Kapitel 5
De esoteriska lärorna och nebulosateorin. Gudar bakom kosmos. Varför naturen är ofullkomlig.
Skall vetenskapen göras till en integrerad helhet, så fordras i sanning ett studium av såväl den andliga och psykiska som den fysiska naturen. I annat fall kommer den alltid att kunna liknas vid människans anatomi, som förr av okunnigt folk bedömdes bara efter kroppens yttre utseende och utan kännedom om dess inre beskaffenhet.
Ockultisten har att befatta sig med världsrymdens själ och ande, inte bara med dess illusoriska utseende och beteende. Den officiella fysiska vetenskapens uppgift är att undersöka och studera dess skal - världsalltets och människans Ultima Thule, enligt materialismens åsikt.
Med den senare har ockultismen inget att göra. Bara med de teorier som hyllats av sådana lärdomens män som Kepler, Kant, Örsted och William Herschel, vilka trodde på en andlig värld, kan den ockulta kosmogonin befatta sig och söka en tillfredsställande förlikning. Men dessa fysikers åsikter skilde sig vida från de senaste moderna spekulationerna. Kants och Herschels spekulationer åsyftade att ur en vida mer filosofisk och psykisk synvinkel utforska såväl världsalltets ursprung och slutliga bestämmelse som dess nuvarande tillstånd, varemot den moderna kosmologin och astronomin numera förkastar varje tillstymmelse till forskning rörande tillvarons mysterier. Resultatet härav är vad man kan förvänta: fullkomligt misslyckande och olösliga motsägelser i de tusentals olika slagen av så kallade vetenskapliga teorier, och i denna teori liksom i alla andra.
Nebulosahypotesen eller åsikten om en i töckentillstånd utbredd urmateria är, som alla vet, inte av något nyare datum inom astronomin. Anaximenes, av den joniska skolan, hade redan lärt att stjärnkropparna hade bildats genom fortgående förtätning av en ursprunglig (pregenetisk) urmateria, som hade nästan negativ vikt och i ett ytterst förtunnat tillstånd var utbredd i rymden. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 618-620)
Innan vi börjar kvällens studium vill jag i korthet beröra tre frågor.
Den första har att göra med moralen, dvs rätt livsföring grundad på rätt uppfattning, rätt tänkande. Vi har berört det ämnet vid nästan varje sammankomst eftersom pliktens väg - rätt livsföring grundad på rätt uppfattning - är vägen för alla dem som vill gå framåt mot den forntida visdomen och de forntida mysterierna. Alla tiders stora tänkare, filosofer och religionsförkunnare har framhållit detta.
De här sammankomsterna är inte bara till för intellektuella studier och för att vi skall roa oss med svårfattlig och mystisk kunskap. De är i första hand och huvudsakligen till för att vi skall få en riktig grundval för den rätta uppfattning som skall styra människans livsföring. När vi har den grundvalen, har vi upprinnelsen till alla lagar. Vi kan då påverka världen med våra egna åsikter och våra egna handlingar, och med tiden skall vi bli i stånd att utöva en god påverkan på världens regeringar. Kanske inte direkt och omedelbart, men åtminstone indirekt och så småningom. Allt det fasansfulla som oroar, förvirrar och plågar våra dagars människor kommer sig nästan helt och hållet av bristen på rätt uppfattning och den därav betingade bristen på rätt livsföring. Av vittnesbörd från grekiska och romerska initierade och tänkare vet vi, att forntidens grekiska mysterier framför allt lärde människorna att leva ett rättrådigt liv och att hysa en upphöjd förhoppning om livet efter döden.
Så till den andra frågan. Under vår förra sammankomst talade vi om de forntida mysterierna och tog som exempel de grekiska, från vilka romarna hämtade sina egna mysterier. Men vi berörde bara en sida av dem, den mytologiska, och den sidan omfattar bara en relativt liten del av det som lärdes i mysterieskolorna, främst i Samothrake och Eleusis. I Samothrake meddelades samma mysterielära som på andra ställen i Grekland, men den var här mer utvecklad och förborgad. Och denna mysterieläras grundval var moralen. Det forntida Greklands ädlaste och största män var invigda i mysterierna vid dessa två säten för esoterisk kunskap.
