Kapitel 3
Läran om maya. Objektiv idealism som moralens grundval. Moralen har sin rot i Alltets andliga enhet, i det gudomliga Jaget och "jagen".
Maya eller illusion är ett element som ingår i alla ändliga ting, ty allt som är till har endast en relativ, ej en absolut verklighet, eftersom det utseende som den dolda väsensgrunden företer för varje betraktare är beroende på dennes uppfattningsförmåga. För vildens oskolade blick synes en målning först vara en intetsägande hopgyttring av linjer och färgfläckar, under det att ett uppfostrat öga genast uppfattar ansiktet eller landskapet. Ingenting är beständigt utom det dolda, absoluta Vara, som i sig innefattar idéerna till allt verkligt. De varelser som tillhör tillvarons alla plan, upp till de högsta dhyan-chohanerna, liknar i viss grad de skuggor som en laterna magica kastar på en ofärgad skärm. Dock har allting en relativ verklighet, ty iakttagaren själv är också en skuggbild, och de ting han iakttar är därför för honom lika verkliga som han själv. All den verklighet tingen äger måste vi anta att de äger även i den tillvaro som föregår eller efterföljer det tidsmoment, då de likt en försvinnande ljusglimt passerar genom den materiella världen. Ty vi kan inte direkt uppfatta någon sådan tillvaro så länge vi är inskränkta till de sinnesverktyg, som på vårt medvetandes synfält för in endast den materiella tillvaron. På vilket plan vårt medvetande än verkar, är såväl vi själva som de till detta plan hörande tingen tills vidare våra enda verkligheter. Men i den mån vi höjer oss på utvecklingens skala finner vi, att vi under de genomgångna skedena av denna utveckling tagit skuggor för verkligheter, och att jagets förkovran och höjande utgör en serie av allt klarare uppvaknanden, i det att varje framsteg för med sig den föreställningen att vi nu slutligen uppnått "verkligheten". Men endast när vi uppnått det absoluta medvetandet och därmed införlivat vårt eget, skall vi bli fria från de bländverk som frambringas av maya. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran l, s 67)
Världsalltet med hela dess innehåll kallas maya (sken, illusion) därför att allting däri är övergående, från den kortlivade eldflugans tillvaro till själva solens. Jämfört med det ENHETLIGAS eviga beständighet och denna urgrunds oföränderlighet måste världsalltet med dess försvinnade, evigt växlande former för den sanne filosofens blick synas endast som en såpbubbla. Dock är världsalltet verkligt nog för de medvetna varelserna däri, vilka är lika overkliga som det själv. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 288)
När vi nu återupptar våra studier av Den Hemliga Läran på det ställe där vi slutade för fjorton dagar sedan, börjar vi med att på sidan 46 i första delen läsa ett avsnitt av den tredje grundläggande huvudsatsen.
Alla själars i grunden fullständiga identitet med den universella översjälen, den senare själv en aspekt av den Okända Roten, samt den för varje själ - en gnista av den förra - obligatoriska pilgrimsfärden genom inkarnationens (även kallad "nödvändighetens") cykel, ständigt i överensstämmelse med den cykliska och karmiska lagen. Med andra ord: ingen rent andlig buddhi (gudomlig själ) kan ha en självständig medveten tillvaro innan gnistan, som utgått från den universella sjätte principens (eller översjälens) rena väsensgrund, har (a) passerat genom alla grundformer av den nu pågående manvantarans fenomenella värld, samt (b) förvärvat individualitet, först genom naturlig impuls och sedan genom självålagda och självuttänkta bemödanden (hämmade av dess karma) - sålunda uppstigande genom alla grader av intelligens, från den lägsta till den högsta manas, från mineralet och plantan upp till den heligaste ärkeängel (dhyani-buddha).
Paulus, de kristnas apostel till "hedningarna", talade enligt det kristna evangeliet i Apostlagärningarna till en samling atenare på Marskullen och sade följande (kap 17, verserna 23 och 28, i vår egen översättning):
Ty när jag gick förbi och såg era andaktsövningar fann jag ett altare med inskriptionen "Till den ovetbare guden." . . . Ty i Det lever vi och rör oss och har vår tillvaro, som också vissa av era egna skalder har sagt, "ty vi är ju också av Dets slag".
De skalder som Paulus talar om var förmodligen stoikerna Kleantes och Aratus. Det bör nämnas att ordet "ovetbar", då det här används som översättning för agnostos, har den betydelse som ges av Homeros, Platon och Aristoteles. Det grekiska agnostoskan här också översättas med "okänd", men bara därför att den okände i detta sammanhang är den ovetbare.
