Kapitel 10
Omkring ett år efter verksamhetens start i Indien hölls ett viktigt styrelsesammanträde i Benares. Det hölls den 17 december 1879 i maharajans av Vizianagram palats i och för en revision av stadgarna. Man skrev en ny och reviderad konstitution som antogs av samfundet den 26-28 februari 1880 i Bombay. Det "alltomfattande broderskapet" betonades starkt, och då de tre graderna av medlemskap hade kommit ur bruk återupprättades de efter "esoteriska" riktlinjer. Den första avdelningen bestod av de "i den esoteriska filosofin invigda" mästarna och högre chelaerna, ''som inga andra än de, med vilka dessa frivilligt står i förbindelse, har rätt att känna till". Den andra avdelningen omfattade de medlemmar som ådagalagt mod, trofasthet och hängivenhet för saken och som lärt sig betrakta alla människor som sina bröder. Den tredje avdelningen utgjordes av provmedlemmar, och även nyss antagna medlemmar stod kvar i denna grupp tills de hade visat prov på sin uppriktighet och förmåga att övervinna vissa svagheter, fördomar m m. Privat undervisning som mottagits av någon medlem av första avdelningen fick inte brukas för själviska syften eller meddelas andra utan tillåtelse. Samfundets förnämsta syfte angavs vara "att hålla människans andliga intuition vid liv". Namnet ändrades till "Teosofiska Samfundet och Universella Broderskapet", och uppstigandet i graderna gjordes uteslutande beroende av individuell förtjänst.
Emellertid tycks överste Olcott inte ha haft någon större entusiasm för den esoteriska sidan av den nya konstitutionen, fastän han alltid varit fascinerad av mystik och fenomen. Han ägnar flera sidor i Old Diary Leaves åt olika verksamhetsyttringar i Benares mellan den 15 och 22 december, av vilka många är helt vardagliga, men han nämner inte med ett ord styrelsesammanträdet den 17! Inte heller säger han något om den senare formella stadfästelsen. Den enda tillgängliga redogörelsen för styrelsesammanträdet återfinns i The Theosophist, april 1880, i en kortfattad formell rapport. Där nämns inte någon diskussion, och inte heller Olcotts eller Sinnetts namn. Även om den nya konstitutionen återupplivade det Cirkulär som utgavs av modersamfundet i New York 1876 och därmed gav cirkuläret sitt officiella erkännande, förbisågs snart meningen med detta framsteg.
Mer än åtta år förflöt innan H P Blavatsky fick tillfälle att, som mästarna önskade, inom samfundet (och med hjälp av W Q Judge) bilda ett bestående och levande ockult centrum, vilket skulle tjäna som en början till återinrättandet av mysterieskolorna i Västerlandet. Överste Olcotts förkärlek för de mer världsliga eller, som han själv ansåg, mer praktiska sidorna av rörelsen, vållade ofta H P Blavatsky besvär. Hon kunde inte alltid eller hade inte ens tillåtelse att förklara skälen för vissa handlingar, och det råder inget tvivel om att impulsen till rekonstruktionen i Benares utgått från mästarna. Det kyliga mottagande det fick förhindrade framsteg, ty det är en regel inom ockultismen att läraren inte kan gå längre än chelans mottaglighet tillåter.
