Kapitel 15
Evolutionen av "det absoluta". Allmänt formulerad plan för evolutionen på alla plan. Sju nycklar till visdom och framtida invigningar.
Omfattande alla ting i toppen av sin egen hyparxis, lever han själv helt bortom dessa. (Proklos)
Du kommer inte att förstå det, som när du förstår någon särskild sak. (Damascius)
Gudomliga ting är ouppnåeliga för de dödliga som förstår kroppen. Bara de få som är lätt beväpnade når toppen. (Proklos)
Vi börjar kvällens studium med att läsa följande stycke på sid 598 i Den Hemliga Läran I:
Under det att den kristne får lära sig att människosjälen är en utandning av Gud, skapad av honom för ändlös tillvaro och sålunda ägande begynnelse men inget slut - varav följer att den aldrig kan kallas evig - säger den ockulta läran: "Ingenting är skapat, det är endast förvandlat. Ingenting kan manifestera sig i denna värld - från himlakropparna ned till en obestämd och flyktig tanke - som inte redan fanns i världsalltet. Allting på det subjektiva planet är ett evigt vara, liksom allt på det objektiva planet är ett alltid-blivande- därför att det är övergående".
Som ni minns, så var vi vid vår förra sammankomst tvungna att begränsa oss till en kort översikt i fråga om de exoteriska religionernas läromässiga framställningar om himlar och helveten. Vi skärskådade flera teologiska eller filosofiska eller mytologiska läror om dem och nådde fram till den medeltida kristna teologins ståndpunkt, sådan denna framläggs i Divina Commedia av den italienske skalden Dante. Vi fann i detta verkligt fina diktverk, liksom i de andra systemen vi nämnde, det märkliga talet nio som grundtal för indelningen.
Vi berörde också helt kort den gamla skandinaviska uppfattningen i det här ämnet, sådan denna återfinns i den yngre eller prosaiska Eddan, men vi hänsyftade bara flyktigt på de läror Eddan innehåller. Vi talade vidare om de grekiska och romerska stoikernas uppfattning, och vi skulle kunnat påpeka att det i ett betydande så kallat hermetiskt arbete, som antas leda sitt ursprung från Egypten men som blivit mycket förändrat av senare kristna händer (det arbete jag syftar på kallas Den gudomlige Pymander), talas om sju tillvarosfärer eller tillvarostadier. Det görs också lätta anspelningar på en åttonde, under det att en nionde bara antyds.
Vänder vi oss så till det gamla Grekland igen, finner vi att den store skalden Homeros i Iliadens åttonde bok låter Zeus tala till gudarna och gudinnorna om "den gyllene kedjan". I mycket myndiga ordalag informerar Zeus de övriga gudomligheterna om sin suveräna makt och säger att om de alla, den höga Olympens gudar och gudinnor, drog nedåt i den ena änden av denna kedja, så skulle han ensam i kedjans andra ände kunna dra den uppåt med alla gudar och gudinnor, med hav och land. Och han skulle hänga den gyllene kedjan med dem alla i dess nedre ända på en av himlens tinnar. Vad är innebörden i denna märkliga allegori?
Den gyllene kedjan representerar den sammanhängande serie av levande hierarkier som vi studerat tidigare, all inre och yttre tillvaros gyllene kedja. 1 sitt tal till Olympens församlade gudomligheter säger Zeus också följande: "Var och en av er som ringaktar mina ord och min vilja skall jag kasta ner i det mörka Tartaros... som ligger lika långt under Hades som Jorden under Olympen." Här har vi en del av Homeros framställning av kosmos uppbyggnad, vilken han tecknade på ungefär följande sätt. Jorden, eller rättare sagt universum, framställdes som en sfär. Olympen var belägen vid den övre eller norra sidan eller polen, och det som kallades Jorden var nästa del nedanför. Nedanför Jorden var Hades, och vid Olympens motsatta pol låg Tartaros. Genom Zeus säger oss Homeros att lika långt under Olympen som Jorden befinner sig, lika långt under Hades befinner sig Tartaros.
