Förord
Teosofiska Samfundets historia från dess början och fram till våra dagar har präglats av strävandet att erbjuda en förnuftig förklaring till de stora problem som mänskligheten lever med. Det fastslogs från första början att samfundets huvudsyfte var att sprida idéer som, om de förverkligades, skulle vända människornas hjärtan och tankar mot bättre och högre ting. Teosofin, den livsfilosofi som kommit till oss från forna tidsåldrar, kan utföra en sådan andlig och intellektuell förvandling genom att sätta igång nya tankeströmmar i världen som leder till broderskap i tanke och handling. Detta är ingen fantastisk dröm utan något i högsta grad praktiskt. Men vi måste börja med oss själva, vi måste förbättra oss själva, vi måste leva som vi lär. Inga förbättringar av yttre förhållanden, hur grundliga de än må vara, kan göra slut på våra svårigheter. Vi måste förbättra oss själva och upphöra med att identifiera oss med den fysiska kroppen. Vi måste tränga inåt och söka utforska vad ett sant liv innebär.
Den teosofiska rörelsen hade och har alltjämt, om den trofast upprätthåller sina syften och ideal, stöd av vissa vise män från Österlandet, vilka har kunskap och alltid är redo att hjälpa. Men även de måste invänta tidpunkter då människorna söker mer ljus. 1875 sände de som sin budbärare H P Blavatsky, vars ibland djärva uttryckssätt och okonventionella uppträdande kunde frigöra människor från deras vanföreställningar och väcka deras intuition.
Hon var säkerligen den bäst skickade som då fanns att "sönderbryta de traditionella tankeformerna" och så det utsäde som skulle bära frukt i kommande århundraden. Hon började sin verksamhet i Amerika med enkla läror om de eteriska krafterna bakom materiens slöja, varvid hon begagnade sig av det enda lämpliga redskap som stod henne till buds, nämligen spiritismens välkända fenomen. Hon avvisade mediumskapet men tillkännagav förekomsten av stora adepter med kunskap om naturens dolda lagar, rosenkreutzare som hon bl a kallade dem. Hon framhöll även de möjligheter till adeptskap som ligger slumrande i varje människa, en för västerlänningar högst överraskande idé. För forskarna uttydde hon den djupare meningen i den traditionella kabbalan och dess betydelse för de kristna urkunderna. Hon visade att kabbalan, frigjord från senare förvanskningar, innehöll den hemliga visdom som tillhörde de verkliga rosenkreutziska eller teosofiska samfunden i gångna tider, oavsett vilka namn dessa samfund hade. I sin första bok, Isis Unveiled, berörde hon de s k magiska krafterna i naturen och människan vilka, trots att de förnekats i det nittonde århundradet, alltid varit fullkomligt naturliga för dem som varit rustade att bruka dem på rätt sätt.
Till en viss grad antydde hon i Isis Unveiled också andra av de viktiga läror som hon senare framlade i fullständigare skick: lärorna om reinkarnation, karma, människans sammansatta natur och evolutionens cykliska förlopp.
Sedan lämnade hon detta utsäde att gro i Västerlandet och vände sig till Österlandet, där andlig kunskap ännu delvis lever kvar. Hon uppmuntrade de "drömmande arierna" till att studera och utnyttja sina enastående sanningsskatter, en visdom som inte bara kunde hedra Indien i det rastlösa Västerlandets kritiska ögon utan också bringa hela världen en välbehövlig hjälp. Trots sekelgammal och ingrodd konservatism erkände en del hinduer äktheten av hennes budskap och förenade sig med teosoferna.
