3. Sommarsolståndet

Vi högtidlighåller nu den tredje av det esoteriska årets stora andliga och psykiska tilldragelser, den initiationscykel som infaller vid sommarsolståndet. Vi gör det genom studier av lärorna och genom att andligt och intellektuellt söka förstå något av skeendet vid de initiationer, som vid denna tid äger rum någonstans på jorden.
 
Jag vill här framhålla en mycket inspirerande tanke, som vi alla ständigt bör bära med oss som vårt högsta ideal. Idén i denna tanke är, att var och en som tillhör den yttre kretsen av Medkänslans Orden kan, om han eller hon så vill, en dag övergå från denna yttre krets till en inre. Från den inre kretsen leder sedan vägar till en krets ännu närmare centrum och så vidare. Om lärjungen lyckas övervinna sina svagheter och vidga sitt medvetande når han då slutligen centrum, varifrån han genom sina egna viljeansträngningar dras in i initiationens livsströmmar. Av dessa förs han ut på den mystiska pilgrimsresan, på den esoteriska erfarenhetsfärden, men återvänder och avsäger sig frivilligt och medvetet allt det som han nu vet kan bli hans. Han avstår från detta för att stanna kvar och hjälpa världen såsom en av stenarna i den skyddsmur som omger mänskligheten.

Som redan nämnts har året i ockult avseende fyra vändpunkter, vilka i tur och ordning är symboler för de fyra väsentligaste tilldragelserna under initiationscykeln. Först vintersolståndet med den tilldragelse som också kallas Den Stora Födelsen, då initianden ger liv åt guden inom sig och åtminstone för en tid blir ett med denne i medvetande och känsla. Det är födelsen av den inre buddhan, framsprungen ur den andliga solglansen. Det är födelsen av den mystiske kristus.
 
Efter vintersolståndet kommer vårdagjämningen med den esoteriska ungdomstidens period eller tilldragelse. Buren av segern han vann vid vintersolståndet och med den underbara inre styrka och förmåga som tillfaller den som lyckats, går initianden då att möta och övervinna den frestelse som på ett undantag när är den största vi människor känner till. Denna tilldragelse kan kallas för Den Stora Frestelsen. Fastän avatarerna, med undantag för sina mänskliga delar, står utanför frestelsens räckvidd, så är de speciellt förbundna med vårdagjämningens initiation. Ty de utgör en av grenarna - en gudomlig sådan - i den verksamhet som bedrivs av Medkänslans och Ljusets Hierarki.
 
Som den tredje i ordningen kommer så sommarsolståndets tilldragelse, då neofyten eller aspiranten ställs inför den frestelse som ovan kallades den största vi människor känner till. Om han övervinner denna, vilket innebär att han avstår från alla möjligheter till individuellt framåtskridande för att i stället bli en av världens frälsare, då intar han sin plats som en av stenarna i Skyddsmuren. Därefter ägnar han sitt liv åt att tjäna världen, utan tanke på belöning eller eget framåtskridande. Under lång tid, kanske i eoner, offrar han andligen sig själv i tjänandet av allt som lever. Det är därför som sommarsolståndets initiation blivit kallad för Den Stora Försakelsen.

Slutligen har vi så den fjärde och sista av det mystiska årets perioder, höstdagjämningens tilldragelse. Denna är kanske den sublimaste, även om den faktiskt inte är lika helig som den initiation vi nu högtidlighåller. Skälet härtill är att neofyten eller aspiranten vid höstdagjämningens initiation passerar den oåterkalleliga dödens portar och inte vänder tillbaka till människorna. En av vägarna vid detta tillfälle - i sig upphöjd och andlig men ändå inte deras som tillhör Medkänslans och Ljusets Hierarki - är pratyeka-buddhaernas väg. Tidsåldrar kommer att förflyta innan dessa pratyeka-buddhaer vaknar upp och återupptar den evolutionära vandringen, den evolutionära pilgrimsfärden.
 
Höstdagjämningen är också, under de ceremonier och prövningar neofyten genomgår, direkt och nära förbunden med utforskandet av dödens många olika och förborgade mysterier. Av detta och andra skäl har den kallats för Den Stora Hädanfärden.

