Kapitel 22
Medkänslans hierarki. Manasaputraernas inkarnation.
Vet, att strömmen av övermänsklig kunskap samt den gudavisdom du vunnit skall genom dig, alayas kanal, ledas över i en annan flodbädd.
Vet, du helige som vandrar på den hemliga vägen, att den strömmens rena friska flöden skall brukas till att mildra bitterheten i oceanens salta vågor - detta mäktiga sorgens hav, bildat av människornas tårar. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 87-88)
Bodhisattva, böj nu ditt huvud och lyssna noga! Medkänslan talar och säger: "Kan väl sällhet finnas, när allt som lever måste lida? Skulle du bli frälst, och höra världen gråta och klaga?" (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 91)
Vi inleder kvällens studium med att läsa på sidorna 309 och 310 i Den Hemliga Läran II:
I den mån människornas "kläder av skinn" förtätades och de alltmer försjönk i fysisk synd, avbröts förbindelsen mellan den fysiska och den eteriska, gudomliga människan. Materians slöja mellan de två planen blev även för den inre människan alltför tät att genomtränga. Himlens och jordens mysterier, som i dess renhets dagar uppenbarats för den tredje rasen av dess himmelska lärare, blev en stor ljushärd, vars strålar dock försvagades när de spreds och utgöts över en otjänlig, emedan alltför materiell, jordmån. Hos massorna urartade de till trolldom och antog sedan formen av exoteriska religioner, vidskeplig avgudadyrkan, och dyrkan av människor och halvgudar. Bara en liten skara av urtidens människor - hos vilka den gudomliga visdomens gnista brann med oförminskad glans, och endast vann allt större klarhet och styrka i den mån den med varje tidsålder alltmer fördunklades hos dem som använde den för låga syften - förblev de utvalda väktarna av de mysterier, som blivit uppenbarade för mänskligheten av dess gudomliga lärare. Bland dessa få fanns de som alltifrån begynnelsen bibehöll sitt kumariska tillstånd, och genom traditionen går en av de hemliga lärorna bekräftad viskning om att dessa utvalda var fröet till en hierarki som sedan denna tid aldrig dött.
Den inre människan hos de första *** byter bara sin kropp från tid till tid. Hon är alltid densamma, vet varken av vila eller nirvana, försmår devachan och förblir ständigt på jorden till mänsklighetens frälsning.. " "Av de sju jungfruliga (kumaraerna) offrade sig fyra, för att för världens synder och till de okunnigas upplysning kvarstanna till den nuvarande manvantarans slut. Fastän osedda, är de alltid närvarande. När människorna säger om en av dem att han är död, så är han dock levande och har iklätt sig en annan form. Dessa är huvudet, hjärtat, själen och utsädet till en kunskap som ej dör. "
Högre än "de fyra" är på jorden och i himlarna endast EN - det ännu hemlighetsfullare och ensligare väsen som omtalas i del I.
- det underbara väsen vi tidigare talat om.
Vi beger oss in i vårt ämne med att ställa en fråga till oss själva. Varthän och i vilken riktning färdas vi som släkte, som människor, som tänkande individer? Den uråldriga visdomen säger oss att vi färdas inåt, inte uppåt eller nedåt, inte till höger eller vänster, inte framåt eller bakåt, utan inåt. Vi lämnar materians regioner och tar dem faktiskt med oss genom att förandliga de lägre klädnaderna. Vi färdas inåt på den väg som började med vårt nedstigande i materian, i manifestation, men som nu består i att höja materian mot anden, dess verkliga källa eller rot. Vi följer den väg som vi i vårt eget inre själva är, och drar oss allt längre inåt tills vi i tidens fullbordan når ett mål, som är ännu mer överjordiskt än det vi lämnade när vi påbörjade vår pilgrimsfärd nedåt för att göra erfarenheter.
En annan fråga är denna, hur paradoxal den än kan låta: Är våra högre naturer skilda från oss själva? Är de vi själva? Vad är de? Som lärjungar känner vi alla till lärorna om människans sju principer, men när vi sätter oss att fundera över vad dessa sju principer verkligen är - om de utgör en enhet, eller om var och en av dem är en varelse i sig själv - då ger vi oss sannerligen in på ett svårt ämne. Låt oss först säga att de fyra lägre principerna är lånade eller kanske snarare evolverade ut ur oss själva i förening med element som hämtats från naturens gemensamma förrådshus, liksom när människan för att nära sig tar in föda bestående av atomer i sin kropp. Samtidigt är var och en av dessa atomer själv vehiklet för en monad som manifesterar sig i den livssfären, på det planet. Men våra tre högre principer är var och en en avskild varelse, fast de under den manvantariska cykeln är förenade i en oupplöslig enhet. Varför det förhåller sig så ser vi när vi studerar den sjunde av de sju ädelstenarna. Denna sjunde ädelsten är den suveräna nyckeln till alla de övriga sex.
Vi har börjat få en viss uppfattning om den fråga vi studerar, frågan om hur enheten blir mångfalden och hur mångfalden återgår till att bli enheten. Observera först skillnaden mellan en, enhet och förening. Förening är en samling tätt sammanfogade ting. Enhet är en samling ting, men med ett gemensamt överhuvud eller ursprung, till exempel toppunkten av en hierarki. En är monaden, individen, och är därför odelbar. I våra fyra lägre principer är vi en förening. I våra tre högre principer, den högre trefalden, är vi en enhet. Och i våra tre högsta, som vi för förståelsens skull kallar för den högsta trefalden, är vi en.