I andra länder längre österut fanns andra mysterieskolor. De teutoniska stammarna i norra Europa och de germanska stammarna - de skandinaviska inbegripna - hade också sina mysterieskolor. Lärare och neofyter stod på moder Jord, under fader Eter, den gränslösa himlarunden, eller i underjordiska rum, och gav och mottog undervisning. Vi skall med en gång säga att kärnan i de forntida mysterierna var de svårbegripliga problem som har att göra med döden. Dessa läror har vi fortfarande, och de kommer att läggas fram.
Den tredje frågan har avseende på de bilder som vi ibland finner nödvändiga att ta till för att illustrera vissa läror. Kom ihåg att dessa illustrationer är relativa och föränderliga, de är inte något fast eller absolut. Detta måste vi alltid hålla i minnet, och aldrig låta tankarna stelna kring dem. Och varför? Därför att varje bild, varje särskild kombination av linjer, kan illustrera olika tankar och ting. Så kan till exempel bilden av en triangel från vilken en kvadrat hänger ner (som vi använde vid vår förra sammankomst) lika bra illustrera den högsta sammansatta principen i människan, den andliga-mentala monaden, som de lägre principer i vilka monaden sänker sig vid början av inkarnationen eller manifestationen, och från vilka den skall återuppstå när de första klangerna från de pralayiska klockorna hörs i akashans rymder.
Vi går så över till kvällens studium. Som huvudtema tar vi upp samma två stycken på sidan 70 i Den Hemliga Läran I som vi läste vid vår förra sammankomst, och som lyder:
Den hemliga läran förkunnar ett framåtskridande av allting, världar såväl som atomer, och denna häpnadsväckande utveckling har varken någon tänkbar början eller något tänkbart slut. Vårt universum är bara ett bland ett oändligt antal sådana, vilka alla är "söner av nödvändigheten", därför att de är länkar i den stora kosmiska kedjan av världar, av vilka var och en står såsom en följd i förhållande till sin föregångare och såsom en orsak i förhållande till sin efterföljare.
Världsalltets uppkomst och försvinnande framställs bildligt som en utandning och inandning av "Den Stora Andedräkten", vilken är evig, och vilken såsom Rörelse är en av de tre aspekterna av Det Absoluta - de båda övriga är abstrakt Rum och Fortvaro. När Den Stora Andedräkten utgår, får den namnet Den Gudomliga Andedräkten och betraktas som andningen av den ovetbara Gudomen - det enhetliga Varat - som utandas en tanke så att säga, vilken blir världsalltet. (Jämför Isis Unveiled av H P Blavatsky.) På samma sätt, när Den Gudomliga Andedräkten indrages, försvinner världsalltet i skötet av "den stora Modern", som då slumrar, "höljd i sin evigt osynliga mantel".
I kväll skulle vi egentligen tagit upp studiet av manifestationens gryning, sådan den framställs i den judiska skapelseberättelsen, Genesis. Vi skulle visat hur väl Genesis överensstämmer med andra religioners skapelseberättelser, och att de alla vilar på samma fundametala sanning. Men med tanke på att vi förra gången kom att nämna det första framträdandet av den slöja som är kastad över det obeskrivbaras ansikte, så är det kanske lämpligare att istället ta en titt på den vetenskapliga nebulosateorin, och se hur denna överensstämmer med, respektive skiljer sig från, de esoteriska lärorna.
Inom vetenskapen uppställdes nebulosateorin av fransmannen Laplace, som dock hade hämtat den från den store tyske tänkaren och filosofen Immanuel Kant. Teorin håller före att den rymd som nu upptas av solsystemets planeter ursprungligen var fylld av mycket förtunnad materia i vitglödande eller brinnande tillstånd. Låt oss med en gång konstatera, att Laplaces antagande att materian var starkt upphettad aldrig har bestyrkts. Inte heller kan detta i alla avseenden visas matematiskt. Antagandet är själv ett av de främsta bevisen mot nebulosateorin sådan den då framställdes, och sådan den därefter blivit efter att i någon mån ha modifierats av moderna tänkare.