Barn av solen och ättlingar till stjärnorna: Har ni någonsin tänkt på att fråga er själva hur det kommer sig att stjärnorna glittrar på den violetta natthimlen? Varför vår sol skiner så ihållande, och tidsålder efter tidsålder utgjuter sin egen substans av ljus och liv och energi? Och varför så stora vidder och regioner i naturen är försjunkna i till synes kall och kristalliserad stelhet, sovande, vilande, skenbart orörliga, fastän de i själva verket överallt och helt igenom, in i varenda atom, är uppfyllda av Det Gränslösas allt genomträngande liv och medvetande? Har ni någonsin funderat över varför dessa stora kontraster förekommer i det manifesterade universum: å ena sidan ljus och rörelse, aktivitet och kraft, allt verkningar av det gudomliga och av andliga energier, och å den andra sidan relativ orörlighet, stelhet, kristalliserad dvala, regioner av kyla och andlig sömn?

Om ni inte ställt er dessa frågor, så har ni ännu inte vaknat upp ordentligt. Era andliga själar har ännu inte vaknat till medvetet liv inom er. Ni sover, ni befinner er i dvala. Djuren ställer sig inte frågor som dessa, ty de lever inom de snäva gränserna för sitt inskränkta medvetande. Detta medvetande är bara ett känslornas och känsloreaktionernas medvetande. Det saknar det självmedvetna tänkandets gudomliga eld, det spörjande intellektet och törsten efter ljus och kunskap, allt detta som karaktäriserar människan såsom en solens son och ättling av en föräldrastjärna.

Ande och materia. Å ena sidan medvetet liv, å den andra relativ orörlighet och medvetande i dvala. När vi betraktar den tiofaldiga naturen och ger akt på dess verksamhet, så upptäcker vi att vi kan se det hela som en väldig armé av ljusets söner i arbete med mörk och sovande materia. Därvid ser vi ljusets söner i deras förkroppsligade tillstånd existera mellan två poler, vilka båda tycks vara områden av tillvaron som är ogenomträngliga för vårt nuvarande mänskliga medvetande. Den ena polen är materians pol och den andra är andens. Den senare ligger på grund av sin ofattbara glans och kraft så långt bortom vår intellektuella fattningsförmåga och våra sublimaste föreställningar, att den tycks vara lika oåtkomlig för förståndet som materians pol, lika mörk och ofattbar.

Att naturen för vår mänskliga uppfattningsförmåga på detta sätt är uppdelad i en tvåfald, beror på att vi betraktar ljusets härskaror för sig och materians för sig, trots att de båda i grunden är ett. Skillnaden mellan dem ligger i att ljusets härskaror består av varelser som framskridit mer eller mindre långt mot den andliga polen, samt att mörkrets härskaror styrs av mamo-chohanerna medan den ljusa sidan styrs av ljusets hierarkier. De senare består av dhyani-chohaner på en rad allt högre nivåer av andlig storslagenhet som sträcker sig så långt bortom vår föreställningsförmåga att vi inte kan göra oss bilder av dem, hur vi an anstränger oss. Naturens två sidor, den mörka och den ljusa, är de två eviga vägarna, eviga därför att de är den väldiga naturen själv. Vi kan tala om den övre eller ljusa sidan såsom medkänslans hierarkier och den lägre eller mörka sidan såsom materians hierarkier, fastän båda sidor för evigt utvecklas uppåt genom oupphörliga framsteg. När allt kommer omkring så är de båda bara två olika former av liv, vilka i grund och botten är ett.

Som Lao-tse, den store vise från Fjärran Östern sade på tal om Tao:

"Dess högre del är inte ljus och dess lägre inte mörk. Fastän oavbrutet i verksamhet kan det inte någonsin ges ett namn, men från verksamhet återgår det till den andliga tomheten. Vi kan kalla det formen hos det formlösa, bilden av det bildlösa, det flyktiga och obestämbara (och ändå är det det evigt bestående). Står du framför det kan du inte se dess ansikte, står du bakom det kan du inte se dess rygg... Utan att ha ett tillämpligt namn är det upphovet till de gudomliga och de materiella sfärerna. När det ges ett namn, kallar man det för alltings Eviga Moder. Bara den som är beständigt fri från jordiska begär kan fatta dess gudomliga väsen. Den, vars sinne är hämmat och förblindat av begär, kan bara se dess yttre form. ändå är dessa två, det andliga och det materiella, fastän vi kallar dem vid olika namn, ett till både ursprung och väsen. Denna ett-het är ett förunderligt mysterium, mysteriernas mysterium. Att förstå detta mysterium är inkörsporten till all initiation."