Med början i den 721:a versen i sin Teogoni säger också den grekiske skalden Hesiodos, att om ett kopparstäd fick falla ner från Olympen till Jorden, skulle det falla i nio dagar och nå Jorden på den tionde. Och skulle samma kopparstäd fortsätta att falla från Jorden till Tartaros, skulle det falla i ytterligare nio dagar och nå Tartaros på den tionde. Samma principiella idé hade den romerske skalden Virgilius (Aeneiden VI, 577-579).
I grekiskt och romerskt mystiskt tänkande finner vi alltså samma princip om hierarkier och serier på nio och tio som vi förut mött. Teorin fordrar en oavbruten följd av tillvaroplan eller tillvarosfärer som sträcker sig uppifrån nedåt genom hela verksamhetsområdet för ett allmänt hierarkiskt system av världar, vilket som helst. Så till exempel följer med början vid Tartaros en ny underhierarki, en ny tillvarosfär, ett nytt tillvaroägg, liksom Olympen i varje sådant system är den nedre polen i en ännu högre hierarki än det själv. Och så vidare genom hela universum.
Hesiodos "kopparstäd" som "faller i nio dagar" och andra liknande bilder är utslag av det välkända mytologiska sättet att tala. Med den metoden framlades för den stora allmänheten med dess sovande sinnen i lättfattlig form de esoteriska lärorna, ockultismens läror, dvs sanningarna om den inre tillvaron, sådana dessa återfinns i alla forntida folks mystiska lärobyggnader.
Ämnet "himlar och helveten" vilar på flera grundläggande esoteriska begrepp som vi kontinuerligt studerat alltsedan dessa sammankomster startade sistlidna januari. Som vi sade förra gången, så finns det absolut inte några helveten eller några himlar i den vanliga kristna bemärkelsen. Men det finns sfärer för vedergällning, sfärer för prövning, och dessa är särskilda tillvarosfärer. Några av de här helvetena, sådana de till exempel beskrivs i de brahmanska och buddhistiska religionerna, är faktiskt lustbetonade, snarare angenäma än motsatsen. De beskrivs som riktigt trevliga och intressanta platser! Men de är ändå lägre än de så kallade himlarna.
Å andra sidan skulle vi kunna betrakta beskrivningarna av några av de så kallade himlarna som inte alltför angenäma. Tanken är den, att samma förhållande som råder bland människorna på jorden också råder i de sfärer som är lämpade för vedergällning eller prövning eller rening. När tiden är inne för människan att sluta sitt liv på jorden, rör sig allting i enlighet med vad sträng analogi och gravitationsattraktion kräver. Ingenting kan övergå till någon sfär eller till något tillstånd som det inte är lämpat för. Allting finner sitt exakt passande och likartade mål, sitt hemvist, sin sfär.
Dessa himlar och helveten är naturligtvis tillstånd, liksom jordelivet är ett tillstånd. Men om någonting är ett tillstånd, är det också ett tillstånd för någon eller något, och är tillståndet någonting måste det ha en plats, en position, en lokalitet. Detta är uppenbart. Så eftersom dessa himlar och helveten är tillstånd, är de också lokaliteter, platser. Den forntida visdomen talar vanligen om dem som tri-bhuvana, ett sanskritord som betyder "de tre världarna", dvs tre generaliserade boningar eller uppehållsplatser. Som Jesus säger i de kristna skrifterna: "I min faders hus finns många rum". De är sinnestillstånd för de varelser som befinner sig där, och det är genom dessa sinnestillstånd som själsnaturens rening genomförs.
Varför går en människa till helvetet? Därför att hon vill gå dit. Varför går en människa till himlen? Därför att hon vill gå dit. En människa går dit hon vill. Om hon på jorden levt ett ont liv, beror det på att hennes egen varelses impulser och drivkrafter varit onda. Och hur skulle väl en sådan själ, insnärjd som den är i jordiska drivkrafter, kunna stiga till andliga sfärer? Kan andliga väsens verkningar, de så kallade högre naturlagarna, dra ner en människa vars själ är uppfylld av himmelska aspirationer till en av reningens lägre och smärtfyllda sfärer? Aldrig. Tänk över innebörden i de här tankarna. Vi måste ta varning av dessa fakta och leva därefter. Låt oss lyssna till lärorna, sublima som de är i sin storhet. Varje ord i dem är djupt meningsfullt.
