Kapitel 4
Från ursprungspunkten till universum och människan. Hur uppkommer manifestationen? Manvantara och pralaya.
Gnistorna är "själarna", och dessa själar framträder - enligt vår lära - under den trefaldiga formen av monader (enheter), atomer och gudar. Den esoteriska katekesen säger: "Varje atom blir en synlig sammansatt enhet (en molekyl), och en gång attraherat till den jordiska verksamhetens sfär, genomgår det monadiska väsendet mineral-, växt- och djurrikena och blir människa." Vidare: "Guden, monaden och atomen är motsvarigheterna till ande, själ och kropp (atma, manas och sthula-sharira) hos människan." I sin sjufaldiga förening är de den "himmelska människan" (i kabbalistisk mening). Den jordiska människan är alltså den tillfälliga reflexen av den himmelska... "Monaderna (jivaerna ) är atomernas själar. Båda är den vävnad, i vilken chohanerna (dhyanierna, gudarna) klär sig när en form erfordras." (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 651)
Parabrahm (Den Enda Verkligheten, Det Absoluta) är fältet för absolut medvetande, dvs den väsensgrund som står utom all gemenskap med relativ tillvaro, och av vilken medveten tillvaro är en begränsningens symbol. Men så snart vi i tanken vänder oss från denna (för oss) absoluta negation, inträder en tvåfald i motsatsen mellan ande (eller medvetande) och materia, mellan subjekt och objekt.
Ande (eller medvetande) och materia måste emellertid betraktas, ej såsom oberoende verkligheter, utan som de två aspekter eller sidor av Det Absoluta (parabrahm), vilka utgör grundvalen för allt relativt varande, vare sig subjektivt eller objektivt.
Härav torde framgå att motsatsen mellan dessa båda väsenssidor av Det Absoluta är väsentlig för det manifesterade världsalltets tillvaro. Skild från kosmisk substans skulle den kosmiska ideationen ej kunna manifestera sig som individuellt medvetande, eftersom det bara är medelst ett materiellt redskap som medvetandet "jag är jag" uppkommer. Ett fysiskt underlag är nämligen nödvändigt för att på ett visst stadium av differentiering uppfånga och till en brännpunkt samla ljuset från världssjälen. Å andra sidan, skild från kosmisk ideation skulle den kosmiska substansen förbli en tom abstraktion, och inget framträdande av medvetande skulle kunna äga rum.
Det manifesterade världsalltet är sålunda genomträngt av en tvåfald, vilken så att säga är själva väsensgrunden för dess tillvaro såsom manifestation. Men liksom de motsatta polerna subjekt och objekt, ande och materia, bara är väsenssidor av Den Enda Enheten i vilken de sammanfattas, så finns det i det manifesterade världsalltet "något" som sammanbinder ande med materia, subjekt med objekt.
Detta något, för närvarande okänt för västerländskt abstrakt tänkande, kallas av ockultisterna fohat. Fohat är "bryggan" medelst vilken de i den "gudomliga tanken" existerande "idéerna" trycks in på världssubstansen såsom "naturlagar". (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 44-45)
Innan vi börjar vårt studium i afton vill jag påminna om att mina föreläsningar syftar till att göra Den Hemliga Läran mindre svårfattlig genom att förklara och lägga ut innebörden i de läror som denna bok innehåller. För att nå detta syfte måste jag göra jämförelser med tankegångar från de stora världsreligionerna och från forna tiders stora filosofer. Eftersom dessa tankegångar har sitt yttersta ursprung i den centrala källa till människornas tänkande och religion som i dag kallas teosofi, så kan jag genom jämförelser påvisa likheter och överensstämmelser.
Men efter hand som vi fördjupar oss i studiet av denna bok, Den Hemliga Läran, måste vi röja undan vissa stötestenar som ligger i vägen för oss. Det rör sig om idéer och tankemönster som bibringats oss från barndomen, och som nu genom den psykologiska inverkan de har på vårt sinne faktiskt hindrar oss från att förstå de sanningar om tillvaron som H P Blavatsky så mästerligt lagt fram.