Barn av solen, ättlingar till stjärnorna: Liknar ni de blinda oförnuftiga djuren, som inte har någon gudomlig nyfikenhet på visdom och kunskap och kärlek? Eller börjar ni likna tidsåldrarnas vise, vilka i allt som omger dem, i de allra minsta liksom i de allra största ting och händelser, ser nycklar till kosmiska gåtor? Tänk efter. När ni betraktat de tindrande himlakropparna och den strålande dagstjärna som vi kallar Fader Sol, har det då aldrig kommit för er att dessa stjärnor är manifestationer av Medkänslans Hierarki, som bringar ljus och liv och kärlek och vetande till de mörka regionerna i naturens materiella sfärer? Ty så är det.

Alla de solar vi kan skönja på midnattshimlen, alla mänskliga varelser, alla dhyani-chohaner vars närvaro vi instinktivt förnimmer, är inte bara evolverande och framåtskridande väsen. De är också väsen - särskilt då stjärnorna och gudarna - som stannat upp på sin väg eller färdas långsammare för att hjälpa de väldiga härskaror av mindre utvecklade varelser som drar fram bakom dem. Vart och ett av dem gör detta av oändlig kärlek och gudomlig visdom, i enlighet med sina egna karmiska krafter och i den utsträckning som är tillåten.

Därför är en stjärna, som exempelvis vår egen sol, inte bara en gud som evolverar sina gudomliga, andliga, intellektuella, psykiska och astrala väsenskomponenter. Den böjer sig också ner mot oss från sin celesta tron och framträder i våra egna materiella regioner, hjälper oss, ger oss ljus, manar oss framåt.

Det här är inte bara vackra ord, det är en tankeväckande sanning. Överallt omkring oss ger naturen uttryck för lag, ordning och regelbundenhet när det ena skeendet avlöser det andra och varelser och ting förs framåt genom tidsåldrarna av livets mäktiga flod. Och allt detta är ett verk av Ljusets och Medkänslans Hierarki, i vilken vi på vårt eget oansenliga sätt här på jorden bildar den yttersta kretsen. Samma impuls som får gudarna och de tysta väktarna och stjärneväsendena att bistå de mindre långt hunna varelserna, samma impuls fyller hjärtana hos medkänslans buddhaer, hos visdomens och fridens mästare, hos dessas chelaer. Den får dem att genomgå Den Stora Försakelsens initiation, och därmed i vår mänskliga värld genomföra det som i större skala äger rum bland gudarna. Avatarerna är bara undantagsfall av säreget slag som belyser den regel, för vilken buddhaerna är ännu ädlare och mer framträdande uttryck.

Det är inte mycket vi vet om den gränslösa kärlek och de gudomliga impulser av medkänsla som fyller deras själar, vilka genomför Den Stora Försakelsen. För lång tid, kanske för eoner, ger de upp allt hopp om personligt framåtskridande för att stanna kvar på jorden och där bistå sina medmänniskor och tjäna världen. Okända, utan någon erkänsla, alltid tysta, alltid medlidsamma, alltid fyllda av helig frid, arbetar de oavlåtligt och ser hur andra passerar dem allteftersom den ihållande strömmen av liv långsamt flyter fram. De står liksom pelare av ljus, dessa stora och nobla väsen. Även om de vet att de en dag skall få sin belöning, en belöning som är helt ofattbar för vårt mänskliga förstånd, så stannar de tidsåldrarna igenom på sina poster utan tanke på denna belöning, och uthärdar och uthärdar och uthärdar.

Vi människor känner inte till att vi skyddas av mäktiga händer och starka viljor, vilka håller tillbaka vissa kosmiska krafter och element som annars kunde förgöra oss. I vår stora okunnighet och blinda egensinnighet åkallar vi nämligen genom själviska känslor och tankar kosmiska makter, som vi inte är riktigt medvetna om. De Store som skyddar oss utgör mänsklighetens skyddsvärn, och kallas därför för Skyddsmuren eller Väktarmuren.