På våren 1880, kort efter Bombay-kongressen, företog H P Blavatsky, Olcott, Damodar och några parsiska, hinduiska och engelska medlemmar en fullständig triumfresa på Ceylon. Vart de än anlände på denna ö, mottogs de med den största hänförelse av auditorier på många tusen personer. H P Blavatsky och Olcott identifierade sig offentligen med Buddhas högsta ideal genom att "ta pansil", som invigningsceremonin med reciterandet av den Goda Lagens fem föreskrifter kallas. En av de högsta mästarna, maha-chohanen, har skrivit: "Buddhismen, frigjord från sin vidskepelse, är evig sanning." (Letters from the Masters of the Wisdom, I, 3)
Vid den tiden genomgick buddhismen en allvarlig kris på Ceylon. Förhållandena på Ceylon skilde sig från dem som rådde i Indien, där fullständig trosfrihet garanterades. Brutala angrepp gjordes på buddhistmöten, buddhistiska religiösa processioner förbjöds, och flera betungande restriktioner ålades utövarna av denna allmänt omtyckta religion medan all tänkbar frihet beviljades de kristna sekterna! Dessa förhållanden blev helt förändrade efter några år tack vare överste Olcotts oförtröttliga bemödanden, understödda av infödda och andra teosofer av olika religiösa bekännelser. Olcott tog med intensivt intresse del av arbetet på buddhismens förnyelse under hela återstoden av sitt liv. 1881 utgav han en mönstergill Buddhistisk katekes, den första i sitt slag, författad med hjälp av den lärde munken Sumangala och efter långvariga forskningar och en omfattande korrespondens. Den har översatts till många språk och antagits i hela den buddhistiska världen. 1884 for Olcott till London för att förklara de förhållanden som stod i samband med det religiösa förtrycket på Ceylon för kolonialsekreteraren lord Derby, som omedelbart gav den lokala styrelsen bemyndigande att genomföra grundliga reformer till stor tillfredsställelse för Ceylons buddhister, vilka numera åtnjuter full trosfrihet. Ett direkt resultat av denna åtgärd var upprättandet av skolor, där buddhistbarn kunde erhålla modern undervisning utan risk för att förlora sin fäderneärvda tro. Genom Olcotts ansträngningar upprättades snart ett flertal colleges och hundratals skolor.
Under en tid väckte denna verksamhet farhågor bland de hinduiska och parsiska teosoferna beträffande samfundets neutralitet. Men det stod snart klart att teosofin inte gjorde gemensam sak med den exoteriska buddhismen eller att Teosofiska Samfundets neutralitet äventyrades. Ett av rörelsens speciella syften är "att hjälpa anhängarna av alla forntida trosbekännelser att upptäcka och efterleva de ädlaste idealen i var och en av dessa religioner" - varvid idealen naturligtvis var identiska med teosofins och de "gamla trosbekännelserna" omfattade hinduismen, kristendomen, buddhismen och de övriga. Mästaren K H gjorde sig mycken möda med att förklara att arbetet på att bevara buddhismen på Ceylon var sant teosofiskt.
Under H P Blavatskys uppehåll på Ceylon uppsöktes hon av en ung man som sedermera blev känd över hela Asien och även i Västerlandet som buddhisrnens störste moderne apostel och reformator. Dharmapala Hewavitarna blev en hängiven teosof och i hela sitt liv anhängare av H P Blavatsky. Han skulle sannolikt ha ägnat sitt liv åt teosofin, men hon sade honom att han bäst tjänade mänskligheten genom att befrämja och sprida Buddhas rena läror, som var hotade inte bara av den västerländska materialismen utan ännu mer av odugligheten, okunnigheten och vidskepelsen hos så många bland buddhisterna själva. Följande detta råd ägnade sig Dharmapala åt studiet av pali och tillbringade med försakelse av familjelivet återstoden av sina dagar under försöken att återuppliva "dhamma" i både Österlandet och Västerlandet. Han sägs ha förklarat sig vara lärjunge till mahatman K H, och han förlorade säkerligen aldrig kontakten med H P Blavatsky.
Efter det storslagna mottagandet på Ceylon återvände H P Blavatsky och hennes medarbetare till Bombay, sedan de åt teosofin tryggat en säker ställning på ön. I denna bok måste mycket utelämnas som är av stort intresse i samband med teosofins utbredning i Indien: de stora framgångarna och ibland också besvikelserna och misslyckandena, oundvikliga i ett arbete av så ovanlig karaktär. Vi kan föreställa oss H P Blavatsky i oavbruten verksamhet vid sitt skrivbord med författandet av otaliga artiklar och brev och samtalande med intresserade. Då och då deltog hon också i Olcotts långa och tröttsamma resor under prövande tropisk hetta för att starta nya grenar av samfundet, upprätta sanskritskolor m m och dessemellan dryfta filosofiska spörsmål med lärda panditer av hinduisk, parsisk, jainistisk eller islamsk härkomst. Flera vittnesbörd om det yttre sambandet och den inre gemenskapen mellan H P Blavatsky och andra chelaer, liksom med mahatmaerna, kan nämnas i förbigående. För många personer i Indien, däribland Olcott och andra främlingar, var mästarna i sanning inga mystiska varelser.