Dessutom blir det nödvändigt att analysera vissa mycket gamla tankemönster, och att tränga djupare in i de forntida religionernas och filosofiernas verkliga innebörd än man någonsin gjort i moderna böcker. Dessa böcker har ju skrivits av personer som inte vet någonting om den esoteriska filosofin. De är oftast kritiskt inställda till den kristna kyrkans andefattiga utanverk och har, för att bli fria från alla bindningar till kyrka och präster, faktiskt gått för långt åt andra hållet. De har inte sett något annat än prästvälde och ondskefullhet i de gamla religionerna. Och därför fördömer de också gärningarna och undervisningen hos de präster, filosofer och vetenskapsmän som förkunnade dem.
En annan sak som vi alltid måste hålla i minnet är, att vi faktiskt gripit oss an med studiet av just de läror som utgjorde den innersta kärnan i den forntida mysterieundervisningen. Dessa mysterier indelades i två huvudgrupper, de mindre och de större mysterierna.
De mindre mysterierna bestod inte så mycket av undervisning som av dramatiska riter och ceremonier. De större mysterierna däremot bestod av eller leddes nästan uteslutande på basis av studier, som senare fick sin bekräftelse genom personlig erfarenhet vid initiationen. I de större mysterierna förklarades bland annat den hemliga betydelsen av mytologin i de gamla religionerna, till exempel den grekiska.
Grekernas livliga och vakna sinne frambragte en mytologi som i fråga om charm och skönhet söker sin like, men som ändå är svår att förklara. I de större mysterierna i Samothrake och Eleusis förklarades bland annat vad dessa myter hade för innebörd. Myterna utgjorde grunden för de exoteriska religionerna, men man skall observera att exotericism inte innebär att det som förkunnas är felaktigt. Exotericism innebär bara att läror meddelas utan tillhörande nycklar. Sådan undervisning är symbolisk, illusorisk, den snuddar vid sanningen. Sanningen finns där. Men utan dess nyckel - som är den esoteriska betydelsen - får man inte ett klart begrepp om den.
Vi läser så följande på sidan 70 i Den Hemliga Läran, del I:
Den hemliga läran förkunnar ett framåtskridande av allting, världar såväl som atomer, och denna häpnadsväckande utveckling har varken någon tänkbar början eller något tänkbart slut. Vårt "universum" är bara ett bland ett oändligt antal sådana, vilka alla är "söner av nödvändigheten", därför att de är länkar i den stora kosmiska kedjan av världar, av vilka var och en står såsom en följd i förhållande till sin föregångare och såsom en orsak i förhållande till sin efterföljare.
Världsalltets uppkomst och försvinnande framställs bildligt som en utandning och inandning av "Den Stora Andedräkten", vilken är evig, och vilken såsom Rörelse är en av de tre aspekterna av Det Absoluta - de båda övriga är abstrakt Rum och Fortvaro. När Den Stora Andedräkten utgår, får den namnet Den Gudomliga Andedräkten och betraktas som andningen av den ovetbara Gudomen - det enhetliga Varat - som utandas en tanke så att säga, vilken blir världsalltet. [Jämför Isis Unveiled av H P Blavatsky]. På samma sätt, när Den Gudomliga Andedräkten indrages, försvinner världsalltet i skötet av "den stora Modern", som då slumrar, "höljd i sin evigt osynliga mantel".
För fjorton dagar sedan studerade vi frågan om maya och den inre människans samband med den obeskrivbara väsensgrunden. Vi skall nu gå vidare och göra en kort studie av hur människan, som inom sig har ett personligt element, utgick ur opersonlighetens själva väsen, om vi får kalla det så. Vi börjar då med att slå fast att det oändliga och opersonliga aldrig blir ändligt och personligt. Först därefter frågar vi hur människoanden (som är den första slöjan, så att säga, över det absolutas ansikte) blev till. När vi söker svaret på den frågan skall vi komma ihåg att världarnas manifestation, och följaktligen också de varelsers som bebor dessa världar, äger rum i den materians vidsträckta utbredning som populärt kallas rummet. Där lokaliseras först ett centrum (vilket otillräckligt ord!). Detta är såsom sådant inte oändligt och evigt. I så fall skulle det varken kunna manifestera sig eller få yttre tillvaro, ty detta innebär begränsning. Det eviga, det obeskrivbara, det oändliga, manifesterar sig aldrig, varken helt eller delvis. När vi behandlar ämnen som detta är själva orden missvisande, men vad kan vi göra åt det? Vi måste ju använda mänskliga uttryck för att bibringa andra vår mening.
