Kapitel 16
Atma-vidya: Hur en blir många. "Förlorade själar" och "själlösa varelser". Människan, en sammansatt varelse. Ingen bestående princip i människan.
Egyptiernas lära om principerna, som sträcker sig från höjden ända ner till de lägsta bland företeelserna, börjar sålunda därför med en enda princip och går ner till en mångfald som styrs av denna enda. Och överallt står en obegränsad natur under herraväldet av en viss begränsad utsträckning och av den högsta och enda orsaken till alla ting. (Iamblichos, On The Mysteries, 8,3)
Men vid slutet av den mindre cykeln, efter fullbordandet av alla de sju runderna, väntar oss ingen annan barmhärtighet än det mått av goda gärningar, av förtjänst, vilket i den vedergällande rättvisans vågskålar uppväger måttet av onda gärningar och brister. Ont, ohjälpligt ont, måste det ego vara som inte ger någon som helst avkastning från sin femte princip och måste tillintetgöras, måste försvinna i den åttonde sfären. En skärv, inkasserad från det personliga egot, är nog för att rädda det från detta hemska öde. Dock inte efter fullbordandet av den stora cykeln: Antingen ett långt nirvana av sällhet (även om detta enligt era omogna föreställningar är omedvetet) och därefter liv som en dhyan-chohan under en hel manvantara, eller "avitchi-nirvana" och en manvantara av lidande och fasa som en ___ Ni får inte höra ordet, och inte heller får jag uttala eller skriva det. Men "dessa" har ingenting att göra med de dödliga som går igenom de sju sfärerna. En framtida planetandes samlade karma är lika härlig som en ___ samlade karma är förskräcklig. Nog. Jag har redan sagt för mycket. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 171)
Vi återupptar i kväll våra studier där vi avbröt dem i somras och läser till att börja med några avsnitt på sidorna 224-226 i Den Hemliga Läran I:
Det finns fyra grader av initiation eller invigning omtalade i exoteriska arbeten... Ytterligare tre högre grader måste erövras av en arhat innan han når toppen på arhatskapets stege... "Eldtöcknets" arhater av sjunde ordningen är bara ett steg från ursprungsväsendet till deras hierarki, den högsta på jorden och i vår jordkedja. Detta "ursprungsväsen" bär ett namn som i översättning bara kan återges genom flera ord i förening - "det evigt-levande-mänskliga-banyanträdet". Detta "underbara väsen" nedsteg, sägs det, från en "hög region" under första delen av den tredje tidsåldern, före könens åtskiljande i tredje rasen.
...Denna avkomma var inte en ras. Den utgjordes först av ett underbart väsen, kallat "Invigaren", som efterföljdes av en grupp halvt gudomliga, halvt mänskliga väsen. Enligt den arkaiska skapelseberättelsen "reserverade" för vissa ändamål, är dessa de väsen i vilka de högsta dhyanierna...sägs ha inkarnerat för att bilda en plantskola för blivande mänskliga adepter på denna jord och under den nuvarande cykeln. Dessa "söner av vilja och yoga", vilka så att säga föddes på obefläckat sätt, uppges ha förblivit helt och hållet skilda från det övriga människosläktet.
Det nyss omtalade "VÄSENDET", som måste förbli namnlöst, är det träd vars grenar utgörs av alla stora historiskt kända vise och hierofanter... Såsom objektiv människa är han den hemlighetsfulla (för den oinvigde alltid osynliga) och ändå alltid närvarande höga personlighet, om vilken så många legender finns i Österlandet, särskilt bland ockultister och den heliga vetenskapens idkare. Det är han som ändrar gestalt och dock alltid förblir densamme. Det är vidare han som utövar den högsta andliga ledningen av de initierade adepterna i hela världen. Han är som sagt den "namnlöse" som har så många namn, men vars namn och verkliga natur ändå är okända. Han är "Invigaren" framför alla andra och har kallats "DET STORA OFFRET". Ty sittande på tröskeln till LJUSET, skådar han in däri från mörkrets område, vars gränser han inte vill överskrida. Inte heller skall han lämna sin post förrän på denna livscykels sista dag. Varför förblir den enslige väktaren på sin självvalda post? Varför sitter han vid den ursprungliga visdomens källa, ur vilken han inte längre dricker, eftersom inget återstår för honom att lära som han inte redan vet - inget, varken på denna jord eller i dess himmel? Därför att de ensamma trötta pilgrimerna, under vandringen tillbaka till sitt hem, aldrig intill sista ögonblicket kan vara säkra på att inte gå vilse i denna illusionens och materians gränslösa öken som kallas jordelivet. Därför att han så gärna vill visa varje fånge, som lyckats befria sig från köttets och illusionens bojor, vägen till det frihetens och ljusets rike från vilket han själv är en frivillig landsflyktig. Kort sagt, därför att han offrat sig själv för mänsklighetens skull, fastän kanske bara några få utvalda skall njuta frukten av DET STORA OFFRET.
Vi har nu läst ett av de sublimaste avsnitten i denna underbara bok, och jag hoppas kunna kommentera och om möjligt belysa de ämnen som nämns i detta avsnitt. Jag kan inte göra detta rakt på sak, ty området är alltför djupsinnigt och vi har inte bedrivit tillräckligt med förberedande studier. Men jag kan i någon mån göra det indirekt. Det är nödvändigt att göra så till en viss grad, ty det här storslagna ämnet är den sjunde (nedifrån räknat) av de sju ädelstenarna. Som ni minns sades dessa sju ädelstenar vara följande. Den första och lägsta är återfödelse eller rättare sagt återförkroppsligande, eller kanske ännu bättre föryngring. På sanskrit kallas den punarjanmanoch på grekiska palingenesis. Båda orden representerar praktiskt taget samma tanke. I vardera ordet betyder det första elementet "åter" eller "på nytt" och det andra "alstring" eller "födelse", "tillblivelse".