Laplace menade vidare att nebulosan befann sig i ett tillstånd av långsam rotation eller cirkelrörelse i samma riktning som den, i vilken planeterna nu rör sig i sina banor, och i samma riktning som solen och planeterna nu roterar kring sina axlar. Laplace menade med andra ord att planeternas nuvarande omloppsrörelse och rotation härleder sig från ursprungsnebulosans mekaniska cirkelrörelse.
Laplace påstod också att denna heta ofantliga kropp svalnade, och att den då krympte i enlighet med en viss värmelag. I enlighet med en av dynamikens lagar ökade krympandet rotationshastigheten och den inneboende energin hos varje punkt på kroppens yta. Nu är det ju, som alla vet, de delar på ett hjul som är närmast periferin som rör sig med den största inneboende energin och den högsta hastigheten, även om de i en viss bemärkelse inte rör sig fortare än delarna vid navet. Hastighetsökningen i nebulosans rotation blev med tiden så stor att centrifugalkraften översteg centripetal- eller kohesionskraften. Från den roterande nebulosan avskildes då en ring. Ringen fortsatte att rotera under det att den förtätades och slutligen bildade en sfär eller glob som blev den yttersta planeten, Neptunus. På samma sätt blev efter hand de andra planeterna till, och nebulosans kärna återstod som vår sol. Allteftersom nebulosan drog samman och förtätade sin materia så upprepades alltså samma fenomen gång på gång. Uranus, den näst yttersta planeten, avskildes, följd av de övriga tills alla fanns där som sfärer. Genom att dra sig samman och på så sätt öka sin rotationshastighet utvecklade nu några av de subtila, ännu nebulösa planeterna i sin tur ringar kring sig själva. Dessa ringar avskildes från sina föräldraplaneter, utvecklades till sfärer och blev sina respektive föräldraplaneters satelliter (månar). Under tiden förtätades ursprungsnebulosans centrum till det (som man förmodar) glödande eller brinnande klot som är solen.
När H P Blavatsky började ge ut de teosofiska lärorna i Västerlandet hamnade kosmogonin, dvs frågorna om universums uppkomst och tidiga utveckling, i förgrunden för intresset. Man frågade henne, och man frågade hennes lärare genom henne, i vilka avseenden nebulosateorin sammanföll med och "bekräftade" ockultisternas egen esoteriska teori. Det svar som erhölls kallades "ett svävande svar". Det väckte kritik och gav upphov till en del arga uttalanden.
Om nu lärarna var i besittning av dessa underbara sanningar, varför hade de inte upplyst världen med ljuset från sina läror? frågade man. Varför höll de dessa och andra ting hemliga? Ingen lära kan vara skadlig för människan om den är sann, sades det. Som argument var detta påstående mycket dumt, eftersom många läror är sanna men ändå ytterst olämpliga att delges genomsnittsmänniskan. Men det problemet skall vi belysa senare i kväll.
Vissa aspekter av nebulosateorins huvuddrag, sade lärarna, stämde ganska väl överens med den esoteriska läran, men nebulosateorin hade ändå väsentliga brister. De specificerade dock inte dessa brister, inte ens i stora drag. Men de gav tydliga vinkar om var bristerna låg och vad dessa rörde sig om, och de gav också ett klart, logiskt och koncist skäl till sin förtegenhet, vilken var obligatorisk och oundviklig.
