Kapitel 38
Mysterieskolornas urartning och stängning. Nypythagoréiska och nyplatonska system är den kristna teologins huvudkällor. Esoteriska och exoteriska läror: Symbolik.
Det har aldrig funnits och kan inte heller finnas mer än en enda allmängiltig religion, ty det kan bara finnas en enda sanning om Gud. Som en ofantlig kedja vars övre ände, alfa, förblir osynligt emanerande från en gudomlighet - i statu abscondito för varje primitiv teologi - omsluter den vår glob i alla riktningar. Den lämnar inte ens den mörkaste vrå obesökt innan den andra änden, omega, vänder tillbaka på sin väg för att åter mottas där den först emanerade. På denna gudomliga kedja var varje folks exoteriska symbolik upphängd. Dessa symbolikers mångfald av former förmår inte påverka deras innehåll, och under deras olika fulländade symboler för det materiella universum, vilka symboliserar dettas livgivande principer, är den ofördärvade immateriella bilden av den andevarelse som leder dem densamma...
Sålunda är alla religiösa minnesmärken från forna tider, i vilket land det än må vara, uttryck för identiskt samma tankar, till vilka nyckeln finns i den esoteriska läran. (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 560-561)
Den slutsats som kan dras av allt detta är, att den konstantinska epokens hopkokade och dogmatiska kristendom helt enkelt är en avkomling av de många motstridiga sekter, själva halvblod, som var födda av hedniska föräldrar. (H P Blavatsky, Isis Unveiled II, s 334)
Men att påstå att kristendomen delgav människorna förut okända moraliska sanningar, vittnar om grov okunnighet eller uppsåtligt bedrägeri. (H T Buckle, History of Civilization in England I, s 129)
Det finns förmodligen få saker som irriterar människor mer än att man ifrågasätter deras religiösa uppfattning. Bortsett från det faktum att religionskrigen alltid varit historiens blodigaste och bittraste, så uppkommer även i det dagliga livet en känsla av antagonism inom människan om hennes religiösa tro blir utsatt för angrepp, även om denna tro är ganska vag. Hos belevade människor går denna antagonism inte på djupet, därför att de är villiga att ge sitt erkännande åt en uppfattning som skiljer sig från deras egen. Men ledsamt nog verkar det finnas mycket lite belevenhet när det gäller religiösa känslor. Ingen människa tycker om att hennes religion blir föremål för hån eller åtlöje, ty för henne är hennes religion naturligtvis "den sanna religionen". Så har det alltid varit bland anhängarna till de olika religionerna. Det är bara de klokare som är villiga att ta en medmänniskas uppfattning i betraktande och fundera över den på ett objektivt sätt, angelägen om att få en viss kännedom om vad den andre tror eller ser.
I all synnerhet förhåller det sig så på de olika områdena av det västerländska religiösa tänkandet, vilket som vi vet härleder sig ur kristendomen och judendomen. De gamla religionerna, fornvärldens religioner, hade sina folkliga mytologier som allmänheten trodde på, och några av dessa gamla religioner finns fortfarande kvar i Orienten och på andra håll. Men till och med bland dem som inte blev invigda i de mysterier som gav människan en mer vittomfattande syn på sanningen och en djupare kännedom om den mänskliga naturen, till och med bland dem som inte hade - eller i våra dagar har - något annat än dessa olika mytologier att leva med, fanns respektive finns en känsla för oliktänkande. Inom alla dessa religioner, bara inte i kristendomen, menar dess anhängare att också andra människor kan veta något av värde. Jag har ofta undrat i hur stor utsträckning den kristna och kvasijudiska andan av antagonism gentemot andra människors trosuppfattningar finns bland oss själva, här i den teosofiska rörelsen.