På frågan hur manifestationen tog sin början svarar den forntida visdomen följande: I de livsfrön som blev kvar i rummet efter en planet som genomlöpt sin manvantara och inträtt i ett latent tillstånd eller prakriti-pralaya, vaknade (när timmen slog för manifestationen att börja igen) den energi som på sanskrit kallas trishna (törst eller begär efter manifestation). På så sätt bildades det centrum, kring vilket en ny värld skulle dras samman. Av karmiskt tvång hade det sin bestämda plats i rymden, och av det karmiska utsäde som överfördes och låg latent från den föregående manvantaran skulle det frambringa sitt särskilda slags avkomma - gudar, monader, atomer, människor och de tre elementära eller elementala rikena, så som vi ser allt omkring oss.
Världen återförkroppsligar sig (den reinkarnerar inte, eftersom reinkarnera betyder att åter ingå i köttet) och följer därvid samma principiella mönster som den mänskliga själen när den reinkarnerar, fast givetvis med beaktande av de annorlunda omständigheterna. Liksom människan är resultatet av sitt föregående liv, eller rättare sagt av sina föregående liv, så är ett universum, ett solsystem, en planet, ett djur, en atom - det mycket stora såväl som det mycket lilla - frukten eller blomman av sitt föregående. Var och en av dessa bär sin karmiska börda precis som människosjälen bär sin.
Lärorna om utvecklandet av de inre tillvaroplan som föregår och frambringar de yttre planen är mycket esoteriska, och tillhör ett högre studium än vi för närvarande vågar närma oss. Men vi kan genom analogier och jämförelser med människans liv bilda oss en allmän uppfattning om hur det tillgår.
När manifestationen börjar, uppkommer dualitet, tvåfald. Dennas fortskridande försöker vi symbolisera med en bild.
Tänk er den övre raka linjen som ett hypotetiskt plan. Detta kan ha en ur mänsklig synvinkel enorm utsträckning i mil räknat, men blott och bart utsträckning har inget att göra med det allmänna begreppet. Ovanför detta plan sträcker sig Det Gränslösas oändlighet. "Ovanför" skall här fattas illustrativt, eftersom Det Gränslösa varken finns ovanför eller under utan genomtränger allting.
Punkten A eller A' eller A" kan vi kalla ursprungspunkten, det första genombrottet till det kosmiska planet nedanför när en period av manifestation eller manvantara inleds efter en lång period av vila eller pralaya. Andekraften träder i verksamhet i tillvarofröna och bryter sin väg ner i manifestationens lägre liv, inte framdriven eller satt i rörelse av någonting utanför den själv. Den drivs till manifestation av det karmiska livet i sitt eget innersta väsen, av begärets törst eller törsten efter att liksom en blomma om våren - i vilken manifestationsanlaget är utåtriktat - få spira upp i yttre liv. Detta första framträdande uppfattas i filosofin som den första punkten eller ursprungspunkten, en benämning som det fått i den judiska teosofi som kallas kabbalan.
Från det ögonblick då punkten, livsfröet, tillvarogrodden - olika benämningar på samma sak, som vi också kan kalla för den andliga atomen eller den andliga monaden eller någonting annat - så att säga tränger ner i lägre liv, så inträder differentiationen eller tvåfalden, och denna fortsätter sedan allt framgent till slutet av den stora cykeln och symboliseras av triangelns båda sidolinjer. Vi kan kalla AB för brahma (maskulinum) och AC för prakriti eller naturen (femininum). Brahma kallas ofta också för purusha, ett sanskritord som betyder "människa" i betydelsen idealmänniskan (liksom den kabbalistiske Adam Kadmon), rummets ursprungsväsen, som i prakriti eller naturen innehåller alla de sjufaldiga graderna av manifesterad tillvaro.
Hela tiden från det ögonblick tvåfalden inträder attraherar dessa båda linjer eller poler oupphörligen varandra - och de förenar sig. När de två, fadern och modern, anden (eller det verkliga) och illusionen (eller maya), brahma (eller purusha) och prakriti (eller naturen) förenar sig, så frambringar deras förening sonen. I det kristna systemet ges den andlige eller förstfödde sonen namnet Kristus. I det egyptiska systemet alstrar Osiris och Isis (eller hennes tvillingsyster Neftys, som bara är den mer fördolda sidan av Isis) sin son Horus, den andliga solen, fysiskt solen eller ljusbringaren. Och på liknande sätt förhåller det sig i andra system som våra förfäder lämnat i arv till oss.
