Kapitel 8

Vad är denna brahman, vad är adhyatma och vad, bäste av män, är karma? Vad är adhibhuta och vad är adhidaiva? Vem är adhiyajna i min kropp, och hur i den, du Madhus baneman? Säg mig också hur de som är inriktade på meditation skall känna dig i dödens stund.

Brahman, det högsta, är det outtömliga. Adhyatma är namnet på mitt väsen när det yttrar sig som det enskilda jaget. Karma är det utflöde som orsakar varelsers tillvaro och fortplantning¹. Adhibhuta är det Högsta Väsendet som bor i all elementär natur genom den mystika kraften hos naturens bländverk. Adhidaiva är purushan, den andliga varelsen, och adhiyajna är jag själv i denna kropp, du bäste av alla förkroppsligade. Var och en som i dödens stund överger kroppen under meditation över mig, han går till mig, därom skall inget tvivel råda. Var och en som till följd av ständig meditation över någon särskild gestalt tänker på den när han lämnar sin dödliga varelse, han går till just den, du Kuntis son. Tänk därför alltid bara på mig, och kämpa. Om din tanke och buddhi är riktade enbart mot mig, skall du sannerligen komma till mig. Den vars hjärta håller fast vid mig utan att irra till något annat föremål skall också genom meditation över det Högsta Väsendet gå till det, Prithas son. Var och en som mediterar över den allvise som är utan början, den högste härskaren, den minste av de små, alltings upprätthållare, vars gestalt är ofattbar, klar som solen bortom mörkret, och gör det utan att svikta, i hängivelse och med den koncentrerade meditationens kraft i dödens stund, med sina livskrafter samlade mellan ögonbrynen, han når fram till det Högsta Gudomliga Väsendet.

1. Karma är här, så att säga, den Högstes handlande som det kan ses manifesterat i de objektiva världarnas utveckling.

Jag skall nu beskriva den väg vilken de som är insatta i vedaskrifterna kallar oförgänglig, den som de som är fria från bindningar slår in på och som följs av dem som är angelägna om att leva en brahmacharis² liv under strävan efter frälsning. Den som stänger sinnenas portar, fängslar sin tanke i hjärtat, fasthåller sina livskrafter i huvudet, står fast i meditationen medan han upprepar det enstaviga AUM och fortsätter därmed när han lämnar kroppen, han går till det högsta målet. Ja, den som med ett hjärta som inte vänder sig till något annat föremål ständigt och genom hela livet mediterar över mig, skall sannerligen nå mig, Prithas son. De högsinta som har nått den högsta fullkomningen kommer till mig och underkastas inte snabbt skiftande återfödelser, källan till smärta och sorg. Alla världar upp till brahmans är om och om igen underkastade återfödelsen, men de, Kuntis son, som når till mig upplever ingen återfödelse. De som känner dag och natt³ vet att brahmans dag är tusen kretslopp av yugaer och att hans natt är utsträckt i ytterligare tusen. När den dagen närmar sig strömmar alla ting ut ur det omanifesterade och blir manifesterade, och vid nattens inbrott sjunker de åter tillbaka i det omanifesterade. Samlingen av existerande ting upplöses vid nattens ankomst, Prithas son, och uppstår igen spontant när dagen kommer. Men det finns det som inte förstörs när alla ting blir upplösta. Det är odelbart, oförstörbart och av annan natur än det synliga. Det som kallas det omanifesterade och outtömliga sägs vara det högsta målet, från vilket man inte återvänder när man väl har nått det - det är min högsta boning. Den Högste i vilken alla varelser är innefattade, Prithas son, och av vilken allt detta genomströmmas, kan uppnås genom en hängivelse som är inriktad på honom ensam.

2. Brahmacharyalöftet avser ett liv uppfyllt av religiösa studier och asketism - "att följa Brahma".

3. Syftar på dem som har vunnit insikt om den verkliga tidsindelningen, en kraft som tillskrivs den fullkomliga yogin i Patanjalis Yogaaforismer.

Jag skall nu förklara för dig, du bäste av Bharatas ätt, när döende yogier når till frihet från eller underkastelse under återfödelsen. Elden, ljuset, dagen, de fjorton dagarna för nymåne, de sex månaderna av solens nordliga lopp - de som då dör av dem som känner det Högsta Väsendet går till den Högste. Men de som går bort i rök, om natten, under de fjorton dagar då månen är i nedan och då solen färdas i sin sydliga bana fortsätter en tid i månens regioner och återvänder så på nytt till födelse. Dessa två, ljus och mörker, är världens eviga vägar. På den ena går man för att inte återvända, på den andra kommer man tillbaka till jorden. Ingen hängiven, Prithas son, som känner dessa båda vägar blir någonsin vilseledd. Därför skall du alltid, Arjuna, stå fast i hängivelse. De mediterande som känner allt detta når bortom de belöningar som utlovas i vedaskrifterna, eller kommer av offer, späkningar eller allmosor, och går till det högsta och ursprungliga tillståndet.

Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det åttonde kapitlet, som kallas: Hängivelse åt den överallt närvarande ande som kallas AUM