Kapitel 43
Analogi mellan människans och en planetkedjas liv. Ockultism och etik: "Lev livet om du vill förstå läran."
Motsvarigheten, analogin, ger således den säkraste ledningen för uppfattningen av de ockulta lärorna.
Allting i universum följer analogins lag. "Som där uppe, så här nere." Människan är den lilla världen i den stora. Det som äger rum på det andliga planet, återupprepas på det kosmiska. Det konkreta följer det abstrakta i spåren. Mot det högsta måste svara det lägsta, mot det andliga det materiella. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 194, 197)
Som man kan sluta sig till genom analogi så måste varje glob, innan den når sin mognad, genomgå en daningsperiod, också den sjufaldig. Lagen är enhetlig i naturen, och ett barns konception, daning, födelse, tillväxt och utveckling skiljer sig bara till omfattningen från en globs. Globen har två perioder för tandsprickning och kapillärbildning - sina första klippor som också den tappar för att ge plats åt nya - och sina ormbunkar och mossor innan den får skogar. Liksom atomerna i kroppen byts ut [vart] sjunde år, så förnyar globen sina geologiska skikt var sjunde cykel.
Korrespondensen mellan en moderglob och dess barn människan kan beskrivas på följande sätt. Båda har sina sju principer. Elementalerna (av vilka det finns sammanlagt sju arter) danar i globen (a) en materiell kropp, (b) dess gasartade dubblett (linga shariram), (c) dess livsprincip (jiva). (d) Dess fjärde princip kama-rupa danas av dess kreativa impuls som arbetar från medelpunkten mot periferin. (e) Dess femte princip (den animala själen eller Manas, fysisk intelligens) är förkroppsligad i växtriket (som embryo) och djurriket. (f) Dess sjätte princip (eller andliga själ, Buddhi) är människan, (g) och dess sjunde princip (atma) finns i en hinna av förandligad akasa som omger den. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 93, 94)
Endast de vilka vi kallar adepter och vilka förstår att styra sin mentala blick och att överföra sitt - såväl fysiska som psykiska - medvetande till andra existensplan, kan tala med auktoritet om dessa ämnen. Och de säger oss med tydliga ord:
"Lev det liv som erfordras för förvärvandet av sådan kunskap och sådana krafter, och visdom skall tillfalla er som en naturlig sak. När helst ni är i stånd att bringa ert medvetande i harmoni med någon av det 'universella medvetandets´ sju strängar, dessa strängar som löper fram över världsalltets resonansbotten, vibrerande från en evighet till en annan, när ni har i grunden studerat 'sfärernas musik', då först skall det stå er fullkomligt fritt att dela er kunskap med dem, med vilka den utan fara kan delas." (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 188)
Dessa läror kan förefalla svårtillgängliga när man hör dem för första gången, och är det faktiskt också. Men de, liksom alla våra andra teosofiska läror, har en aspekt som är mycket enkel och innehåller den principiella idén i varje tanke, dvs i varje lära. Och det är i varje enskilt fall denna principiella idé vi belyser. Sedan tillkommer det er själva att fylla i detaljerna, och att genom egna studier bestyrka de uppställda lärosatserna.
Men skulle det inte vara lämpligt att framhålla, att ett av de förnämsta resultaten av dessa studier är den effekt de har på den studerandes moraliska natur? Man kan säga till en människa att hon "skall vara god därför att det är bra att vara god". Den uppmaningen är helt riktig och antagligen protesterar ingen mot den, men den kommer inte att tränga särskilt djupt in i vederbörandes medvetande och sinne. Men om man säger till en människa att hon i sitt innersta är en inkarnerad gud, att hon till sitt väsen är en inkarnerad gudomlighet, och att hon har kommit ner i dessa materians sfärer för att utföra universella uppgifter, och att hon sviker sin plikt, sviker sin gemenskap med sitt eget högre Jag om hon inte utför sina uppgifter, då för man i den människans sinne in en idé. Och det är en idé som ger henne något att tänka på, och som får henne att tänka. Det är en idé som ger henne en grundval för moralen, en religiös och filosofisk grundval som hon, om hon över huvud taget har något gott i sig, kommer att hålla fast vid ända in i det sista.
Det är omöjligt att tänka sig att någon av våra teosofiska läror skulle kunna skiljas från sin etiska aspekt. Dessa läror kan inte avskiljas från etiken, och detta är kanske den skillnad som är lättast att förstå av de skillnader som föreligger mellan de arkaiska lärorna och lärorna i de kulter och kvasireligioner. som tid efter annan och i tidsålder efter tidsålder växer upp som svampar. Dessa kulter och kvasireligioner lever ett efter omständighetcrna längre eller kortare liv, under vilket de åsamkar de stackars människor som lyssnar till dem och med förtroende och missriktad förtröstan följer dem, mer eller mindre beklagansvärt andlig skada.