De tre principer som utgör den högre trefalden existerar var och en på sitt eget plan. Vi känner inflytandet från dem, ty vi är i andlig kontakt med dem. Men var och en av dem existerar med medvetande och förmåga på sitt eget plan. Vi har bara så mycket kännedom om dem som vi hittills evolverat. Allt vi till exempel vet om manas, den tredje uppifrån räknat, är det vi hittills i denna fjärde rund assimilerat av den. Den kommer inte att vara fullt utvecklad förrän i slutet av nästa rund. Det vi kallar vår manas är en generaliserande benämning på det reinkarnerande egot (jag talar nu om högre manas).
Vi måste ha klart för oss att hela vårt medvetande, dvs den vanliga människans medvetande, hänför sig till detta vårt nuvarande plan, men att det i kosmos finns otaliga andra plan som omger oss och genomtränger oss. Vart och ett av dessa plan har liksom vårt sina egna varelser, tänkande och icke tänkande väsen. Varje klass av dessa varelser är anpassade till sin egen sfär, sitt eget plan. Vår jord genomtränger dessa plan liksom de genomtränger oss. Skälet till att vi inte ser planen med invånarna och deras boplatser och de lägre varelser som lever där, är att våra sinnen ännu inte är lämpade att förnimma allt detta. Våra sinnen har ännu inte evolverats eller tränats till att känna dem eller se dem, våra fysiska sinnen har bara en mycket begränsad förnimmelseförmåga. Men planen finns där. Några av dem tillhör vår egen hierarki, andra gör det inte. De senare tillhör andra hierarkier, vilka var och en har sin egen serie av plan eller världar. Liksom varje ton i ett musikackord tydligt kan höras - var och en skild från de andra, men tillsammans bildande ett ackord, en musikalisk harmoni - så är det med dessa plan. Det är om man så vill en fråga om olika vibrationer. Och då använder vi ordet i dess vetenskapliga betydelse. Om vibrationerna är sådana att våra sinnen kan varsebli dem så ser, hör, känner, smakar eller luktar vi dem såsom sinnesförnimmelser. Om våra sinnesorgan inte kan uppfatta dem, vet vi ingenting om dem. Ändå finns de där!
Samma sak är det med våra tre högre principer, den högre trefalden. Egot existerar med sitt eget medvetande och sina egna krafter och sitt eget hemvist som är en "själ", och vi känner dess verkningar, dess flöde, som för oss är ett inflöde. På liknande sätt förhåller det sig med buddhiprincipen och med den atmiska strålen. Vi säger att atman är universell, och det är den. Men den tillhör (vad oss beträffar på vårt nuvarande evolutionsstadium) det fjärde kosmiska planet, trots att den är vår sjunde princip.
Vad jag försöker säga är att människans bestämmelse är att höja sitt medvetandes brännpunkt från det lägre till det högre. Och för varje steg hon tar uppåt, eller rättare sagt inåt, finner hon en ny värld med dess egna invånare, med dess egna förhållanden och "lagar", med dess "boplatser" för invånarna. En del av dessa världar är ofantligt mycket högre än vår, andra är bara något högre, en del är ofantligt mycket lägre än vår och andra är bara något lägre. Följer vi hermetikernas gamla axiom, " som där uppe, så här nere", kan vi se hur sant det är att påstå att var och en av dessa världar har sitt eget liv, sina egna tänkande varelser, sina egna träd och stenar, sina egna stormar, sin egen eld, sina egna bebyggare och sina egna djur, och hela den övriga mångfald av olika företeelser och varelser som liknar men inte är identiska med de väsen vi ser runt omkring oss på vårt plan. Tänk på de omätliga vidder av medvetande och tillvaro som denna tanke pekar ut, på livets gränslöshet som ger oss löfte om ändlös framtida evolution, liksom det ligger ändlös erfarenhet och evolution bakom oss. Denna tanke är en förädlande tanke.
Som vi flera gånger sagt så är toppen av varje hierarki en. Den kan betraktas som en i tre eller tre i en, ett gammalt filosofiskt begrepp från vilket de kristna fick sin dogm om treenigheten. Detta är den högsta trefalden. Efter denna kommer en enhet av det vi kallar vår högre trefald, tre separata principer i sig själva, men sammanbundna till en fast enhet i den sjunde och högsta principen atman. Atman är Jaget, "det allmänna jagskapet", inte vårt ego utan det förnimmande eller medvetande om jagskap som är detsamma i er och i mig och i varje mänskligt väsen liksom i hierarkins alla lägre varelser, till och med i dem som tillhör djurriket under oss. Det är svagt förnimbart också i växtriket och latent i mineralriket. Det är den rena förnimmelsen, den abstrakta idén om Jaget. Hela hierarkin igenom är förnimmelsen densamma, utom vad beträffar graden av själv-igenkännande. När ni säger Jag menar ni detsamma som jag menar. Men när ni säger jag själv, jag är jag och ingen annan, så är detta ert egos medvetande. Och det är inte detsamma som när jag säger jag är jag. När detta ego höjs från de lägre planen till de högre kommer det naturligtvis i kontakt med högre företeelser. Från det lägre medvetandet blir vi genom evolution medvetna om vårt människoskap, vi blir självmedvetna. Och från att vara en människa blir vi en buddha eller kristus, uppnående fullt utvecklat självmedvetande. Och därefter finns det ännu högre plan, om vilka vi nu inte säger någonting. De fyra lägsta principerna slutligen, bildar en förgänglig, tillfällig och vid döden upplöslig förening.
De här planen eller världarna sträcker sig både inåt och utåt. Från vår position sett sträcker de sig i den ena riktningen mot en allt större överhöghet. I den andra riktningen går det nedåt längs den vänstra handens väg.