En föreställning om de prövande förhållanden under vilka de teosofiska pionjärerna måste bedriva sin verksamhet i Indien ger Olcott i ett brev till W T Brown, en skotte som ville ägna sig åt teosofin men slutligen drog sig tillbaka efter att ha kommit i åtnjutande av särskilda förmåner. Olcott säger:
Jag skrev till honom från Hyderabad ett vänligt men mycket bestämt brev, i vilket jag förberedde honom på de personliga offer han måste vara redo att göra: offentlig otacksamhet, individuella besvikelser, hånfulla angrepp på karaktären, orättvisa misstänkliggöranden av motiven, dålig föda och tröttsamma resor dag och natt i alla slags fortskaffningsmedel. Jag rådde honom att återvända till Europa om han väntade sig någonting annat, och lämna åt HPB och mig själv att fortsätta detta arbete som vi påbörjat med öppna ögon. (Old Diary Leaves, III, 20 )
Det ständiga arbetet i det prövande indiska klimatet med dess av monsuner förorsakade fuktighet, dess fruktansvärda hetta och damm sommartid, och därtill en oavbruten anspänning, undergrävde H P Blavatskys hälsa så att hon så småningom blev kroniskt sjuk. Till slut blev hennes tillstånd så oroande att hennes läkare på sensommaren 1882 öppet sade henne att hon bara hade en kort tid kvar att leva, "kanske några dagar". I ett avskedsbrev till Sinnett fäller hon en betecknande anmärkning, präglad av den säregna humor som inga bekymmer kunde tysta:
Jag säger dig att jag är mycket, mycket sjuk. Ja, jag önskar att jag kunde få träffa dig än en gång och kära Mrs Gordon och min gamle överste, vars "farmor" jag kanske får se i något av de lägre helveten dit jag är på väg - såvida jag inte fiskas upp av Dem och flyttar till Tibet.
Jag hoppas att Mrs Gordon inte skall vanhelga [mig] genom att väcka upp mig med tillhjälp av något medium. Måtte hon förstå att det aldrig skall vara min ande eller någonting av mig - inte ens mitt skal, då detta för länge sedan försvunnit. (The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, 37-8)
Men H P Blavatskys arbete var knappast ens påbörjat 1882 och hur kritiskt hennes hälsotillstånd än må ha varit, kunde hon inte undvaras och tillåtas att gå "hem". Därför skred mästarna till snabb handling. De sände Gargya Deva, en chela från Nilgiri Hills nära Madras, till Bombay för att bistå deras nästan hjälplösa budbärare att nå en av deras ashramer i Sikkim. Hon lyckades nå ashraman, där hon fann mästarna M och K H med flera av deras chelaer. Under "de välsignade två dagarna", som hon kallar dem, i ashraman i Himalayas djungel, blev hennes hälsa återställd genom medel som är okända för Västerlandets vetenskap.
Detta var ett av de tre eller fler kritiska tillfällen när hon räddades från döden av sin mästare. I ett brev till en korrespondent i Frankrike sade hon att hon hade fått en medicin, beredd av en himalayisk växt. Denna hade hon tagit sju gånger om dagen, och på tre dagar hade hon blivit fullständigt frisk. Sina intryck från detta besök i Sikkim skildrar hon kortfattat men poetiskt i The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, s 38, och närmare detaljer om resan berättas av S Ramaswamier, en chela till mästaren K H, i The Theosophist, dec 1882. I The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, s 314, hänsyftar mahatman K H på detta besök och beskriver hennes glädje över att få träffa honom och mahatman M i kroppslig gestalt efter en lång skilsmässa, under vilken hon endast hade sett dem på klärvoajant väg eller i deras mayavi-rupa eller tankekropp. De två mästarna kom henne till mötes ridande och åtföljda av några chelaer.