Den andra ädelstenen nedifrån räknat är den lära eller det faktum i naturen som kallas karma, läran om följderna. Den tredje ädelstenen är läran om hierarkier, vilka på sanskrit kallas lokaer. Den fjärde är läran om swabhava, åt vilken vi ägnat en del tid under tidigare sammankomster. Det sanskritordet har två allmänna filosofiska betydelser. För det första betyder det "självavelse", "självalstring", "självblivande" i den meningen att det inte är någon rent mekanisk eller själlös verksamhet i naturen som kastar oss in i tillvaron. Vi frambringar oss själva i och av och genom naturen, av vars medvetna krafter vi utgör en del. Och vi är våra egna barn. För det andra har swabhava den innebörden att varje varelse och varje enhet som existerar är resultatet av vad den verkligen är i sin egen högre natur. Den bringar i dagen det som den innerst inne är, ingenting annat. Så till exempel är och förblir en särskild ras den rasen, så länge som den särskilda ras-swabhavan finns kvar i rasfröet och manifesterar sig på det sättet osv. På samma sätt förhåller det sig med en människa, ett träd, en stjärna, en gud, eller vad det nu kan vara.
Den femte ädelstenen nedifrån räknat är läran om evolutionen, som vi redan helt kort studerat i dess teosofiska utformning. Denna esoteriska lära är inte en lära om transformism, vilket däremot strängt taget är den korrekta benämningen på Darwins materialistiska lära liksom på fransmannen Lamarcks, från vilken Darwin utan tvivel hämtade idén. Den esoteriska läran är snarare liktydig med den teosofiska idén om att veckla upp, att bringa i dagen. Denna lära med dess tvillinglära om involutionen kommer till uttryck i två sanskritord. Det första är pravritti, som betyder "uppvecklandet" av andevarelser i materia eller av materialiv i andevarelser, vilket det nu må vara fråga om. Det andra ordet är nivritti, som betyder "invecklandet" av andevarelser i materia eller av materialiv i andevarelser, vilket det nu må vara fråga om.
Om den sjätte och den sjunde ädelstenen har vi hittills sagt mycket lite, men till det sagda skall vi nu försöka foga ytterligare några tankar. Den sjätte ädelstenen är en lära som också den kommer till uttryck i två sammansatta ord av motsatt innebörd. Det ena är amrita-yana, ett sanskritord som betyder "odödlighetsvehikel", "överbringare eller bärare (eller snarare väg) till odödlighet", och som har avseende på den individuella människan. Det andra ordet är pratyeka-yana, ett sanskritord som med en omskrivning betyder "vägen man vandrar för sin egen räkning". Det går inte att översätta detta sammansatta sanskritord med ett enda svenskt. Varken begreppet eller ordet existerar i svenskan. Man kommer antagligen närmast med den teosofiska tanke som ligger dold i ordet personlighet. Individualitetens gåtfulla förhållande till personligheten innefattas i dessa två ledord eller tekniska termer. Och från dem grenar ett helt läro- och tankeområde av ockultismens underbara filosofi, den hemliga läran, ut sig. Nära förbundna med denna ädelsten - liksom med den sjunde - är den uråldriga visdomens läror om de olika klasserna av monader, om dessas ursprung, sätt att komma och skälen till deras ankomst.
Vi skall inte nu gå närmare in på dessa djupa ämnen, ty vi skall längre fram komma tillbaka till dem gång på gång, och efter hand skall de bli bättre belysta och förklarade.
Den sjunde och sista ädelstenen kallas atma-vidya, "kunskapen om Jaget". Detta sammansatta ord är liksom de andra bara ett ledord, men bakom det finns en lära som sannerligen är sublim. Ni kommer kanske ihåg att jag på tal om denna ädelsten sade att jag visste mycket lite eller nästan ingenting om den. Detta gav kanske upphov till en missuppfattning, ty det är givetvis klart att varje allvarlig och hängiven studerande i vår esoteriska skola kan förstå åtminstone vissa delar av denna gåtfulla lära, åtminstone något. Hans förmåga att fatta beror på graden av hans inre upplysning, hans trofasthet mot lärarna, hans lojalitet mot skolans grundsatser och hans förmåga att i någon mån förstå och tränga till djupet av dess läror.
Men medan detta - i proportion till vars och ens förmåga - gäller de studerande i vår esoteriska skola, så kan andra som står högre än vi förstå mera. Lärarna förstår naturligtvis mer av atma-vidya än vi. Men i dag finns det antagligen inte tio människor på jorden som förstår denna lära i dess helhet. Det är en storslagen lära, som förmodligen inte ens mästarna trängt fullständigt in i. Mästarnas mästare, chohanerna som de kallas, vet mer om den än mästarna. Chohanär ett tibetanskt ord som betyder "herre" i bemärkelsen uppfostrare eller lärare. Men denna förunderliga läras huvudsakliga och egentliga innebörd, som genomtränger den i dess helhet och är dess grundton, kan formuleras i följande ord: HUR EN BLIR MÅNGA. Och detta problem är det svåraste som den mänskliga anden någonsin har försökt lösa.
Ta till exempel monaden som analogi. Det är fel att säga att monaden "nedstiger" i materian, även om vi ständigt säger så för att det är ett bekvämt sätt att uttrycka saken. Och ser man det så, får väl uttryckssättet gå an. Men när vi börjar studera fakta, ser och förstår vi faktiskt mycket snart att monaden inte "nedstiger" i materian. Och fastän det på samma sätt är lämpligt och bekvämt att säga att "en blir många", så blir denne en aldrig många. Denne en förblir i evighet sig själv, toppen i hierarkin, dess ursprungsväsen, som är "det underbara väsendet", den högste invigaren, på vilket plan han än är placerad. Men de många flödar fram ur honom, och han är deras suveräna Jag, deras paramatman.