Låt oss så ta upp nästa ämne genom att läsa på sidan 601 i Den Hemliga Läran I:
Esoteriskt är läran olika. Den gudomliga, rent adi-buddhiska monaden manifesterar sig såsom det universella buddhi (de hinduiska filosofiernas maha-buddhi eller mahat), den andliga, allvetande och allsmäktiga roten till gudomlig intelligens, den högsta världssjälen eller logos. Denna nedstiger "likt en låga, utbredande sig från den eviga elden, som är orörlig, utan till- eller avtagande, alltid densamma till slutet" av tillvarons cykel, och blir universellt liv på det kosmiska planet. Från detta plan av medvetet liv utgår, likt sju eldtungor, ljussönerna (livets logoi) och därpå begrundandets dhyani-buddhaer - de konkreta formerna av sina formlösa fäder (de sju ljussönerna) och fortfarande dessa själva - om vilka kan användas brahmanernas mystiska uttryck: "Du är DET - BRAHMA". Det är dessa dhyani-buddhaer som utsänder sina chhayaer eller skuggor, de himmelska områdenas bodhisattvaer, urtyperna till de överjordiska bodhisattvaerna och till jordens buddhaer samt slutligen till människor. De sju "Ijussönerna" kallas även "stjärnor".
Sanningarna om livet och tillvarons mysterier är sublimare än vi vanliga människor kan fatta. Vi har fått veta att det finns en medkänslans hierarki som H P Blavatsky ibland kallade medlidandets eller barmhärtighetens hierarki. Denna är naturens ljusa sida i motsats till dess materiasida eller skuggsida, dess nattsida. Det är från denna medkänslans hierarki som de halvt gudomliga varelser kom, som vid mitten av den tredje rotrasen i den innevarande runden inkarnerade i den periodens halvmedvetna kvasi-förnuftslösa människor. Dessa långt framskridna varelser är också kända som de sol-lhaer (tibetanernas benämning på dem), de solandar, människor i en föregående kalpa, som i den tredje rotrasen offrade sig själva för att ge oss förnuftets ljus. De inkarnerade i de förnuftslösa psykofysiska skalen för att väcka de sovande egon vi då var till gudomligt jagskap och självmedvetande. De är vi själva, ty de tillhör samma stråle från anden som vi. Ändå var vi strängt taget de halvt omedvetna, halvuppväckta egon som de berörde med sitt eget väsens gudomliga eld. Detta vårt "uppväckande" kallade H P Blavatsky för manasaputraernasinkarnation, ljusets eller "förnuftets söners" inkarnation. Hade denna inkarnation inte ägt rum skulle vi visserligen fortsatt vår evolution av "naturliga" orsaker, men denna hade varit långsammare än vi kan göra oss en föreställning om, nästan utan slut. Men den här handlingen av självuppoffring, som hade sin grund i deras oändligt stora medlidande och stora kärlek - även om de handlade på karmisk impuls - väckte den gudomliga elden i våra egna jag och gav oss ljus och fattningsförmåga och förstånd. Sedan den tiden är vi själva "gudarnas söner". Självmedvetandets förmåga väcktes i oss, våra ögon öppnades, vi blev ansvariga och beträdde definitivt den inre tysta väg som leder inåt, tillbaka till vårt andliga hem.
Då vi förra gången talade om initiationer påpekade vi att initiationen faktiskt är en påskyndandeprocess. Men den är också något annat. Den är en upprepning, ett försök att upprepa det som utfördes genom inkarnationen av dessa intelligensens herrar, ljusets söner. Initiationen är ett bemödande att stimulera det inre andliga jaget, att väcka det till aktivitet, att snabbare ge liv åt oss, att sätta oss i stånd att se och förstå, att bistå dem som tidsålder efter tidsålder under lidanden och strider består proven, och att sätta dem vars själar är upplysta i stånd att göra samma sak för de bröder som inte hunnit lika långt som de själva.
Hur kommer det sig att alla vishetslärare som framträtt bland människorna oavlåtligt framhållit att självkontroll, barmhärtighet, medkänsla och andlig förståelse är såväl en plikt som en nödvändighet? Hur kommer det sig? Därför att detta är nyckeln, det "Sesam, öppna dig" som öppnar portarna, inte bara för att släppa in ljuset utan också för att vi, när vi ser ljuset, skall ge det vidare till andra. Ty vem är väl den människa som inte skulle vilja följa det?
Låt oss skriva ner följande benämningar, hämtade i det ovan citerade avsnittet ur Den Hemliga Läran, och därvid ordna dem i hierarkisk form så att de lättare stannar kvar i minnet:
l. Adi-buddhi
2. Maha-buddhi, som faktiskt är mahat. Det är också det första logos, för att använda den grekiska nomenklaturen.
3. Universellt ljus, som också är liv, på sanskrit även kallat gudomlig materia, gudomlig natur, daiviprakriti. Det andra logos.
4. Ljusets söner, kallade livets logoi, det tredje logos.
5. Dhyani-buddhaerna, begrundandets eller meditationens buddhaer.
6. De celesta bodhisattvaerna. Bodhisattva är ett sanskritord som betyder "den vars natur är celest visdom eller bodhi".
7. De överjordiska eller övermänskliga bodhisattvaerna.
8. Manushya-buddhaerna eller de mänskliga buddhaerna.
9. Människorna.
Detta är medkänslans hierarki, som emanerar eller evolverar från de gudomliga regionerna och är evolutionsförloppets blommor. Och dessa regioner själva utgör det högsta eller roten av medkänslans hierarki.