Som vi alla vet så har den religiösa trångsyntheten resulterat i förföljelser, i olika former av fysisk och annan tortyr och i inkvisitoriska handlingar från de fanatikers sida som för tillfället haft makt till detta. Man finner dock ingenting sådant i någon enda av de urgamla religionerna på vår glob, vare sig i nuvarande eller i förfluten tid. Hur kan det då komma sig att det har varit och fortfarande är på det sättet i de västerländska religionerna? Som vi tidigare sagt så ligger förklaringen säkert i det faktum, att dessa religioners anhängare förlorat nyckeln till den inre kunskapen i sina egna religiösa trosföreställningar. Och detta skedde för länge sedan. Gregorius av Nazians, kanoniserad som ett av den kristna kyrkans helgon, skrev till Hieronymus, ett annat av kyrkans helgon, följande beträffande det sätt på vilket lärorna borde meddelas:
Ingenting imponerar så mycket på människorna som mångordighet, och ju mindre de förstår desto mer beundran visar de. Våra fäder och lärare förkunnade ofta det som nödvändigheten och omständigheterna tvingade dem att förkunna, inte det de tänkte.
Om vi jämför detta med den anda som var drivfjädern i forna tiders stora religioner förstår vi, att det bland dessa religioners invigda ansågs vara till men för människans själ om hon gav uttryck åt en tanke som hon kände stod i strid med sanningen. Att leva som "vitkalkade gravar", för att använda det kristna uttrycket, dvs som hycklare, att vara en levande lögn, ansåg dessa som det effektivaste sättet att krympa själen. Det var ett sätt som förtärde det innersta av människans varelse. Det satte henne ur stånd att förstå de djupare mysterier som finns i naturen och inom människan själv, och det gjorde henne helt olämplig att genomgå ens de enklaste av de prov som föregick initiationsceremoniernas verkliga prövningar.
Fastän mysterierna, initiationssystemen, vid den tid då den kristna religionen anses ha uppkommit redan hade urartat i stor utsträckning, bevarade de ändå en del av den forntida andliga elden och de forntida sanningarna. När man utan omsvep förklarade för den romerske kejsaren Nero, den västerländska världens herre, att han inte var lämpad att genomgå riterna i Eleusis, vågade han därför inte fara dit. Och Nero var inte en så dålig människa som hans kristna kritiker har försökt göra honom till. Vi vill inte rentvå en dålig människa, men Nero var inte så usel i sitt sätt att leva och handla som flera av de män vilka nära nog helgonförklarats i den kristna världen.
Under de tusen år som inleddes med Pythagoras och slutade med Justinianus började en inträdande mörk cykels natt att lägra sig över världen. Mittpunkten i denna period nåddes vid den tid när Jesu födelse förmodas ha ägt rum. Pythagoras levde på 500-talet före vår tideräknings början, den tideräkning som antagits av de västerländska folken, och Justinianus levde i denna eras sjätte århundrade. Det var under hans tid och på hans befallning som den sista av mysterieskolorna stängdes i Aten, och sju män flydde under livsfara till Chosrau den store, kungen av Persien. Där levde de i frid, värdighet och upphöjd ställning vid hovet ända tills Chosrau segrade i sitt krig mot Justinianus. Omständigheterna fogade det nu så att Chosrau som ett villkor för den fred Justinianus köpte för pengar stipulerade, att de sju filosoferna skulle få återvända till sitt eget land, och leva och dö i frid där. Och så blev det.
Jämför denna ädla anda med den motsatta anda vi talat om. Ni får då en svag glimt av den inspiration som innebodde i det som kallades forntidens initiationsliv, liksom av den anda som alltsedan vår eras, den så kallade kristna erans, första år har svävat över den västerländska världen.