Detta är det övergripande temat i kvällens föreläsning. Eftersom vi nu inte har tid att göra en fullständig sammanfattning av den gångna vårens och vinterns studier, så skall vi i kväll friska upp minnet med en kort återblick på några läror vi tidigare behandlat. Vi vänder då först tillbaka till läran om swabhava och jämför dess innebörd med de begrepp som innefattas i det närbesläktade uttrycket swabhavat. Man förstår i allmänhet inte den stora betydelseskillnaden mellan de båda, och de två orden har tyvärr ofta förväxlats av de studerande. Fastän såväl swabhava som swabhavat kommer från sanskritroten bhu, är de mycket olika till sin betydelse.
Båda orden är substantiv och alltså härledda från sanskritordet bhu, som betyder "bli" eller "övergå till" någonting. Den kvasipronominella förstavelsen swa betyder "själv", och substantivet betyder sålunda "självblivande", "självalstring", "självövergång" till någonting. Ändå gör som förut sagts det fundamentala eller odelade Jaget inte så. Liksom monaderna, liksom denne en, vi talat om, sänder det fundamentala Jaget ner en stråle från sig själv, som när solen sänder en stråle från sig själv in i materians mörker. Och det är denna andliga stråle som "nedstiger" i materian och i sin tur själv alstrar eller blir en självmedveten varelse. Solljuset, solen själv, förblir alltid i sitt eget tillstånd eller okränkta vara. Solen stiger aldrig ner, och blandar sig såsom varelse aldrig fullständigt med de otaliga skarorna av materialiv, med sina egna barn.
Swabhavat kallas av H P Blavatsky fader-moder. Det är ett tillstånd hos kosmisk medvetandesubstans i vilket ande och materia - som ju i grunden är ett - inte längre utgör en tvåfald som under manifestationen, utan är ett. Denna etthet är varken manifesterad materia eller manifesterad ande enbart, utan den ursprungliga ettheten, andlig akasha, i vilken materian uppgår i anden. Och när de båda faktiskt är ett, kallas de fader-moder, den så att säga förandligade anden-substansen. Lägg märke till hur vi i våra bedrövligt ofullständiga europeiska språk måste söka efter adekvata ord. Om man förstår sanskritordet, uttrycker detta idén direkt.
Dessa två substantiv, som härleds från samma rot och till sitt ursprung är nära förbundna med varandra, har inte alls samma innebörd. Swabhava är självalstringen av någonting, av en varelse, av en monad. Swabhavat är fadern-modern, den kalpiska akashiska anden-substansen, som aldrig stiger ner från sitt eget tillstånd, från sitt eget plan, men är den kvasioändliga reservoaren för varande, för medvetande, för ljus, för liv, och källan till vad vetenskapen i våra dagar löjligt nog kallar den universella naturens "krafter".
Vi skall längre fram gå närmare in på dessa mycket mystiska och djupa ämnen, men för tillfället räcker det med att komma ihåg att swabhavat är kosmisk ande-substans, reservoaren för varande och varelser. Nordbuddhisterna kallar den swabhavat eller, mera mystiskt, adi-buddhi, "ursprungs-buddhi". I de brahmanska urkunderna kallas den akasha, och i det hebreiska Gamla Testamentet de kosmiska "vattnen".
Nästa ämne som behöver belysas lite mer är den mycket allvarliga frågan om "förlorade själar" och "själlösa varelser". Jag kanske skall säga att de här ämnena tas upp i kväll för att det kommit till vår kännedom att de missförståtts av några av våra åhörare. Det är en väldig skillnad mellan "förlorade själar" och "själlösa varelser". I en förlorad själ har den "gyllene tråd" som förenar den lägre tänkande varelsen med dess högre Jag brustit fullständigt. Den har slitits helt loss från sin högre väsensgrund eller rot, sitt sanna Jag. Det är här fråga om ett hopplöst fall. Det kan inte bli tal om någon återförening för detta lägre jag, vilket i det ögonblick bristningen äger rum omedelbart börjar sjunka ner i den åttonde sfären, den så kallade dödens planet. I en själlös varelse, en själlös människa, har tråden blivit så att säga mycket tunnsliten, eller bättre uttryckt, har de andliga och osjälviska strävandena i detta och andra liv varit så få, bemödandena till förening med jagets högre del så svaga, att den andliga strålen sakta dragit sig tillbaka från den lägre delen. Strålen har dock ännu inte slitits av utan består, och till och med ett enda rent och osjälviskt bemödande kan åstadkomma en återförening. Själen är inte förlorad, men vad den mänskliga varelsen praktiskt beträffar kan denna med all rätt kallas själlös, ty den lever nästan helt och hållet i sina lägre principer. Själlösa varelser ger upphov till de fall man brukar kalla "män och kvinnor utan samvete". De tycks inte ha någon moralisk känsla, fastän deras mentala och psykiska förmögenheter fortfarande kan vara starka och livaktiga.
Dessa är de värsta fallen av själlösa mänskliga varelser. Sedan har vi de män och kvinnor som inte tycks bry sig om någonting som är gott, vackert, sant, ädelt och upphöjt. Deras begär är jordiska. Deras lidelser är starka och deras intuition svag. Sådana människor finns det mycket gott om. De är så vanliga att H P Blavatsky i sin bok Isis Unveiled säger att vi varje dag i vårt liv "armbågas med själlösa människor". Studera ansiktena på de människor ni möter på gatorna. Situationen är verkligen förskräcklig, inte bara i städerna utan överallt. Det är fullt möjligt för en karaktärssvag människa, som kanske så smått börjar ge efter för viljans begär, för sinnets lidelser och för den lägre naturens instinkter, att sakta men säkert nöta ut alla de band från den högre strålen som fäster denna vid den lägre naturen. Om dessa band i stället vore starka och aktiva, skulle de göra den mannen eller kvinnan till en gud ibland oss, till en förkroppsligad gud. Nu möter vi i stället, när det gäller de värsta fallen av själlösa människor, varelser som knappast är mer än mänskliga skal av män och kvinnor. Skalen lever visserligen, men är andligen nästan döda. De själlösa varelserna var en gång besjälade män och kvinnor, som före sitt nuvarande tillstånd hade samma möjlighet som vi andra att framgångsrikt genomföra utvecklingsförloppet. Detta är sannerligen ett allvarligt faktum som vi enligt H P Blavatsky gång på gång bör påminna om i vår förkunnelse, ty det är en varning som är till verklig hjälp. Ingen av oss är absolut säker där vi nu befinner oss, halvvägs på vår evolutionära resa. Ty ingen av oss vet vad han är i stånd till, varken i fråga om gott eller ont.