Det största felet med Laplaces teori var att den var en rent mekanisk och materialistisk hypotes, i vissa avseenden omöjlig att bestyrka ens med matematikens hjälp. Dessutom var den inte grundad på något annat än det faktum, att astronomerna vid sina undersökningar av öde platser bland stjärneljusen i rymdens ofantliga djup hade funnit nebulosor och töckenanhopningar, och då tagit upp och i dogmatisk anda argumenterat för Kants idé. Men ändå fanns det sanning i nebulosateorin, ett visst mått av sanning. Vad var då sanning, och vilken var den väsentligaste bristen i teorin? För att börja med bristen så bestod denna, som ovan antytts, i att teorin bortsåg från all den verksamhet som andliga väsen utövar i universum såsom drivande krafter och mekaniker i den mekanism som otvivelaktigt existerar. Den esoteriska filosofin förnekar inte mekanisk verksamhet i universum, men säger att där det finns mekanisk verksamhet där finns det också styrning, där finns det mekaniker i arbete, som med karmisk följdriktighet åstadkommer rörelserna i mekanismen. Det måste finnas "lag"stiftare eller "lag"impulsgivare, och bakom dessa måste finnas det universella livet. Nebulosateorins stora brist var med andra ord att den bortsåg från tillvarons viktigaste sanning - att det bakom kosmos står gudar, andliga varelser, andliga väsen, eller vad man nu vill kalla dem. Inte Gud, utan gudar.
"Naturen" är ofullkomlig och gör följaktligen "misstag", beroende på att dess företeelser är resultaten av otaliga varelser i verksamhet. Vi ser ideligen bevis för detta runt omkring oss. "Naturen" är inte perfekt. Om den hade utgått ur "den oföränderliga gudomens händer" lika fullkomlig och oföränderlig som sitt upphov och sedan inte undergått någon förändring, så hade den varit en perfekt skapelse. Men som vi alla vet, så är förhållandet närmast det motsatta. Naturens ofullkomligheter och "misstag" kommer sig av att alla de varelser som existerar i och verkar i naturen, som leder den och skapar den, sträcker sig i ändlösa hierarkier från det innersta av det innersta, från det högsta av det högsta, nedåt utan slut, uppåt utan slut. De finns i alla stadier av ofullkomlighet och fullkomlighet, precis som vi ser dem i all den manifestationsverksamhet som omger oss. Vår intuition säger oss vad som är sant härvidlag, och den bör vi lita på.
Detta förhållande var välbekant för antikens folk. Stoikerna gav uttryck åt det och förkunnade det i sin storslagna filosofi. Roms och Greklands stoiker betecknade det ursprungligen med ordet theokrasi. Theokrasi har en sammansatt innebörd (av theos, "gud", "gudomlig varelse", och krasis, "inblandning") och betyder integrering av allting i universum, en samordning av allting till en helhet från vilken ingenting kan avskiljas. I de österländska religionerna, särskilt i den buddhistiska, anses man i dag hylla den störste bland irrläror om man tror sig vara skild eller kunna skiljas från universum. Det är det största principiella misstag man kan göra. De tidiga kristna kallade detta misstag för "synden mot den helige ande". Om vi ser oss omkring och om vi blickar inåt, så inser vi att vi är ett enda väsen så att säga, en enda stor människoskara, en enda levande väv av mänskligt liv, oskiljaktigt sammanvävd med och vävd av naturen, Alltet.
Ett annat fel i nebulosateorin var antagandet att nebulosan i sina tidigaste skeden var glödande, brinnande. Den esoteriska läran håller före att den visserligen glödde, men glödde med kallt ljus av samma eller liknande slag som eldflugans. Det finns inte mer värme i en nebulosa än det finns i eldflugans ljus. Ljuset i nebulosan, dess glans, alstras inte genom förbränning av något slag. Men hur uppkommer det då? Det kommer från den inneboende daivi-prakritis ("gudomlig natur" eller "gudomligt ljus") manifestation på det planet. Det är samma ljus som i förnimmande varelser manifesterar sig i en högre form såsom medvetande av alla olika grader. Där sträcker det sig från trögt fysiskt medvetande upp genom själen och egot, genom jaget in i paramatmans opersonliga Jag, "det högsta jaget" - ett uttryck som i brist på bättre får beteckna en hierarkis topp, fast det i själva verket inte finns något högsta jag eftersom ett sådant skulle innebära en begränsning och följaktligen ändlighet. Om det fanns ett högsta jag skulle det också finnas ett lägsta. Jaget är gränslöst, utan slut, tillvarons själva hjärta, grunden till och den dimensionslösa kärnan i allt som är.
