Kapitel 9

Till dig, som inte lyssnar för att häckla, skall jag nu ge denna djupt hemlighetsfulla kunskap, tillsammans med en insikt genom vilken du skall frälsas från allt ont. Det är den kungliga kunskapen, den kungliga hemligheten, den högsta luttringen, klart begriplig, inte motsatt den heliga lagen, lätt att utföra och oförgänglig. De som inte tror på denna sanning, du dina fienders förgörare, finner mig inte utan vänder genom återfödelse tillbaka till denna värld, dödens boning.

Hela detta världsallt är genomträngt av mig i min osynliga form. Alla ting existerar i mig, men jag existerar inte i dem. Ej heller är alla ting i mig. Skåda här min gudomliga hemlighet: jag får ting att existera och bär upp dem alla men bor inte själv i dem. Vet att alla ting är i mig liksom den mäktiga luften, som drar fram överallt, är i rummet. Kuntis son, vid slutet av varje kalpa återvänder alla ting till min natur, och vid början av en ny kalpa får jag dem åter att utvecklas. Stödjande mig på min egen natur sänder jag om och om igen ut hela denna samling av varelser utan deras vilja, i kraft av min materiella substans^l. Handlingarna binder mig inte, du rikedomens erövrare, därför att jag är den som förblir oberörd, ointresserad av dessa verk. Under min tillsyn frambringar naturen både det levande och det livlösa världsalltet. Det är i kraft av den, Kuntis son, som alltets kretslopp äger rum.

De vilseledda föraktar mig i mänsklig gestalt, därför att de är obekanta med min verkliga natur som herre över alla ting. De hoppas förgäves, de är vilseledda i sitt handlande, i förnuft och kunskap, benägna för det låga och svekfulla². Men de storsinta, som tar del av den gudomliga naturen, som känner mig som den oförgängliga principen i allt, dyrkar mig utan att rikta sig mot något annat. Befästa i sina löften dyrkar de genom att förkunna mig överallt och knäböja för mig. Andra dyrkar mig med kunskapens offer på andra sätt som odelbar, som mångfaldig, som alltets ande. Jag är offret och offerhandlingen. Jag är dryckesoffret för förfäder, och kryddorna. Jag är den heliga formeln och elden. Jag är maten och offersmöret. Jag är alltets fader och moder, förfadern och upprätthållaren. Jag är den helige, kunskapens föremål, den mystika renande stavelsen AUM, Rig, Sama, Yajur och alla vedaskrifterna. Jag är målet, tröstaren, herren, vittnet, vilostället, fristaden och vännen. Jag är ursprunget, upplösningen, förvaringskärlet, skattkammaren och det eviga fröet. Jag ger upphov till ljus och värme och regn. Jag drar än in och sänder än ut. Jag är döden och odödligheten. Jag är den osynliga orsaken och den synliga verkan. De som är insatta i de tre vedaskrifterna, de som offrar till mig och når fram till rening genom att dricka somasaften³, ber till mig om tillträde till himlen. Så når de till Indras region⁴, till hans region som är furste över de himmelska väsendena, och där njuter de den himmelska födan och belönas med himmelska fröjder. Och när de har njutit av den vida himlen under en tidrymd som står i förhållande till deras förtjänster, sjunker de tillbaka till denna dödliga värld där de föds på nytt så snart deras förtjänster är förbrukade. Så uppnår de som, följande vedaskrifterna, längtar efter önskningarnas uppfyllelse, en lycka som kommer och går. Men för dem som betraktar mig som ett med allt och ständigt dyrkar mig, tar jag på mig ansvaret för deras lycka. Och de som dyrkar andra gudar i fast tro dyrkar också ofrivilligt mig, Kuntis son, om också utan att veta det. Jag är den som är herre över alla offer, och jag är den som åtnjuter offret, men de förstår mig inte, och därför faller de från himlen. De som ger sig hän åt gudarna går till gudarna, de som dyrkar pitrierna går till pitrierna, de som dyrkar de onda andarna⁵ går till dem, och de som dyrkar mig kommer till mig. Jag tar emot och njuter offren från den ödmjuka själ som i sin dyrkan med rent hjärta offrar ett löv, en blomma, en frukt eller vatten till mig. Vad du än gör, Kuntis son, vad du än äter, vad du än offrar, vad du än ger, vad för späkningar du än utför, så gör allt som en gåva åt mig. Så skall du bli befriad från de goda och onda upplevelser som är gärningarnas band, och med hjärtat helt inriktat på försakelse och på handling skall du komma till mig. Jag är densamme för alla varelser, jag hyser varken hat eller ynnest, men de som tjänar mig i kärlek bor i mig och jag i dem. Till och med den som lever allra uslast men dyrkar mig med en hängivelse som inte har rum för annat, skall räknas som rättfärdig, ty han har dömt rätt. En sådan blir snart en rättfärdig själ och uppnår evig lycka. Jag svär, Kuntis son, att den som dyrkar mig aldrig förgås. Till och med de som kommer ur syndens sköte, kvinnor⁶, vaisyas och sudras⁷ skall vandra den högsta vägen om de tar sin tillflykt till mig. Hur mycket mer då heliga brahminer och hängivna av kungligt släkte! När du nu har inträtt i denna ändliga, glädjelösa värld, så dyrka mig. Tjäna mig, rikta hjärta och sinne mot mig, var min tjänare, min tillbedjare, kasta dig till marken för mig, så skall du, förenad med mig, i ro, komma till mig.

2. Stället lyder "de är böjda för asuraernas och rakshasaernas natur". Asuraer och rakshasaer är en klass illasinnade elementandar, eller som några säger "av samma natur som naturens lägre element".

3. Bland hinduerna är drickandet av soman vid slutet av ett offer en handling av stor förtjänst, analog med drickandet av nattvardsvinet i den kristna tron.

4. "Indras region" är den högsta av de himmelska sfärerna. Den är den teosofiska litteraturens devachan, ty Indra är fursten över de himmelska varelser som väntar i deva-sthan.

5. De onda andarna är bhutas och desamma som "de dödas andar" - skalen - dyrkade och eftersökta vid spiritualistiska seanser.

6. Detta kan förefalla egendomligt för dem som är födda inom kristendomen, och det kan tyckas vara bevis för de hinduiska vises hårda syn på kvinnor, men man hittar samma synsätt och ännu värre saker i Bibeln där det i I Tim 2:11-15 förklaras att kvinnan skall frälsas genom sin man och att hon måste vara honom underdånig.

7. Vaisyas och sudras är de båda lägsta kasterna, köpmännens och tjänarnas.

Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det nionde kapitlet, som kallas: Hängivelse genom den kungliga kunskapen och det kungliga mysteriet.