Där har ni sanningen, och den är ingen bagatell. Är det förvånande att alla våra lärare upprepade gånger har sagt oss, att varje lära som meddelas i denna skola är grundad på vad man i allmänhet kallar etiska levnadsregler och måste studeras i ljuset av dessas efterlevnad? Omsatt i praktiken är den metoden det enda som med säkerhet kan frälsa oss, ty dessa regler kommer in i början och i mitten och i slutet av våra studier.
Längre fram i våra studier skall vi följa dessa två varelseklassers öden ända till slutet, men det kan vara lämpligt att redan nu säga några ord om den förlorade själens bestämmelse. Det finns två huvudklasser av sådana själar, den lägre som inte är den värsta, och den högre som är den värsta. För att skapa bättre klarhet i detta svåra ämne måste jag gå in på en ny, men anknytande tanke, som har en nyckelställning i sammanhanget och kan uttryckas med orden människan är en sammansatt varelse. På detta faktum om människans natur vilar en underbar sanning som ligger till grund för Gautama Buddhas psykologiska lärosatser. Denna sanning lyder: det finns ingen som helst bestående princip i "människan". Förankra denna sanning ordentligt i ert sinne. Förstår ni den rätt, kommer den att rädda er från otaliga faror. "Människan" är inte sin högre natur utan det som kallas "den mänskliga naturen". Har ni insett i hur hög grad män och kvinnor lever i vad judarna kallar nefesh, dvs i sina astrala själar? I viss utsträckning är en sådan samklang med våra lägre principer nödvändig, men den astrala själen bör, för att använda de forntida filosofernas vackra liknelse, vara vårt vehikel, vår bärare. Den bör så att säga göras till en häst som bär oss på vår resa, eller till en vagn i vilken vi åker. Men det är vi som skall rida hästen. Vi, det inre Jaget, skall styra och rida vår astrala springare, men aldrig tillåta den att ta ledningen över oss.
Studera följande bild. Den kan hjälpa er att förstå detta bättre.
Som ni ser så är människans sju principer och element ordnade i tre skilda grupper. Först en alltigenom dödlig och förgänglig lägsta trefald. Sedan en psykisk, sammansatt och till största delen dödlig mellanliggande tvåfald som kallas kama-manas och är den egentliga "människan" eller "den mänskliga naturen". Slutligen en högre, odödlig och oförgänglig tvåfald som kallas atma-buddhi, monaden. Vid människans död tar denna högre tvåfald med sig allt det andliga väsensämnet, aromen, från den lägre eller mellanliggande tvåfalden och utgör sedan det högre jaget, den reinkarnerande individualiteten eller egomonaden. Människans vanliga medvetande under livet befinner sig på nuvarande utvecklingsstadium nästan helt och hållet i den lägre eller mellanliggande tvåfalden. När hon höjer sitt medvetande till att bli ett med den högre tvåfalden blir hon en mahatma, en mästare.
Denna lägre del av vår natur är sammansatt. I den finns det ingenting alls som i sig själv är bestående. Ingenting fortlever såsom en varelse. Den lägre delen är den vanliga människan sådan hon är i dag, och i henne finns det ingen som helst bestående jagprincip. Om ni fäster era tankar och känslor på sådant som tillhör den lägre naturen, kommer ni ovillkorligen att följa den och bli den, som visas av läran om swabhava. Som människan tänker, sådan är hon! De hebreiska orden i detta gamla ordspråk lyder i översättning: "Som hon tänker i sitt hjärta (nefesh), sådan är hon." Men ordet nefesh betyder egentligen något annat, som här leder till följande översättning: "Som hon tänker i sin lägre natur, det är (blir) hon." En sanskritkommentator, Yaska (Nirukta 10, 17), har i sina ordförklaringar till en viss vedisk text gjort följande anmärkning i samma ämne: Yad yad rupam kamayate devata, tat tad devata bhavati, vilket betyder "Vilken kropp (form, skepnad) som helst, som en gudomlig varelse (gudomlighet) längtar efter (vill ha, eftersträvar, ägnar sig åt att få), just den blir den gudomliga varelsen". Där har vi hela hemligheten. Vi är det vi själva gör oss till, våra egna barn. Det och ingenting annat. Är våra tankar uppåtriktade, når vi till slut gemenskap med gudomligheterna. Innan vi når dem, når vi gemenskap med de heliga lärarna, ty vi gör oss själva sådana och blir lika dem, och de i sin tur besvarar vårt anrop.
Men är våra tankar däremot nedåtriktade och vi nöter bort silvertråden eller den gyllene tråden som fäster oss vid vår högre natur, då går eller dras vi naturligtvis nedåt, allt längre nedåt, tills den gyllene kedjan eller tråden slutligen brister och själen blir en förlorad själ, en förlorad astral själ. Och dess öde är följande. Som redan sagts finns det två klasser av detta slags själar. Den första klassen är den lägre, som inte är den värsta. Den består av de mänskliga varelser på denna planet (eller vilken annan planet som helst, som besitter en mänsklighet liknande vår) vilka på grund av naturlig karaktärssvaghet och brist på andlig attraktion uppåt faller sönder efter en viss tid, lång eller kort alltefter omständigheterna. Naturens lägre del, som är sammansatt och tillfällig och temporär, följer tillvarons lagar och upplöses och försvinner slutligen, ungefär som när den mänskliga kroppen dör och förmultnar. Det är dess slut. Den förintas.