Ett tredje fel i nebulosateorin var att planeterna och solen inte kom till på det sätt som teorin påstod. Hur föds då solen och planeterna? (Låt mig här inom parentes säga att detta ämne inte borde tas upp förrän längre fram i våra studier, men att vi har anledning att beröra det något redan nu.) Varje solkropp och varje planetkropp - solen och varje planet i vårt eget solsystem liksom i alla andra - är avkomlingen eller snarare resultatet eller återförkroppsligandet av ett förutvarande kosmiskt väsen. Då detta väsen ingick i sin pralaya (sin prakritika-pralaya, upplösningen av dess lägre principer) vid slutet av sin långa livscykel, fortsatte det att existera i rymden i sina andliga principers högre verksamhet och i sina spridda lägsta principer. De senare fanns latenta i rymden som skandhaer, i vad som på sanskrit kallas ett layatillstånd (från roten li , som betyder "upplösa" eller "försvinna"). Ett layacentrum är alltså en försvinnandets punkt, den gåtfulla punkt där någonting försvinner från ett plan och skrider vidare för att åter framträda på ett annat.
Förloppet kan illustreras med att man häller vatten på en sockerbit och ser den upplösas - och försvinna som bit eller enskilt ting. Som sockerbit har den inträtt i sitt layatillstånd. Dess form är borta, och sockret själv har ingått i någonting annat. När en kosmisk kropps högre principer ingår i någonting annat, så ingår de först i den högsta kosmiska etern, för att senare gå vidare in i de andliga planens intensiva aktivitet. Där tillbringar de långa tidsåldrar i tillstånd och under förhållanden som vi knappast kan göra oss en föreställning om. I sinom tid börjar de åter en färd ner mot materian, mot återförkroppsligande. Denna slutar med att de medelst attraktion samlar ihop sina gamla skandhaer, som dittills legat latenta, och bygger upp en ny kropp åt sig genom att inträda i manifestation genom och med hjälp av det layacentrum där skandhaerna väntar.
Dessa lägre principer befann sig under tiden i nirvana, i det som vi när det gäller människans död kallar devachan. Devachan som tillstånd gäller ju inte för den högsta eller gudomliga monaden utan bara för människans mellersta principer, för hennes personliga ego eller personliga själ. För oss människor är detta tillstånd devachan-tillståndet, "gudarnas land" om man vill kalla det så, men för en kosmisk kropp är det nirvana-tillståndet. Nirvana är sanskrit och kommer av nirsom betyder "ut", och vana som betyder "blåst". Nirvana betyder alltså "utblåst".
Det forntida indiska tänkandet (och även dess språk, sanskrit) har blivit så dåligt förstått, att mycket belästa europeiska lärde under många år diskuterade om "utblåst" betydde eller inte betydde verklig förintelse för en varelse. Jag kommer ihåg ett samtal jag en gång hade med en kinesisk vetenskapsman som var buddhist. Han sade att människans tillstånd efter döden var "så här" - och blåste ut ett tänt ljus som stod på bordet. "Så är det", sade han, och han hade rätt eftersom han syftade på människans lägre principer. Dessa (inte vi, vårt monadiska eller individuella väsen) är bara det hölje, den bärare, i vilken vi lever. När vi dör "blåses" vår fysiska kropp ut, den upplöses och inträder i sin pralaya. Dess molekyler, dess partiklar, ingår i layatillståndet och tillbringar en tid i detta tills naturen kallar ut dem igen, eller bättre uttryckt, tills den inneboende impulsen i varje fysisk monadisk partikel genom törsten efter aktiv tillvaro manifesterar sig igen och den återinträder i någon lämplig kropp på ungefär samma utvecklingsnivå.
Detta är en - men bara en - sida av hemligheten i den mycket missförstådda läran om transmigration, om ingåendet i djurkroppar. De lägre elementen, astralkroppen och den animala eller fysiska människans astrala bottensats, blir djurvärldens principer - inte de högre latenta, utan de mellanliggande principerna. De är drägg som människan kastat bort.
