Kapitel 37
Den kosmiska byggnaden. Lokaer och talaer: Principer och element är världar - inte bara tillstånd. Rummet, den yttersta verkligheten.
Maitreya: Jordens hela sfär har du beskrivit för mig, du utomordentlige brahman, och jag vill nu också ha en beskrivning av de övriga sfärerna (ovan världen) - bhuvar-loka och de andra - och av de lysande himlakropparnas ställning och storlek.(Vishnu-purana 2,7)
Hon sade: "Det, Yajnavalkya, som är ovan himlen, det som är nedanför jorden, det som är mellan dessa båda, himlen och jorden, det som man kallar det förflutna och det närvarande och det kommande - över vad är detta vävt?"
Han sade: "Det, Gargi, som är ovan himlen, det som är nedanför jorden, det som är mellan dessa båda, himlen och jorden, det som man kallar det förflutna och det närvarande och det kommande - över rummet enbart är detta vävt.
"Över vad är då rummet vävt?"
Han sade: "Det, Gargi, kallar brahmanerna för Det Oförgängliga..."
"Det förtär ingenting.
Ingen förtär det..."
"Sannerligen, Gargi, Det Oförgängliga är åskådaren som inte syns, åhöraren som inte hörs, den otänkbare tänkaren, den oförstådde som förstår. Utom Det finns det ingenting som ser. Utom Det finns det ingenting som hör. Utom Det finns det ingenting som tänker. Utom Det finns det ingenting som förstår. Över detta Oförgängliga, Gargi, är rummet vävt [Det är RUMMET självt]." (Brihadaranyaka-upanishaden 3, 8, 6-8, 11)
Om broderskapet etiskt sett är "det förlorade ledet" i västerländskt tänkande, kan vi då inte också säga att den andliga och intellektuella svagheten i detta västerländska tänkande beror på förlusten av idén om att det universum som vi förnimmer eller känner till bara är företeelsernas skal? Som västerlänningar har vi förlorat den forntida världens kanske mest upphöjda föreställning, en föreställning som dock fortfarande hålls levande över större delen av jordklotet. Denna föreställning - som för många är kunskap - omfattar det faktum att den yttre värld som våra fysiska sinnen förnimmer bara är företeelsernas hölje, verklighetens hölje, och att det mesta finns innanför, bakom den fysiska tillvarons slöja. Tänk på vad detta betyder. Vi ser bara tingens skal, deras hölje. Men alla de stora drivande krafterna kommer inifrån, alla de stora omloppen i kosmos försiggår innanför det synliga yttre. Denna sanning var kärnan i fornvärldens religiösa och filosofiska föreställningar. Ännu i dag utgör den i stor utsträckning i Orienten och bland de så kallade ociviliserade folken - degenererade arvtagare till gångna tiders upphöjdare visdom - den religiösa och filosofiska tanke, som får dem att leva och dö i stilla frid och hoppfullhet. Om vi tänker efter ordentligt förstår vi, att vi måste gå bakom denna yttre slöja och tränga djupare in i företeelsernas kärna om vi vill lösa livsgåtorna, de stora frågorna på det mänskliga tänkandets olika områden - det religiösa, det filosofiska och det vetenskapliga.
Denna tanke är sublim därför att den innehåller det grundläggande i en sann förklaring av livet, och därför att den är en verklig nyckel till förståelsen av de idéer som var drivkraften bakom gångna tidsåldrars civilisationer. Vår civilisation kommer aldrig att bli det som den borde vara, och som den i sanning är avsedd att bli, förrän denna gamla tanke bringas tillbaka till människornas medvetande. Då skall den ge dem en förnuftig förklaring på tillvarons problem, och vara vägledande för deras livsföring. Människorna kommer då att leva på rätt sätt därför att de förstår att det som människans intellekt kallar rättvisa, dvs ordning, styr hela universum.