Vad beträffar den etik som är förenad med våra läror, sa skall man komma ihåg att man inte kan förstå den rätt om man inte "lever det liv" som den inskärper. Våra lärare har klart och tydligt sagt oss: "Lev livet som det bör levas, och kunskap skall tillfalla er som en naturlig följd.'' Det finns bara en sanning i naturen, och förståelsen av den kommer helt naturligt till honom eller henne som "lyder lagen". Verklig kunskap för med sig anspråkslöshet och medkänsla och storsinthet och mod, samt alla de fina gamla ädla dygderna. Och dessa dygder är de insignier som utmärker den verklige lärjungen. Han utmärks inte av dåraktiga anspråk, som är lika löjliga som de är oriktiga. Ju större anspråken är, desto mindre sanning finns det bakom dem.
De läror vi nu studerar är mycket svåra, inte bara vad beträffar de förklaringar vi försöker ge dem, utan också därför att de är så intimt sammanvävda med varandra. Ändå är det just i detta förhållande som ariadnetråden till deras klarläggande ligger. Det är ett faktum att naturens energier och principer och plan är så hopflätade och intimt förbundna med varandra, att om man verkligen känner till en, känner man mer eller mindre till alla. Och på samma sätt förhåller det sig med dessa läror. Om man verkligen har en i någon mån fullständig kunskap om en av dem, så har man en mer eller mindre fullständig nyckel som passar till samtligas lås.
Analogin är verkligen den fundamentala lagen, eller om ni så vill det grundläggande verkningssättet i våra tankeprocesser. Detta verkningssätt har vi hämtat från naturen, därför att vi är naturens barn. Ty så som det högsta återspeglas i det lägsta, så fungerar människans sinne. Om ni följer upp naturens verksamhet sådan den framställs i ockultismen, skall ni finna att det lägsta bara är ett belysande exempel på eller en kopia av det som är ovanför.
De läror som vi här har studerat tillsammans kan ni själva finna i Den Hemliga Läran. Sök, och ni skall finna dem. Ändå kan det ta er år att hitta dem. Men det är inget verkligt skäl för misströstan. I forna tider, i till exempel Indien, måste lärjungen använda tio å tolv år enbart till studiet av det heliga sanskritspråket, innan han ens tilläts läsa de urkunder som var skrivna på detta upphöjda tungomål. Ytterligare tolv år förgick därefter under studium av urkunderna, innan han tilläts att tala om dem eller ge synpunkter på dem. Tjugofyra år av åtta till tolv timmars dagligt studium, så heliga ansågs dessa fornåldriga läror vara! Ingen skall tro eller förvänta sig att han eller hon kan få något som helst begrepp om våra läror, utan att allvarligt bemöda sig om att studera dem och förstå dem och framför allt att tänka över dem, att begrunda dem. Den största hjälpen av alla är att begrunda dem, att grubbla på dem, att ruva på dem.
Förra gången gjorde vi en kort återblick på lärorna om vår planetkedjas födelse, uppbyggnad, tillväxt, mognad, åldrande och död. Denna återblick gjordes för att vi skall hålla isär de olika uttalanden här och där i Den Hemliga Läran, som handlar om alla de fyra aspekterna av den allmänna läran om sfärerna. Ingen kan på ett lätt och ledigt språk ge ut en så svårfattlig lära som denna i dess helhet. De här lärorna är tätt sammanflätade med varandra, och den mer esoteriska delen döljs alltid med avsikt under samma ord som används vid den exoteriska framställningen. Den förra måste hämtas fram och studeras. Intuitionen måste utvecklas och intellektet skärpas, och framför allt måste man vädja till och sträva hän mot den andliga naturen. Denna studiemetod är inte så svår som det låter, ty de högre förmögenheterna finns inom oss. Den andliga naturen är den verkliga människan. Våra lärares ständiga uppmaningar till oss att se inåt och uppåt är inte meningslösa. De är för den allvarlige lärjungen av mycket stort praktiskt värde.
Vi inleder så kvällens studium med att läsa följande på sidan 180 i Den Hemliga Läran I:
Allting såväl i det metafysiska som i det fysiska världsalltet är sjufaldigt. Varje himlakropp, varje planet, vare sig synlig eller osynlig, har därför sex syskonklot till följeslagare. Livsutvecklingen fortgår på dessa sju klot eller kroppar, från den första till den sjunde, i sju RUNDER eller cykler.