En sådan själs monad har ingenting, ingen "arom" av uppåtriktad strävan, att ta vara på från livet eller liven av detta slag. Jag säger liven, ty det är faktiskt så att förlorade själar kan reinkarnera, likaväl som andra själar. Det finns barn som föds såsom förlorade själar. Det är kanske mycket sällsynt, men det kan ske och sker också. En förlorad själs monad "reinkarnerar" i sinom tid, men episoden som förlorad själ är liksom ett oskrivet blad i dess "livens bok".
Den andra klassen, den värsta, utgörs av dem hos vilka själen är vitalt stark. De är de andligt onda, hur paradoxalt detta än kan låta. Det är dessa som de kristna lärarna talar om i Nya Testamentet såsom andligt onda och orättfärdiga varelser. Man kan fråga sig hur en varelse som slitit av den gyllene tråden fortfarande kan ha andliga egenskaper eller beståndsdelar. Detta är ett av de mörka och allvarliga mysterier som vi längre fram kanske skall gå in på mera i detalj. I kväll har vi inte tid att säga mer än att vi får förklaringen när vi förstår den esoteriska psykologin och den högre astrala materians natur. Men låt mig påpeka, att om en själ kan mottaga ett intryck, en impuls, och det kan den verkligen, så kommer intrycket eller impulsen att föra den vidare till dess initialstyrkan är uttömd, till dess impulsen inte längre existerar, till dess impulsen arbetat ut sig själv. Under många, många liv i andlig ondska har de varelser som utvecklats till förlorade själar genom sin viljas intensitet så att säga byggt upp ett bankkonto av vissa naturkrafter, av impulser till ondska, rent materiella, som flödar heta och starka. Och när jag säger heta, menar jag det inte i den vanliga emotionella betydelsen, som när man talar om "lidelsernas hetta". All sådan lidelsefullhet är död. Det är fråga om hämdlystnad, hat och fiendskap till allt som är upphöjt och ädelt etc, och dessa känslor brinner som helveteseldar. Impulser av det här slaget existerar, och de har en andlig källa ty de är urartade andliga energier, ande som så att säga förfallit och stelnat i materian. Detta dunkla ämne är verkligen svårt att utreda, men det som sagts är ämnets kontenta. Jag skulle till slut kunna tillägga att dessa varelser under vissa betingelser kan gå ännu längre nedåt (och gör det också). De slår in på den lägre vägen och fortsätter nedåt. Och är det onda starkt nog, blir i vissa sällsynta fall deras fasansfulla bestämmelse det som våra lärare har kallat avichi-nirvana (avichi är ett generellt ord för vad som i allmänhet kallas helvete). Avichi-nirvana innebär tidsåldrar av obeskrivligt självpålagt lidande tills den slutliga upplösningen följer - och naturen inte längre vet av dem.
Som ni säkert kommer ihåg har vi studerat ämnet himlar och helveten, även om vi ännu inte har hunnit gå djupare in i det. Avichi är en generell beteckning för platser för det ondas förverkligande (men inte för straff i den kristna bemärkelsen), där viljan till ondska och den otillfredsställda onda längtan efter ren själviskhet finner tillfälle att utveckla sig - och varelsen själv slutligen utslocknar. Avichi har många grader eller nivåer. Naturen innefattar alla ting. Har den himlar där goda och sanna människor finner vila och frid och sällhet, så har den också andra sfärer eller tillstånd dit de går eller dras, som måste finna utlopp för de onda lidelser som rasar inom dem. Vid slutet av sin avichi-nirvana faller dessa sönder och mals om och om igen, för att till slut försvinna som mörkret för soluppgången - malda till stoft i naturens laboratorium.
Som vi tidigare påpekat, talas det i våra esoteriska läror inte om några "naturlagar", och detta av två skäl. För det första finns det inte något sådant som "natur". Naturen är inte en varelse, den är en abstraktion. Naturen är inte en gud eller gudinna, inte ett väsen eller en planet och inte en sfär eller ett universum. Naturen är så att säga det abstrakta aggregatet, det väldiga aggregatet, av alla varelser och ting - andliga, mellanliggande och lägre - som genomtränger varandra och verkar och återverkar på varandra. Deras inmängande i och förbindelser med varandra åstadkommer det vi kallar naturen. De varelser vi talar om är naturligtvis av alla grader, från de mest materiella, de mest förfallna, till de högsta inom varje hierarki. Det andra skälet är att varelserna i detta aggregat, som vi mycket väl kan kalla natur, inte "styrs" av "lagar". Vem eller vad stiftar några lagar som naturen skall följa eller måste följa eller följer? Ingen, vare sig gud eller djävul. Men man kan och bör fråga om naturen följer vissa banor, och om dessa banor vid identiska omständigheter och betingelser alltid är desamma, dvs är vad vi kallar lagar . Svaret blir naturligtvis jakande. Ingen förnekar detta faktum. Men vi förnekar förklaringen. Förklaringar är viktiga. Om någon kommer till er och säger någonting som ni tycker vara tomt prat, ord utan innehåll, tar ni då det han säger för sanning? Tar ni då emot orden och är nöjda med dessa skal? Eller tänker ni efter och säger: "Jag har funderat på det du sade. Det var bara ord. Ingen förnekar de fakta som föreligger, men jag vill ha en förklaring på orden och dessa fakta. Jag vill ha något som ger näring åt min själ". Får ni någon näring åt själen av prat om mekaniska, obegripliga naturlagar? Har ni klart för er att ingen av forna tiders stora tänkare någonsin använde ett så tomt ord som naturlagar med åtföljande idéer - eller brist på idéer? Aldrig! Uttrycket och begreppet "naturlagar" är en modern produkt som härleder sig från två källor, den kristna religionen och vår tids vetenskapliga materialism. Människor har i alla tider varit fullt på det klara med att naturen alltid följer samma och mycket regelbundna banor, som numera kallas lagar. Men våra förfäder hade andra och visare förklaringar på dessa regelbundna banor i naturskeendena, ty de visste mer om tillvarons inre mysterier. De hade sann religion bakom och inom sig. De hade en allt omfattande filosofi, och de hade därtill vad som kallades invigda, vilka personligen kunde gå bakom och in i naturen, uppgå i den och känna den genom direkterfarenhet.