Denna hierarkis viktigaste mål, evolutionens hela syfte och strävan, är att höja det förgängliga till att vara oförgängligt, det ofullkomliga till att vara fullkomligt, det dödliga till odödlighet, eller med andra ord att höja den personliga människan till att vara den individuella människan, att av människan göra en gudomlig varelse. Den vanliga människan har givetvis ännu inte nått denna upphöjda nivå, och därför finns det ingen som helst bestående princip i den personliga människan, ty hon utgörs bara av de fem lägre principerna. När vi säger personliga människan menar vi denna tidsålders människa, den innevarande tidsepokens evolverande människa, personen. Men överskuggande denna person, inkarnerande i denna person (om vi nu kan använda ordet inkarnerande i detta sammanhang) är den gudomliga flamman, det gudomliga fröet, den oavbrutna impulsen från den inneboende guden i vars och ens hjärta som alltid säger "kom högre upp, kom till mig, var vägen och vandra den, jag är vägen och sanningen och livet". Den är där, och så snart som den personliga människan medvetet förenar sig med denna gudomliga gnista blir hon opersonlig och odödlig i sitt inre medvetande och därför oförgänglig, åtminstone till slutet av denna mahakalpa. Hennes storslagna bestämmelse är att då inträda i det obeskrivbara nirvana, där hon kommer att stanna i outsäglig sällhet och universell förståelse till dess nästa kalpa börjar och hon går ut på nytt, men då på ett vida mer upphöjt plan. Hon går ut som ledare för den nya mänskligheten. Hon finner då att det är hennes tur att bli en i skaran av förnuftets eller ljusets söner, och att förläna den kommande cykelns halvmedvetna varelser självmedvetande och framtida andlig odödlighet.
Bodhisattva är ett nyckelord. Vi har tidigare framhållit att var och en av de sju dhyani-buddhaerna, som är de femte i ordningen inom medkänslans hierarki, leder eller rättare sagt har uppsikten över en av kalpans sju runder. Han är dess överhuvud, den ständige stimuleraren bakom den kraft i naturen som vi alltid känner inom oss. Denna "kraft" är vad filosoferna skulle kunna kalla för den gudomliga drivkraften. Den är dock ännu inte sant gudomlig, ty även om dessa andliga väsen är ädla och stora har de ännu inte nått toppen av sin egen hierarki. Men deras storslagna arbete är vad vi kan kalla den gudomliga drivkraften, impulsen, bakom evolutionsprocessen. Var och en av dessa dhyani-buddhaer är själv en hierarki, liksom varje atom är en hierarki, varje människa är en hierarki, varje varelse är en hierarki av högre eller lägre grad. Ty allt som är sammansatt kan givetvis delas i grader av andlig och intellektuell storhet.
Hur skulle väl annars de evolverande varelserna kunna lära? Vad hade det funnits för människan att lära om hon inte existerade i någonting annat än sitt gudomliga innerstas ursprungliga renhet? Och hur skulle hon kunna lära? Varje dhyanier har eller ger upphov till, emanerar eller evolverar ur sig själv, sju "söner" som kallas celesta bodhisattvaer, och varje sådan bodhisattva har uppsikt över en av globerna i vår planetkedja. Varje glob har alltså liksom varje planetrund sitt andliga överhuvud. I det avseendet återigen en hierarki.
Vi tar vår jord, den fjärde globen, som ett ytterligare exempel. Vår globs celesta bodhisattva ger i sin tur upphov till sju övermänskliga bodhisattvaer. Var och en av dessa övermänskliga eller överjordiska bodhisattvaer har uppsikt över en av de sju rotraserna i varje rund, och ger genom en underbar process upphov till en mänsklig buddha. Varje övermänsklig bodhisattva ger upphov till en rasbuddha. Bodhisattvan är exoteriskt sett en som i nästa eller någon av de närmaste inkarnationerna kommer att bli en buddha. Detta är sant, men läran är exoterisk, dvs ofullständig, och därför vilseledande. En bodhisattva är enligt våra ockulta läror mera än så. När en människa har nått den punkt där hennes ego blir fullt medvetet om sin inre gudomlighet, blir klätt i den buddhiska strålen, där den personliga människan på denna jord faktiskt iklätt sig den inre odödlighetens dräkt, då är den människan genast en bodhisattva. Hennes högre principer har nästan nått nirvana. När de till slut gör detta är den människan en buddha, en mänsklig buddha, en manushya-buddha. Om en sådan bodhisattva skulle reinkarnera, skulle han uppenbarligen i nästa eller någon av de närmaste inkarnationerna bli en manushya-buddha. En buddha är enligt den esoteriska läran en vars högre principer inte har något mera att lära. De har nått nirvana och stannar där. Men den andligen uppväckta personliga människan, bodhisattvan, den människa som blivit halvt gudomlig, stannar av barmhärtighet och medkänsla för de lägre varelserna kvar på jorden i stället för att njuta sin belöning i ett nirvana av lägre grad. Han blir vad som kallas en nirmanakaya. En nirmanakaya är en bodhisattva, en människa som blivit halvt gudomlig. Han ikläder sig en nirmanakayisk dräkt. En nirmanakaya är en fullständig, tänkande, andlig varelse, bara utan den fysiska kroppen.