Genom samverkan av dessa tre, genom interpolär rörelse, genom de andliga krafternas genomgripande verksamhet, faller två andra linjer nedåt (enligt det mystiska sätt på vilket denna emanationsordning förkunnas). Dessa förenar sig också och bildar kvadraten, det manifesterade kosmos.
Från den centrala punkten, ursprungspunkten, föds eller utgår livets sol. Genom den och förmedelst den är vi förenade med det obeskrivbara. Människan må vara en fysisk varelse här på jorden eller ett lysande eteriskt väsen någon annanstans, men när hennes sju principer en gång trätt i verksamhet har den tänkande människan blivit till, förbunden med livets sol genom sin sjunde och sjätte princip. Och det spelar ingen roll var hon befinner sig och vad slags kropp hon har.
Hos varje "människa" i de många olika myriaderna av självmedvetna varelser som tillhör detta universum sträcker sig uppåt respektive nedåt två naturer. En av dem är en andlig stråle som förbinder henne med det gudomliga och därifrån sträcker sig uppåt i alla riktningar, förbindande henne med det obeskrivbara, Det Gränslösa, som därför är kärnan i hennes varelse, centrum i hennes innersta väsen.
Naturens sätt att arbeta är präglat av analogi. Därför följer människan vid sitt framträdande och sin utveckling som mänsklig varelse på jorden samma principiella mönster som en planet eller en sol med sina bröder planeterna gör i rymden. Människan har, såsom varande ett barn av oändligheten, en ättling av det obeskrivbara, universums alla möjligheter latenta inom sig.
Det är på detta faktum som "förvärvandet av krafter" beror. Det säkraste sättet att inte begåvas med sådana, att förlora och gå miste om dem, är att jaga dem - hur underligt detta än kan låta - ty att göra så är ett utslag av fåfänga och själviskhet. Vad blir resultatet om vi i själviska avsikter strävar efter dem? Jo, vi drar på oss de lägre krafternas verkningar. Vi får en växande törst efter sensationer, som leder oss mot och ner i materians avgrund, Det Gränslösas motpol.
Detta händer dock inte den stora själ som skakat av sig och lämnat bakom sig törsten efter personlig vinning, den själ i vilken det själviska begäret inte längre är förhärskande, som känner sig vara ett med allt som är, som känner att inte bara varje människa utan till och med den lilla myran som stretar med sin börda är hon själv, som vet att även om myran har en annorlunda kropp så har den samma liv, samma innersta väsenskärna, samma latenta förmögenheter som hon själv. En sådan själ har kraft att klättra på tillvarons utvecklingsstege, och dras uppåt av länken med det högsta i sitt innersta väsen. Både denna stora själ och myran är fyllda av latenta krafter och förmögenheter. Båda kan med tiden bli gudar, strålande av kraft liksom solen. Och den enda vägen dit är yttersta osjälviskhet. Osjälviskhet, opersonlighet, är paradoxalt nog den enda vägen till Jaget, det universella Jaget. Det personliga jaget stänger dörren för oss.
Naturligtvis kan vi inte utplåna känslan av jagskap inom oss, och inte heller är detta önskvärt. Men i sin lägsta aspekt ikläder sig jagskapet alla former av själviskhet, tills den människa som följer vänsterhandsvägen eller vägen utför slutar i vad de tidiga kristna kallade Tartaros, platsen för upplösning.
När människan höjt sig över det materiella har hon kastat av sig mayas, illusionens, bojor. Vi skall komma ihåg, att när manifestationen börjar så blir eller snarare är prakriti maya, medan Brahma, fadern, är medvetandets ande eller individualiteten. Dessa två är faktiskt ett, men de är också de två aspekterna av livsstrålen som verkar och återverkar på sig själv, ungefär som människan kan säga "jag är jag". Människan har förmågan att analysera sig själv, att dela upp sig själv. Detta vet vi alla. Vi kan känna det inom oss själva. Den ena sidan av oss kan vi tänka oss som prakriti eller det materiella elementet, dvs det mayaviska eller illusoriska elementet. Den andra sidan kan vi tänka oss som anden, individualiteten, den inre guden.