Vi läser ännu en gång det avsnitt på sidorna 541 och 542 i Den Hemliga Läran II som vi redan läst vid fyra eller fem tillfällen, ty detta avsnitt tecknar fortfarande huvudtemat för det vi tar i betraktande och försöker första:
Den hemliga läran betonar som ett självklart faktum att såväl den kollektiva som den individuella mänskligheten, tillika med hela den manifesterade naturen. är vehiklet för (a) den enda universella principens andning i dennas första differentiering, samt för (b) de otaliga "andningar" som utgår från denna enda ANDNING i dess andra och följande differentieringar, i den mån naturen och dess mänga människosläkten fortskrider nedåt mot de i materialitet alltjämt tillväxande planen. Den första andningen besjälar de högre hierarkierna, den andra - de lägre på de alltjämt nedåtgående planen.
Vi fortsätter i kväll vårt studium av den kosmiska byggnaden. Denna är uppförd på det sätt som vi beskrev förra gången, dvs av lokaer och talaer. Utan tvekan visade de som var närvarande stort tålamod när de lyssnade till framställningen, och såg hur oerhört svårt det är att ge en första framställning av dessa ämnen. De förstod att vi följde de studiemetoder som användes i de forntida mysterieskolorna. En av dessa metoder innebar att läraren, då man grep sig an med ett nytt ämne, aldrig lade fram dess läror öppet och fullständigt. Först gav han vinkar och snuddade vid ämnet, gick runt omkring det utan att gå närmare in på det. Det fanns flera skäl till att göra på detta sätt, och dessa skäl grundade sig på djupgående kunskap om den mänskliga psykologin. Hela strävandet går ut på att sätta den studerande i stånd att bryta upp sina egna inkörda tankebanor. Enligt den kännedom vi har om den mänskliga naturen, så finns det antagligen ingenting som så eggar människans sinne, eller gör detta mer stridslystet, som att kasta fram en idé. Låt den studerande först känna att han dras in i tankegången på omvägar och genom en vädjan till hans egen inre ande. Ty han vill först och främst själv bryta upp sina tankeschabloner och förstå på eget initiativ, och det har han rätt i. Vår första plikt är att öppna vägen för sökaren att tänka själv.
Vi följde förra gången den här metoden, och skall i kväll gå rakt på ämnet för att klara upp den skenbara oredan.
En av de andra metoder som vi av samma skäl som ovan har följt - vilket ni säkert lagt märke till - är att använda det uttryckssätt som kallas paradox. Vi måste framför allt hindra tänkandet att stelna i en viss tankegång. Erfarenheten visar att det bästa sättet att göra detta är att först tala kring och om ett ämne, för att sedan lägga fram en sida av det och därefter om möjligt något motsägande, antitesen eller den polära motsatsen till det som först lades fram. Det sinne som genomgår denna process fattar snart vad som pågår och säger till sig själv: "Jag skall inte låta tänkandet stelna i den här tankegången. Det kommer mer, det kommer andra synpunkter. Jag väntar med att ta ställning." Detta förfaringssätt bidrar mer än någonting annat till att förhindra dogmatism, vare sig det gäller religion, filosofi eller vetenskap. Men märk väl att det här sättet är raka motsatsen till de undervisningsmetoder som man i Västerlandet håller så högt, samtidigt som man är fascinerad av att substantialisera abstraktioner. Detta substantialiserande av abstrakta begrepp är som ni vet benägenheten eller försöket att tänka sig abstraktioner som verkliga väsen. Det är raka motsatsen till den metod som följdes inom alla forntida civilisationer, och i vår tid följs i Orienten, vid behandlingen av djupa psykologiska och andliga ämnen. Forna tiders kloka lärare visade människorna att substantialiserandet av abstraktioner distraherar sinnet och leder det bort från tillvarons grundsanningar. Ty sinnet känner sig för tillfället tillfreds med skenbilder i stället för realiteter, och värdefull tid går förlorad medan sinnet går vilse i labyrinter av overklighet. Detta är ett annat exempel på de forntida lärarnas djupa insikter i människans psykologi.
I den kristna tankevärlden finner vi att Paulus i sina brev till de olika så kallade församlingarna följer samma metod. Med hjälp av liknelser och bildliga uttryck ger han verkligt väsensinriktad undervisning på forntida sätt. Om de kristna skrifttolkarna, teologerna, studerade den forntida visdomen, skulle de åtminstone ha tillräcklig kunskap för att inte ta Paulus ord bokstavligt. Ty Paulus var en invigd, något som klart framgår av hans egna skrifter, även om han inte ovillkorligen var en hög invigd. Ordet invigd betyder bara en som har "trätt in i" ett system, och som därför har en viss kunskap om den uråldriga visdomen, som har mottagit en del av den och genomgått en eller flera av dess riter.