Atenarna hade byggt ett altare åt det obeskrivbara och i en sann anda av religiös hängivenhet gjort det utan några förbehåll. När Paulus gick förbi och såg detta, tyckte han sig ha fått en utmärkt möjlighet att gripa tillfället i flykten och påstod att den ovetbare, åt vilken altaret hade byggts, var den judiske guden Jehovah.
För fjorton dagar sedan gjorde vi klart för oss hur människan kan bilda sig en uppfattning om den obeskrivbara Urgrund som H P Blavatsky talar om i den första av de tre grundläggande huvudsatserna, de huvudsatser som är nödvändiga för en rätt förståelse av den esoteriska visdomens sanna läror. Vi konstaterade att människan inom sig själv har en förmåga som överskrider det vanliga mänskliga intellektets räckvidd. Det finns någonting inom henne, med vilket hon kan höja sig uppåt eller inåt mot sitt eget väsens innersta centrum, som just är det obeskrivbara från vilket vi utgått och till vilket vi genom tidsåldrarna färdas tillbaka.
Alla de forntida filosoferna förkunnade befintligheten av denna fundamentala princip - var och en på sitt sätt, med olika termer och på det lands språk där förkunnelsen framfördes. Men de förkunnade alltid den väsentligaste av alla sanningar, nämligen att det i människans innersta dväljs en gudomlighet och att denna gudomlighet är en stråle av det högsta. Samtidigt sade de att människan kan bli en förkroppsligad gud, men att hon också kan sjunka lägre än genomsnittsmänniskan, och då först bli besatt av och sedan behärskad av sin egen lägre naturs och den lägre sfärens demoner. Med dessa demoner menar vi livets, det kaotiska livets eller den materiella tillvarosfärens elementala krafter.
Men varför kan människan inte obeslöjat och omedelbart se dessa sanningar? Vi vet alla att svaret ligger i den illusion under vilken hennes sinne arbetar, den illusion som är en del av henne själv och inte påförts henne utifrån. När hon till exempel ser, så reagerar sinnet på synintrycket, och reaktionen följer de illusionens mönster som på sanskrit kallas maya.
Maya är en teknisk term i den gamla brahmanska filosofin. Termen kommer från sanskritroten ma som betyder "mäta upp", och kan i bildspråk få innebörden att bilda eller forma, och följaktligen att begränsa.
Som teknisk term har maya kommit att betyda de föreställningar som sinnet gör sig som följd av inre och yttre intryck, och följaktligen den illusoriska aspekten av människans tankar när hon betraktar och försöker tolka och förstå livet och sin omgivning. Därav termens tekniska betydelse, "illusion". Med maya menas dock inte att den yttre världen är icke-existerande, ty om så vore, kunde den uppenbarligen inte vara illusorisk. Den finns till men är inte. Den "uppmäts" eller framstår för människoanden som en hägring. Med andra ord, de intryck och bilder som vårt sinne och våra sinnesorgan presenterar för vårt inre liv och öga kan vi inte se i deras rätta ljus, sådana de verkligen är.
Ett välbekant exempel på maya i Vedanta - som är den högsta form de brahmanska lärorna har tagit, och som i många avseenden står vår egen lära så nära - är följande. En man ser i skymningen ett hoprullat rep på marken och hoppar åt sidan i tron att det är en orm. Repet finns där, men ingen orm.
Ett annat exempel är det som kallas "harens horn". När vi ser en hare i skymningen står dess långa öron ut från huvudet så att den ser ut som ett djur med horn. Haren har inga horn, men i vårt sinne finns då en illusorisk föreställning om ett djur med horn.
Detta är just vad som menas med maya. Inte att det vi ser inte existerar, men att vi är förblindade och att vårt sinne förleds av våra egna tankar och ofullkomligheter, så att vi ännu inte når fram till den rätta tolkningen och betydelsen av världen, av universum omkring oss. Genom att vända oss inåt, genom att höja oss, genom inre strävan, genom att lyfta själen, kan vi nå uppåt eller snarare inåt mot det plan där sanningen bidar i all sin fullhet.
Bernhard av Clairvaux, den franske medeltidsmystikern, sade alldeles riktigt att ett av sätten att göra detta är att "tömma sinnet", att befria det från allt värdelöst skräp, från illusoriska föreställningar, falska åsikter, hat, misstänksamhet, likgiltighet etc. Ty då man tömmer ut allt detta skräp renas det inre templet, och ljuset från guden där inne flödar in i själen. En underbar tankebild.