Vad är det då som får naturen att fungera som den gör? Den nutida vetenskapsmannen säger att han med naturlagar menar de händelseföljder som alltid utspelas på samma sätt när omständigheterna och betingelserna är desamma, den regelbundna ordningen för företeelser och krafter. Den kristne teologen säger antagligen något i följande stil när han skall förklara vad han menar med naturlagar: "Det är troligtvis den allsmäktige Gudens vilja. Han har visserligen inte bevärdigat oss med en fullständig förklaring på de här svåra problemen, men det är i grund och botten den gudomliga viljan som en gång för alla skapade naturens maskineri och satte det igång". För två eller fem eller sex hundra år sedan hade dessa herrar en förklaring som var något annorlunda än den ovanstående, ty den nya vetenskapen var då ännu inte så högröstad när det gällde dess egna åsikter. Den teologiska förklaringen var då att den allsmäktige Guden personligen och aktivt själv leder och beordrar det naturen frambringar. "Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga", och mycket mer i samma stil. Men så framträdde vissa skeptiska tänkare och sade: "Skaparen Gud! Då har han alltså skapat sjukdomarna. Och han skapar det onda i människornas hjärtan. Så måste det vara, eftersom han skapade människan och allting annat. Och eftersom han är allvis, måste han ha förstått vad han gjorde. Varför då straffa en människa för att hon gör det hon inte kan undvika att göra, när det är Gud som skapade henne, hennes sinne, hennes hjärta och hennes vilja?"
Så teologernas senare föreställning är tydligen den, att Gud skapade världen med sin egen allsmäktiga hand och satte den i rörelse. Han satte igång vart och ett av dess olika element att röra sig på sitt eget sätt, och lät det utgå med en ursprungsprägel av den gudomliga intelligensen.
Jag tror att detta är en korrekt återgivning av den tidiga moderna teologiska uppfattningen.
De invigda, som kände till naturens hemligheter, hade ord som exakt kunde uttrycka vad de ville säga. Det var slående ord och inte bara abstraktioner, även om de invigda när det var påkallat också använde sig av sådana. De använde ord som naturens principer och element. Det är visserligen sant att sådana ord är ledord, tekniska ord, men de invigda visste precis vad de menade med dem. De talade också mystiskt och teologiskt om "gudarna". Något av det mest beklagliga för våra dagars sökare är att den kristna kyrkans avsiktliga och överlagda undertryckande av så många av forntidens sanningar lett till att den vanlige lärjungen eller studeranden inte har mer begrepp om vad våra förfäder menade med gudarna och deras verksamhet än han har om vad som just nu tilldrar sig på stjärnan Sirius. Och ändå är polyteismen, om den förstås och tolkas rätt, en underbar och storslagen lära. Den säger till exempel inte att varje gud är lika stor och ensam, eller allsmäktig och allvetande, som de kristnas Gud är i de kristna teologiska föreställningarna. Inte alls. Gudarna, dvs de andliga väsendena, är naturens högre invånare. De ingår som delar i naturen själv, ty de är dess besjälande principer. De är lika mycket underställda ännu högre väsens viljor - kalla dessa viljor för högre väsens lagar, om ni vill - som vi och djuren under oss är. Vi är gudar för de varelser av vilka våra kroppar är sammansatta. Atomerna i våra kroppar är medvetna på sitt sätt, och vi är som gudar för dem. Det vi tänker och det vi vill är vad de skulle kunna kalla naturlagar. Naturen är medveten i olika grader från början till slut, även om det i verkligheten inte finns någon början och något slut. Dessa är bara meningslösa drömmar.
Naturen har vidare två sidor, en positiv och en negativ. Som ni förstår använder jag ordet natur - i den betydelse jag tidigare angett - därför att det är lämpligt och allmänt känt. Om en talare gång på gång måste använda flera minuter till att förklara innebörden i ett ord han begagnar sig av, kommer han aldrig till slutet av det han vill säga. Har vi en gång förklarat vad vi menar med natur och lagar, får vi använda dessa och andra vanliga ord som är lämpliga. H P Blavatsky talar också ständigt om naturens lagar och karmas fundamentala lag. Och Katherine Tingley talar mycket ofta om den högre lagen. Och vem har inte hört belästa personer säga att solen "går upp i öster", fastän både de och vi vet att solen inte går upp i öster. Men vi människor tycker ofta att det är praktiskt och lämpligt att använda vanligt språk för att på ett begripligt sätt ge uttryck för en tanke. Detta får dock inte medföra att vi ställs till litterär räkenskap för sådant som varje vettig människa bör veta vara lämpliga talesätt.
De så kallade naturlagarna är alltså aktiviteten hos medvetanden och viljor i kosmos, den växelverkan och det samspel som sker dem emellan. Därvid ser vi inte medvetandena och viljorna i första hand såsom individuella sådana, utan använder orden mera som abstraktioner och tänker på de förenade och samfällda verksamhetsyttringarna av alla medvetanden och viljor i kosmos. Men spåras dessa lagar tillbaka till sina orsaker, till sina källor, är de likväl verksamheten hos de medvetanden och viljor som tillhör de otaliga skaror av varelser, vilka bygger upp och utgör "naturen", och vilka verkar i och medelst "materian", sina vehikler - abstrakt kallade naturen. Naturen har två poler eller sidor, den positiva polen eller sidan och den negativa polen eller sidan. Om ni noga studerar er själva skall ni finna att till och med ert sinne, liksom allting annat, är tvåfaldigt, ty det speglar naturen. Det har sin passiva sida, sina omedvetna reflexer, liksom kroppen har sina och naturen sina. Det har också sin positiva eller aktiva sida. Det är stor skillnad mellan den medvetna viljan och den omedvetna viljan. Tag kroppen som illustration till det jag försöker säga. Tag till exempel hjärtats klappande, ögonens automatiska blinkande och matsmältningsprocessen, vilka är omedvetet utförda handlingar, under kontroll av omedvetna eller halvt medvetna elementala varelser. När dessa funktioner löper normalt, har människans vilja självmedvetet ingenting med dem att göra. De representerar den passiva sidan av hennes vilja, sådan denna uttrycks genom de elementala själarna. Men hon har som sagt också en aktiv eller positiv sida, i vilken hon vill och tänker och handlar, och för detta hålls hon ansvarig, för detta ådrar hon sig karmiskt ansvar.
