Kapitel 22
Under många år hade Judges ställning som teosofisk ledare allmänt erkänts. Den aktning och det förtroende som flertalet av samfundets medlemmar hade för honom demonstrerades med stort eftertryck när tillfälle därtill erbjöd sig 1892. I början av det året tillkännagav Olcott att han av hälsoskäl önskade avsäga sig sitt presidentskap. Han förklarade att han med glädje skulle ägna resten av sitt liv åt litterärt arbete för teosofin.
När den amerikanska sektionen samlades till sin årskongress i april 1892, godkände medlemmarna med uppriktigt beklagande Olcotts avsägelse, som de antog vara definitiv. Vid den tiden måste valet av ny president förrättas på så sätt att varje sektion röstade som en enhet. Den amerikanska sektionen, som röstade först, valde enhälligt W Q Judge till president för Teosofiska Samfundet. Detta beslut åtföljdes emellertid av en enhällig resolution, kraftigt understödd av Judge själv, enligt vilken överste Olcott borde ta situationen under förnyat övervägande och kvarstå i ämbetet. Man beslöt också att uppmana den europeiska kongressen, som snart skulle sammanträda, att förena sig med amerikanerna och anmoda Olcott att kvarstå. Eftersom endast tre sektioner av samfundet då existerade skulle, hur den indiska sektionen än kom att rösta, en majoritet för denna uppfattning tryggas om de europeiska medlemmarna biföll det amerikanska förslaget. Judge informerade telegrafiskt Olcott och fick ett omedelbart svar, enligt vilket Olcott skulle "göra allting som var rätt och lämpligt".
När den europeiska sektionen samlades i juli 1892, flera månader efter Olcotts tillkännagivande, uppfattade de europeiska medlemmarna emellertid hans beslut som definitivt, och även de valde enhälligt Judge till president. Men enligt överste Olcott hade man missuppfattat den exakta meningen i hans ord, och resultatet av denna underliga affär blev att han tog tillbaka sin avsägelse och kvarstod med motiveringen att hans hälsa hade förbättrats. De indiska medlemmarna blev då uppmanade att inte rösta, men det var allmänt bekant att de skulle ha valt Judge om Olcott vidhållit sin avsägelse. I sitt officiella meddelande om att kvarstå som president sade Olcott:
Jag förordnar William Q Judge, vice-presidenten, till min konstitutionella efterträdare, och valbar till denna befattning sedan han avsagt sig varje annan befattning inom samfundet som han eventuellt bekläder vid tiden för min död. (The Theosophist, XIII, Suppl xci, sept 1892)
Judge erkändes alltså av hela samfundet som väl värd dess förtroende och lämplig som dess officielle representant. Själv satte han dock inte värde på titlar eller hög ämbetsställning, och hade sålunda ingen önskan att överta presidentskapet så länge Olcott var i stånd att utföra de därmed förbundna officiella plikterna. Han hade emellertid mod att överta befattningen när han var övertygad om att samfundets välfärd krävde offret. I ett brev till dr F Hartmann, skrivet i maj 1892 när frågan om presidentskapet ännu var oavgjord, säger han:
Vad mig beträffar skulle jag aldrig vilja ha denna befattning eftersom den är mycket mödosam och otacksam. Men HPB - som jag aldrig förlorat tron på - bad mig övertaga den om O avgick från befattningen eller dog. (The Theosophical Forum, IV, 132, jan 1933.)
H P Blavatskys och alla sanna andliga ledares inställning framgår av några intressanta anmärkningar som återfinns i ett brev, skrivet av Judge till Olcott, daterat Paris april 1884, då han hjälpte henne med Den Hemliga Läran. Han säger att det finns en möjlighet att få
en storartad medhjälpare, om inte en efterträdare, till HPB, en som äger stor träning i metodiskt litterärt arbete såväl som i psykiska krafter av samma slag vilka gör HPB så märklig.