Låt oss gå lite längre. Ni kommer kanske ihåg att vi för några månader sedan påpekade att det i den uråldriga visdomen, i den forntida ockultismen, finns en lära som faktiskt gett upphov till två nutida vetenskapliga lärosatser om hur naturen fungerar. Den ena är lärosatsen om energins så kallade oförstörbarhet. Denna sats är dock framsprungen i en förvrängd materialistisk form, men utgör en av den moderna materialistiska vetenskapens stora stöttepelare. Den andra lärosatsen är den om energiformernas så kallade omvandlingsbarhet. Dessa båda vetenskapliga lärosatser uppkom ur antagandet att det inte existerar någonting annat än trög, livlös, själlös materia som påverkas av märkliga och okända impulser. Dessa, som kanske inte gick att avslöja, kallades krafter och uppstod på ett okänt sätt, kanske inte heller det möjligt att avslöja. Det är visserligen sant att vetenskapen ändrar sina åsikter i många avseenden, men än så länge kvarstår en del materialistiska idéer. I våra dagar antas allting vara energi, fundamentalt sett. Materian själv antas vara energi. Som ni ser så är idéerna fortfarande desamma, det är bara orden som ändras. Detta är dock ett steg framåt, men vi bör inte låta oss ryckas med av bara ord om tanken bakom dem är oförändrad och lika materialistisk som någonsin.
Men det finns tecken på att också andra förändringar snabbt äger rum på de vetenskapliga områdena. För tre veckor sedan [1924] läste jag ett referat av en föreläsning som hållits av en framstående engelsk fysiker, en prydnad för sitt land och på sätt och vis intuitiv. Han berättar vad de senaste upptäckterna visar vår tids vetenskapsmän. Och vad är det då fråga om? Jo, just det vi för några månader sedan pekade på som en av den forntida ockultismens grundläggande läror, nämligen att energi helt enkelt är materia i ett eteriskt tillstånd, eller uttryckt på ett annat och riktigare sätt, att materia helt enkelt är så att säga kristalliserad energi. Energi och materia är i grund och botten ett. Den här vetenskapsmannen säger vidare att vår tids tänkare nu börjar tro att materian inte är evig. Naturligtvis är detta också vår uppfattning, förutsatt att vi med "materia" bara menar fysisk materia , den fysiska tillvarons grundläggande maya eller illusion. Men om vi med "materia" menar substratet, varandets själva väsenssubstans, då är vi genast av en annan åsikt, ty det är evigt. Det är mulaprakriti, rotsubstans, parabrahmans klädnad.
Vad menar vi då med parabrahman och mulaprakriti, grundmedvetande och grundnatur (grundsubstans, "grundmateria")? Vi menar att parabrahman - mulaprakriti för det mänskliga intellektet bara kan vara hierarkins absoluta tillstånd, dess högsta del, dess blomma, dess princip, dess rot, dess frö - det från vilket resten evolverar eller utgår och blir det manifesterade universum vi lever i och känner och är en del av. Som Paulus säger i det kristna evangeliet: "Ty i honom [dvs i Det - grekiskan medger denna översättning] är det vi lever, rör oss och är till". Med andra ord så är vi Det i den meningen att vi till vårt inre väsen är en del av vår egen hierarkis blomma, det för oss högsta. Ty Det är roten till allt medvetande hos och i vårt kosmiska universum eller alltomfattande kosmos, som är allt som innefattas i Vintergatans zon, dvs det alltomfattande kosmos vi känner till. Dess topp är denna rot från vilken alla de tallösa lägre världarna eller universana inom det har sprungit fram, har evolverat fram. Ur Det framträder alla dess barn: solsystemen, solarna, stjärnorna, planeterna, alla de levande varelserna, alla atomerna, alla världarna eller universana, kort sagt kosmos. Det är spetsen, blomman, höjdpunkten och fröet. Det är den absoluta paramatman, det suveräna Jaget.