Det förhållande som exemplifieras av de passiva och aktiva viljorna i människans sinne och kropp, det förhållandet gäller för hela naturen. Den fysiska naturens lagar är yttringar av den passiva sidans verksamhet hos de varelser och medvetanden som tillsammans utgör det vi kallar naturen. Och ju högre dessa varelser är, desto mindre manifesterar sig deras aktiva eller positiva sida på de lägre planen.
Arbeta därför med naturen, inte mot den. Bryt inte mot någon av dess lagar om ni vill ha hälsa och lycka. Kom ihåg vad H P Blavatsky säger i Tystnadens Röst. Hon säger (något omskrivet): "Arbeta med naturen och följ den. Bli ett med den och den skall vara dig underdånig och i dig se en aktiv självmedveten medarbetare - en mästare". Man kan inte finna lycka om man inte underkastar sig denna grundläggande sanning om oåtskiljbar enhet. Det ligger ingen lycka i obroderlighet, i att handla bara för sitt eget bästa, i att påtvinga andra sin egen personliga vilja. Det är genom att ge, genom att ge upp jaget för alltet, som man finner livet i hela dess skönhet. Det finns ingen lycka som går upp mot detta. Det finns ingen väg som så snabbt och så säkert och så tryggt leder till inre utveckling för lärjungen som den, som består i att ge upp det personliga jaget för upphöjda osjälviska syften. Det är vägen till frid och förmåga.
Låt oss ägna några minuter åt ett intressant naturfenomen som inträffade i somras. Jag tänker på planeten Mars närmande till Jorden, och jag nämner det med avsikt ty det kommer att belysa en viktig punkt i vårt ämne.
Ni har säkert hört att våra vetenskapsmän kommit till slutsatsen att planeten Mars är äldre än Jorden. De påstår att denna teori överensstämmer med sanningen, medan den enligt teosofin är falsk. Det enda skälet till deras slutsats är att de inte kan upptäcka något säkert och för alla övertygande tecken på liv, inte ens på vegetabiliskt liv, när de med sina teleskop undersöker det de kan se av Mars yta. De ser uppenbarligen inte tecken på någon som helst typiskt organisk aktivitet på den rödskimrande globen och drar då omedelbart slutsatsen att Mars är död, att planeten befinner sig i ett tillstånd liknande månens och därför är mycket äldre än vår planet Jorden. För en lärjunge i den forntida visdomen kan en planets "ålder" emellertid vara av två slag. Menas med äldre att den är äldre när det gäller andlig erfarenhet - frågan ställs mot bakgrunden av att en planet är en "animal" i detta ords grekisk-latinska betydelse av "levande varelse", ty den är ju en hierarki av liv - eller menas bara att den fysiska globen är äldre än vår?
Enligt den uråldriga visdomen är Mars yngre än Jorden. Dess kropp, dess fysiska glob, är yngre, men Mars befinner sig för närvarande i ett tillstånd av "fördunkling". Vi skulle kunna säga att Mars sover. Det är dock fråga om mer än bara sömn, ty den allra största delen av dess varelseskaror, av dess levande varelser, har lämnat den för att övergå till högre sfärer eller glober i Mars planetkedja. Men detta betyder dock inte att det inte finns något liv på Mars. Vi måste vara mycket försiktiga vid valet av uttryck i dessa studier. När vår egen fysiska kropp sover betyder detta ju inte att den är död och i upplösning, eller hur? Ty visst pågår det väl vitala processer i den sovande människokroppen? Naturligtvis pågår det många sådana av återhämtning och av förstärkande av banden med den inre naturen. Inte förstärkande av den inre naturen själv, men av de band som förenar den vitala astrala varelsen med densamma.
På planeten Mars i dess nuvarande tillstånd av fördunkling - och nu belyser vi en annan sida av ämnet - finns det vissa varelser som lämnades kvar där av Mars bortdragande livsvåg när planeten gick in i fördunklingen. Dessa varelser kallas på sanskrit shishtaer, som betyder "återstoder" eller "kvarlevor", dvs de vilkas plikt det är att bevara livsfröna på planeten så att den återvändande livsvågen, när den börjar strömma in under den kommande nya manvantaran, skall finna dessa kroppar färdiga och i alla avseenden lämpade åt sig. De här shishtaerna är av sju slag: tre elementala, det minerala, det "vegetabiliska", "djur"typen som representerade det mänskliga på Mars, samt ett till. Vissa av dessa shishtaer är inte på något sätt av lägre slag. De måste ha stått högre än genomsnittet av planetens mänsklighet när planeten gick in i fördunklingen, ty de skall ju förse den mer utvecklade mänsklighet som kommer in under den följande runden med färdiga och lämpliga vehikler för den nya livscykeln eller manvantaran där. Shishtaerna är allmänt sett de högre klasser - var och en av sitt slag och i sitt naturrike - som lämnas kvar på en planet då denna går in i fördunkling, för att tjäna som livsfrön åt den nästkommande livsvågens inflöde när planetens nya manvantara gryr.