Man kan fråga sig vilket samband vår filosofi har med Europas många så kallade idealistiska system, särskilt de i Tyskland och de som i England representeras av biskop Berkeley. Svaret är att det naturligtvis finns beröringspunkter, eftersom de män som utvecklade dessa filosofiska system var uppriktiga män, och ingen kan uppriktigt tänka och sträva uppåt utan att få åtminstone några glimtar av sanningen, några svaga förnimmelser av det inre livet. Men inget av dessa idealistiska system är identiskt med den teosofiska idealismen. Teosofin är inte en absolut idealism, den säger inte att det yttre universum är absolut icke-existerande och att alla yttre fenomen bara existerar i sinnet, bara finns till i tankarna.
Teosofin är inte heller identisk med vare sig Kants idealism eller Schopenhauers underbara pessimistiska idealism. Schopenhauer var en stor tänkare, och beundransvärd för att han hämtade sin kunskap från Österlandet och öppet erkände detta. Men den teosofiska idealismen står närmast den tyske filosofen von Schellings filosofi. Dennes förnämsta förkunnelse var att sanningen skulle förnimmas genom att man drog sig in i sig själv och tog den från anden, och att den yttre världen var "dött sinne", eller kanske rättare sagt overksamt sinne. Och då menade han givetvis inte tänkarens sinne, utan gudomens. Detta kallas objektiv idealism eftersom de yttre objekten betraktas såsom existerande. De är inte icke-existerande, som den absoluta idealismen skulle säga.
På sidan 664 i första delen av Den Hemliga Läran säger H P Blavatsky:
Den esoteriska filosofin, vars lära är en objektiv idealism - fastän den betraktar det objektiva världsalltet och hela dess innehåll såsom maya, en tillfällig illusion - gör en praktisk åtskillnad mellan det ur rent metafysisk synvinkel såsom en illusion betraktade världsalltet, mahamaya, och de objektiva förhållanden som existerar däri mellan de olika medvetna jagen så länge denna illusion varar.
Maya kallas så på grund av mulaprakritis eller "rotnaturens" verksamhet. Mulaprakriti är den koordinerade principen till den andra sidan, parabrahman, av det samverkande medvetandet. Som ni vet så verkar manifestationen dualistiskt redan från sin allra första början. Det betyder att allting i naturen från det ögonblicket genomkorsas av motsatser som lång och kort, hög och låg, natt och dag, god och dålig, medveten och omedveten etc, och att alla dessa företeelser är mayaviska eller illusoriska-verkliga så länge de varar, alltså för en begränsad tid. Det är på grund av och genom dessa motsatser som den självmedvetna själen lär känna sanningen.
Vad är moralens grundval? Denna fråga är den viktigaste som kan ställas till varje tankesystem. Är moralen baserad på mänskliga föreskrifter? Är moralen baserad på den övertygelsen i de flestas hjärtan, att människans säkerhet kräver vissa abstrakta regler som det helt enkelt är lämpligt att följa? Är ni bara opportunister, eller är moral och etik grundade på en sanning som det inte bara är ändamålsenligt utan nödvändigt för människan att inrätta sig efter? Var övertygade om att det senare alternativet är det riktiga!
I den tredje grundläggande huvudsatsen, som vi läste i början av vårt studium i afton, finner vi själva elementen, själva grundvalen till ett moralsystem som är större och djupare och mer övertygande än något annat vi kan föreställa oss.
På vad är då moralen grundad? Och med moral menar jag inte bara det som är bra för samhället och den sociala samvaron, dvs moral i en betydelse som kommer av det latinska ordet mores - goda seder i motsats till dåliga. Nej, moralen är människohjärtats instinktiva längtan efter att handla rättfärdigt, att göra gott åt alla människor därför att det är riktigt och tillfredsställande och förädlande att göra så.
När människan inser att hon i både inre och yttre bemärkelse är ett med allt som är, såväl högt som lågt, då ser hon sanningen. Men att vara ett betyder här inte att utgöra en sammanslutning av det slag som medlemmarna av ett samhälle eller en arme utgör. Det betyder att vara ett på samma sätt som molekylerna i vår kropp, och molekylernas atomer, och atomernas elementarpartiklar. Alla dessa tillsammans bildar inte bara en förening, de bildar en andlig enhet.
Var och en av oss tillhör och är en oskiljaktig del av det sublima och obeskrivbara mysterium - Alltet - som innefattar och är individuell och andlig enhet.