Vid det tillfälle när en människa av medkänsla utför en storsint och osjälvisk handling är hon, i den utsträckning som betingas av medkänslan och handlingen, medlem av Medkänslans och Ljusets Hierarki. Den som utför en självisk handling eller blint och uteslutande följer en impuls från sin naturs materiella sida handlar - i den utsträckning som betingas av handlingen eller impulsen - under inflytande av den materiella världens mörka och förskräckliga makter, vilkas styresmän är de fruktade mamo-chohanerna som härskar under pralayorna. Varje människa som gör något själviskt, ont eller tarvligt tar faktiskt ett steg bakåt. Därigenom hindrar hon i samma mån som sitt eget också andra människors framåtskridande. Ty vi är alla oskiljaktigt sammanlänkade med varandra i en livets väv, i en levande organisk förening.

Hur tilldragande är inte de, vilkas pannor belyses av det eviga ljuset, den eviga fridens ljus, visdomens ljus, den odödliga kärlekens illuminerande strålning! De växer, och de växer snabbt, stimulerade av det ljus som strålar fram från djupet av deras eget andliga väsen. Så fridfulla de är, så outsägligt lyckliga, så lugna och majestätiska de ser ut! Och vilken underbar kraft får de inte av varje ädel tanke och varje ädel handling! Män och kvinnor som förkroppsligar denna anda av osjälvisk hängivenhet, om än i aldrig så liten utsträckning, förbereder sig. De förbereder sig för det tillfälle i framtiden när de i sin tur skall klappa på porten och söka, och med den blivande gudens naturliga rätt kräva, Den Stora Försakelsens initiation. Och därefter kommer de att finna sin plats som självmedvetna arbetare i Medkänslans och Ljusets Hierarki.

Lao-tse säger i det här sammanhanget då han talar om Tao, som på samma gång är den kosmiska organismens gudomliga sida och det tidlösa ljuset i aspirantens eget bröst: "Världens alla människor kommer självmant att samlas kring den som inom sig har Taos mäktiga form och kraft. De skall komma utan att lida någon skada. I stället skall de finna vila, frid, stillhet och visdom."

På tal om den praktiska etik som den utövar som redan har gjort Den Stora Försakelsen och genomgått de heliga ceremonierna, fortsätter den store kinesiske mästaren:

"Den som är tom skall bli fylld, den som är uttröttad skall bli återställd, den som har lite skall få allt, den som tror sig ha mycket skall gå vilse. Därför omfamnar den vise i tankarna hela det kosmiska alltet, och blir därigenom en förebild för alla under himlen. Han pekar inte ut sig själv, därför syns han. Han framhåller inte sig själv, därför glänser han. Han förhärligar inte sig själv, därför prisar man honom. Han upphöjer inte sig själv, därför reser han sig över alla. Och eftersom han aldrig strider med någon, finns det ingen i hela världen som strider med honom."

Vidare förkunnade Lao-tse i sina paradoxer följande:

"Därför måste den vise som vill stå över människorna, i sitt tal ställa sig under dem. Vill han vara ädlare än mängden, måste han blygsamt ställa sig bakom den och tjäna den. Ty fastän han har sin naturliga plats över människorna, känner de då inte hans tyngd. Och fastän han har sin naturliga plats framför dem, harmas de då inte över detta. I stället hyllar hela mänskligheten honom med glädje och tröttnar inte på honom.

Den vise förväntar sig inte något erkännande för det han gör. Han samlar förtjänster, men tar dem inte i anspråk. ...Jag har tre kostbara ting som jag håller fast vid och skattar högre än allt annat. Det första är välvillighet, det andra är måttlighet, det tredje är den sanna ödmjukhet som hindrar mig från att placera mig själv framför andra. Var välvillig, då kan du vara dristig. Var måttlig, då kan du vara frikostig. Undvik att placera dig själv framför andra, och du blir helt naturligt en ledare för människorna.
 
Men nu för tiden förkastar människorna välviljan och vill alla vara dristiga. De avvisar måttligheten och hänger sig åt slöseriet. De glömmer ödmjukheten och strävar bara efter att bli främst. Därför skall de helt visst förgås."

