organ äger andlig insikt.

Den som lyssnar till sinnenas lockelser blir deras fånge. Ur detta beroende skapas lidelse, av lidelsen kommer vrede, av vreden villfarelse, av villfarelsen förlust av minnet, av minnesförlusten omdömeslöshet och av omdömeslösheten förlusten av allt! Men den som, fri från lust och olust inför föremålen, erfar dem genom sinnena och organen, med hjärtat underordnat viljan, han når fram till tankens ro. Och när detta tillstånd har uppnåtts, skall därur snart komma befrielsen från alla bekymmer. Och när hans själ så vunnit frid med blott ett mål för ögonen, då strömmar vishet in från alla håll. Den som har oro i sin själ saknar vishet och kraft till inre samling, den som inte har för vana att blicka in i sig själv, uppnår ingen frid. Och hur skulle en människa utan frid i sin själ kunna känna sig lycklig? När själen, likt ett skepp på upprört hav, låter sig kastas hit och dit av stormande begär, flyr den andliga kunskapen bort. Därför finns, du med de starka armarna, den andliga insikten hos den vars sinnen hålls borta från sinnesföremålen. Det som är natt för de oupplysta är som dag för hans blick. Det som ter sig som dag känner han som natt, okunnighetens natt. Sådan är den självbehärskande vise!

Den, vars begär tränger in i hans hjärta liksom vatten strömmar ut i det aldrig svällande passiva havet vilket, fast det alltid är fyllt, inte lämnar sin bädd, han uppnår lycka. Så inte den som vältrar sig i sina begär.

Den som har uppgett varje önskan, handlar utan åtrå, själviskhet eller högmod och betraktar sig själv varken som den handlande eller den som äger, han finner frid. Detta, Prithas son, är förtröstan på det Högsta Väsendet, och den som äger sådan går inte längre vilse. Sedan han nått fram till den går han, om han är befäst i den i dödens stund, vidare till nirvana i den Högste.

Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det andra kapitlet, som kallas Hängivelse med tillämpning på spekulativa läror.

Till Kapitel 3

Till Innehållsförteckning