Det kosmiska stoftet från upplösningen av en föregående värld vilar ut i ett layacentrum medan den världens eller planetkedjans högsta principer är i sitt paranirvana. Där stannar de tills den gudomliga törsten efter aktivt liv på nedstigandets högsta plan - en törst som återuppstår i den ifrågavarande planetens eller solens kosmiska monad - drar, driver, manar eller tvingar monaden till manifestationens andliga gränser. När den når dessa gränser, bryter den igenom eller rör sig i cykler nedåt genom dem in på planet nedanför. Detta upprepas gång på gång genom många plan, tills monaden i sitt kretslopp når och berör eller upplyser alla de lägre element som stannat kvar i layacentrat. Dessa väcks då av monaden, återupplivas, återkallas till tillvaro, upplyses åter inifrån. Härav kommer det sken eller ljustöcken som kan ses på så många ställen i stjärnerymden. Detta är därför faktiskt daivi-prakriti, "gudomlig natur", "gudomligt ljus", i en av dess lägsta former - den sjunde, nedåt räknat. Och samma ljus eller kraft är på vårt plan, i en av sina allra lägsta former, elektricitet och magnetism. Våra lärare har sagt oss att vårt fysiska universum - stenarna, metallerna, träden osv - är materialiserat ljus. Stenarna etc är uppbyggda av atomer, och dessa atomer är så att säga det här ljusets mystiska atomer, ljusets partikeldel, ty ljus är partiklar och inte bara ett slags rörelse, en vågrörelse eller något annat. Ljus (vårt ljus) är kroppsligt, lika kroppsligt som elektricitet - en av dess former. Ljus är materiellt, det är subtil materia.
När så en sådan nebulosa som vi talar om har nått det stadium i sitt nedåtriktade manifestationsförlopp då dess sig återförkroppsligande principer (från den föregående värld, det kosmos, den sol eller planet som det är frågan om) har inträtt tillräckligt mycket i den, då börjar den rotera genom en karaktäristisk energi som liknar elektromagnetism och innebor i den själv. Platon säger att cirkulär rörelse är ett av de första tecknen på individuell fri tillvaro, ett uttalande som unga vetenskapsmän och storheter i det dogmatiska tänkandets snart försvinnande era ofta skrattat åt. Platon definierar begreppet varelse såsom "en kropp som är i stånd att verka och att påverkas". Det är en god definition att komma ihåg, ty den omfattar både passiv och aktiv existens eller manifestation. Platon sade detta med hänsyftning på den högsta väsensprincipen i kosmos - den Urgrund som H P Blavatsky talar om såsom det obeskrivbara Det. Denna Urgrund är inte en varelse - vilket skulle innebära att den hade sina gränser - ty den varken verkar eller påverkas. Den är Alltet, det eviga obegränsade Alltet.
Den kosmiska nebulosan driver så bort från den plats där den först utvecklades, styrd i olika riktningar av karmas ledande impulser. Det lysande töcknet roterar och drar sig samman, genomgår andra faser av nebulös utveckling såsom spiralstadiet och ringstadiet, tills det blir sfäriskt eller rättare sagt en nebulös serie av koncentriska sfärer. Nebulosan antar alltså ofta spiralform, och från dess centrum utgår spiralformiga armar som ser ut som roterande hjul inom hjul, och de roterar under många tidsåldrar. När tiden är inne - när rotationen har utvecklats jämsides med de i nebulosan inneboende liven och intelligenserna - då framträder ringformen. Det är en form som liknar en ring eller koncentriska ringar med ett hjärta i centrum. Efter långa tidsåldrar blir detta hjärta solen eller centralkroppen och ringarna blir planeterna i ett nytt solsystem. Ringarna förtätas, och dessa förtätningar blir till planeterna som kretsar runt sin äldre broder solen. Solen är äldst därför att det är den som först förtätas till en sfär.