Detta innebär att livsvågen cirkulerar de sju globerna runt i sju olika omlopp. Varje sådant omlopp från den första till den sista globen kallas för en rund. Men vi får inte förväxla en sådan kedjerund från glob A till glob G eller den sista globen med en globrund, vilken bara innebär livsvågornas färd genom en av de sju globerna. Vidare kallas dessa runder, cirkulerandet från glob A till glob G i en planetkedja vilken som helst - vår egen till exempel - för inre runder. De yttre runderna har att göra med de sju heliga planeterna, men dessa yttre runder skall vi inte beröra annat än i förbigående. Men det bör framhållas att de sju heliga planeterna faktiskt bygger upp och leder och har uppsikt över alla de sju globerna i vår jordkedja, en planet för varje glob. Vilka är relationerna? Låt oss peka på dem. Vi ritar ännu en gång upp vår jordkedjas tolv glober.
Av de sju manifesterade globerna under det streck vi dragit för att skilja dem från de fem dolda, kallar vi den första för A, nästa för B, nästa för C och nästa, som är vår jord, för D. Den första globen över vår på den stigande bågen är E, nästa är F, och den sista av de sju är G. Vidare finns det som bilden visar fem dolda glober på solkosmos, det universella solsystemets, tre högre plan. Dessa nämner vi bara i förbigående.
Den heliga planet som bygger och gestaltar glob A, gör detta efter glob A:s swabhava, dvs efter glob A:s inneboende skyddsande eller vilja, dess egen individualitet, liksom ett växande barn mer eller mindre gestaltas av sin omgivning men icke desto mindre har sin egen växande individualitet och personlighet. Den planet som bygger glob A är solen eller rättare sagt den planet för vilken solen står som substitut, och vilken vi kan kalla Vulkanus. Den heliga planet som bygger glob B är Jupiter. Den heliga planet som bygger glob C, den glob som föregår vår på den fallande bågen och från vilken vi under denna rund övergick till vår jord, är Venus. Den heliga planet som bygger vår jord är Saturnus. Den heliga planet som bygger glob E, den glob till vilken vi skall gå när vi lämnar jorden, är Merkurius. Den som bygger glob F är Mars, och den som bygger den sista globen G är månen, eller rättare sagt den planet för vilken månen vid en exoterisk uppräkning står som substitut.
Observera dock att vi hela tiden menar att det är skyddsanden, styresmannen (inte den fysiska planeten), som är uppbyggaren av och övervakaren för den respektive globen i vår jords planetkedja.
Dessa skyddsandar eller styresmän, dessa heliga planeter, är faktiskt tillsammans med de swabhaviska impulser som utgår från planetkedjan själv vår planetkedjas kosmokratores, världsuppbyggare. När ett barn föds på jorden så har det sin egen inneboende vitalitet, sin egen personlighet, sin egen individualitet, sin egen inre impuls och drift till liv och erfarenhet. Men det föds in i en omgivning och i omständigheter som i mycket hög grad formar det, och som också i hög grad styr det sätt på vilket dess kropp och högre principer byggs upp och verkar och fungerar.
Vi skall så ännu en gång säga att livsvågorna, efter det att den sjunde av vår jordkedjas runder är helt avslutad, övergår till en av de yttre runderna. Som ni vet så är den måne vi ser på himlavalvet bara kvarlevan, kama-rupan, av en förutvarande planet, vilken levde och fullbordade sin livscykel innan vår jord existerade. Denna planet var lika full av liv och skaror av varelser som vår jord är nu. Även den fullgjorde sju runder längs sju månglober. Och vad hände när dess sjufaldiga livscykel var avslutad? Varje glob blev, när livsvågen lämnade den efter att ha fullbordat den sista globrunden i den sjunde kedjerunden, osynlig sedan den avlämnat sina energier, en stor del av sina livsatomer, i ett layacentrum i rymden.