Nu får man inte för ett ögonblick tro, att Den Stora Försakelsen innebär att neofyten eller aspiranten överger en del av det manifesterade universum för att helt och fullt kunna hänge sig åt att följa ljusets väg. Detta vore ett utslag av den subtilt andliga själviskhet som, man må säga vad man vill, styr pratyeka-buddhaernas strävan. Redan för att kunna passera genom den första av inkörsportarna till den initiation som leder till Den Stora Försakelsen måste neofyten eller chelan förstå detta. I stället för att överge världen stannar han kvar i den, för att efter hand som han blir större, starkare och visare ännu mer kunna tjäna allt som är.

Den obetydligaste längtan efter personligt framåtskridande stänger portarna för honom, ty det allra innersta i denna initiation är total självförsakelse. Ansträngningen är sannerligen ett jättearbete, ty den personliga naturen måste inte bara tvättas ren. Den måste också helt och hållet - så långt det nu är förenligt med tillvaron i denna värld - omvandlas till att bli en kanal, en länk, en förmedlare mellan allt som befinner sig över neofyten och allt det lägre som befinner sig under honom. Han måste följaktligen testas i varje fiber av sin varelse innan han ens kan tänka på att våga de större prov, som till att börja med leder honom till "underjordens" dystra regioner - ty han måste lyckas för att inte svika. Och senare, när hans fullkomligt rena hjärta och okuvliga vilja fört honom välbehållen ut ur dessa, måste han prövas i sublimare sfärer. Ty ingen längtan efter mera ljus för egen del, eller efter gemenskap med gudarna till egen förnöjelse, skall kunna locka honom bort från den väg han själv valt.

Det är uppenbart att pratyeka-buddhans väg är relativt lätt i jämförelse med dens väg som valt Den Stora Försakelsen. Men hur outsägligt skön och sublim är inte den senares belöning när han i en långt avlägsen framtid, efter avslutat och väl utfört arbete, likt fjärilen befriar sig från sin puppa och svingar sig ut i den omgivande etern där gudarna vistas. Där blir han ett med dem, en självmedveten medarbetare till dem i det kosmiska arbetet. Men innan han når det stadiet skall eoner förflyta, eoner av vistelse i våra ofullkomliga världar med deras kamp och smärta. Den som gjort Den Stora Försakelsen känner dock en glädje i hjärtat som övergår all föreställning, glädjen över att hjälpa och leda andra framåt på livets väg. Kraft tillfaller honom, och hittills okända eller bara delvis anade förmögenheter utvecklas inom honom. Han blir medveten om mysterier, som han på de tidigare stadierna av sin utveckling knappast hade en aning om. Detta beror på att han i takt med sina framsteg blir allt effektivare och perfektare som självmedveten förmedlare av visdomen och kärleken från hierarkierna över honom. Dessa har nu i honom ett perfekt instrument att verka genom, ett instrument som är villigt, självuppoffrande, glädjefullt, starkt och dugligt.
 
Han bryr sig inte längre om de njutningar, vars frukter blir till aska i munnen. För honom har vanlig mänsklig sorg och smärta upphört att finnas till. Han har kommit för att göra världens stora sorg och smärta till sin. Men den outsägliga frid och sällhet han äger genom sin fullkomligt osjälviska hjälpsamhet har en paradoxal verkan. Den omvandlar världens sorg och smärta till det större ljus och den frid som emanerar från strålningskällan över och inom honom. Han blir ett med den universella naturen och bistår henne instinktivt i allt hennes arbete. Därför erkänner naturen honom som sin härskare och är honom underdånig.

De som vandrar Den Stora Försakelsens väg är av många grader. Högst bland dem står gudarna själva, som så att säga lutar sig ner från sina celesta troner och kommunicerar med de lägre väsendena i sin egen hierarki. Efter gudarna kommer varelser av otaliga lägre grader. Där finns medkänslans buddhaer, där finns visdomens och fridens mästare, där finns de högre chelaerna och de lägre. Där finns också vanliga män och kvinnor som inom sig känner den vidgande kraften hos den medkännande kärlekens mäktiga eld, den eld som åtminstone tidvis fyller deras hjärtan med sin flamma. Celesta buddhaer, dhyani-buddhaer, manushya-buddhaer, bodhisattvor, mästare, chelaer, lägre chelaer, nobla män och kvinnor - det är i korthet den kedja av varelser som bildar Medkänslans Orden.