Vad menar vi med "absolut"? Menar vi Gud (om ni nu vill använda det ordet i det här sammanhanget)? I så fall, vad vet vi om Gud? Som ni ser så når vi slutgränser och gör halt i samma ögonblick som vi motverkar vårt intellekt, lamslår vår intuition, begränsar våra inre förmögenheters flykt, genom att i tanke eller ord tala om gränser. Kom i detta sammanhang alltid ihåg att bortom och bortom och bortom det kosmiska universum, bortom vårt synhåll, bortom vår föreställningsförmåga, finns det alltid gränslöst liv, gränslös tillvaro, ty det finns inget slut någonstans. Det är denna tanke som avsågs i den forntida ockultismen när dess lärare talade om "den cirkel som har sin omkrets ingenstans och sin medelpunkt överallt", "det gränslösa", "det som är utan gränser". Ordet absolut, som missbrukas i den moderna filosofin och till och med av oss själva, är den exakta översättningen av sanskritordet mukti eller moksha, som jag skall återkomma till om ett ögonblick. Absolut kommer av det latinska absolvere som betyder "lösgöra", "befria". Absolut är det svenska uttrycket för passivt perfekt particip av absolvere och betyder "fullkomnad". Det är här inte fråga om den obetingade gränslösa fullkomning som tillskrivs de odödliga gudarna i en del religioner, och som alltid är en omöjlighet. Det är fråga om den relativa fullkomningen, toppen, höjdpunkten, blomman, roten, fröet i en hierarki, vilken som helst. För vår egen del i den hierarki som för oss är den högsta - vårt kosmiska universum.
Och nu till sanskritorden muktioch moksha. Det förra kommer från sanskritroten muchsom betyder "frigöra", "befria", och det senare från moksh som betyder nästan exakt detsamma och förmodligen är en härledning från roten much. Innebörden är den att när en ande, en monad eller andlig radikal, har vuxit sig så stor i manifestation att den först blivit en människa och nått inre frigörelse, och från människa blivit en planetande eller dhyan-chohan eller meditationens herre, och sedan stigit ännu högre och i sitt inre blivit en brahman, och från brahman höjt sig till att bli parabrahman för sin hierarki, då är den absolut fullkomnad, fri, befriad. Den är fullkomnad för en tidsperiod som för oss verkar vara nästan en evighet, omätbar som den är för det mänskliga intellektet. Detta är det absoluta, begränsat i jämförelse med de ting som är ännu väldigare, ännu sublimare, men så långt vi kan föreställa oss det, "frigjort" från den materiella tillvarons fjättrar eller bojor.
När den långa perioden av universell kosmisk pralaya tar sin början, och universum (enligt den österländska liknelsen) dras in i parabrahmans sköte, vad händer då? De andliga varelserna träder då in i sitt paranirvana, som för dem innebär exakt detsamma som människans död innebär för oss. Av sina andliga attraktionstendenser dras de till ännu högre tillvarohierarkier, till ännu högre andliga regioner, i vilka de stiger allt högre, växer, lär och lever. Samtidigt följer kosmos lägre element, universums kropp, sina egna särskilda attraktionstendenser (liksom vår fysiska kropp gör när den förändring som kallas döden - livets tvillingsyster - kommer). Den fysiska kroppen går till stoft, livskraften till den kosmiska livskraften. Stoft till stoft, liv till liv. Med de övriga kosmiska principerna sker samma sak, liksom med människans principer vid hennes död. Då går vår naturs kama till den kamiska organismens universella förrådsrum, vår manas går till sin dhyan-chohanska vila och våra monader går till sitt eget högre liv. Men så småningom visar evighetens klocka att det är tid för kosmos att åter "träda fram i ljus". Detta innebär "död" för det andliga väsendet, liksom död för oss innebär liv för den inre människan. Det materiella livets manvantara är ännu en gång tillbaka (perioden av andlig död för kosmos är manifestationens materiella liv). I rymdens och tidens ofantliga djup väcks på nytt de kosmiska livscentrana till verksamhet. Först kommer skedet med det nebulösa flammande töcknet, därefter den roterande nebulosan, sedan spiralnebulosan, sedan ringnebulosan, därefter solen och planeterna, och slutligen människan och andra varelser som växer upp på de senare. Var och en av dessa planeter har att gång på gång fullgöra sina sju runder i de kommande planetperioderna av detta liv utan slut. I det här storslagna schemat ligger hopp och erfarenhet utan gränser. Men för de varelser som uppnått moraliskt ansvar delar sig vägen vid varje steg i två riktningar. En leder uppåt och en leder nedåt, och "valets ögonblick" är faktiskt kontinuerligt.
