Kapitel 12

Vilka av dina hängivna som alltid dyrkar dig så^l väljer den bättre vägen, de som dyrkar det odelbara och omanifesterade eller de som tjänar dig som du är nu?

1. Så som beskrivs i slutet av kap XI.

De som dyrkar mig med oavbruten iver, med den högsta tro och sina tankar riktade mot mig, sätter jag högt. Men de som med jämnmod inför allt, med sinnena och organen tyglade, gläder sig när det går alla varelser väl och mediterar över det oförgängliga, orörliga, högsta, oförstörbara, det svårfattliga, osynliga, allestädes närvarande, otänkbara, det obevisbara vittnesbördet, skall också komma till mig. Störst är mödan för dem vilkas hjärtan är riktade mot det omanifesterade, därför att den väg som inte är manifesterad bara med svårighet kan nås av förkroppsligade varelser². Men för dem som dyrkar mig och som lägger alla handlingar på mig, betraktar mig som det högsta målet och mediterar över enbart mig blir jag snart, Prithas son, den som frälser från detta hav av inkarnationer och död, om bara deras tankar är riktade mot mig. Vänd därför ditt hjärta till mig, fördjupa dig i mig med ditt förstånd, och du skall härefter sannerligen bo i mig. Men skulle du inte genast orubbligt kunna rikta ditt hjärta och ditt förstånd mot mig, så sträva då, Dhananjaya, efter att finna mig genom ständig övning i hängivelse. Om du efter ständig övning ändå inte kan, följ mig då genom handlingar som du utför för min skull³, ty genom att utföra gärningar för min skull skall du nå fullkomningen. Men om du är ur stånd också till det, lägg då självbehärskad alla dina gärningar, misslyckanden som framgångar, på mig så att du i mig avstår från frukterna av varje handling. Ty insikt är bättre än ständig övning, meditationen är överlägsen insikten, försakelsen av handlingens frukter överlägsen meditationen, ty på sådan försakelse följer omedelbart den slutliga frigörelsen.

2. Den svårighet som här anförs orsakas av personligheten, vilken föranleder oss att se den Högste som annorlunda och avskild från oss själva.

3. Här åsyftas alla handlingar som utförs för det Högsta Väsendets skull och kommer att ha sin verkan på den handlande i framtida liv.

Min hängivne som är fri från fiendskap, vänligt inställd till alla varelser, barmhärtig, fullständigt blottad på högmod och själviskhet, densamme i smärta och glädje, tålmodig i oförrätter, nöjd, ständigt gudfruktig, självbehärskad, fast i beslut och med sinne och hjärta riktade mot mig ensam, är mig kär. Han är också min älskade för vilken människosläktet inte räds och som inte räds för någon människa, som är fri från glädje, modfälldhet och fruktan för skada. Min hängivne som ingenting förväntar sig⁴, som är ren, rättvis, opartisk, fri från rädsla och som har övergett allt intresse för handlingens frukter, han är kär för mig.

4. I originalet "inte ser sig omkring".

Den är också värdig min kärlek som varken gläder sig eller finner fel, som varken klagar eller åtrår och, som min tjänare, har avstått från varje tanke på både onda och goda resultat. Han är också min älskade tjänare som uppträder lika mot vän och fiende, som är densamme i ära och vanära, köld och hetta, smärta och glädje, som är obekymrad om händelsernas utgång, den för vilken lovord och klander är detsamma, som är tystlåten, till freds med vad som händer, som inte har någon fast bostad och vars hjärta är fyllt av hängivelse och väl befäst. Men de som söker denna heliga ambrosia - odödlighetens religion - sådan som jag har beskrivit den, fulla av tro, inriktade på mig över alla andra och förbundna med hängivelsen, är mina mest älskade.

Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det tolfte kapitlet, som kallas: Hängivelse genom tro.