När chelan skrider framåt mot mästareskap, när mästaren blir bodhisattva och bodhisattvan utvecklas till buddha osv, växer hos honom hela tiden den självmedvetna insikten om sin roll. Han förstår att varje individ i denna Medkänslans och Ljusets Hierarki är vehikel eller förmedlare för ett gudomligt väsen, som arbetar genom honom såsom sin mänskliga kanal. Under den sjunde initiationen ställs initianden för ett ögonblick, men det kan också vara för månader eller till och med år, ansikte mot ansikte med detta inspirerande och överskyggande gudomliga väsen. Mer än så kan dock inte sägas här om denna initiation, som är den sista och sublimaste av alla riter.

Nu skall man inte tro att Den Stora Försakelsen medför avstängning från vidare initiation. Den Stora Försakelsen medför snarare, att den som offrar sig på detta sätt viger sig åt en serie nya och ständigt sublimare initiationer. Han gör det dock i det enda syftet att bli mer och mer lämpad att förmedla det gudomliga ljuset till dem som är mindre långt hunna än han själv.
 
Den Stora Försakelsen är också en initiation som har många grader. Detta visas av de tysta väktarna, ty en sådan, av vilken storleksordning han än må vara, är just det mest framträdande och föredömliga exemplet på försakelse. Han står på tröskeln till omätlig kunskap och outsäglig frid, men stannar utanför det sista och allraheligaste för att de som står under honom i utveckling skall ha en förbindelselänk med det högsta.
 
Varje högre grad i den långa initiationscykeln på en människas väg till bodhisattvaskap innebär uppväckandet av ett nytt medvetandeplan inom henne. Hon får också ett motsvarande sublimt, personligt förhållande till de olika förmögenheter, krafter och varelser som tillhör detta plan. Initiation är inte något som läggs till neofytens växande och expanderande medvetande, som sten läggs till sten vid byggandet av en mur. Vart och ett av initiationens olika steg utgör ett påskyndande av utvecklingsprocessen. Med andra ord så innebär initiation alltid och under alla förhållanden ett uppväckande till manifesterad verksamhet av något som redan finns inom individen. Den principen är så viktig, att jag ber er stanna upp inför den och tänka igenom den ordentligt. Ni förstår då genast, att ett önskemål eller en begäran om initiation aldrig är skäl nog att anordna den. Det är fullkomligt omöjligt att framgångsrikt genomgå riterna, om man inte är mogen och förberedd för dem. Det skulle vara såväl andligt och intellektuellt som psykologiskt och psykiskt omöjligt att initiera ett djur, till och med i den lägsta initiationsgraden. Detta helt enkelt därför, att de motsvarande inre delarna av djurets konstitution ännu inte fungerar tillsammans under ledning och kontroll av ett självmedvetet väsen, som fallet är hos människan.

All den etiska undervisning som forna tiders stora mästare gav sina lärjungar, bygger på denna naturliga lämplighet såsom en grundläggande förutsättning. Mysterierna måste föregås av disciplin. Inte för att någon mästare säger det, utan för att naturens orubbliga lagar helt enkelt kräver det: Människan måste inte endast visa sig värdig och redo utan också lämplig, innan hennes klappande på porten till det allraheligaste ens blir uppmärksammat. Och kom ihåg, att detta klappande är ljudlöst och görs ödmjukt och stilla. Ty det är frågan om en kraftig och beslutsam viljeakt i förening med ett vidgande av medvetandet.
 
Hur skulle väl en människa, om hon inte ens kan kontrollera sitt känsloliv eller styra sina viljeyttringar och inte förstår sitt medvetandes invecklade verksamhet, kunna bege sig in i "underjordens" fruktade regioner och möta dessas ofta farliga invånare? Och hur skulle hon utan en stark vilja och ett vidgat medvetande kunna klara sig i universums högre regioner, som för den oförberedde bjuder på mångahanda faror och subtila lockelser? Det skulle vara lika omöjligt som för ett djur att sköta driften av ett kemiskt laboratorium eller ett elverk, lika omöjligt som för ett djur att komponera ett oratorium eller skriva utkastet till en kosmisk filosofi som starkt och övertygande påverkar människornas sinnen.
 