Vi har alla ett gemensamt inre universellt Jag, och var och en av oss har också sitt individuella ego. Egot utgår från Jaget, och Jaget är det obeskrivbara, det innersta av det innersta, ett och detsamma i oss alla, det som ger var och en av oss förnimmelsen av jagskap. När vi vidgar betydelsen av begreppet jagskap talar vi om det lägre jaget. Det är inte fel att göra så, ty också det lägre jaget är en stråle, om än svag, från det högsta. Också en ond människa har inom sig inte bara en gnista från det gudomliga, utan den gudomliga strålen själv. Hon är både det själviska egot och det universella Jaget.
Men varför sägs det då att vi når det gudomliga när vi blir osjälviska? Därför att osjälviskhet är kännetecknande för paramatman, det universella Jaget, i vilket allt personligt försvinner. Paramatmanär ett sammansatt sanskritord som betyder det högsta eller suveräna Jaget.
Om vi utforskar vår ande, om vi tränger inåt, om vi så att säga sträcker oss inåt mot det innersta, så vet vi att jaget blir opersonligare allteftersom vi når längre och längre in. Ljuset blir rent andligt.
I vars och ens hjärta innebor det som oavlåtligt vecklar ut sig, det beständiga, det eviga, det oföränderliga, som inte vet av någon död eller sorg - själva det gudomliga i allt. Vilka perspektiv denna tanke öppnar! Vilken värdighet den förlänar det mänskliga livet! Vilket mod den inger oss! Så den röjer undan all gammal vidskepelse! Vilka obeskrivliga glimtar av det verkliga och sanna vi får när vi går in i oss själva efter att, som Bernhard av Clairvaux säger, ha tömt sinnet på allt det mentala skräp som belamrar det.
En människa kan nå ett tillstånd där hon förstår detta och har tömt sitt sinne så fullständigt att det bara är uppfyllt av själva Jaget, av det evigas opersonliga jagskap. I forna tider kallades detta tillstånd bodhi, och den människa som uppnått det kallades buddha. Det organ i vilket, och genom vilket, tillståndet manifesterades kallades buddhi. Alla dessa ord kommer ur en sanskritrot som betyder "vakna". När människan vaknat upp från den levande död i vilken vi lever, när hon kastat av sig sinnets och köttets snaror och iklätt sig "evighetens klädnad", då är hon uppväckt, då är hon en buddha. Och de gamla brahmanska lärorna som vi ännu idag återfinner i Vedanta säger att hon blivit ett med - inte "absorberats av" som det alltid heter i felaktiga översättningar - jagens Jag, med paramatman, det suveräna överordnade Jaget.
Låt oss så läsa ett avsnitt ur Chandogya-upanishaden, en av de mest betydande av de 108 eller fler upanishaderna. Avsnittet inleds med orden "Prajapati sade". Prajapati är sanskrit och betyder "härskare" eller "släktenas styresman". Ordet används om många av de vediska gudarna, men särskilt om Brahma, som är det tredje steget från parabrahman räknat. Brahma är utvecklaren-skaparen, den första och mest förborgade gestalten i den trefald som består av Brahma, Vishnu och Shiva. Brahma är frambringaren eller utvecklaren, Vishnu upprätthållaren eller bevararen och Shiva pånyttfödaren. Shiva kan kanske med en förmildrande omskrivning också översättas med "välgörande". Namnet är mycket dunkelt. Alltså:
Prajapati sade: "Det Jag som är fritt från synd, som inte åldras, som är fritt från död och sorg, hunger och törst, som inte önskar något annat än vad det bör önska och inte föreställer sig något annat än vad det bör föreställa sig, det är detta vi måste utforska, det är detta vi måste söka förstå. Den som utforskat detta Jag och förstår det, den uppnår alla världar och får alla sina önskningar uppfyllda."
Man kan här fråga varför? Jo, därför att detta jagens Jag, detta innersta, är alla världar. Det är allt, det är allting. Vi läser vidare:
Både devaerna (gudarna) och asuraerna (demonerna) hörde dessa ord och sade: "Lät oss då leta reda på detta Jag, genom vilket man efter att ha utforskat det uppnår alla världar och får alla sina önskningar uppfyllda."
Sägande så gick Indra från devaerna och Virochana från asuraerna - utan att ha meddelat sig med varandra - båda till Prajapati. De höll därvid bränsle i händerna som seden bjuder lärjungar att göra när de närmar sig sin mästare.
Där stannade de som lärjungar i trettiotvå år. Sedan frågade Prajapati dem: "I vilket syfte har ni vistats här?"