Låt oss med ett exempel se hur detta fungerar. En tid efter Gautama Buddhas död föddes i södra Indien en man som lämnat djupa spår efter sig i den indiska kulturkretsen. Hans namn var Shankaracharya. Acharya är ett sanskritord som betyder "lärare" eller "mästare", och Shankara var mannens egentliga namn. Shankaracharya blir då "läraren Shankara", som de hinduiska vedantisterna av adwaita-skolan eller den icke-dualistiska skolan uttryckte det. Här har vi återigen något intressant som vi tidigare helt kort pekat på. Shankaracharya var en avatara, en inkarnation av en "gud", och ändå stod han mindre högt än den buddha (Gautama) som föregick honom, och detta fastän buddhan var en människa. Förklaringen ligger helt enkelt i att buddhan Gautama blev en buddha genom sina egna ansträngningar under otaliga tidsåldrar. Shankaracharya däremot, var i ett mystiskt avseende vad som ur det esoteriska människoskapets synvinkel sett helt riktigt kan kallas för en illusion. Shankara var en människa såtillvida att det fanns en fysisk kropp, och inom denna den höga andliga väsenskärnan. Men det hade inte funnits någon föregående Shankaracharya. Shankaracharya i sig själv, andligen, var en gudomlig stråle. Födda i denna brahmans kropp fanns atman och buddhi. Kama, prana, den astrala modellkroppen och den fysiska kroppen fanns också - men inget upplyst personligt ego. För att avataran, den tidsepokens avatara, skulle kunna utföra sitt arbete, inträdde Buddhas bodhisattva i den kroppen och gav den ljus. tillhandahöll det illuminerande egot, och återupprepade därigenom det urgamla självuppoffringsmysteriet. Bodhisattvan tog på sig den ifrågavarande kroppens eventuella "synder" (eller karmiska arv från föräldrarna), och gav på så sätt den gudomliga strålen, avataran, möjlighet att verka i världen. Han tillhandahöll det vehikel genom vilket den gudomliga strålen kunde manifestera sig för och i människornas värld.
Detta är hemligheten med en avatara. Men varje bodhisattva är inte oundgängligen vehiklet för en avatara, ty avatarerna kommer vid särskilda och bestämda tidpunkter. Det gör buddhaerna också, men de lämnar efter sig en bodhisattva, sitt ego, sin upplysta tänkande del, nirmanakayan, vigd att arbeta för släktets frälsning. Ty sådan är den medvetna delen av medkänslans hierarki på vår glob.
Det här var en av de gamla mysterieskolornas uråldriga mysterieläror.
Men detta var inte allt som finns att säga om detta märkliga mysterium. Samma bodhisattva tillhandahöll några århundranden senare det medvetna vehiklet, egokraften, i den person i Palestina som kallas Jesus. Det är dock ett ämne som vi inte kan gå närmare in på i kväll. Det får bara illustrera hur medkänslans hierarki agerar på jorden i sitt övervakande och beskyddande arbete för och bland människorna.
Vi har fem inlämnade frågor som vi skall läsa och försöka besvara innan ni går hem i kväll. Jag nämner detta redan nu, innan jag går vidare med vårt ämne, ty det tema vi berört i samband med buddhan Gautama och Jesus kommer upp i dessa frågor. Det är frågor som vi förmodligen alla ställt och sökt få svar på.
Vi har nu fått en viss uppfattning om vad vi menar med självkännedom och med vår enhet med allt. Vi har också fått en viss uppfattning om hur vår individualitet så att säga föds av himmel och jord, hur den lägre personliga människan höjs tills hon blir ett med den inre gudomliga strålen och på så sätt blir ett lämpligt och renat vehikel för denna. Vi har vidare genom studiet av det underbara väsendet fått en sublim glimt av det upphöjda andliga tillstånd vi skall nå om vi framgångsrikt fullföljer vår utveckling.
Vi skall säga ytterligare något om det underbara väsendet. Vi har sett att det eller han är både av himmel och jord, som H P Blavatsky uttryckte saken med vanliga ord. Hans rötter är denna runds dhyani-buddha, och strålen når honom såsom människa genom den celesta bodhisattva som emaneras av dhyani-buddhan, liksom genom den överjordiska eller övermänskliga bodhisattva som har det yttersta överinseendet över vår rotras. Det underbara väsendet betraktas här i sin rasaspekt. Men tänk på att det också finns ett underbart väsen för vår glob, ett för hela planetkedjan osv.
Det finns en tradition - enligt våra lärare grundad på verkliga förhållanden - som säger att det till och med den dag som är finns ett mystiskt och gåtfullt område i Centralasien som kallas Shambhala. Ordet är känt i sanskritlitteraturen, men eftersom berättelserna och legenderna om detta område är förbundna med vad våra självtillräckliga europeiska sanskritkännare och orientalister kallar "hednisk vidskepelse" och "österlänningarnas förkärlek för bildspråk" etc, så säger våra europeiska lärde att Shambhala är en myt. Blinda människor! Det är ett verkligt område på jorden, beläget inom en viss del av Tibet. Det har under tidsåldrar varit föremål för mycken gåtfull spekulation, och är det fortfarande. Det är våra sublima lärares "hem". Det är också "hemmet" för det underbara väsendet, betraktat som människa eller i sin rasaspekt. Detta underbara väsen inkarnerar sig från tidsålder till tidsålder när han så vill och önskar, men lämnar aldrig den uppgift han påtagit sig. Och inte heller kommer han att släppa den förrän han utfört sitt värv. Han är inom medkänslans hierarki de olika bodhisattvaernas och buddhaernas andliga föreningsband och förbindelselänk med högre världar och med oss och vår runds lägre varelser. Shambhala beskrivs som en mycket vacker plats, omgiven av höga bergskedjor. Det sägs att inget mänskligt öga någonsin får se den utan tillstånd. Det sägs att till Shambhala kommer bara de som "kallas" dit, ibland för att återvända och ibland för att stanna. Och det sägs vidare att över alla mästarna härskar där det underbara väsendets mänskliga aspekt, den store invigaren, det stora offret.