Ni vet att Paulus i Andra Korinthierbrevet 12:2-4 skriver: "Jag vet en man som lever i Kristus (Lägg märke till ordalydelsen. Han säger inte "Jag känner en vän till Kristus" utan "Jag vet en man som lever i Kristus".) och som för fjorton år sedan - om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det - han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen. Och jag vet att den mannen - om med kroppen eller utan, det vet bara Gud - blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala."
Just de ord som Paulus använder här, "höra ord som ingen människa kan eller får uttala", är de så att säga heliga ord som användes i den forntida undervisningens mystiska ceremoniel. Av detta framgår klart att mannen var Paulus själv, annars skulle han inte ha känt till dem.
Paulus säger att mannen, han själv, blev "uppryckt till den tredje himlen". Om våra teologer hade haft någon som helst kännedom om mysteriernas språk, så skulle de åtminstone ha förstått att uttrycket "tredje himlen" är ett gammalt symboliskt talesätt, som hör samman med initiationerna.
Vid tidigare sammankomster har vi sagt att kandidaten i forna tider, från och med den fjärde initiationsgraden, tillfälligt måste vara eller bli det som han dittills undervisats om. Han fick träda in i de olika lokaerna och talaerna och för tillfället vara de ting som fanns där, för att lära känna dem. Ett av sätten att beskriva detta var att tala om att vara i eller av den första himlen, den andra himlen, den tredje himlen, den fjärde himlen osv. Detta var ett annat sätt för Paulus att säga: "Under min tredje initiation hörde jag sådant sägas som inte får avslöjas, som ingen människa kan eller får uttala."
Ett tydligt exempel på substantialiserandet av abstraktioner, på detta att ge både substans och form åt overkliga föreställningar, har vi i våra europeiska tänkares filosofiska och vetenskapliga skrifter, när de använder ordet rum som benämning för något som de betraktar som bara ett begrepp. Rummet är för dem bara en abstraktion, medan det för oss är det yttersta varat, verkligheten, all-livet. Tänk på vad detta betyder. Hypotetiskt sett är rummet gränslöst, det är vad vi kallar oändligt. Och ändå talar och skriver de om det som om det bara var en behållare, ett ändligt ting, och talar om "rummets dimensioner". Rummet kan såsom gränslöst all-liv inte ha några dimensioner. Man kan inte begränsa eller mäta det oändliga. Det de menar är materians dimensioner, mätning. De ställer upp en begreppsmässig abstraktion och begåvar sedan denna med ändliga egenskaper - substantialiserar den, som ovan sagts. Ty för dem är rummet en rent mental föreställning.
Några av våra västerländska tänkare talar också om "rummets fjärde dimension" och antyder att det finns andra utöver denna, en femte dimension och kanske en sjätte. Vi stödjer dock inte den idén. Rummet kan inte ha några dimensioner. Materia kan bara ha tre dimensioner, vilket man lätt inser när man uttrycker den manifesterade substansens gränser i längd, bredd och höjd, och ser att man då har täckt in det hela. Men vad är det då hos dessa sinnen som får dem att söka efter vad de så felaktigt kallar rummets dimensioner? Det är intuitionen, erkännandet av världar innanför det yttre skal eller hölje som vi tidigare talat om. Det finns i naturen ingenting sådant som en tvådimensionell värld eller en endimensionell värld, eftersom varje värld omfattar alla "dimensioner".