Han tror att mästarna skulle låta H P Blavatsky få sin önskan att "försvinna" uppfylld om den person som omnämnts (Mrs L C Holloway) skulle duga, men säger att HPB, när en person lovordade denna dam,
lutade sig tillbaka och sade "Å, min Gud, om jag verkligen kunde finna en EFTERTRÄDARE i henne, hur glatt skulle jag då inte BACKA UT!" (The T'heosophist, LIII, 201-2, nov 1931)
Mrs Holloway befanns inte kvalificerad av skäl som framläggs i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, s 360, 368 etc, och H P Blavatsky måste lida under ytterligare sex år innan hon tilläts att "backa ut". Judges blygsamhet tillät honom inte att betrakta sig själv som en möjlig kandidat, men den tid kom då förhållandena bevisade att han var den bäst utrustade för ledarskapet.
Fastän Olcott inte övergav presidentskapets plikter 1892, fann han tid för författarskap och att i The Theosophist publicera sina Old Diary Leaves, en livfull, ofta pratsam och halvt självbiografisk skildring, värdefull på grund av den bild han där ger av H P Blavatsky sådan han såg henne, särskilt under de tidiga åren i New York när han och W Q Judge stod i ständig förbindelse med henne. Kanske är det på grund av tillfälliga minnesluckor som Old Diary Leaves innehåller några tydliga misstag, i synnerhet i de senare delarna. Hans behandling av de två andra medstiftarna av TS, H P Blavatsky och W Q Judge, är inte fri från förvanskningar, och fördomsfullheten i hans omdömen är uppenbar när han berör tilldragelser som för honom innebar emotionella prövningar. Det skulle vara ett allvarligt misstag att tro på hans mindre välbetänkta uppgifter om den kontrovers som uppkom några år efter H P Blavatskys bortgång, den s k Judge-affären. Hans inställning till lärarens beslutsamma bemödanden att lägga grunden till en framtida mysterieskola är beklagansvärd. Han hade varit en framgångsrik affärsman och gav allt han hade åt arbetet, men han saknade intuitiv förståelse för den esoteriska och andliga grundval som gör detta till något unikt. Likväl är hans heder och goda hjärta obestridliga, och han övergav en lovande världslig karriär för att följa mästarnas maning. En jämförelse mellan hans skrifter och W Q Judges visar, varför han inte kunde tränga djupare in i den på ytan oslipade personlighet som dolde mysteriet HPB. När han publicerade sin första serie av Old Diary Leaves i bokform 1895, tillkännagav han att boken var avsedd "att förekomma uppkomsten av en Blavatsky-sekt", en fantastisk idé som utnyttjades av dem som önskade förringa den esoteriska betydelsen av hennes arbete och försvaga den ställning som intogs av W Q Judge. Dessa personer försökte vända medlemmarnas uppmärksamhet till brahmanska och andra läror och metoder, vilka stod i strid med den andliga undervisning och disciplin som HPB meddelade.
Trots underströmmar av oro gjorde rörelsen stora framsteg under mer än två år efter H P Blavatskys bortgång, i synnerhet i Amerika och Europa. 1893 erbjöds tillfälle att deltaga i den religionskongress som hölls vid tiden för världsutställningen i Chicago. Representanter för orientaliska religioner, representanter som väl uttryckte samfundets omfattande vyer och universella natur, utsågs inom Teosofiska Samfundets led. Hervavitarna Dharmapala, buddhistisk förnyare och lärare, kom från Ceylon, och professor G N Chakravarti, tidigare omnämnd i samband med det bristande försvaret av H P Blavatsky i den coulombska affären, företrädde brahmanismen, medförande rekommendationer från tre brahmanska sabhas. W Q Judge organiserade de teosofiska sammankomsterna och var en av de främsta teosofiska talarna. Han tilldrog sig stor uppmärksamhet genom sin klara och logiska framställning av teosofins huvudprinciper. Annie Besant väckte stor entusiasm med sin vältalighet. De tre dagarnas sammankomster bevistades av så stora auditorier att extra sammankomster måste anordnas. På grund av denna framgång fick rörelsen ett stort uppsving i Amerika. Det officiella referatet av enbart de teosofiska anförandena fyller en bok på 195 sidor.