Vi låter jordkedjans sju glober på bilden föreställa de sju mångloberna under den sjunde eller sista månrunden. När globrunden på A är avslutad, eller rättare sagt nästan avslutad, förbereder sig de tio klasserna av livsenheter att lämna globen. Den mest avancerade klassen projicerar sin energi in i rymden, in i en annan punkt i solsystemet, in i vad som kallas ett layacentrum. Layacentrum är ett sanskritord som betyder homogent centrum, ett centrum av homogen substans, givetvis på ett andligt plan. Ordet "andligt" används här i en allmän betydelse. Och denna process fortsätter, ty globen A:s alla tio klasser, var och en av de tio familjerna eller stammarna, lämnar globen en efter en. Slutligen är tiden inne för de sista mikroskopiska småliven av den sista stammen att lämna globen, och denna försvinner då plötsligt - och är fördold, osynlig. Varför? Därför att all materia, vilket våra vetenskapsmän börjar inse, bara är en form av kosmisk energi, ty energi och materia är ett. All materia är uppbyggd av atomer, vilka i sin tur är uppbyggda av elektroner och protoner, vilka i sin tur är ytterst små substantiella varelser som är uppbyggda av verksam materia eller energi. Härvid är energi och materia i grund och botten ett, liksom ande och substans i grund och botten är ett.
När livsatomerna, när livet så att säga, sålunda lämnar globen försvinner den, ty dessa livsatomer är dess yttersta partiklar. Globen är inte förintad, men den går in i det tillstånd som kallas fördoldhet, osynlighet. Detta är kanske det som är svårast att förklara av allt vi studerar, ty vi känner för närvarande inte till någonting på jorden som vi kan peka på såsom analogt. Men så ligger det alltså till. Och som jag försökt att framhålla så förintas inte en atoms "underatomer" när livet lämnar atomen, men de skiljs så att säga åt och blir osynliga, och de delar av den outvecklade substansen som blir kvar går in i latens, i dvala, ungefär som iskristaller som hänger i rymden. De går in i latens som ytterst små klot av energi-materia och blir kvar i det tillståndet tills impulsen till verksamhet senare gör sig gällande, impulsen till att vara med i den nya jordgloben A. Då återvänder livsatomen efter tidsåldrar av vandrande transmigration till sin egen livskälla.
På samma sätt är det med månkedjans glob B. Samma process äger rum, och den försvinner. Och så sker med alla sju globerna. Man kan då fråga sig hur vi kan se vår nuvarande måne, om månkedjans glob D försvann. Vi har tidigare sagt att vår måne är en vålnad, en kama-rupa, av den månglob D som var, och vi som hör till jorden råkar befinna oss på det plan som var måninvånarnas astralplan. Vi har tagit ett steg uppåt och ser med våra fysiska ögon det som skulle varit osynligt för oss när vi levde på månen. När människan lämnar detta livet lämnar hon sin kama-rupa, som av fornfolken kallades skuggan, bakom sig i de astrala regionerna tills den upplöses, om detta nu är hennes goda öde. Samma sak sker med globerna, ty dessa är levande ting. Kan liv uppkomma ur något annat än liv? Befria ert sinne från föreställningen att det finns något sådant som död materia. Överge allt det vetenskapliga skräp som nu är femtio eller hundra år gammalt. Det finns ingenting i det. Det är redan gammalt och glömt. Vetenskapsmännen har nya teorier nu. För femtio år sedan fanns det ingenting annat än materia. Energierna var bara "rörelsesätt". Energi i sig existerade inte, och inte heller visste någon hur "rörelsesätten" uppkom ur död materia. Nu börjar vetenskapsmännen säga att det inte finns någon materia utan bara energi, och att det vi kallar materiaslag bara är energimängder, vissa former eller funktioner av det som dessa mycket metafysiska vetenskapsmän kallar energi eller dylikt.
De olika globerna i månkedjan avlämnar alltså var och en sin livssubstans i ett layacentrum. Dessa sju layacentra utgör så att säga viloplan för dessa "sovande sfärer". Det finns mycket i det här ämnet som vi inte kan gå in på nu, men det vore fel att inte påpeka att en globs högre natur, liksom människans (dess barns) högre natur, är odödlig och aldrig smakar döden - åtminstone inte under solmanvantaran. Den sover inte under dessa mellantider av planetvila utan är i nirvana, åtminstone för en tid. Lägg detta på minnet.
Efter långa tidsåldrar vaknar de sovande sfärerna åter till ännu en manifestationsperiod, i princip på exakt samma sätt som en människa återvänder till jordisk inkarnation. Impulsen till aktivt eller manifesterat liv löper nu genom de sju layacentrana, och dessa börjar differentiationen. Vet ni att hemligheterna om död och mänsklig inkarnation är förbundna med det ämne som behandlar planetsfärerna, planetkedjan och den förunderliga, underbara läran om cirkulationerna i kosmos?