Detta innebär inte något som helst klander mot den persons karaktär som kallas Jesus. Ingen sann teosof skulle någonsin säga ett enda ont ord om denne store och ädle mans karaktär, och inte heller om de läror som antas ha utgått från honom personligen. Men det är sannolikt att det teosofiska arbete som Jesus försökte sätta igång inte ägde bestånd ens i femtio år efter hans död. Nästan omedelbart efter hans bortgång började hans lärjungar, som alla var halvlärda och i vissa fall nästan obelästa män (när jag säger "halvlärda" menar jag att de hade mycket liten kunskap om de läror som deras store mästare försökte ge dem) att pracka på sin tids värld den tidiga kristendomens former och trosföreställningar. Hade det inte funnits något mer än dessa, skulle det här religiösa systemet inte ha levt i femtio år. Men vad hände? Efter Jesus, under den ankommande mörka cykeln, (vilken cykel inleddes ungefär vid tiden för Pythagoras levnad) lyste de sista få strålarna från det uråldriga ljusets nedgående sol svagt i själen hos vissa av de kristna kyrkofäderna. Det var Clemens av Alexandria och Origenes av Alexandria och några få andra, som hade blivit initierade i åtminstone de lägsta av några av de redan då urartade hedniska mysterierna. Dessa män anslöt sig till den kristna kyrkan och införde i den en liten smula av detta ljus, några svaga strålar av det, som de fortfarande troget höll fast vid. Och dessa strålar hämtades i huvudsak från de nypythagoréiska och nyplatonska systemen.
Man talar om kristendomen som om den leder sitt ursprung uteslutande från judendomen. Men ytterst lite av den gör detta. I sin teologi härleder den sig nästan helt och hållet från missförstått grekiskt tänkande, och då som sagt huvudsakligen från de nypythagoréiska och nyplatonska systemen. Detta ser man tydligt när man läser de skrifter som författats av dem som kallas den kristna teologins stora lärde, till exempel Dionysios areopagiten, vars system i sina väsentligheter helt och hållet har hämtats från den nyplatonska filosofin. Och från Dionysios leder den romerska kyrkans förhandenvarande teologiska standarverk - Thomas av Aquinos arbeten - i huvudsak sitt ursprung. Dessa är i dag den norm utifrån vilken den romerska kyrkans teologi bestäms när omtvistade frågor skall lösas. Men trots detta, och trots att mycket av det som de tidiga kristna kyrkofäderna övertog ännu finns kvar som inslag och ord i den kristna teologin, har denna totalt glömt andan i det tidiga hedniska tänkandet. Den kristna religionen är numera reducerad till ett system, som mest består av former och ceremonier.
Detta är den situation vi lever i här i Västerlandet, och framför allt annat är det vår plikt att bringa åter det forna andliga livet, den forna andliga elden, den heliga elden från svunna tider, till våra medmänniskor. Vi vill inte föra världen tillbaka till "hedendomen" genom att återinföra de gamla grekiska och romerska mytologierna. Inte heller vill vi göra världen buddhistisk genom att utbreda den nuvarande buddhistiska religionen, och inte vill vi utbreda hinduismen eller parsismen, ty alla dessa är mer eller mindre degenererade. Vi vill skaffa tillbaka den sanna religionens väsen, de levande sanningar som världens alla stora lärare sedan urminnes tider har förkunnat.
De kristna säger att helgonens blod och martyrernas blod är "kyrkans utsäde". Låt oss leva på ett sådant sätt att våra liv blir utsädet till framtidens stora kyrka eller brödraskap. Etiken är grundvalen. Etiken i människans hjärta och sinne är det andliga ljus som lyser genom hennes intellekt. När den ärligt omsätts i handling är den en vägvisare, ett ljus på vår väg som aldrig sviker, som skänker människohjärtat oändlig frid. Med etik och moral menar vi inte bara konventionella regler för uppförandet, även om också dessa kan vara bra. Vi menar uppodlandet av förståelsen, den instinkt som innebor i människans själ, hennes intuitiva förnimmelse av att rätt är rätt och fel är fel, oberoende av alla konventionella system. Och vi avser också uppodlandet av insikten om att människan, när hon felar, inte bara vållar sitt eget fördärv, utan dessutom andras med vilka hon är oupplösligt förenad.