Tänk på vad vi menar när vi talar om kosmos principer och element. Elementen är världar, och principerna är de andliga energier, varelser, andliga intelligenser, som ligger till grund för dessa världar eller element och verkar genom dem. Och vad menar vi med världar? Vi menar just det som ordet i vanligt språkbruk kan stå för. Om vi går upp på ett hustak eller ut på en gata och ser på det som omger oss - stjärnorna, solen, alla varelserna på jorden - så ser vi en värld. Men denna är inte en glob. En glob är bara en av varelserna eller kropparna i en värld. När vi vid förra sammankomsten sade att lokaerna och talaerna inte är glober utan världar, så menade vi alltså just detta. Om vi vill, kan vi kanske kalla dem för sfärer, men vi får då inte använda ordet "sfär" i den fysiska, geometriska bemärkelsen. Vi får snarare använda det i en mer abstrakt bemärkelse, som när vi talar om någons verksamhetssfär, om musikens värld eller om den intellektuella världen. För vårt nuvarande syfte, för att beskriva lokaerna och talaerna, är dock ordet "värld" mycket bättre. Ur etymologisk synvinkel är "värld" däremot inte bra, ty detta anglosaxiska ord skrevs ursprungligen weorold och betydde "mansålder", dvs en människas levnadsålder, som på den tiden räknades som ett hundra år och i litterärt språkbruk stod för en tidsålder. Det är intressant att notera att ordet "värld" nära svarar mot betydelsen, eller rättare sagt mot de två betydelserna, av det grekiska ordet aion (eon). För de grekiska gnostikerna betydde detta ord ursprungligen såväl en tidsepok som ett andligt väsen eller en andlig värld.
Om vi ser kosmiskt på lokaerna och talaerna, så är de kosmos respektive principer och element. Lokaerna är principerna och talaerna är elementen. Loka betyder "värld". Principerna är världar lika väl som elementen är det. Kosmos principer är högre kosmiska världar, och elementen är lägre kosmiska världar. Dröj ett ögonblick vid den här tanken och se hur enkel den faktiskt är. Vi ser den fysiska världen, det fysiska universum, runt omkring oss. I vår heliga vetenskap (ockultismen) sägs det oss att världen har sju så kallade plan. Som förut påpekats är ordet "plan" i vissa avseenden ett illa valt uttryck, ty folk förbinder det med dess geometriska betydelse av en flat yta. "Plan" är en obestämd term, men den är bekant och av det skälet lämplig. Elementen, talaerna, är världar, och det är lokaerna också. Tillsammans representerar de med andra ord det vi kallar kosmos sju principer. Kosmos sju principer motsvarar i sin elementsida talaerna, och de sju kosmiska principerna i och för sig, dvs den andliga sidan, motsvarar de sju lokaerna.
Våra svårigheter att förstå detta kan bero på att vi är så vana vid att tala om människans sju principer, och att vi som västerlänningar bara tänker på dessa såsom abstraktioner. Vana vid att substantialisera abstraktioner föreställer vi oss dem inte som verkliga egentliga ting, och har kanske därför i våra tankar reducerat dessa människans principer till nästan enbart ord. Men som vi tidigare sagt så har människan sju principer, och också sju element eller vehikler i vilka dessa principer verkar, varje princip i sitt passande vehikel, varje princip i sitt motsvarande element. Vi bör betrakta kosmos på precis samma sätt, ty människan är bara en återspegling av kosmos, hon är makrokosmens mikrokosm. "Som där uppe, så här nere. Som här nere, så där uppe."
När vi alltså vet att vårt universum har sju plan, dvs ur en synvinkel sett sju element och ur en annan synvinkel sett sju principer eller en energi-medvetandesida, kan vi nu bestämt säga att elementsidan, vehikelsidan, materiasidan, den mörka sidan, är talasidan. De sju talaerna är kosmos sju element eller materiavärldar, och de sju lokaerna - som också är världar - är kosmos sju principer.
Om vi vore i stånd att höja oss till de högre kosmiska elementen och principerna, skulle vi finna vår härvarande värld upprepad - givetvis med vissa modifikationer. Vart och ett av dessa element och var och en av dessa principer är en kosmisk värld, en tala respektive en loka.
En av de intressantaste bland forntidens gängse symboler, en symbol med vilken man beskrev dessa oskiljaktiga lokaer och talaer, är den som i Indien kallas Vishnus tecken och som av europeiska mystiker av någon okänd anledning kallas Salomos sigill. Denna symbol är en av de mest spridda och välbekanta av Asiens och Europas favoritsymboler.