Dr Besant var mycket imponerad av den brahmanske representanten Chakravartis personlighet, och under många år framöver var hennes åsikter färgade av hans synsätt. Judge betraktade hans växande inflytande över henne med oro och förstod att det inte harmonierade med H P Blavatskys djupa motvilja mot de metoder som praktiserades av vad hon kallade "religioner med pomp och ståt". Han blev ännu oroligare när dr Besant vid sin återkomst till England (med det sällskap som även omfattade Chakravarti) gjorde sig beredd att resa till Indien på en lång föreläsningsturné, och han sade henne att tidpunkten inte var lämplig för en sådan resa. Före sin avfärd tillbringade hon en kort tid i London, under vilken hon ofta umgicks med brahmanen som avreste till Indien kort innan hon och grevinnan Wachtmeister anträdde sin färd till Österlandet. Denna mycket kritiska tid i TS:s historia har belysts av dr Archibald Keightley, en pålitlig lärjunge till H P Blavatsky. Följande passus ingår i en lång protest som han avgav till Judges försvar under 1895 års kris. Efter att ha gett exempel på Chakravartis psykiska förmåga att kasta ett skimmer över vissa individer eller grupper av sådana, skriver han:
Jag vistades vid huvudkvarteret [i London] under Mr Chakravartis besök där och fick genom Mrs Besant, genom honom själv och egen iakttagelse kännedom om hans ständiga magnetisering av Mrs Besant. Han sade att han gjorde det för att "koordinera hennes kroppar för arbete som skulle utföras". För en läkare och lärjunge i ockultism innebär magnetiseringen av en kvinna som hunnit till den kritiska medelåldern och levde vegetariskt och strängt återhållsamt, genomförd av en man som var köttätare och full av passioner och lustar samt dessutom tillhör en mörkare ras, något mycket riskabelt. Den senare magnetismen måste absolut övervinna den förra, hur förträffliga båda personernas avsikter än må vara. Och jag såg snart den mentala effekten av detta i den fullständiga förändringen av Mrs Besants inställning i förhållande till alla saker, inte endast dem som rörde HPB och Judge. (The Path , X, 99-100, juni 1895)
Bara några månader innan dr Besant reste till religionskongressen i Chicago i augusti 1893 gjorde hon ett uttalande om Judge i redaktionsspalten i Lucifer, vilket hade följande lydelse:
Jag vill här till eftervärldens kännedom vittna om det enastående arbete som utförts i Amerika av vicepresidenten för vårt samfund, sektionens generalsekreterare, William Q Judge. HPB visste vad hon gjorde när hon valde denne starke och lugne man till sitt andra jag i Amerika, för att han där skulle inspirera alla medarbetarna med sin anda av djup hängivenhet och okuvligt mod. Hos honom finns den sällsynta föreningen av den skicklige organisatörens praktiska egenskaper och ockultistens mystika klarsyn - en kombination, tänker jag ofta, som måste vara smärtsam nog för dess ägare på grund av den chock som framkallas när dessa två strömmar bringar det fysiska livet i virvlande rörelser - men av ovärderlig nytta i rörelsens tjänst. ...han är det liv och hjärta där dess verkliga kraftkällor ligger förborgade. ...vår broders orubbliga tro på mästarna och deras omsorg om rörelsen utgör en ständig uppmuntran och inspiration för alla som samarbetar med honom. (Lucifer, XII, 89-90, april 1893)
Inom några månader började hennes inställning förändras och efter två år krävde hon Judges uteslutning ur samfundet på grund av hans tvivelaktiga karaktär! Chakravarti hade gjort sitt arbete väl, och Judges varning hade blivit rättfärdigad.
Det visade sig att Subba Row och en del andra goda teosofer, som helt klart erkände H P Blavatskys ockulta förbindelse med mästarna, hyste en utpräglad brahmansk aversion mot att deras välbevakade hemliga kunskap utlämnades till de "kastlösa". Det var med största motvilja som Subba Row samtyckte till att meddela Hume och Sinnett några helt elementära filosofiska lärosatser, fastän han anmodats därtill av sin mästare. H P Blavatsky skriver själv att mycket hade getts henne för Den Hemliga Läran som hon inte trott skulle tillåtas bli känt utanför mysterieskolorna. Hur förbluffade och irriterade måste inte templens rättrogna och lärda brahmaner ha blivit! Det skulle i sanning ha varit egendomligt om inte några av dem hade försökt tillintetgöra Teosofiska Samfundet eller ta det i besittning för att leda dess läror på avvägar om de inte kunde undertryckas.