Detta är läran. Och vi har också fått veta att från Shambhala går oupphörligt mästare ut i världen. De går andligen, och vid cykliskt kritiska perioder också i fysisk gestalt. Kan en tänkande och andligt orienterad människa ta del av H P Blavatskys historia, av vad hon sade och gjorde, utan att läsa mellan raderna och bakom orden? Har vi någonsin gjort klart för oss vad hon menade, och vad det betydde för henne, när hon talade om att "gå hem"? Har vi någonsin funderat över vad som kan ha varit inkarnerat i den kvinnokroppen? Tid efter annan och när de så vill tar frälsarna kroppar i anspråk på det här sättet. Könet betyder därvid föga, även om manliga kroppar är det som vanligen väljs. Man väljer sådana fysiska kroppar, instrument, som är mest lämpade för det arbete som skall utföras.
Vi har vidare fått veta att de fyra kumaraer vi läst om i kväll - "högre än de fyra är endast EN" - andligen och ursprungligen är de fyra globernas fyra celesta bodhisattvaer i vår rund. De fyra föregående rotraserna inbegripna, finns det på jorden ingen utom denne EN som är större än dem. Låt oss ta dessa underbara läror till vårt hjärta och göra dem till en del av oss! De är mycket vackra och fulla av obeskrivligt hopp. De ger andligt liv och intellektuell hälsa.
Hur står det egentligen till med människornas själar? Vi vet ju alla att genomsnittsmänniskan inte vill anamma sanningen när hon ser den, såvida den inte stämmer överens med hennes förutfattade meningar. Varför är det så? Därför att hennes sinne är alltför fullt och förvirrat av hennes egna hjärnförståndsidéer och uppfattningar, som hon anser vara helt överlägsna allt som kommer till henne från varje annan källa, särskilt om denna är icke-personlig. Vi befinner oss alla i samma mentala tillstånd. Vi plågas alla av dessa tankeschabloner som förblindar oss. Vi plågas i högre eller lägre grad av dem, men vi gör det frivilligt. Vi behöver bara använda vår vilja och bryta sönder schablonerna, de stelnade tankemönstren, för att släppa in ljuset och det andliga livet, förståelsen och den heliga medkänslan. Vad är det som utestänger allt detta från att vara en aktiv kraft i vårt sinne och hjärta om inte just dessa sinnets stelnade tankemönster. "Den som mister sitt liv... skall finna det."
Ibland anklagar man oss för att vara ateister därför att vi inte tror på en personlig Gud. Låt mig läsa upp vad en stor grekisk tänkare sade när han anklagades för "ateism". Men innan jag läser vill jag påpeka att grekerna med ateist avsåg en som inte accepterade den stora massans gudar, statens mytologiska gudar. Ateist var inte ett skällsord och inte ett ord fyllt av hat, som det blivit i den kristna teologiska betydelsen. Det betydde snarare "du är en radikal", och knappast något mer. Men de kristna har förvandlat detta helt logiska ord - en beteckning för den som inte godtog statens gudar - till ett uttryck för hat och till något som betecknar moraliskt förfall. De kristna kallades själva för ateister av hedningarna, helt enkelt för att de inte godtog statens mytologiska gudar. Och de kristna gav igen med samma mynt när de kom till makten, och kallade hedningarna för ateister när dessa vägrade att godta den judiske-kristne guden Jehovah.
Men vad sade då Epikuros, som visserligen inte under sin egen men väl under senare tider blivit kallad ateist och sensualist [en som anser att all kunskap har sin grund i sinnesförnimmelser], och förmodligen också tillagts alla de övriga illvilliga eptitet som människor kan hopa över dem de tycker illa om? Han sade: "Gudarna existerar, men de är inte vad den stora massan tror dem vara. Den människa som förnekar tillvaron av de gudar massan tillber är varken otrogen eller ateist. Men den som tror att gudarna är vad massan håller dem för att vara, han är ateist och gudlös".
Vår tid för i kväll börjar lida mot sitt slut. Vi övergår därför till de frågor jag nämnde för en stund sedan. Dessa frågor har vi säkert alla ställt oss, och kanske har vi sökt svar på dem. Jag skall återge dem som de framställts:
Vid torsdagens sammankomst i förra veckan tyckte jag du sade att Jesus och Apollonios var nirmanakayaer. På sidan 159 i andra delen av Isis Unveiled säger H P Blavatsky att medan Jesus och andra varaktigt var förenade med sin ande, så var Apollonios och andra av samma kategori bara då och då förenade med sin. Jag trodde att en nirmanakaya var varaktigt förenad med sin ande när han verkar på jorden.
Vi har tidigare sagt vad som menas med en bodhisattva, och frågan är därmed redan till stor del besvarad. Med nirmanakaya avses ett tillstånd som bodhisattvan antagit eller inträtt i. När det tillståndet upphör, upphör också nirmanakayan. Kaya betyder "kropp", "vehikel". Därför var Shankaracharya, Krishna, Lao-tse och Jesus avatarer av olika grader. Där fanns en gudomlig stråle som kom vid den cykliska tiden för en sådan inkarnation, och den förenande länken, sinnets låga, tillhandahölls vid varje sådant tillfälle av en medlem av medkänslans hierarki. Men alla dessa avatarer var inte lika upphöjda. Apollonios var inte en avatara utan en nirmanakaya - en bodhisattva. Som tidigare sagts står i medkänslans hierarki en bodhisattva faktiskt högre än en avatara. Han gör det på samma sätt som en människa som uppnått gudomlighet genom sina egna bemödanden och av medkänsla stannar kvar i människornas värld för att hjälpa den i andligt avseende, faktiskt står högre än devaer eller gudar i deras stelnade kalla renhet.