Den vetenskapliga teori som säger att den nebulösa solen kastade av sig planeterna, och att jorden efter att ha uppnått en viss fasthet kastade av sig månen, samt att de andra planeterna som har månar gjorde likadant, är inte den esoteriska filosofins lära. Teorins riktighet har aldrig påvisats, och den kritiseras dagligen av personer som är lika framstående som de som lade fram den. Nebulosateorin, sådan den tid efter annan uppställs i modifierad form, har aldrig bekräftats av vetenskapen. Vetenskapsmännen har aldrig varit i stånd att visa hur så mycket värme kunde utvecklas och kvarhållas i ett så förtunnat och genomskinligt objekt. Om lysförmågan uppkommer genom förbränning av gasartad materia, varför förbränner denna då inte sig själv? Den har haft miljarder år på sig att brinna upp, och himlen är översållad med nebulosor som ännu inte har förbrunnit. Samma sak är det med solen. Solen är uppbyggd av samma materia som nebulosan, vilken senare övergick i kometmateria. Solen brinner inte. Den har inte mer värme i sig än den fönsterruta som släpper igenom dess strålar.
Solen förbränns inte. Den är alstraren av och förrådshuset för det enorma hav av energi och krafter som underhåller hela vårt solsystem. Materia är förkroppsligad eller kristalliserad energi, och energi kan omvänt sägas vara subtil materia eller materia i dess fjärde, femte, sjätte och sjunde tillstånd, ty energi och materia är ett och detsamma. Solen är förrådshuset för och alstraren av energier och är själv energi i dess första och andra tillstånd, dvs materia i dess sjätte och sjunde tillstånd uppåt räknat. Vi skall längre fram studera det här ämnet mera i detalj.
Detta är bara några grundtankar i de läror vi fått i ämnet. Månen utgör ett särskilt ämnesområde som vi i sinom tid skall ägna ett speciellt studium.
Först nebulosa, sedan komet, därefter planet. Men den bild vi skisserat gäller tillståndet för ett solsystem under solmanvantarans inledningsskede. Låt oss nu ta en planet, vilken som helst, och kortfattat säga något om en planetmanvantaras beskaffenhet. Solen fortsätter givetvis att finnas till under hela solmanvantaran. Den började samtidigt med solmanvantaran, och då slutet kommer för solsystemet börjar också solens pralaya. Men med planeterna förhåller det sig i vissa avseenden annorlunda. De har också var och en sin manvantara, som vanligen varar många miljarder år. När en planetkedja eller en planetkropp har nått sin bestämmelse, när det blir tid för den att gå till vila, då slutar dess manvantara och dess pralaya börjar, fast det i detta fall inte är frågan om en prakritika-pralaya som ju innebär naturens upplösning. Planetkroppen förblir död, liksom månen nu är, men den sänder sina principer (precis som det förra solsystemet gjorde) in i ett layacentrum i rymden. Där stannar dessa i "oräkneliga tidsåldrar". Under tiden genomlöper de andra planeterna i solsystemet sina cykler. När tiden kommer för den vilande planeten att stiga ner i en ny manvantara, följer den en utvecklingsväg med samma mönster som vi tidigare tecknade upp. Den stiger ner i manifestation igen på grund av den inre gudomliga planetära törsten efter aktivt liv, och styrs mot samma solsystem och (relativt sett) samma plats som dess företrädare (dess föregående jag) hade. Dit attraheras den av magnetiska och andra krafter på de lägre planen. I början av sin färd nedåt bildar den en planetnebulosa. Efter många tidsåldrar blir den en komet som slutligen följer en elliptisk bana runt solen i vårt solsystem, "fångad" av solen som våra vetenskapsmän felaktigt säger. Till slut förtätas den till en planet i en sådans tidigaste fysiska tillstånd. De kometer som återkommer med korta mellanrum är på väg att åter bli planeter i vårt solsystem. För att lyckas måste de undkomma de många faror som hotar sådana eteriska kroppar, innan förtätningen och förhårdnandet av deras materia skyddar dem från undergång.