Den första sjuårscykeln, de sju åren från och med bildandet av samfundet till 1882, var en kritisk tid, och under denna första utvecklingsperiod var mästarna och deras chelaer tvungna att ta en mer öppen och aktiv del i arbetet än vad som var möjligt längre fram. De gjorde ansträngningar att bilda en "inre grupp" i Simla i avsikt att genom studier förbereda den djupare undervisningen, och denna grupp släpade sig mödosamt fram under flera år. Olyckligtvis förstod inte de s k ockultisterna den grund på vilken chelaskapets liv måste byggas. Sinnett och Hume begärde undervisning i ockult vetande på villkor som uppställts av dem själva och omöjliga att tillmötesgå. Subba Row samtyckte till att ge dem "teoretisk undervisning" i filosofi, men inte alltför gärna eftersom han förutsåg de svårigheter som väntade. Hans bemödande gav också ett klent resultat. Ett utdrag ur ett brev från Subba Row, daterat den 26 juni 1882, visar klart de ohjälpliga missförstånd som behärskade även sådana intelligenta män som Sinnett och Hume. Han skriver:
Det kvalificerade samtycke som ni gärna skulle vilja ge till de av mig uppsatta villkoren nödvändiggjorde en hänvändelse till bröderna [mästarna] för erhållandet av deras åsikt och medgivande. Och nu måste jag tyvärr meddela er att någonting sådant som praktisk undervisning i den ockulta vetenskapens ritual är omöjlig under de förhållanden ni föreslår. Så vitt jag vet har ingen som studerat den ockulta filosofien någonsin lyckats utveckla sina psykiska krafter utan att leva det liv som är föreskrivet för sådana lärjungar, och det står inte i lärarens makt att göra ett undantag i något enda fall. ...för närvarande måste ni nöja er med sådan teoretisk undervisning som kan meddelas er.
...Ni har en mycket låg uppfattning om den ockulta vetenskapen om ni tror att förvärvandet av psykiska förmögenheter är det högsta och enda önskvärda resultatet av ockult träning. Enbart förvärvandet av undergörande krafter kan aldrig tillförsäkra lärjungen i ockultism odödlighet, såvida han inte lärt sig hur han gradvis skall överflytta sin känsla av individualitet från sin förgängliga materiella kropp till det oförgängliga och eviga icke-varat, som representeras av hans sjunde princip. Var god och lägg märke till att detta är den ockulta vetenskapens verkliga syfte, och undersök noga huruvida de regler som ni anmodats lyda är nödvändiga eller inte för att åstadkomma denna djupgående förvandling. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 458-9)
Dessa s k ockultister hade svårt att förstå att "hängivenhet för andras välfärd är lärjungeskapets första prov". En önskan att utforska psykiska fenomen för att tillfredsställa vanlig vetenskaplig nyfikenhet leder inte lärjungen ett enda steg mot sann ockultism. En verklig ockult lärare behöver inte använda argument eller ens ord. När hans chela befinner sig i fullkomlig samklang med honom når tankarna fram genom ockult telepati. Subba Row gjorde sitt bästa i intellektuellt hänseende för sina västerländska lärjungar, eftersom han insåg vikten av att uppmuntra personer av deras energiska typ som hade förmågan att väcka hans landsmän ur deras andliga dvala.
Dessvärre måste försöket att skapa en inre grupp överges 1885 på grund av bristande harmoni mellan aspiranterna och deras begär efter personlig framgång. De förstod inte att deras gräl och egoistiska önskemål hindrade en världsrörelse vilken Burnouf, den franske orientalisten, betecknade som en av de tre mest betydelsefulla rörelserna i det nittonde århundradet och om vilken mästaren K H sade:
Det är en fråga om undergång eller frälsning för tusenden, en fråga om framsteg för hela människosläktet eller dess tillbakagång, om ära eller vanära... (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 365)
Sinnetts strävanden att befordra de fenomenella och rent psykiska och intellektuella sidorna av teosofin på bekostnad av de sant andliga och ockulta förorsakade oupphörlig friktion, och resulterade slutligen i att mästarens intresse för honom upphörde och i ett fullständigt avbrytande av hans förbindelse med H P Blavatsky. I hennes brev till honom kommer hennes bittra besvikelse över hans oförstående hållning till uttryck. Man skall vara bra hårdhjärtad om man kan studera dessa gripande brev utan att känna den djupaste sympati och vördnad för den "verkliga HPB".