Vi har nu genomlevt något mer än hälften av den stora mahamanvantariska cykeln. Vi befinner oss vid den punkt i denna vårt kosmiska solsystems mahamanvantara, där materian redan nått sin slutliga grad av utveckling i vår hierarki. Enligt den uråldriga numeriska läran har vi levt i drygt 155 biljoner 520 miljarder år. Hälften av vår mahamanvantara är förgången, men ännu återstår nästan 155 biljoner 520 miljarder år. Vi har långsamt passerat den lägsta punkten i den stora universella kosmiska cykeln. Denna lägsta punkt, där materian för vår stora livsvåg nådde sin högsta grad av fysisk manifestation, var när månen nådde mittpunkten av sin fjärde rund. Detta inträffade tidsåldrar innan den blev vår fysiska satellit. De uråldriga lärorna säger att den stora parabrahman i vårt hierarkiska system har 100 gudomliga år att leva, vart och ett bestående av 360 dagar, och varje år indelat i 12 månader. Eftersom 50 av dessa gudomliga år har gått, har vi på denna planet Jorden nått den första gudomliga dagen i den första gudomliga månaden av den andra femtioårsperiodens uppåtgående cykel. Vi har alltså i 155 biljoner 520 miljarder år cykliskt begett oss ner i och genom vår hierarki till dess lägsta punkt på månen. Sedan den punkten nåddes för tidsåldrar sedan klättrar vi sakta och mödosamt uppåt igen mot det obeskrivbara, mot toppen i vårt hierarkiska system, mot vårt "absoluta". Glöm inte att vi bara använder ordet absolut i den betydelse vi tidigare definierat.
Hur blev det absoluta det absoluta? Av en slump? Det finns ingen slump. Det finns ingenting annat än ändlöst liv och ändlöst medvetande och ändlös fortvaro, som verkar i enlighet med de principer och element som innebor i naturen och kallas swabhava i våra sanskriturkunder. Ordet swabhavas grundbetydelse är "självalstring", "själv-blivande". Vi alstrar själva oss själva, alla tider igenom. Vi ger oss själva våra egna kroppar, klättrar steg för steg uppför våra egna stegar, söker våra egna helveten och finner våra egna himlar. Och den universella evolutionens hela syfte och strävan är enligt den uråldriga visdomens läror att höja personlighet till individualitet, substans till gudomlighet, materia till ande, orenhet till renhet.
Hur tillkommer då det absoluta, det suveräna Jaget eller anden eller paramatman, av vilket vi är gnistor? Genom tillväxt inifrån utåt och utifrån inåt. En gång för oräkneliga tidsåldrar sedan var det en människa. Tänk på det sublima som ligger i denna lära. Tänk på det förgångnas oräkneliga tidsåldrar, och på det som i ett oerhört avlägset förflutet var en gudomlighetsgnista, en gnista från ett annat och ännu tidigare absolut. Denna förutvarande gudomlighetsgnista är nu vår "Gud", vår paramatman, vårt suveräna Jag, vars barn vi är, och i vilken vi lever, rör oss och är till. Vad är det vi först och främst kan lära av detta? Vad är det för ett psykologiskt mysterium vi antydde vid vår förra sammankomst? Jo, att våra mänskliga själar är embryoniska gudar. Våra mänskliga själar var förut animala själar, och våra nuvarande animala själar kommer i en framtida manvantara att bli mänskliga själar. Våra mänskliga själar kommer i en framtida manvantara att bli monader. Om människan framgångsrikt genomför det manvantariska loppet, är det hennes bestämmelse att bli en kommande hierarkis sammansatta logos, liksom hon nu i sin egen lägre hierarki är logos för det kvasioändliga antal lägre varelser som utgör hennes personliga natur. Begrunda ordentligt detta underbara och storslagna mysterium.