Under våra senaste sammankomster har vi studerat ämnet gudar, monader och atomer. Vi har sett att dessa genom sin inverkan på varandra i lokaerna och talaerna står i samband med och förorsakar kosmos evolution. Vi har också sett att dessa lokaer och talaer omfattar universums byggnadsverk, att de uppfyller rummet och faktiskt är rummet självt. I absolut bemärkelse finns det inte någonstans en tom punkt. Hela tillvaron är uppfylld av myllrande mängder av varelser, som befinner sig i olika och mångsidiga stadier av utveckling. Men alla följer de vissa allmänna ordningsregler, vissa fundamentala processer i kosmos, vilka i dagligt tal kallas naturlagar. Vi har vidare sett att energi-medvetandesidan är principernas sida och att materia-prakritisidan eller elementsidan är talaernas sida. Principerna är lokaernas sida. Men lokaerna och talaerna är oskiljbara. De är involverade i varandra, de två högsta tillsammans och de två lägsta tillsammans, och de mellanliggande två och två på samma sätt, lika oskiljbara som de två polerna hos en magnet. (Det finns inga magneter med bara en pol.) De är lika oskiljbara som gott och ont, som ljus och mörker. Lokaerna och talaerna är faktiskt ett kosmiskt uttryck för motsatsernas, kontrasternas, system, för att nu använda en annan benämning på tvåfalden i naturen. De är sammanlänkade med varandra, från det översta eller högsta ner till det lägsta. Och det är genom att färdas igenom dessa principer och element, igenom dessa lokaer och talaer, som livsvågorna, varelseströmmarna, genomgår sin evolution, förvärvar sin erfarenhet. Det finns inga avstånd eller tomrum mellan skarorna av olika hierarkier i kosmos, vilket är ett annat sätt att uttrycka samma sak. Låt oss som en idéassociation säga att lokaerna och talaerna sammansmälter, går upp i varandra. De förenar sig genom sina atmosfärer. Den enas yttersta atmosfär tränger in i och blandar sig med den andras, framför allt med den överordnade eller den underordnade lokans eller talans, vilkendera det nu är. Och här tänker vi på "atmosfärer" eller auror inom varandra, i det inre. Vi tänker inte på blott och bart mekaniska atmosfärföreningar på vilket plan som helst.
Dessa oräkneliga skaror, dessa myllrande mängder av varelser som uppfyller rummet och är rummet självt, arbetar sig ner längs skuggornas båge under sitt så kallade nedstigande i materian. När de i en manvantara har nått den stora cykelns bottenläge vänder de, ty när de nått den lägsta möjliga punkten för hierarkin ifråga, kan de inte gå längre ner i denna. Det här är ett ämne som vi längre fram skall tränga djupare in i. För tillfället får vi godta påståendet utan närmare förklaring. När varelserna alltså har nått bottenläget, materialitetens yttersta punkt i den särskilda cykeln av materians evolution och andens involution, vänder de och börjar färden hemåt. De "stiger upp" genom lokaerna och talaerna, liksom de "kom ner" genom dem. Detta uppstigande är materians involution och andens evolution. Med andra ord så upplöser sig materian åter i den ande som den i grund och botten är.
Enligt ockultismen finns det ingen skillnad mellan energi och materia, utom vad beträffar graden av materialitet eller grovhet. Det föreligger ingen som helst artskillnad. Det finns ingen skillnad mellan ande och substans, utom till graden. Det föreligger ingen som helst artskillnad. Båda är i grund och botten ett, och när den manvantariska cykelns långa tidsåldrar gått till ända skall båda sjunka tillbaka igen i den stora tomhetens, maha-sunyatas, oändliga sköte. De skall sjunka tillbaka i de andliga rikenas gränslösa kosmos, som är "tomhet" för våra lägre naturer, men som för det gudomliga ögat inom oss faktiskt är ett obeskrivbart pleroma, en obeskrivbar fullhet.