Man blir därför inte förvånad över att det efter den lysande publika framgången i Chicago började framträda tecken på hemliga ansträngningar att försvaga, för att inte säga förinta, samfundet. De yttre tecknen på slitningar var bara verkningarna av sammanstötningar mellan inre och mycket starka krafter, om vilka medlemmarna i gemen visste föga eller ingenting. T o m en del av de mest framstående medlemmarna, överste Olcott inte undantagen, hade förvirrade begrepp om de inflytelser som var verksamma bakom scenen.
När överste Olcott bittert skrev om faran av att skapa "en Blavatsky-sekt", var det ett tecken på att han hade förlorat hennes sanna ställning som mästarnas budbärare och hennes ockulta auktoritet ur sikte. Hennes arbete var uppenbarligen i fara att undermineras med subtila medel. Svävande anklagelser för "dogmatism" och "dyrkan" av H P Blavataky riktades mot icke namngivna personer av överste Olcott själv, exempelvis i företalet till Old Diary Leaves. Följande korta utdrag ur mycket mer av liknande art förråder Olcotts upprörda sinnestillstånd:
Den ledande impulsen till att utge dessa anteckningar var en önskan att bekämpa den växande tendensen inom samfundet att förguda madame Blavatsky och att betrakta hennes vanligaste litterära produkter som nästan inspirerade. Hennes iögonfallande brister har blint förbisetts och en förgylld skärm av påstådd auktoritet har uppställts mellan hennes handlingar och en berättigad kritik. (Old Diary Leaves, I, v)
Vid den amerikanska kongressen 1892, när presidentens tillbakaträdande diskuterades, hade W Q Judge föreslagit en resolution som klarlade TS:s verkliga inställning till frågan om "auktoritet", en inställning som fortfarande gäller och skall gälla så länge samfundet håller fast vid H P Blavatskys högt skattade Ursprungliga Program. Den lyder:
Eftersom det ofta försäkras av dem som är obekanta med fakta och samfundets litteratur, att TS eller dess ledare söker påtvinga sina medlemmar vissa trosläror eller tolkningar av sådana, eller upprätta en doktrinär tolkning av dess filosofiska åsikter, så görs härmed uttalandet att TS som sådant inte har någon trosbekännelse eller några formulerade trosläror som skall eller får påtvingas någon inom eller utanför dess led, och att ingen lära kan förklaras vara ortodox och att inget teosofiskt påvedöme kan existera utan att annulera själva den etiska grundval och de sanningens fundament på vilka alla teosofiska läror vilar. Som stöd för detta uttalande hänvisas till samfundets hela litteratur och de ofta upprepade och vitt spridda uttalandena av HPB, överste Olcott, Mr Judge och flera andra framstående författare och talare i detta ämne alltsedan stiftandet av Teosofiska Samfundet. (Report of American Convention, 1892, s 23)
Mycket missförstånd har uppkommit beträffande ett s k påvedöme inom Teosofiska Samfundet. Påvedöme är inte liktydigt med ledarskap. Ordet är med full rätt använt som Judge använder det här ovan, nämligen för att uttrycka ett tankarnas eller åsikternas tyranni, en persons försök att dominera eller en styrelse som gör anspråk på att tala med gudomlig auktoritet rörande trosfrågor och moral och som fordrar accepterandet av dogmer. Ett sådant mentalt tyranni står i fullständig strid med teosofins grundläggande principer. Men ledarskap är någonting helt annat. H P Blavatsky drömde aldrig om att utöva ett tankens censorskap eller någon form av diktatur över sina anhängare, men när arbetets framgång stod på spel övertog hon med rätta ledningen av de brittiska och europeiska sektionernas verksamhet. Hon hotade t o m att lämna samfundet och starta ett nytt.