Människans sätt att uppfatta livet då hon betraktar alla de olika slagen av levande varelser omkring sig betingas av maya. Hon är ju å ena sidan mayas barn, liksom hon å den andra är ett barn av anden. Båda finns i henne. Hon måste lära sig att de båda är ett och inte två skilda ting, då blir hon inte längre vilseledd. Hon måste lära sig att maya, den store bedragaren, är forntidens så omtalade orm som leder oss ut ur Edens lustgård (för att använda den bibliska bilden) för att vi genom erfarenhet och lidande skall komma underfund med vad illusion är och inte är.
Också den fysiska materian, prakritis mayaviska manifestation på detta plan, är som sådan illusorisk - den är inte substantiell. Metallerna är kanske de i vårt tycke tätaste och fastaste tingen, men sedda från tillvarons andra eller högre sida, från planets andra sida, är kanske just de det porösaste, det flyktigaste, det mest skumlika. Man börjar nu inse detta så klart att våra mer intuitiva vetenskapsmän säger att rymden, som förefaller vara så tunn och subtil, i verkligheten är fastare än det hårdaste stål. Hur kommer det sig att den elektriska strömmen föredrar att ta vägen genom metaller i stället för genom trä eller bomull etc?
Innan vi går vidare skall vi säga något om vad orden manvantara och pralaya betyder. Låt oss börja med manvantara . Det är ett sammansatt sanskritord som inte betyder något annat än "mellan två manuer", ordagrant "manu-emellan". Manu eller dhyani-chohan är i det esoteriska systemet kollektivt de varelser som först framträder vid manifestationens början, och ur vilka allting framgår eller föds som ett kosmiskt träd. Manu är faktiskt varje manifesterad planetkedjas (andliga) livsträd. I en bemärkelse är manu därför det tredje logos, liksom det andra logos är fadern-modern, brahma och prakriti, och det första är vad vi kallar det omanifesterade logos eller brahman (neutrum) och dess kosmiska slöja pradhana.
Pradhana är också ett sammansatt sanskritord som betyder "det som är placerat framför". I den betydelsen har ordet blivit en teknisk term i filosofin och betecknar vad vi skulle kunna kalla det första eteriska framträdandet av rotmaterian, "placerad framför" eller rättare sagt omkring brahman som en slöja. Rotmateria är mulaprakriti, rotnatur, och har som motpol eller aktiv pol brahman (neutrum). Det från vilket det första eller omanifesterade logos utgår kallas parabrahman, och mulaprakriti är dess kosmiska slöja. Parabrahman är ett annat sammansatt sanskritord som betyder "bortom brahman". Också mulaprakritiär sanskrit och en sammansättning av mula (rot) och prakriti (natur).
Först har vi alltså Det Gränslösa, symboliserat med en rund ring, därefter parabrahman med dess motpol mulaprakriti, och sedan brahman med sin slöja pradhana. Därefter kommer brahma-prakriti eller purusha-prakriti (prakriti är också maya). Ur och genom brahma-prakriti, fadern-modern, framträder det manifesterade universum. Det andra logos, fadern-modern, är alltså genom sin son - som i en planetkedja är manu - manifestationens drivande orsak. En manvantara är därför på vilket plan som helst aktivitetsperioden mellan två manuer, ty i varje sådan period finns det en rot-manu vid evolutionens början och en frö-manu vid dess slut. Efter detta slut vidtar pralayan.
Sanskritordet pralayaär bildat av laya (från roten li) och prefixet pra. Li betyder "upplösa", "skingra", "göra flytande" som när man häller vatten på salt eller socker. Salt- eller sockerkristallerna försvinner i vattnet, de upplöses, de ändrar form. Detta kan tas som en symbol för vad pralaya är - ett materians sönderfall och försvinnande in i någonting annat, som ännu finns kvar i materian och omger och genomtränger densamma. Detta är pralaya, vanligen uppfattad som ett tillstånd av latenthet, av vila, mellan två manvantaraer eller livscykler. Om vi klart och tydligt håller sanskritordets betydelse i minnet tar vårt tänkande en ny inriktning, följer nya vägar. Vi får nya idéer, vi tränger in i det pralayiska skeendets mysterier.