Det är genom verkan av, respektive samverkan mellan, gudar, monader, själar och atomer som de olika globerna i vår planetkedja, liksom i varje annan planetkedja, samt de olika dithörande lokaerna och talaerna blir till. De senare är de förras vehikler, deras klädnader av ljus på de högre planen och deras så kallade kroppar på de lägre planen. De projiceras, utslungas, sänds ut, emaneras av dessa gudar, monader, själar och atomer. Kom ihåg att när vi säger atom så menar vi inte den nutida vetenskapens kemiska atom. Den atomen är snarare ett aggregat av atomiska element. Med ordet "atom" menar vi en vital-astral varelse. I dess hjärta finns dess monad. I den monadens hjärta finns dess gud, och den guden är bara en stråle från den suveräna toppen av den hierarki, till vilken den hör.
Varje sådan hierarki är bara en av en oändlig mängd liknande hierarkier. Hur stor vi än föreställer oss den, finns det andra hierarkier som är så mycket större att den vid en jämförelse kan liknas vid ett sandkorn på havets botten. Så förhåller det sig också i den yttre rymd som astronomernas instrument kan eller försöker genomtränga. Där finns de kosmoi som är så mycket större än vårt eget universella kosmos, vår egen Vintergata, att hela detta vårt universella kosmos skulle kunna placeras i ett av dem och försvinna. Å andra sidan finns det ett verkligt universum i kärnan av var och en av vår fysiska naturs små atomer, ett verkligt universum fyllt med sina egna hierarkier, med sina egna ändlösa skaror av varelser.
Tänk på att utsträckning, volym, storlek, inte har någonting som helst att göra med medvetande eller energi. Och en ännu betydelsefullare tanke är den, att de världar vi ser, det universum vi ser, bara är skalet eller höljet för den större del som finns innanför. När vi ser företeelserna omkring oss är de bara återspeglade upprepningar av det som finns innanför. "Som där upp, så här nere. Som här nere, så där uppe."
När vi för en stund sedan talade om initiationer och mysterier undrade kanske någon om det inte finns några uppteckningar kvar efter dessa. Jodå, det finns många, men människorna vet inte var de skall finna dem. Den vanlige studeranden tar de uppgifter om initiationer och mysterier som han finner i sina böcker för prov på vad han kallar "forna tiders enastående vidskepelse". Han vet allt! Vår lilla tankevärld på 100 eller 200 år är för sådana själar av allra högsta klass, det högsta goda. Allt tänkande som föregick denna korta tidsperiod betraktar de som okunnigt och vidskepligt. Men det finns några män och kvinnor som har större intellekt och livligare intuition än så, och dessa har känt och sett åtminstone något av sanningen, när de läst de skriftliga vittnesbörden från gångna tider.
Jag har själv sett uppgifter i sådana gamla uppteckningar som är förvånansvärt djärva och öppna. Jag kan till exempel nämna en del saker som jag funnit i artiklar och dikter av professor Kenneth Morris och som hämtats från de walesiska urkunderna. Jag har förundrat mig över att sådana saker lämnats ut helt öppet. Men läser man noggrant finner man att anspelningarna är mästerligt sammanvävda med besläktade ämnen, vilka visserligen är sanna men inte har något direkt samband med den strålande stjärna av ljus som här och där dyker upp framför ögat. De besläktade ämnena döljer därför faktiskt den esoteriska ljusstjärnan, och den nutida läsaren läser helt enkelt som om det är fråga om en vacker modern dikt, och ser ingenting utöver den.
Här är ett annat exempel. För ett par dagar sedan höll professor Osvald Siren en mycket intressant föreläsning om kinesisk buddhistisk konst. Under denna nämnde han ett par gånger två saker som är synnerligen intressanta och ställdes i direkt förbindelse med varandra. Då han beskrev de olika ställningar i vilka statyerna visar buddhaerna och bodhisattvaerna sade han att bodhisattvaerna bar vad han kallade "kronor". Och han fäste uppmärksamheten på huvudbonaden, sådan den framställdes på buddhastatyerna, och kallade denna huvudbonad för ushnisha. Detta ord är sanskrit och kommer från roten ush som betyder "vara varm", "vara het", "vara flammande" eller "glödande". Ushnisha används också i betydelsen "turban", ty den här huvudbonaden är ganska lik en turban. Den har en konisk spiralform, ungefär som vissa sniglars spiralformiga skal.