Är inte dessa läror tankeväckande? Det är inte så konstigt att de hållits hemliga och heliga inom den uråldriga visdomen. Varför? Av många skäl. Först och främst för att de inte kunde förstås utan vederbörlig andlig och intellektuell träning. Och ändå ser man, märkligt nog, förvånande ofta olika anspelningar på dem i olika religioners forntida exoteriska läror. Som ni vet betyder "exoterisk" i de gamla religionerna inte "falsk". Ordet betecknar bara de läror, till vilka nyckeln inte öppet lämnats ut.
I några av de översättningar från walesiskan som vår walesiske lärde, professor Kenneth Morris, gjort för oss, har jag sett läror som jag tror tagits från de gamla walesiska urkunderna. Jag spärrade upp ögonen av förvåning över att mycket heliga och ockulta läror från den uråldriga visdomen lagts fram i klartext av de gamla barderna. Men jag studerade översättningarna mera i detalj och såg då hur mästarhanden varit verksam, och maskerat och dolt i den öppna undervisningen. Arrangemanget och själva skönheten i bildspråket vilseledde det alltför vetgiriga och klyftiga sinnet. Men för den som har nyckeln är det lätt att följa tankegången. Jag har funnit samma metod tillämpad i de underbara keltiska lärorna, liksom i det gamla Egyptens och andra länders läror.
Vid en tidigare sammankomst lämnade jag alltför snabbt frågan om gott och ont, en i mångas ögon omstridd fråga. Men det är ett ämne som nu helt naturligt kommer in i slutet på vårt studium av skärseld, helveten och himlar. Kristna tänkare har inte lyckats lösa frågan om gott och ont på ett sätt som tillfredsställer tänkande och reflekterande sinnen. Men fastän frågan för dem och andra är mycket omstridd, är den mycket enkel för den som studerar den uråldriga visdomen. Enligt den kristna tron har Gud skapat allt som är. Följaktligen måste han också ha skapat det onda. Hur kan då en kristen förena denna ofrånkomliga slutsats med vissa andra läror om sin gud, till exempel med en som säger att Gud är alltigenom god, och att det från honom därför inte kan utgå någonting annat än gott. Är det onda då djävulens verk? I så fall måste man fråga varifrån djävulen och det onda som utgår från honom kommer. Från Gud? Men Gud är ju alltigenom god! Av detta drar vi den oundvikliga slutsatsen att antingen är Gud inte alltigenom god eller är han inte allsmäktig. Enligt kristen teori kan det onda inte vara annat än ett utslag av Guds visdom, ty det skulle annars existera utan den gudomliga tillåtelsen, dvs mot Guds vilja, vilket är omöjligt eftersom Gud är allsmäktig. Utifrån kristen teori blir de logiska svårigheterna oöverstigliga, och frågan om gott och ont kan inte besvaras med hjälp av densamma.