Ändå finns det idag hundratusentals, kanske miljoner människor, som i det närmaste är både redo och lämpade att undergå de första initiationsproven. Men de är så insnärjda i den materiella tillvarons alla band att de inte bara är ovetande om dessa underbara sanningar och om de krafter som ligger latenta och dolda i deras natur, de skulle också vara ointresserade av att försöka sig på proven även om de kände till de storslagna möjligheter som är deras bördsrätt. Deras egen okunnighet och tröghet hindrar dem från att gå framåt, och det är vår plikt att väcka dem och öppna deras hjärtan för naturens sublima sanningar.

Jag vill också i förbigående säga, att den bästa och enklaste förberedelsen för alla de olika initiationsgraderna är det dagliga livet. Där kan man visa vad man går för, där kan man visa vad man har inom sig, där kan man stärka sin karaktär, väcka sin vilja, vidga sina uppfattningar och utveckla sitt hjärteliv. Nybörjaren, neofyten som tar sina första steg, bedöms eller snarare prövas av mästarna efter sitt sätt att handla i det dagliga livet och reagera på de frestelser och svårigheter som möter där. Detta är inte tomt prat utan rena sanningen. Och ni inser genast att det
förhåller sig så om ni tänker på att livet själv är den stora skolan. Alla initiationerna utan undantag är bara högre stadier, uppflyttandet till högre klasser, i det jordiska och kosmiska livets skola.

Tänk på människans konstitution, på hur den är sammansatt av följande grundelement. För det första en gudomlighet som härstammar från en stjärna. Stjärnan är individens föräldrastjärna, och varje individ har sin egen föräldrastjärna. För det andra ett monadiskt väsen av intellektuell typ som kallas manasaputran och härstammar från solen. För det tredje en psykoemotionell anordning som vanligen kallas den mänskliga själen eller monaden och härstammar från månkedjan. Och för det fjärde en psyko-vital-astral anordning eller kropp som härstammar från vår egen glob, jorden. Över och inom alla dessa, flödande genom dem, har vi så en övergudomlig flammfri eld av fundamentalt medvetande. Den kan vi generalisera genom att kalla den en son av Det Oändliga, vars hemvist är det gränslösa rummets rymder. Sådan är människans egen individuella "livets stege", och hon bör allvarligt och oupphörligt, utan ett ögonblicks avbrott, sträva att höja sitt medvetande längs denna stege. Hon bör höja det från och ut ur kroppen för att ställa det i spetsen för sin psykomentala mån-anordning, som hon bör besegra och behärska. Därefter höja det ännu mer och bli ett med det manasaputriska väsendet inom sig. I kommande tidsåldrar kan hon då höja sig från detta till någonting ännu större och sublimare, till den gudomliga monaden, vars medvetande sträcker sig över hela det galaktiska universum som vi kallar Vintergatan, och så skall hon sedan fortsätta att stiga allt högre och högre i all framtid.

Vi är sålunda födda av månen, solens barn, stjärnornas ättlingar och arvtagare till de kosmiska rymderna, ty rummet är vi och vi är rummet. Vi är i vårt innersta väsen inte skilda från, utan ett med Det Gränslösa.

I denna korta utläggning har jag genom vinkar och antydningar försökt ge några bestämda och klara idéer om karaktären och räckvidden hos det som inbegripes i det esoteriska uttrycket "Den Stora Försakelsens initiation". Även den har sin gottgörelse, outsägligt skön, och dess slutmål är universums hjärta. Men varför säger jag "slutmål"? Detta är bara ett bildligt talesätt, ty universums hjärta är i sanning gränslös oändlighet och gudomlig omätlighet. Framåtskridandet är därför utan slut. Ljuset blir allt starkare efter hand som man skrider framåt på Vägen. När chelan bestigit det han tycker vara den mystiska Österns högsta höjder och nått toppen av dessa, så ser han framför sig nya höjder, så storslagna och sublima att inte ens gudarna har nått dem.
 

Till 4. Höstdagjämningen

Till Titelsidan