En av de intressantaste och mest lärorika sidorna av det forntida tänkandet är symboliken - som borde inta samma plats i våra studier. Det har sagts att när en esoterisk tanke väl har blivit uttryckt i tal eller skrift, så är den exoterisk. Och detta är riktigt. Det är ett faktum. Men man skall dock komma ihåg, att även om en esoterisk sanning ropas ut från hustaken så förblir den esoterisk så länge den inte blir förstådd, fastän den formellt är exoterisk.
Jag tror att det var Aristoteles som först använde orden "esoterisk" och "exoterisk" i betydelsen av det som är invändigt och det som är utvändigt och gestaltat. Givetvis är den här skillnaden riktig. Men om ni med den insikt våra esoteriska läror ger undersöker symboliken i forntidens litteratur, i dess filosofi och vetenskap, skall ni finna, att fastän de symboliska framställningarna är exoteriska därför att de är offentliggjorda, så är de fortfarande esoteriska därför att de är oförklarade. Deras innebörd är alltjämt fördold.
Som ni kanske kommer ihåg, så talade vi för några år sedan om det faktum att livet i fornvärlden på alla olika områden - det religiösa, vetenskapliga, filosofiska, sociala, politiska etc - till praktiskt taget alla delar ytterst var baserat på kunskap som erhållits från mysterierna. Detta faktum hade så långtgående konsekvenser att till och med det fasansfulla korsfästningsstraff som tillämpades av perserna, kartagerna och romarna, ett straff som bara utmättes åt brottslingar och utlänningar, hade sitt tidiga ursprung i initiationsceremonierna.
Låt oss återvända till "kronan" och ushnishan på buddhaernas huvuden. Kronan var det symboliska tecknet för den som genomgått en viss initiationsgrad. Den som "krönts" var invigd i en viss grad, och detta uttryckte man genom att säga att han bar en krona. Detta att bära krona har vunnit insteg i vårt eget europeiska liv. När monarker kröns upprepar de sig själv ovetande en mycket gammal ceremoni som i forntiden innebar en hel del, men nu inte har någon innebörd. Bruket av kronor, åtminstone som dekoration på ringar och brevpapper, bibehålls fortfarande av den europeiska adeln i form av adelskronor. Ursprungligen innebar rätten att bära någon av de olika kronorna att man hade genomgått en viss initiationsgrad, och i vissa fall dessutom en hög invigning. Bodhisattvaerna var de som kröntes med den buddhiska elden, vilket symboliserades genom bärandet av ett diadem eller en krona eller något liknande. Om ni studerar kronans tidigaste former ser ni att den uppenbarligen har sitt ursprung i två idéer. En av dessa är den symboliska solen som sprider sina strålar. Några av de senare konstverken från forntidens sista epok, den romerska, visar till exempel kejsare som kring bakhuvudet har en ring eller gloria från vilken taggar sticker ut och bildar en krona eller föreställer solstrålarna. Solriten, om man vill kalla den så, symboliserades på det sättet, och ringen eller glorian kring buddhastatyernas bakhuvuden (en verklighetssymbol som också kopierats av de kristna) har sitt ursprung i ett av fornfolken välkänt faktum, vilket till och med omtalas i den exoteriska litteratur som gått i arv till oss. Detta faktum - som är den andra av de idéer vi nämnde ovan - är att ett helgon, för att använda den kristna benämningen, en helig man, dvs en som befinner sig i ett tillstånd av djup samadhi, har sitt huvud omgivet av auriska strömmar, strålar från den vitala inre elden. Dessa bildar en gloria kring hans huvud, och ibland till och med kring hela kroppen. De flödar uppåt från bakhuvudet, och symboliseras på buddhabilderna ofta av en enda fladdrande låga som svingar sig uppåt från och över huvudskålens överdel. I sådana fall finner man kanske att ushnishan fattas. Dess plats har intagits av denna låga som utgår från huvudets övre del, en symbolisk framställning av andens eld och av det uppväckta och aktiva buddhiska tillstånd i vilket människan för tillfället befinner sig.