Jesus och sådana som Krishna och Lao-tse var varaktigt förenade med sin ande. Givetvis menas inte dessa stora mäns fysiska kroppar, utan att den särskilda atma-buddhiska stråle som på jorden kallades Jesus eller Krishna eller Lao-tse genomsyrade män som alltid helt naturligt var förenade med sin respektive ande, fast varje ande manifesterade sig genom en bodhisattva-nirmanakaya. De kunde inte vara något annat. De kunde inte vara avatarer genom lägre varelser än bodhisattvaer. Apollonios och bodhisattvan Gautama liksom andra av denna upphöjda kategori var inte varaktigt förenade med sin ande, eller rättare sagt var inte uteslutande atma-buddhiska strålar, tv de var människor som fullkomnats genom erfarenhet, människor som blivit halvt gudomliga. Och som sagt, sådana människor står mycket högre än andliga strålar eller monader i sig, ty sådana som bodhisattvaerna är evolutionens fina blomster. Nästa fråga:
Vid en torsdagssammankomst uppgavs det att orden i bergspredikan inte var Jesu egna ord utan hopplockat material från den urgamla visdomen, som ställts samman av någon mer sentida författare. Jag förstår inte att bergspredikan och Jesus i Katherine Tingieys föredrag etc alltid förekommer tillsammans, som om Jesus författat denna predikan. Jag fick vid nämnda sammankomst intrycket att Jesus bara var en invigd jude, och inte på långt när så upphöjd att han kunde göra anspråk på alla kristnas dyrkan. Men kanske hörde jag inte rätt.
Den här frågan är mycket omsorgsfullt formulerad. För det första skall man inte säga att bergspredikan inte är Jesu ord, och detta har vi heller inte sagt. Det som sades - på grund av tidsbristen alltför ofullständigt - var att bergspredikan sådan vi nu har den i Nya Testamentet med all säkerhet utarbetades på samma sätt som de fyra kanoniska evangelierna. Utan tvekan är den baserad på mästaren Jesu predikningar och uttalanden. Och helt säkert levde en man, Jesus, som hade en skola. Helt säkert hade han lärjungar som han undervisade, och som bevarade hans uttalanden som skatter. Men allteftersom tiden gick så glömdes mycket, och dessa uttalanden bearbetades och redigerades, och vi har dem nu i den form de förekommer i Nya Testamentet. Det här var lätt nog att göra eftersom stora delar av dessa texter behandlade ämnen som hörde till den mer eller mindre allmänna filosofiska eller till och med esoteriska kunskap, som var gängse i den tidens tankevärld. Det fordrades ingen större skicklighet för att knyta samman de här idéerna till ett mer eller mindre logiskt helt. Själva det faktum att de fyra evangeliernas välbekanta motsägelser och oförenligheter vid en jämförelse visar att de redigerats av olika skribenter, är ett tecken på att de plockats samman från olika teoretiska källor. För teosofer visar vissa uttryck i dem att den syriska esotericismen spelade en stor roll vid deras sammanställning, vilket är helt naturligt. Jesus förkunnade allmängiltiga sanningar, men hans halvlärda efterföljare missförstod mycket. Uttrycken och termerna användes i mysterieskolorna i den tidens östra medelhavsvärld, men de tillhör inte vår skola. Och eftersom Jesus tillhörde vår skola kan vi som sagt anta att hans uttalanden "bättrades på" och att de tillsammans med främmande material hopfogades till de fyra evangelierna. Någon eller rättare sagt några tyckte utan tvivel att lärarens spridda yttranden kunde förbättras, "göras tydligare och lättare".
Detta tycks vara nästan alla stora lärors öde. Det finns absolut ingenting som kan förhindra förvanskandet utom de mäns och kvinnors trofasta hjärtan, vilka ståndaktiga intill döden håller fast vid de rena läror som förkunnades av den som gav dem ljus och väckte deras inre liv. Må vi aldrig glömma detta.
Vår frågeställare fattade rätt när han fick intrycket att Jesus påstods vara en invigd syrier, jude om man så vill. Vi talar nu om människan Jesus. Men jag tror inte att vi någonsin sagt att Jesus på något sätt krävde de kristnas eller någon annans "dyrkan". Ty tillbedjan är någonting absolut förbjudet för alla den opersonliga och obeskrivbara sanningens anhängare. Där har frågeställaren missförstått vår mening. Så till nästa fråga:
En annan sak som förbryllar mig är de många olika sätt på vilka människans och universums 7, 9 och 10 principer räknas. I H P Blavatskys Instruktioner I och II sägs att atman faktiskt inte alls är någon mänsklig princip, utan att det auriska höljet utgör den sjunde. Ändå omtalas atman vid våra esoteriska sammankomster ofta såsom hörande till människan. Den esoteriska uppräkningen av dessa principer skiljer sig från den exoteriska. Manas anges ofta som en enda princip, men delas sedan i två och lägre manas förenas med kamaprincipen etc.
De här fullt berättigade frågorna är givetvis något som var och en själv måste besvara genom att läsa vår litteratur. Denna har skrivits på ett skickligt sätt av våra äldre lärjungar. De sju principerna måste bli föremål för olika uppräkningar, ty varje sätt att räkna upp dem eller presentera dem i schematisk form visar sanningen ur ett annat perspektiv, visar en annan fasett av ädelstenen eller ett annat sätt att se på den. Om någon åker till Indien och beger sig till Taj Mahal för att se på detta underbart vackra monument, så nöjer han sig inte med att se det från framsidan. Han går runt det och han går in i det och han studerar det i detalj, samtidigt som han tar till sig den information som ges. På liknande sätt är de sju eller tio principerna föremål för olika framställningar. Ett faktum är att atman anges som den sjunde principen därför att den är vår varelses bestående rot. Om vi däremot visste att kamaprincipen var denna rot, skulle kama kallas för den sjunde eller snarare första och högsta principen, såsom varande roten till vår varelse. Under samma förhållanden skulle också manas kallas den sjunde. Atman räknas som den första eller högsta av den anledningen att människans sju principer betraktas på ett generaliserande sätt, och atman eller Jaget såsom tillvarons rot eller högsta element betraktas som en av de sju principerna, trots att den i verkligheten är en universell princip.