Låt oss göra en liten avvikelse från ämnet och fråga vad de kristna menar när de talar om de dödas kroppsliga uppståndelse. Detta är en löjlig lära om den tas efter bokstaven i sin gammalteologiska formulering. Mycket och välförtjänt kritik har av oberoende tänkare riktats mot den här kristna dogmen. Icke desto mindre har den sitt hedniska ursprung i en av de gamla mysterielärorna, och följande är en del av dess hemlighet. De livsatomer som bildar en människas kropp, som bildar hennes astralkropp, som bildar hennes psykiska natur, som bildar hennes mentala och andliga natur, är hennes avkomma. De är avsöndringar under livstiden från den människa som vi alltså säger vara fysiskt "död". De är i ojämförligt vidare bemärkelse "ben av hennes ben och kött av hennes kött" än barnet är det av sina föräldrar, ty de är hon själv, hennes egna skingrade livsatomer. Och de kommer att återvända till henne lika ofrånkomligt och säkert som att karma på gott eller ont drabbar den människa som är denna karmas upphov, den människa som utövat tryck på naturen, vilket tryck naturen automatiskt reagerar på och återgäldar. Livsatomerna kommer tillbaka till henne under nästa liv på grund av attraktion. De infinner sig när den gravitationella dragningen kommer från den varelse som genom de olika substansplanen på nytt stiger ner i reinkarnation. Vart och ett av de plan som hon på utgående eller uppåtgående efter döden färdades genom, färdas hon på nytt genom när hon stiger ner i inkarnation. Och dessa livsatomer strömmar på grund av gravitationell attraktion, på grund av magnetisk dragning, till henne och gestaltar på nytt hennes olika vehikler på hennes varelses olika plan. De kan vara livsatomer som hon har "smutsat ner", och som hon nu måste tvätta rena. De kan också vara livsatomer som hon har hjälpt på deras väg uppåt. Ty dessa livsatomer är i sitt innersta själva embryoniska själar, liksom vi människor i våra högre naturer är barn av det högsta, av logos, vars själva väsen är i oss, är vi själva. Dessa livsatomer arbetar liksom vi på en odödlig bestämmelse, och detta är en verkligt fin illustration till hur den universella tillvarons skaror av liv flätas in i varandra.
Tänk på mysteriet, på det underbara som ligger bakom detta faktum. På samma sätt byggs världarna upp. Detta är alltså den dolda innebörden i den kristna läran om kroppens uppståndelse, en på ett okunnigt sätt övertagen gammal mysterielära. Den gamla kropp som den ene eller andre personen hade kommer inte att återuppstå, ty den har försvunnit för alltid. Men de livsatomer som byggde upp denna förra kropp, och faktiskt var den, samlas på nytt för att bygga upp den reinkarnerande människans nya kropp. Eftersom de tidigare var hennes, kommer de nu tillbaka och bygger upp en ny kropp åt henne, en kropp som är mer eller mindre snarlik den hon lämnade vid det förra livets slut. Kan man väl undgå lagens verkningar? Tänk på den moraliska synvinkel som karmas verkningar ger oss. Tänk på det moraliska, fysiska, mentala och andliga ansvar vi har. Vi lider genom våra egna gärningar och vi erfar glädje genom våra egna gärningar, och dessa små varelser, dessa embryoniska själar, dessa livsatomer, bygger upp de vehiklers kroppar som vi ännu en gång lever i. Varje människa är bestämd att i ett kommande tidsskede, många långa tidsåldrar avlägset, blir ett logos. Och de varelser som då står under hennes vård och uppsikt, hennes egna livsatomer som hunnit växa, kommer att bli ärkeänglar, änglar, prajapatier, manuer, människosjälar och olika slags lägre varelser, sådana lägre varelser som vi nu känner såsom stående nedanför oss. Det logos som nu är vårt eget högsta, vår egen "fader i himlen", var för tidsåldrar och åter tidsåldrar sedan också en människa, i vilken våra nuvarande skaror av varelser var livsatomer på väg uppåt och framåt. Kan ni nu se och förstå varför dessa läror alltid har hållits så hemliga och heliga? Tänk om de blev missförstådda och vantolkade i förenklade framställningar, nerdragna i smutsen, "kastade åt svinen" som den syriske läraren sade!
Men det ligger en fara i allt detta. Det ligger alltid en fara i att säga mer än vad som bör sägas om dessa esoteriska och heliga läror. Vi har inte sagt mer än vad som bör sägas. Vi bara belyser och förklarar det som med antydningar och vinkar sagts av H P Blavatsky i Den Hemliga Läran. Längre fram får vi kanske gå djupare in på de här ämnena, men i kväll har det säkerligen sagts tillräckligt mycket för att visa analogin mellan en människas liv och en planetkedjas, och tillräckligt mycket för att visa på allt det som skulle kunna sägas härom.