Ni ser hur vackra de här tankarna är och hur mycket det ligger i att studera dessa gamla trosformers yttre symbolik. Hur ofta har jag inte hört västerlänningar förlöjliga just denna ushnisha, och låtit den bli föremål för mer eller mindre spydiga skämt. Sådant bottnar i brist på förståelse. Det lönar sig att studera och förstå symbolik, även från rent personliga, själviska utgångspunkter. Det finns ytterligare en förklaring på ushnishan, den hemligaste, som vi nämner men går förbi för tillfället. Den hänför sig till uppfattningen att ushnishan är en utväxt eller utbuktning av själva skallen.
Så är det ett par saker som vi bör ta upp i kväll, som en förberedelse för nästa sammankomst. Låt mig först läsa följande avsnitt på sidorna 597 och 598 i Den Hemliga Läran I:
...forntidens invigda, till vilkas åsikter hela det forntida profana åskådningssättet mer eller mindre nära anslöt sig, menade med uttrycket ATOM en själ, ett andeväsen eller en ängel, det som först utgick ur den alltid förborgade orsaken till alla orsaker, och i denna mening blir deras läror begripliga. De förkunnade i likhet med sina efterföljare tillvaron av gudar och genier, änglar och "demoner", ej vid sidan av eller oavhängiga av världsalltet med dess innehåll (plenum), utan inom detsamma. Men detta plenum är under livscyklerna oändligt.
Vi måste strax avsluta kvällens studium, men låt oss ännu en gång framhålla att vi liksom H P Blavatsky använder ordet atom i samma allmänna betydelse som de forntida grekiska filosofer, från vilka vi hämtat det. Ordet betyder "det som inte kan delas", och betecknade alltså substansens yttersta partikel. Denna odelbara atom betydde dock inte alls atom i vår moderna vetenskapliga, kemiska bemärkelse. Den betydde snarare det vi kallar monad, som var det namn Pythagoras gav den andliga enheten och som innebar exakt detsamma som atom ursprungligen gjorde när detta ord användes av de gamla grekiska atomisterna, som till exempel Demokritos, Leukippos och Epikuros, liksom av Lucretius i Italien. Den atomistiska innebörden var dock mer materialistisk än vår. Dessutom använder vi ofta ordet atom i en generell betydelse. Vi har talat om solen som en atom och vi har talat om jorden som en atom, och vi har fäst uppmärksamheten på det faktum att de forntida indierna i sina skrifter kallar Brahma (den tredje utfällningen, så att säga, av den gudomliga brahman) för den kosmiska atomen. Tanken är att denna kosmiska atom är "Brahmas ägg" ur vilket universum skall framträda i manifesterad tillvaro, liksom kycklingen kommer fram ur ägget för att senare i sin tur lägga ett nytt ägg. Vart och ett av dessa kosmiska ägg eller universa ger efter avslutandet av sin viloperiod liv åt sin egen avkomma. Vart och ett av dem härstammar på samma sätt från sitt eget föregående manvantariska ägg.
En lära som var gemensam för alla forntida folk i hela världen, i Indien, i Grekland, i Rom osv, var den som så vackert uttrycktes av stoikern Kleantes med orden: "Zeus är allt som är. Allt du ser eller vet eller känner eller förnimmer är Zeus. Zeus är allt inom och allt utom." Därför finns det inte en enda atom som inte är Zeus, och inte heller en enda utvecklingsmöjlighet i hela det oändliga kosmos eller i något kosmos över huvud taget. Ty varje universum eller kosmos är bara ett av de oräkneliga levande väsen, vars myllrande svärmar uppfyller det ändlösa och begynnelselösa RUMMETS rymder.