Kapitel 11

Min förblindelse har skingrats av de ord som du för min själsfrids skull har uttalat om hemligheten med adhyatman - anden. Utförligt har jag hört dig berätta, du vars ögon är som lotusblad, om allt varandes upphov och upplösning, liksom om ditt oförgängliga majestät. Det är som om du hade beskrivit dig själv, mäktige Herre! Nu önskar jag se din gudomliga gestalt, högste härskare! Om du menar, Herre, att det är möjligt för mig att skåda det, så visa mig, du hängivelsens mästare, ditt oförgängliga Jag.

Så se då, Prithas son, mina gestalter i hundratal och tusental av olika gudomliga slag, i många färger och former. Se adityaerna, vasuerna, rudraerna, asvinerna och maruterna, se underbara ting som aldrig skådats förr, son av Bharata. Skåda nu här i min kropp, du Gudakesa, hela det levande och döda världsalltet samlat i en, och allting annat som du önskar se. Men eftersom du inte kan se mig med ditt naturliga öga, skall jag ge dig det gudomliga ögat. Skåda min överlägsna kraft och makt!

Sedan Hari¹, den mäktige Herren med den gåtfulla makten, hade talat så, visade han Prithas son sin högsta form, med många munnar och ögon och många underbara skepnader, med många gudomliga smycken, många upplyfta himmelska vapen, prydd med himmelska kransar och klädnader, smord med himmelska salvor och vällukter, fylld av alla tänkbara sällsamma ting - den evige guden vars ansikte är riktat åt alla håll. Om tusen solars strålglans på en gång bröt fram på himlen skulle den vara snarlik glansen och härligheten hos detta mäktiga väsen. Där såg nu pandusonen i gudagudens kropp hela världsalltet i dess oerhörda mångfald. Överväldigad av undran medan håren reste sig på hans huvud bugade sig Dhananjaya², rikedomens ägare, för gudomen och talade till honom med handflatorna pressade mot varandra³:

1. Hari, epitet för Krishna med innebörden att han har makt att undanröja alla svårigheter.

2. Arjuna.

3. Det hinduiska hälsningssättet.

Du gudars gud, jag ser i din gestalt varelser och ting av alla slag, herren Brahman på sin lotustron, alla rishier och himmelska ormar⁴. Jag ser dig på alla sidor, i otaliga skepnader, med många armar, magar, munnar och ögon. Men jag kan inte upptäcka vare sig din början, din mitt eller ditt slut, du alltets herre med din alltomfattande gestalt. Jag ser dig krönt med diadem och väpnad med klubba och chakra⁵, en ljusmassa som strålar ut åt alla sidor, svår att skåda när du skiner åt alla håll med omätligt ljus som den flammande elden eller glödande solen. Du är det högsta, oförgängliga, mödans slut, oföränderlig, detta världsallts Högsta Väsende, den eviga lagens aldrig sviktande väktare. Du står för min tanke som Purusha ⁶, jag ser dig utan början, mitt eller slut, utrustad med oändlig kraft, med otaliga armar, solen och månen till ögon, munnen som en flammande eld, kuvande hela världsalltet med ditt majestät. Rymd och himmel och jord och varje punkt i universums tre regioner är fyllda av dig ensam. Den trefaldiga världen bävar, du mäktige ande, inför denna din underbara skräckinjagande skepnad. Av gudaskaran ser jag somliga fly till dig för att söka skydd, medan andra i skräck och hållande varandra i händerna sjunger ditt lov. Skarorna av maharshier och siddhaer, stora vismän och helgon, anropar dig med ordet "svasti" ⁷ och prisar dig med de skönaste hymner. Rudraerna, adityaerna, vasuerna och alla dessa varelser - sadhyaerna, visvaerna, asvinerna, maruterna och ushmapaerna, skarorna av gandharvaer, yakshaer och siddhaer⁸ - alla blir stående och skådar mot dig, fyllda av förundran. Alla världarna blir skrämda liksom jag när de ser din underbara väldiga skepnad, du med de mäktiga armarna, med de många munnarna och ögonen, med många armar, lår och fötter, med många magar och utskjutande betar. Ty när jag ser dig så beröra himlen, skinande i sådan härlighet, med vidöppna munnar och strålande utskjutande ögon, oroas min innersta själ och jag förlorar både fasthet och tro, Vishnu. När jag skådar dina fruktansvärda tänder och ditt ansikte som är som dödens brand, kan jag varken se himmel eller jord. Jag finner ingen frid, ha förbarmande, du gudars herre, alltets ande! Dhritarashtras söner med alla dessa härskare över människor, Bhishma, Drona och likaså Karna och våra främsta krigare tycks hejdlöst störta sig i dina munnar med de fruktansvärda betarna. Några ses fastna mellan dina tänder med söndermalt huvud. Som fyllda floders snabba strömmar väller fram för att möta havet, så störtar sig dessa människosläktets hjältar in i dina flammande munnar. Liksom insektssvärmar av stark, besinningslös impuls finner sin död i elden, så strömmar dessa varelser med svallande kraft in i dina munnar mot sin egen undergång. Du drar in och slukar alla dessa varelser från alla håll, slickar dem med dina lågande läppar, medan du fyller alltet med din glans och dina skarpa strålar brinner, Vishnu. Hell dig, du bäste av gudar! Var nådig! Jag strävar efter att lära känna dig, den ursprunglige, ty jag förstår inte ditt verk.

4. Uragaer, som sägs vara ormar. Men det måste här syfta på de stora vishetslärarna, som ofta kallades ormar.

5. Bland mänskliga vapen torde det vara känt som diskusen, men här betyder det den andliga viljans och kraftens virvlande hjul.