Figuren består av två sammanflätade trianglar, av vilka den ena pekar uppåt och den andra nedåt. De är oskiljaktigt förenade när de bildar symbolen. Skiljer man dem åt så finns symbolen inte längre. Den triangel som har spetsen uppåt representerar lokaerna, och den som har spetsen nedåt representerar talaerna. Figuren är samtidigt en symbol för människans och för kosmos evolution, för tvåfalden i naturen och för växelverkan mellan livets andliga och materiella krafter. Om vi placerar en punkt i centrum av dessa sammanflätade trianglar förändras figurens symboliska innebörd omedelbart. Den övergår till att symbolisera den kosmiska evolutionens begynnelsestadium. Den blir någonting i stil med den symbol, som består av en cirkel med en i centrum inskriven punkt. Den blir också, sedd ur människans synvinkel, symbolen för det vi kallar en mästare, en mahatma. I denna senare betydelse skrivs symbolen ibland på ett förenklat sätt, med tre punkter i triangelform. De tre punkterna kan ha en fjärde punkt i centrum, en avkortad form av samma figur. Men i det fallet pekar triangeln alltid uppåt, ty den visar att den symboliserade människans längtan är uppåtriktad, och betecknar alltså uppstigandet genom lokaerna.
Detta leder oss till vårt nästa tema. På samma gång som det är sant att lokaerna och talaerna i en allmän bemärkelse är "tillstånd", så är detta fallet bara i den bemärkelse som himlar och helveten kan betraktas på det sättet. De är naturligtvis tillstånd, men de är också platser, ty varje varelse som befinner sig i eller i besittning av ett tillstånd måste vara någonstans. Devachan och nirvana är inte platser. De är tillstånd, tillstånden för de varelser som befinner sig i dessa respektive andliga förhållanden. Devachan är det mellanliggande tillståndet, nirvana det överandliga. Och avichi, vanligen kallat det lägsta av helvetena, är de andliga förhållandenas nedre pol. Dessa tre är tillstånd för varelser som har sitt hemvist i lokaerna och talaerna, dvs i det kosmiska äggets världar. När vi betraktar himlarna och helvetena som tillstånd, måste vi komma ihåg att helvete eller himmel inte är ett tillstånd som existerar i och för sig, som en värld gör. Varje helvete eller himmel är tillståndet för ett ting eller en varelse som befinner sig i det tillståndet, och som i sin egenskap av existerande enhet måste ha position eller plats. Och enligt de undantagslösa regler som styr kosmos måste sådana tillstånd motsvaras av liknande omgivningar - med andra ord, en varelse i himlen eller helvetet befinner sig i en motsvarande loka eller tala.
När vi nu slutar för i kväll hoppas jag att ni har en sak helt klar för er, nämligen att lokaerna och talaerna är kosmos - liksom varje globs i detta kosmos - principer och element, samt att varje glob har sju lokaer och sju talaer. Dessa lokaer och talaer är oskiljaktiga, och var och en motsvaras av en liknande av det andra slaget. Detta är väl klart, eller hur? De två högsta tillsammans, de två lägsta tillsammans, och samma sak med de mellanliggande. Kom ihåg den bärande tanken att dessa lokaer och talaer är världar. De är inte bara tillstånd enbart. En varelse är i besittning av eller befinner sig i ett tillstånd, men ett tillstånd existerar inte i och för sig. Den idén uppkommer ur vårt sinnes förkärlek för att substantialisera abstraktioner. Ett tillstånd är en abstraktion. Det måste, för att bli något, besittas eller utvecklas av en varelse.
Kom slutligen ihåg att var och en av lokaerna och var och en av talaerna ur sig själv frambringar den som kommer näst efter i raden. Detta påpekade vi när vi studerade elementen. Den högsta på vardera sidan projicerar eller sänder ut den närmast lägre. Jämte sina egna särskilda karaktäristika, sin egen swabhava, innehåller denna näst högsta inom sig den högstas (sitt upphovs) natur, och sänder ut den tredje i ordningen nedåt. Och så fortsätter det skalan utför. Var och en av principerna och vart och ett av elementen är således en sjufald och innehåller inom sig underelementen av den eller de, av vilken eller vilka den är spegelbilden från ovan.