Vad är då egentligen ursprunget till det vi kallar gott och ont? Gott och ont uppkommer genom de motstridiga yttringarna av de myriader viljor som befinner sig i manifestation. Det goda är relativt, det finns inget absolut gott. Det onda är relativt, det finns inget absolut ont. Om det goda vore absolut så skulle dess motsats, dess skugga eller nedre pol, det onda, också vara absolut. Bådadera är dock relativa företeelser. Liksom andra par av motsatser, som exempelvis hetta och köld, högt och lågt, dag och natt, norr och söder, motväger och balanserar de varandra i naturen. De uppkommer som sagt genom medvetet eller omedvetet stridande viljor. Alla de oräkneliga olika varelserna i manifestation är mer eller mindre "själviska". Var och en av dem söker sitt, hungrande och törstande efter upplevelser av olika slag. Det finns till och med andligt ont, och det finns höga representanter för "andlig ondska". Om dessa har den kristne aposteln Paulus talat, och de utgör motverkande krafter till det godas höga representanter. Den andliga ondskans representanter kallar vi för skuggans bröder, och de andra kallar vi för ljusets bröder. Skuggans bröder arbetar med och i materian för materiella och själviska ändamål. Ljusets bröder arbetar med och i naturen för det andliga, för icke-personliga ändamål. De utgör varandras motsatser.
Dessa två grupper representerar två fundamentala vägar i naturen, den högra handens väg och den vänstra handens väg som de kallas inom ockultismen. Sanskritnamnet på den vänstra handens väg är pratyeka-yana. Yana betyder "väg" eller "stig", men också "vehikel". Och vi kan i det här sammanhanget översätta pratyeka med omskrivningen "var och en för sig själv". H P Blavatsky har som ni vet talat om pratyeka-buddhaerna. De är höga och i en bemärkelse heliga varelser, men de längtar själviskt efter andlig visdom och andlig upplysning åt sig själva, likgiltiga för världens sorg och smärta. Ändå är de på samma gång så rena att de faktiskt är ett slags buddhaer.
Den andra gruppen följer den väg som på sanskrit kallas amrita-yana, "det odödliga vehiklet" eller "odödlighetens väg".
Den förra är personlighetens väg, den senare är individualitetens. Den ena är materians väg, den andra är andens. Den ena vägen leder nedåt, den andra försvinner in i den medvetna odödlighetens "eviga" obeskrivbara sällhet.
Detta är de två grupper av varelser som representerar naturens två sidor. Dessa båda sidors konflikter eller motsättningar och de olika viljornas strider med varandra, striderna mellan skarorna av varelser i den manifesterade tillvaron, frambringar det så kallade onda i världen. Det onda uppkommer ur de lägre, ur de mindre utvecklade eller evolverade varelsernas själviska verksamhet: Själviskheten är därför roten till allt ont. Denna gamla lära är sann, så är det med den saken. På de högsta tillvaroplanen finns det varken gott eller ont. Där finns vare sig liv eller död i vår mening. Där finns vare sig början till eller slutet på ett egennyttigt agerande av något slag. Men där finns vad som i de underbara gamla brahmanska lärorna kallas sat, chit, ananda. Sat betyder "rent varande", chit "ren tanke" och ananda "sällhet". Detta är tillståndet hos det som man kan kalla "det absoluta".
När vi nu avslutar studierna för i kväll, vill jag ännu en gång understryka hur viktigt monadens, den andliga radikalens, kosmiska arbete är. Den kan själv bara utvecklas genom att höja lägre själar och psykiska vehikler till att bli självmedvetna varelser, så att dessa därigenom i sin tur blir monader. DETTA ÄR DEN ALLMÄNT FORMULERADE OCH FULLSTÄNDIGA PLANEN FÖR EVOLUTIONEN PÅ ALLA PLAN. Detta är vårt stora arbete. Detta är vår höga bestämmelse. Vårt suveräna Jag, vår paramatman, vår suveräna monad, vårt högsta Jag, spetsen i vår hierarki, utför detta arbete medvetet. Vi såsom självmedvetna människor gör det på vårt blygsammare sätt. Och som jag nyss sade, är detta hela planen för den manifesterade tillvaron, den allmänt formulerade konturskissen till den kosmiska evolutionen. Ingen människa kan leva endast för sitt eget jag. Ingen människa kan ensam höja sig till det andliga. Det ligger i naturens själva väsen att hon med eller mot sin vilja måste föra med sig oräkneliga andra varelser och lägre jag längs den uppåtriktade eller nedåtriktade vägen.