6. Den Evige. Samma namn används av hinduerna om människan.

7. Utropet anses ske för världens välgång och har den innebörden.

8. Alla dessa namn syftar på olika grupper av himmelska väsen, av vilka somliga inom den teosofiska litteraturen nu kallas elementaler = elementandar. De övriga förklaras i H P Blavatskys Den Hemliga Läran.

Jag är tiden som när den är mogen förgör dessa varelser. Också utan dig skall dessa krigare som här står uppställda i slutna led upphöra att vara. Så res dig då! Grip ryktbarheten! Slå fienden och gläd dig åt ett framgångsrikt välde. De har redan blivit slagna av mig, var du bara mitt omedelbara redskap, du med de bägge armarna⁹. Var inte orolig. Dräp Drona, Bhishma, Jayadratha, Karna och alla de andra krigshjältarna som faktiskt redan är dräpta av mig. Kämpa, du skall besegra alla dina fiender.

När han med det strålande diademet¹⁰ hörde dessa ord ur Kesavas¹¹ mun, hälsade han Krishna med händerna ihop, böjde sig skräckslagen inför honom och sade stammande till honom:

Det är med rätta, Hrishikesa¹², som alltet gläder sig över din härlighet och fylls av nitälskan i din tjänst, de onda andarna förskräcks och flyr åt alla håll, medan alla skarorna av heliga böjer sig i tillbedjan inför dig. Och varför skulle de inte tillbedja dig, mäktige, du som är större än brahman, du som är den förste skaparen? Du gudars evige gud! Du alltets boning! Du är det enda odelbara varat och icke-varat, det högsta. Du är den förste av gudar, det äldsta väsendet. Du är i sista hand den i vilken universum vilar^l3. Du är den som vet och det som finns att veta och den högsta boningen. Och genom dig, du av den oändliga skepnaden, har detta världsallt fått framspringa. Du är Vayu, vindens gud, Agni, eldens gud, Yama, dödsguden, Varuna, vattenguden. Du är månen. Prajapati, stamfadern och urfadern, är du. Hell, hell dig! Hell, tusenfalt hell dig! Om och om igen hell dig! Hell dig! Hell dig från alla håll, du som är allt! Oändlig är din kraft och makt. Du innefattar alla ting, därför är du alla ting!

12. Krishna.

13. Det i vilket alltet uppgår vid den slutliga upplösningen.

Okunnig om ditt majestät har jag betraktat dig som en vän och kallat dig "Krishna, Yadus son, vän" och bländad av min tillgivenhet och förmätenhet ibland behandlat dig utan respekt i lek, i nöjen, i vila, i min stol och vid mina måltider, enskilt och bland människor - allt detta besvär jag dig att förlåta, du ofattbara väsen! Du är fader till alla levande och livlösa ting, du måste äras som stående över gurun själv, du är värd att tillbedja. Ingen är din like, och hur skulle det i de tre världarna kunna finnas någon som är dig överlägsen, du med den ojämförliga kraften? Därför böjer jag mig och kastar jag mig till marken och bönfaller dig, Herre, om förbarmande. Förlåt, Herre, så som en vän förlåter vännen, så som fadern förlåter sin son, som en älskande den älskade. Jag är glad över att ha fått skåda det som aldrig förr har setts, och ändå skälver mitt hjärta av fruktan, hys då förbarmande med mig, Gud, visa mig den andra skepnaden, du som är alltets boning. Jag vill se dig som förr med ditt diadem på huvudet, med klubba och chakra i händerna - antag igen, du med de tusen armarna och den allomfattande gestalten, din fyrarmade skepnad¹⁴!

14. Arjuna hade varit van att se Krishna i hans fyrarmade skepnad, inte bara i avbildningar från ungdomen utan också när Krishna inkarnerades, och kunde därför betrakta den fyrarmade gestalten utan rädsla.

Av godhet mot dig, Arjuna, har jag med min gudomliga kraft visat dig min högsta form, den allomfattande, strålande, oändliga, ursprungliga, som aldrig har skådats av någon annan. Varken genom studier i vedaskrifterna eller genom allmosor eller offerriter eller gärningar eller de allvarligaste späkningar av köttet kan någon se mig i denna skepnad mer än du, du den bäste av kuruer. Bli inte orolig eller förvirrad sedan du skådat denna min fruktansvärda gestalt, utan stilla din ängslan och gläd dig i ditt hjärta när du ser mig i min andra skepnad igen.

När Vasudeva¹⁵ hade sagt detta återtog han sin naturliga form, och så stillade den store i sin mildare gestalt genast den förskräckte Arjunas ängslan.

När jag ser din milda mänskliga gestalt igen, Janardana, du som tillbeds av de dödliga, är mitt sinne inte längre oroligt och jag är mig själv igen.

Du har sett mig i en form som är svår att uppfatta, och som till och med gudarna alltid är angelägna om att få skåda mig i. Men ingen kan se mig sådan som jag har visat mig för dig genom studium av vedaskrifterna eller genom späkningar, allmosor eller offer. För att nalkas mig och se mig och lära känna mig, krävs den hängivelse som enbart har mig som föremål. Den vars handlingar är till enbart för mig, den som uppfattar mig som det högsta målet, som enbart är min tjänare, inte är fäst vid handlingens frukter och är fri från fientlighet mot någon varelse, han kommer till mig, du panduson.

Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det elfte kapitlet, som kallas: Visionen av den gudomliga gestalten såsom innefattande alla former.