De svarade: "Ett av dina uttalanden upprepas gång på gång, nämligen 'det Jag som är fritt från synd, som inte åldras, som är fritt från död och sorg, hunger och törst, som inte önskar något annat än vad det bör önska och inte föreställer sig något annat än vad det bör föreställa sig, det är detta vi måste utforska, det är detta vi måste söka förstå. Den som utforskat detta Jag och förstår det, den uppnår alla världar och får alla sina önskningar uppfyllda'. Nu har vi båda vistats här för att vi önskar oss detta Jag."
Prajapati sade till dem: "Den person som syns i ögat, den är Jaget. Det är vad jag har sagt. Den är den odödlige, den orädde, den är brahman."
Jaget som syns i ögat är ett bildligt talesätt som ofta förekommer i den gamla sanskritlitteraturen. Det uttrycker den känsla man har av att se ett inneboende väsen, när man blickar in i en annans ögon.
De frågade: "Vem är det man varseblir i vattnet, och vem är det man varseblir i spegeln?"
Han svarade: "Man ser sig själv i båda fallen."
"Betrakta ert Jag i en skål med vatten, och kom sedan och tala om för mig vad det är ni inte förstår av ert Jag."
De såg ner i vattenskålen. Sedan frågade Prajapati dem: "Vad såg ni?"
De svarade: "Vi såg båda oss själva, en bild av till och med håret och naglarna."
Prajapati sade till dem: "Sedan ni prytt er... se ännu en gång i vattenskålen."
Sedan de prytt sig, tvättat sig och tagit på sig sina bästa kläder såg de ner i vattenskålen.
Prajapati frågade: "Vad såg ni?"
De svarade: "Precis vad vi är, vackert prydda, rena och iförda våra bästa kläder, sådana var vi båda där, vackert prydda, rena och iförda våra bästa kläder."
Prajapati sade: "Det är Jaget, det är det odödliga, det orädda, det är brahman."
Då drog båda bort, tillfredsställda i sina hjärtan.
Men Prajapati sade med en blick efter dem: "De drar båda bort utan att ha varseblivit och utan att ha lärt känna Jaget. Och den, deva eller asura, som följer denna lära skall förgås."
De såg alltså maya och inte Jaget.
Virochana, tillfredsställd i sitt hjärta, gick nu till asuraerna och förkunnade läran om att jaget (kroppen) är det enda som skall dyrkas och jaget (kroppen) är det enda som skall tjänas, och att den som dyrkar jaget och tjänar jaget vinner båda världarna, både denna och nästa.
Därför kallar man ännu i dag en man som inte ger några allmosor, inte har någon tro och inte är offervillig för asura, ty detta är asuraernas lära. De smyckar de dödas kroppar med parfymer, blommor och vackra dräkter, och tror att de därigenom kan erövra den andra världen.
Men innan Indra återvände till devaerna blev han tveksam.
Hans tveksamhet kom sig av följande resonemang:
Liksom detta jag (bilden i vattnet) är vackert prytt när kroppen är vackert prydd, vackert klätt när kroppen är vackert klädd, rent när kroppen är ren, så är detta jag också blint om kroppen är blind, lamt om kroppen är lam, stympat om kroppen är stympad, och kommer att förgås så snart kroppen förgås. Därför ser jag inget gott i denna (lära).
Han tog bränsle i sina händer och gick ännu en gång som lärjunge till Prajapati. Prajapati sade till honom: "Maghavat (Indra) du drog bort med Virochana, tillfredsställd i ditt hjärta. I vilket syfte kommer du tillbaka?"
Han svarade: "Liksom detta jag (bilden) är vackert prytt när kroppen är vackert prydd, vackert klätt när kroppen är vackert klädd, rent när kroppen är ren, så är detta jag också blint om kroppen är blind, lamt om kroppen är lam, stympat om kroppen är stympad, och kommer att förgås så snart kroppen förgås. Därför ser jag inget gott i denna (lära).
"Så är det sannerligen, Maghavat", sade Prajapati. "Men jag skall förklara honom (det sanna Jaget) bättre för dig. Stanna hos mig i ytterligare trettiotvå år."
Indra var i stånd att se bortom det personliga jagets maya och sökte därför efter det verkliga, det sanna, själva Jaget.
Ovanstående avsnitt ur Chandogya-upanishaden följer Max Möllers engelska översättning. Alla översättningar från forntida språk som förekommer i denna bok har gjorts av författaren själv, om inte annat anges.