H P Blavatsky såg att de väsentliga sanningar som finns i alla de stora religionerna hade förvanskats av villfarelse, och att religionerna därför förorsakat söndring och strid i världen. En förnyad förståelse av den urgamla visdomsreligionen - teosofin - från vilken alla rivaliserande trosbekännelser en gång utgått, är det enda sättet att skapa harmoni bland deras anhängare och därigenom ta ett jättesteg framåt mot det alltomfattande broderskapet. Om detta skriver G de Purucker bl a följande:
Hon såg hur mänskligheten under tidsåldrar drivit med vinden, okunnig om sin bördsrätt och omedveten om sin värdighet, hur de moderna idéernas oklarhet förvirrat människornas sinnen och överallt alstrat osäkerhet och hjälplöst tvivel...och hon lämnade efter sig en samling läror med makt att förvandla hela världen och så att säga från de döda uppväcka människans odödliga del. (The Theosophical Path XXXVI, 398, Aug 1929)
Sedan den tankeström som uppbar den teosofiska rörelsen överförts till Östern, dess ursprungliga hemvist, begav sig budbäraren till Europa, där hon fullbordade sitt mästerverk Den Hemliga Läran och författade andra teosofiska skrifter. Visserligen framkallade dessa ett intellektuellt gensvar från det nyktra Europa, men i Europa fanns ingen förmåga att förstå lärjungeskapets anda av hängivenhet. Icke desto mindre gav Blavatsky aldrig upp hoppet, och slutligen väckte hon hos "de få" en djupare förståelse för sin mission. Hon blev i stånd göra de första förberedelserna för återupprättandet av de bortglömda mysterieskolorna och då tiden var mogen utgav hon Tystnadens röst, en vägledning för lärjungar som vill beträda den andliga visdomens väg.
När tiden för hennes bortgång var inne inträffade ingen kris, även om cynikerna var övertygade om att den teosofiska rörelsen då skulle gå under. Dess inflytande har tvärtom stärkts och stadigt vidgats, trots yttre motstånd och på sina håll inre svårigheter. Det är emellertid såväl en plikt som ett privilegium för hängivna teosofer att hålla den fackla brinnande som hon överlämnade åt dem, men den kan bara brinna klart i en atmosfär av vänlighet, broderskap och storsinthet. Om ett förnuftigt samarbete inte åstadkoms mellan de grupper som gör anspråk på att följa föreskrifterna och exemplet från grundaren av deras rörelse, kommer teosofins framgång och världens andliga framåtskridande att fördröjas mycket mer än genom belackarnas angrepp.
Även om det bästa sättet att lära sig förstå H P Blavatskys tankar och avsikter är att studera hennes skrifter, så kan man också lära mycket av hennes livs historia, ett liv fyllt av oavbruten strävan, självförsakelse och martyrskap, ty hon var i allt väsentligt ett levande exempel på det hon lärde. Vilseledda personer har gjort så många försök att vanställa henne i de okunnigas ögon att en kortfattad men autentisk redogörelse för de viktigaste händelserna i hennes liv, liksom för hennes ideal och metoder, torde vara på sin plats.
Denna bok tecknar också konturerna av de viktigaste tilldragelserna i Teosofiska Samfundets historia under dess grundläggares livstid, och den tar upp en del betydelsefulla händelser som tilldragit sig efter hennes bortgång, speciellt de händelser som stod i samband med det beskyddande och konstruktiva arbete som utfördes av hennes mest betrodde vän och lärjunge, William Q Judge. Ty han fortsatte hennes verk och lärarverksamhet i överensstämmelse med vad hon kallade "mästarnas ursprungliga plan".
Det begränsade utrymmet har tvingat oss att utesluta mycket av intresse, och det har inte varit någon lätt uppgift att utvälja de mest betydelsefulla detaljerna. Samfundets administrativa angelägenheter, upprättandet av nationella sektioner och loger, inköp och uppförande av byggnader, de talrika kongresserna, detaljerna rörande teosofins framträngande i världens rampljus och dess mottagande av tänkare ur olika läger är visserligen frågor av intresse för dem som närmare vill studera teosofins historia, men de har här endast kunnat beröras i förbigående. Även de talrika bekräftelser av H P Blavatskys vetenskapliga läror som numera framförts, liksom hennes väl beprövade metoder för träningen av dem som eftersträvade chelaskap, är ämnen av alltför stor omfattning och betydelse för att kunna behandlas i detta sammanhang.
Det är beklagligt att denna bok inte kan ge utrymme åt de många hängivna medlemmar av Teosofiska Samfundet som osjälviskt gett tid, pengar och arbete åt rörelsen, ofta under prövande omständigheter och med stora personliga offer. Endast de personer som stått i mycket nära samband med H P Blavatsky eller med viktiga händelser i senare tid har blivit omnämnda.
Författaren är övertygad om att ett klart och öppet framläggande av fakta rörande hennes levnadslopp och motiven bakom hennes handlingar är tillräckligt för att övertyga den opartiske om att hon verkligen hade skäl för sitt påstående att hon var utsänd av sina mästare för att i en kritisk tidsperiod åter framlägga den forntida visdomen, teosofin, för världen.
Point Loma, Californien
17 november 1937
Charles J Ryan