Den fjärde frågan visar hur djupt frågeställaren har tänkt:
Läran om cykler och det exakta antal år som människosläktet behöver för att i en manvantara eller Brahmas dag och natt nå den sjunde rotrasen och den sjunde runden har - i anslutning till läran om den fria viljan - alltid förbryllat mig. Varför kullkastar inte människans fria vilja och misslyckanden ständigt det exakta antalet år det tar henne att nå vissa framtida runder och raser? I Teosofin, den inre kunskapens väg säger Katherine Tingley att mänskligheten har passerat den värsta punkten, den kritiska punkten, i sin utveckling, och att inga krafter i himlen eller helvetet kan hejda dess framåtskridande. Men ändå fortsätter hon att tala till människorna som om de stod på undergångens brant.
Om vi till att börja med betraktar de stora sammanhangen så är antalet år för de sju runderna såsom kalpaisk helhet, liksom för hela solkalpan, bestämt och fastslaget. Likaså är antalet av en människas många inkarnationer bestämt och fastslaget, ungefär på samma sätt som det antal varv (dagar och nätter) jorden snurrar på ett år, dvs på ett omloppsvarv kring solen. Med andra ord så är antalet dagar på ett år fastställt, liksom antalet dagar i en måncykel eller månad. Men även om det i princip förhåller sig på det sättet så är läran om människans fria vilja en mycket sann realitet, och hennes misslyckanden och framgångar fördröjer eller påskyndar till exempel hennes inkarnationer. Detta var ett kort svar på frågan.
Det totala antalet år är bestämt, och även om solsystemets planeter på grund av störningar emellanåt är tidsmässigt lite före eller efter, så kommer de ändå i långa loppet "fram i tid", som om de vore begåvade med medvetande och måste hinna fram till målet i rätt tid. Detta känner astronomerna till. Människans fria vilja kan ändra förloppet eller tidsperioderna för hennes inkarnationer, men inte deras antal. I varje rund och i varje rotras kan hon ändra på dem i det här avseendet, men hon får alltid betala för detta med karmisk vedergällning, ty en reaktion följer och det uppstår en motström i den andra riktningen. Slutligen, kan vi säga att människan inte har en fri vilja därför att hon är bunden till en glob som hon inte kan lämna när hon vill? Naturligtvis inte, även om hon med eller mot sin vilja bärs runt solen genom vår globs årliga omlopp. Det finns mycket mer att säga i det här ämnet, men det är alltför esoteriskt för att kunna nämnas här.
Vad så Katherine Tingleys ord beträffar, har frågeställaren citerat henne rätt när det gäller innebörden. Det är ett faktum att vi passerat den värsta punkten, vår evolutions kritiska punkt. Det skedde vid mittpunkten av den innevarande fjärde rundens fjärde ras. Förhållandena kan ur andlig synvinkel sett inte ha varit värre under hela vår manvantara. Det var den mellersta eller lägsta punkten av flera cykler. Som släkte betraktat passerade vi den framgångsrikt, men många, många varelser föll och slog in på den väg som leder nedåt. "Men ändå fortsätter hon att tala till människorna som om de stod på undergångens brant." Vet ni inte att vi i denna femte rotras ännu inte nått mittpunkten av dess fjärde primära underras - rotrasens mellersta och därför farliga punkt? Och att den stora raskatastrof som skall inträffa i vår femte rotras därför ännu inte drabbat oss? Som H P Blavatsky påpekade 1887 eller 1888 så tycks de stora tidvattenvågor och jordbävningar som förekommit under de senaste årtusendena vara förebud till det som om ytterligare några årtusenden skall komma över oss med vida större kraft. Så till den sista frågan:
De namn som ges åt det absoluta i dess olika manifestationer förbryllar mig (eller har jag bara svårt för att komma ihåg dem). I Patanjalis yogaaforismer kallas människans högre Jag för Ishvara, i Bhagavad-Gita för purusha och i andra böcker ofta för atman. I Bhagavad-Gitas åttonde kapitel används beteckningarna adhyatman, adhibhuta, adhidaivata, adhiyajna, brahman osv med mycket subtila betydelseskillnader.
Detta är riktigt, men de olika betydelserna blir också förklarade i Bhagavad-Gitas åttonde kapitel. Man kan säga att liksom de sju principerna räknas upp på olika sätt i olika böcker, så är de här benämningarna försök att visa olika sidor av en och samma sak.
Som avslutning skall vi översätta fem av sanskritbeteckningarna. Adhyatman betyder "den ursprungliga atman" eller "det ursprungliga Jaget", och svarar mot paramatman, den suveräna atman, det högsta i hierarkin. Adhibhuta betyder det höga ting, den högre egoiska princip, det "ursprungselement" i oss som kommer över från andra manvantaraer. Den är så att säga elementets inkarnerande väsenskärna. Adhidaivata betyder "gudomligare", den högsta av alla delar när man betraktar den ur hierarkins och dess olika nivåers synvinkel. Adhiyajna betyder det större, "det suveräna offret".
I hög andlig bemärkelse var Krishna det större offret, det ursprungliga offret, den förste invigaren för medkänslans hierarki, ett offer av ren kärlek och medkänsla. Bland människor finns inget sublimare än detta, ty det gör oss lik gudarna. Brahman slutligen, är som ni vet ett sanskritord vars rot betyder "expansion". Brahman är den del av det celesta systemet som först sätter igång manifestationen, expansionen av en till många.