Sinnett saknade inte endast förståelse för den andliga aspekten av mästarnas arbete utan förlorade också på ett mycket tidigt stadium i sin teosofiska karriär sin känsla för H P Blavatskys betydelse som direkt representant för mästarna. Till följd av sin missuppfattning av ett lätt beslöjat ställe i ett av mästarnas brev till honom sade han, för att ta ett exempel, att Mars och Merkurius tillhörde jordkedjans glober. Den missuppfattningen höll Sinnett fast vid fastän mästaren på H P Blavatskys personliga hemställan utredde frågan. Denna behandlades utförligt och misstaget rättades när Den Hemliga Läran publicerades (del I, s 184-5).
H P Blavatskys verkliga ställning och betydelse som ledare och lärare blev under samfundets första sjuårsperiod inte fullt erkänd ens av flertalet medlemmar och, som hon sade, några av hennes besvärligaste motståndare var inte de som framträdde öppet - dem var hon förberedd på - utan medlemmar av hennes "egen familj". T o m överste Olcott med all sin hängivenhet och goda vilja, måste då och då tillrättavisas av såväl sin mästare som H P Blavatsky och påminnas om att även om han i egenskap av samfundets president var dess högsta ämbetsman, var det dock hon som var rörelsens livgivande själ i det nittonde århundradet. Som förpliktad lärjunge till en mästare, och dessutom nybörjare, genomgick han den intensiva träning som ofrånkomligt bringar personlighetens svagheter i dagen så att de kan inses och övervinnas. Detta är den oundvikliga regeln och en synnerligen välgörande sådan. Samtidigt måste Olcott upprätthålla sin officiella värdighet så gott han kunde trots många utslag av bristande omdöme, förorsakade av yttre tryck och inre konflikter. Få skulle ha kunnat uthärda den påfrestning som hans ställning medförde. Fastän han inte hade en mystik läggning, visade hans osjälviska hängivenhet för mänskligheten att den inre människan förstod syftet, även om hans hjärnförstånd ibland gjorde misstag.
Inte ens Olcott tog tillräcklig hänsyn till en viss svårighet som gav anledning till missförstånd angående H P Blavatskys förhållande till honom och andra, och återigen väcker sympati för henne. En chela som arbetar i den yttre världen måste möta många prövande problem, för vilka de som lever i avskildhet inte är utsatta. Det finns många saker angående förhållandet mellan honom och hans lärare, om vilka reglerna i hans orden förbjuder honom att tala. Detta kan måhända synas egendomligt för västerlänningar, men det är inte en konstlad eller formell utan nödvändig anordning, och i Österlandet inser man dess berättigande. H P Blavatsky led mycket av oundvikliga missförstånd som hade sin grund i detta. Hennes tystnad missförstods och hon fick själv inte ge någon förklaring. Tidvis var påfrestningen fruktansvärd och hon var tvungen att visa sig sådan hon inte var. I ett brev till Francesca Arundale 1884 berör hon detta ämne:
Om nu dessa ord än en gång uppfattas av er som innebärande att mästarna antingen understött eller uppmuntrat bedrägeri, då kan jag bara säga att ni inte förvärvat den verkliga teosofiska insikt som jag väntat hos er. Det finns saker i den ockulta världen som ingen utomstående rätt kan bedöma. Det är allt. (The Theosophist, LIII, 361, juli 1932)
I ett annat brev, skrivet till Mrs Gebhard i Elberfeld, berättar H P Blavatsky om sina bekymmer när hon såg misstankar uppstå hos seriösa människor därför att hon inte hade möjlighet att förklara varför hon vid vissa tillfällen vägrade att ge skäl för sina handlingar. Hon skriver:
Tror ni för ett enda ögonblick att jag inte under åratal haft kännedom om det som ni nu skriver till mig?... Det är just det som dödade mig, som torterade mig och sönderslet mitt hjärta bit för bit under åratal, ty jag måste uthärda det i tystnad och hade inte rätt att ge några förklaringar om jag inte fått tillåtelse av mästarna och de befallde mig att förbli tyst! (The Path, VII, 382, mars 1893)