Venus däremot är nu aktivt upptagen med sin sista rund, medan planeten Merkurius just har påbörjat sin sista rund. Båda dessa planeter är vida äldre än Jorden. Mars är yngre, och jag talar nu inte om den andliga åldern utan bara om den fysiska kroppens eller globens ålder. Ni skall finna att det allmänt är en lag (jag använder här ordet lag för att det är lämpligt), att det är ett fysiskt faktum i vårt solsystems natur, att ju längre bort en glob (eller planet) befinner sig från solen, desto yngre är den i fysiskt avseende. Ett faktum är att Mars har avslutat sin tredje rund. Vi på Jorden är i vår fjärde. Venus är i sin sjunde och sista, och Merkurius har just påbörjat sin sjunde rund.
Jag tog upp det här ämnet för att några har missförstått H P Blavatskys uppgift i Den Hemliga Läran angående de sex syskongloberna i den planetariska jordkedjan. De säger att vi kom till Jorden från planeten Mars (som alltså görs till en av globerna i den planetariska jordkedjan), att vi nu är på Jorden och att vi i nästkommande manvantara skall gå till Merkurius, som också görs till medlem av den planetariska jordkedjan.
Detta är alldeles fel. Som vi nyss sade, så är Merkurius i sin sjunde rund. Vi är i vår fjärde, och vår nästa rund blir vår femte. Det är visserligen sant att Mars avslutat sin tredje rund, men den omständigheten att de planeter som befinner sig längre bort från solen allmänt sett är yngre i fysiskt avseende än de som befinner sig närmare den betyder inte att de ovillkorligen är yngre i andligt avseende. Tag som exempel planeten Saturnus. Den är i andligt avseende vida längre kommen än både Mars och vår planet Jorden.
Om ni tar en bok i astronomi och jämför planeternas olika densitet enligt tabellerna, får ni en ungefärlig men på det hela taget riktig regel att följa när det gäller att avgöra vilka av de fysiska planeterna som fysiskt sett är de äldre. Men detta har alltså inte avseende på andlig ålder eller utveckling, ett faktum som visar de komplicerade förhållanden som möter lärjungen vid studiet av dessa läror, vilka faktiskt är mycket enkla men verkar invecklade därför att vårt sinne är materiellt och inte andligt. Det är svårt att fundera på ting som dessa med det sinne vi har, ty det är uppbyggt av materia. Det faller sönder vid vår död, och de här ämnena är grundade på andliga fakta. Det är anledningen till den förvirring under vilken A P Sinnett och andra som följde honom arbetade. De gick till och med så långt att de förnekade sina egna lärare!
Planeten Saturnus är omgiven av ringar och är från solen räknat den sista av våra förfäders sju heliga planeter. Jag befinner mig nu på djupt vatten och talar långsamt för att inte ge några intryck som kan missuppfattas. Vad vårt solsystem beträffar, så hör Uranus och Neptunus faktiskt inte till detsamma. Definitivt inte Neptunus. För tillfället gör de det i fysiskt avseende därför att de står under detta systems inflytande, ungefär som gäster som man bjudit till sitt hem. Men de tillhör inte de forntida sju heliga planeternas sjufald, om vilken ni säkert har läst. De sju heliga planeterna kan provisoriskt kallas för Saturnus, Jupiter, Mars, Solen, Venus, Merkurius och Månen. Jag sade provisoriskt, eftersom den del av ämnet "de sju heliga planeterna" som döljs är mycket större än den som öppet framläggs. Så står till exempel solen och månen i ovanstående uppräkning som substitut för de två verkliga planeterna, och Mars tillhör i viss utsträckning samma kategori. Vi kan här inte säga mer om detta.
Skall vi säga att solen och månen representerar två andra planeter? Låt oss ta förteckningen som den är, med solen och månen inbegripna. Var och en av dessa sju glober är en kropp som är lik vår egen jord såtillvida att den är en sjufaldig kedja, sjufaldig till sin sammansättning. Sex andra högre glober av finare materia befinner sig över den fysiska sfären eller globen, liksom vi människor har våra sex principer över den bärare som vi kallar vår kropp, felaktigt också kallad "princip". Detta äger inte full tillämpning på månen, ty månen är död. Ändå har månen sina sex syskonglober. I förbigående kan jag säga att mysterierna angående månen är mer än intressanta, och vid något tillfälle skall vi gå in på dem i den mån det är lämpligt. Med undantag för månarna har var och en av solsystemets alla glober och planeter sex syskonglober av finare materia, alla fullt levande om de inte befinner sig i fördunkling. I det planetariska livet utgör dessa en säregen analogi till människans sju principer, ty om vi kunde se våra egna principer, om vi kunde se tillvaroplanet för varje princip, skulle vi finna att denna är en verklig rupa eller skepnad. Men låt mig här säga några varnande ord. En planets eller annan siderisk kropps sex syskonglober är faktiskt inte den kroppens sex principer, ty var och en av de sju glober som utgör en del i en kedja har sina egna individuella sju principer och element. Sålunda har varje planet eller siderisk kropp sina sex syskonglober med vilka den bildar en kedja. Men bara de glober som befinner sig på samma kosmiska natur- eller tillvaroplan är fysiskt synliga för varandra. Vi kan till exempel av de övriga planetariska eller sideriska kedjorna bara se globerna på det fjärde (planetariska) planet, eftersom vi liksom de befinner oss på det fjärde planetariska planet. Om vi befann oss på det kosmiska planet över oss, skulle vi se två Jupiterplaneter, två Saturnusplaneter osv.
Som vi nyss sade så är också solen sjufaldig, och det finns en märklig lära i det sammanhanget. Månen, död som den är, har också sex syskonglober, och när vi vid slutet av innevarande jordrund lämnar vår jord i fördunkling och går till globen över densamma, så kommer vi att se två månkroppar som tillhör det planet, och även två solar.
Vi slutar nu kvällens studium med förhoppningen att vi vid nästa sammankomst får möjlighet att gå djupare in i det storslagna ämne, som H P Blavatsky lade fram i de avsnitt av Den Hemliga Läran som vi inledningsvis läste i kväll.