Och nu några ord i ett synnerligen viktigt ämne. Den uråldriga visdomen säger oss att det finns sju läromässiga nycklar till visdom och framtida invigningar. Under våra studier av dessa sju nycklar har vi helt kort talat om fem. Vilka är de? Vi kan kalla dem sapta-ratnani, "de sju ädelstenarna", och de är följande. För det första den naturens funktion - och med naturen menar vi här det absolut totala aggregatet av allt som är, invändigt och utvändigt, bakom och framför, uppe och nere, till höger och vänster, allting, överallt - som i människan manifesterar sig såsom återförkroppsligande eller reinkarnation. Den kan kortfattat uttryckas som utbytandet av människans vehikel eller kropp när hennes inre tillstånd eller betingelser ändras. Ty naturens verksamhet uppfordrar henne slutligen att sträva hän mot, tvingar henne att övergå till, ett annat tillstånd och en annan plats. Detta kallas döden, men är en annan form av liv. Det är den första nyckeln. Tillämpa den på våra läror i hela dess mångfasetterade räckvidd. Den andra nyckeln är läran om verkan och återverkan, kallad karma. Vi har hittills bara studerat de här två nycklarna översiktligt, men vi skall senare gå in på dem mera i detalj.
Den tredje nyckeln är läran om varandra genomträngande varelser eller väsen, också kallad läran om hierarkier. Dessa hierarkier kan inte separeras från varandra, och genomtränger överallt planen eller sfärerna. Allting existerar i allting annat. Det finns helt enkelt inga absoluta skiljemurar någonstans, vare sig höga eller låga, inre eller yttre, rätta eller felaktiga, uppigenom eller nedigenom. I grund och botten finns det ingenting annat än ett evigt ÄR och ett evigt NU. Som de gamla stoikerna så fint uttryckte det: "Allting genomtränger allting annat". Så till exempel vibrerar och lever själva atmosfären vi andas, full av otaliga liv. De monadiska väsendena eller liven finns i den luft vi andas, i vår benstomme, i vårt blod, i vårt kött, i allting. Tänk över detta. Låt era tankar röra sig fritt, frigör er i ert inre. Låt er fantasi föra er in i de märkligheter som dessa nycklar avslöjar för ert sinne. Ett samvetsgrant studium av den uråldriga visdomen tillsammans med ett rent och osjälviskt liv skall då bli era aldrig svikande vägvisare.
Den fjärde nyckeln är läran om swabhava, läran om varje varelses, varje andlig radikals, väsenskaraktäristika. Den är också läran om självalstring eller självblivande under manifestationen, och den slår fast att varje varelse är ansvarig för sig själv, inom sig själv. Detta är den dunklaste, den mest mystiska av de fyra nycklar vi hittills nämnt, ty den är faktiskt nyckeln till de tre övriga nycklarna.
Den femte nyckeln är nyckeln till självmedveten tillvaro, ett ämne som vi hänsyftat på i kväll och vid vår förra sammankomst, ty den universella tillvarons hela syfte och metod och verksamhet går ut på att höja det lägre till det högre. Och det stora arbetet kan aldrig utföras genom att följa "vägen för sig själv", pratyeka-yana, utan genom att följa amrita-yana, "det odödliga vehiklet" eller självmedvetandets väg till odödlighet. Frigör er tanke, säger jag ännu en gång. Låt den svinga sig ut i frihet!
Vad de övriga två nycklarna beträffar, bör jag kanske säga att de hör samman med höga initiationsgrader. Jag vet mycket lite om den sjunde. Mina studier har tillfört mig ytterst lite om den, så väl är den dold. Jag vet dock att det är mycket få människor på denna jord som kan nå fram till att förstå och använda sig av denna nyckel. Vad den sjätte nyckeln beträffar, sägs det att den med stor möda kan nås i de högre initiationsgraderna.
I kväll avslutar vi de förberedande studier vi hittills bedrivit. Hädanefter skall vi tränga djupare in i ämnena.