Följande träffande utdrag är hämtat ur boken Defence of Madame Blavatsky (1937) av Beatrice Hastings. Hon skriver i egenskap av en utomstående som grundligt studerat ämnet och vämjes vid att se rättvisan trampas under fötterna. Författarinnan beskriver med bitande ironi de omständigheter under vilka H P Blavatsky påstås ha förfalskat mahatmabreven, och visar samtidigt hur omöjligt det var att göra detta under rådande betingelser. Breven uppenbarar en fullkomligt lugn självkontroll och ostörd uppmärksamhet hos författarna. Dessutom skiljer sig stilen i de båda mästarnas brev lika mycket från H P Blavatskys slagfärdiga uttryckssätt som de skiljer sig från varandra - skillnader som är synnerligen påtagliga. Med berättigad ironi skriver Mrs Hastings på s 23, del I:
Man får inte tro att madame Blavatsky under denna period ingenting annat hade att göra än att uppfinna stilen och förfalska skriften i mahatmabreven, att vara centralfiguren i alla samkväm, att bevista föreläsningar, tala till alla och envar om teosofi och samfundet, sova, bada, klä sig och äta, korrespondera med ett hundratal människor över hela Indien, skriva för "Theosophist", läsa och ofta kommentera insända artiklar, stå i förbindelse med sina ryska tidningsredaktörer och hålla ett öga på världsnyheterna, vara sjuk, anordna bedrägliga fenomen, exempelvis begravandet av diplom under buskar långt utanför Simla, hypnotisera alla och envar på varje plats till att tänka, säga och göra precis som hon önskade för att kunna genomföra sina bedrägerier, att sköta det nätverk av bundsförvanter som hon hade, den person som skrev Jhelum-telegrammet och posttjänstemännen i Amritsar som måste ha fuskat med frimärket, den gudalike hindun som lurade översten med en ros i Gyllene Templet och "mannen i vitt" som måste ha gömt biljetter i träd, sprätta upp en tung gammal broderad sammetskudde (och försäkra sig om att den inte skulle saknas och efterfrågas), sprätta upp det inre fodret, sticka in en biljett och en brosch och sedan sy igen kudden med ny tråd som var exakt likadan som den gamla utan att lämna något spår efter sig (sammet!), ha ändlösa diskussioner med Hume och andra tvivlare, resa, bevista invigningen av nya verksamhetsgrenar, tala med nya medlemmar, tillbringa timmar och hela dagar i förtvivlan och vrede mitt i en orkan av skvaller och förtal, ge förklaringar till vänner och besvara angrepp från fiender i hela landet, häftigt insjukna och, knappast konvalescent, med osviklig säkerhet samla ihop alla trådarna i sin väldiga konspiration...
Hänsyftningarna på biljetterna, kudden, telegrammet och diplomen är förbundna med de fenomen i Simla som beskrivs i Sinnetts Den dolda världen och omnämns i olika brev av H P Blavatsky och mahatmaerna. Sikernas Gyllene Tempel är beläget i Amritsar, och överste Olcott berättar i Old Diary Leaves att då han och H P Blavatsky besökte det i oktober 1880 kom en av mästarna fram och hälsade dem genom att ge var och en en nyss utslagen ros. Det var mahatman K H, och han hänsyftar på sitt besök i Gyllene Templet i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, s 12.
Det femte brevet i The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, till vilket mahatman K H precipiterade en lång kommentar, understryker Mrs Hastings synpunkter i ovanstående citat. I detta brev avslöjar H P Blavatsky för Sinnett sitt fruktansvärda fysiska och själsliga lidande under denna kris, och under ett nästan outhärdligt tryck riktar hon även förebråelser mot mästaren i ordalag som hon aldrig skulle använda under normala förhållanden. Men mästaren K H:s anteckning. som medföljer brevet och som avsetts uteslutande för Sinnetts ögon, ger likväl en förklaring på hennes utbrott i lugna och värdiga uttryck, vilka får tjänstgöra som en grundlig lektion i den mänskliga naturens dualitet.