Det finns många slags manvantaraer och många slags pralayaer. Vi har till exempel den universella manvantaran och den universella pralayan som kallas prakritika eftersom den är försvinnandet, skingrandet, av prakriti eller naturen. Vidare har vi solpralayan. Sol heter på sanskrit surya, och adjektivformen därav är saurya. Saurya-pralayan är alltså den solara pralayan, solsystemets pralaya. Vi har också den jordiska eller planetariska pralayan. Sanskritordet för jorden är bhumioch det motsvarande adjektivet bhaumika, därav bhaumika-pralaya. Och vi kan tala om den individuella människans pralaya eller död. Människa heter purusha och det motsvarande adjektivet paurusha, alltså paurusha-pralaya eller mänsklig död. Vi har alltså gett exempel på olika slags pralayaer. Först prakritika eller naturens upplösning, sedan saurya eller solpralayan, därefter bhaumika eller jordens försvinnande, och så paurusha eller människans död. Det skall tilläggas att dessa adjektiv lika bra kan användas om de olika slagen av manvantaraer eller livscykler.
Det finns ett annat slags pralaya som kallas nitya. Dess allmänna innebörd är "ständig" eller "oavbruten", och den kan exemplifieras med den ständiga och oavbrutna förändring - liv och död - som cellerna i våra kroppar är underkastade. Det är ett tillstånd som utmärks av att det inneboende och överordnade väsendet förblir, medan dess olika principer och rupaer ("kroppar") undergår en oavbruten förändring. Därför kallas den nitya. Den äger giltighet för människans kropp, för jordens yttre sfär, för jorden själv, för solsystemet och för hela naturen.
Den representeras också av en symbol som H P Blavatsky har gett oss från den österländska visdomen, nämligen brahmans utandning och inandning. Denna symbol är dock inte bara indisk. Den återfinns i de gamla egyptiska texterna där den ene eller andre guden, t ex Chnum, andas ut det kosmiska ägget ur sin mun. Också i de orfiska sångerna hänsyftas på den här symbolen när den kosmiska ormen andas ut det som skall bli till - det blivande universat - i form av ett ägg. Överallt, särskilt där forntida religion eller filosofi länge har behållit sitt inflytande, finner vi den kosmiska äggsymbolen. Yngre religioner och mindre inflytelserika religioner använder den inte så ofta. Det kosmiska ägget fanns som symbol i Egypten och i Indien, liksom i Peru. I Peru kallades ''den väldige mannen", sanskritens purusha, idealmänniskan, för Manco Capac och hans hustru och syster för Mama Ocllo (som betyder moderägg), och dessa båda danade universum för att sedan bli solen respektive månen.
Varför symboliserade forntidens folk manifestationens början under formen av ett ägg? Är det en bra symbol? Liksom ägget (lagt av dess moder hönan och befruktat av tillvarons andra pol) som frambringar kycklingen innehåller livsfröet, så innehåller också det kosmiska ägget, som är ursprungspunkten, livsfröet. Nu kan man också kalla ägget själv för livsfröet, och livsfröet inne i ägget för det inre fröet - den subtilare punkt som mottar de impulser vi tidigare talat om, de impulser som kommer ner från det högsta kommunikationscentrat mellan den yttre och den inre världen, leden för inre magnetisk verkan och återverkan. Och när kycklingen inne i ägget är färdigbildad spränger den sitt skal och kommer ut i dagsljuset, liksom fallet är med ursprungspunkten. När den karmiska timmen slår, bryter denna så att säga in i andra sfärer av manifestation och verksamhet. Våra förfäder fortsatte liknelsen ett stycke till och talade om himlen som ett slags kupol, som den övre delen av ett äggskal.
Tänk er in i de här symbolerna! Våra förfäder var inte så dumma. De gamla liknelserna är djupt meningsfulla. Varför talade Homeros om Olympen, gudarnas och Zeus hemvist, såsom varande av brons, ett av de hårdaste och mest svårbearbetade ämnen grekerna kände till? Och varför talade Hesiodos om samma Olymp såsom varande av järn? Därför att de förstod att livet på det materiella planet är baserat på ett kortvarigt underlag, och att den materiella lägre världen är flyktig, skumlik, full av håligheter så att säga, och overklig.