Sedan hennes tid ha förändringar gjorts i TS:s konstitution, men den ursprungliga principen om tanke- och yttrandefrihet kvarstår oförändrad. Som svar på en fråga om autokrati i Teosofiska Samfundet sade dr G de Purucker följande:
Det är sant att Teosofiska Samfundets konstitution, sådan den föreligger, tillerkänner ledaren "högsta auktoritet" i allt som rör samfundets verksamhet, och min maktbefogenhet som ledare för Teosofiska Samfundet börjar och slutar därmed. Genom konstitutionella föreskrifter är jag förpliktad att leda Teosofiska Samfundets verksamhet, men detsamma gäller om chefen för varje stort affärsföretag. Detsamma gör kaptenen på ett fartyg, presidenten för Förenta Staterna, ja, vem som helst som är satt att hålla i rodret. Att jag, som denna välvilliga kritiker påstår, utövar "all makt, alla rättigheter och auktoritet" är felaktigt och inte sant. Jag har ingen makt att - vid sidan av de plikter som enligt konstitutionen åligger mig - styra och leda TS:s verksamhet, och till detta är jag förberedd och högtidligen förpliktad. (The Theosophical Forum, II, 87, jan 1931)
I februari 1894 omtalade överste Olcott för Judge att anklagelser om att Judge "missbrukat mahatmaernas namn och handstil" framförts. Olcott frågade Judge om denne med anledning av dessa beskyllningar ville avsäga sig alla sina befattningar i samfundet och därvid lämna åt presidenten att avge "en helt allmän förklaring", eller om han ville försvara sig inför en undersökningskommitté. Judge måste ha blivit förvånad över det uppenbara antydandet att han inte hade något försvar att komma med, ty han telegraferade till svar: "Anklagelserna absolut falska. Du kan vidtaga de åtgärder som du anser lämpliga. Reser till London i juli." Den 20 mars 1894 sände presidenten Judge en avskrift av "vissa anklagelser" och sade att han skulle "beredas tillfälle att vederlägga dem". Opartiska iakttagare har anmärkt att svaranden enligt amerikansk och engelsk lag inte förväntas "vederlägga" sin skuld, utan att käranden först måste visa att det föreligger ett prima facie-fall mot honom och sedan om möjligt bevisa det. Olcott var en god advokat, men han blottställer sig för kritik genom sin inställning till denna affär.
Den åttonde amerikanska årskongressen i april 1894, som representerade sextioen aktiva loger, betygade enhälligt sitt förtroende för W Q Judges heder och goda namn, och sade att presidentens åtgärd var opåkallad och okonstitutionell eftersom den kränkte samfundets neutralitet i trosfrågor. Men detta uttalande accepterades inte av presidenten och förhandlingarna fortsatte. En undersökningskommitté tillsattes och sammanträdde i London den 10 juli 1894. Judge var närvarande, "redo att", som överste Olcott sade, "låta en kompetent domstol undersöka och bedöma anklagelserna på basis av deras värde".
De anklagelser som hade framförts av dr Besant mot W Q Judge - enligt dr Besant grovt överdrivna av fiender till rörelsen och av sensationslystna journalister - var förbundna med mycket svåra problem inom ockultismen som få teosofer var kvalificerade att bedöma. Men det skulle vara fel att tro att Judge önskade eller försökte undvika en rättmätig undersökning av saken. Han förklarade att han hade ett fullständigt svar på varje punkt. Han sade:
...jag skall aldrig motsätta mig en saklig undersökning av en samling personer som har tillräcklig kunskap om ockultism och teosofi för att insiktsfullt kunna granska dessa ting. (Report of 8th Convention, American Section, 1894, s 41)
Han motsatte sig däremot på det kraftigaste en "tidningsprocess", ty en sådan medför ofta en förvanskning av rättvisan. I sitt tal till kongressen förklarade han också att under rådande förhållanden
tvingar mig den form som affären tagit att säga...att jag inte bara mottagit direkta meddelanden från mästarna under H P Blavatskys liv och även efter hennes död, utan också att jag vid vissa tillfällen upprepat dessa för vissa personer till deras egen ledning, samt att jag har lett en del av mitt eget arbete på grund av instruktioner från samma källor, fast utan att omnämna detta faktum.. (Report of 8th Convention, American Section, 1894, s 42)
När undersökningskommittén övervägde situationen fann den att det, eftersom anklagelserna var förknippade med tron på mahatmaernas existens, var omöjligt att pröva dem officiellt på grund av samfundets absoluta neutralitet. Konstitutionen var neutral på denna punkt såväl som på alla punkter utom beträffande det alltomfattande broderskapet. Den amerikanska kongressen hade framhållit detta i april, och undersökningskommittén erkände det oförbehållsamt. I ett försök att kringgå denna svårighet föreslogs tillsättandet av en informell hedersjury utan domsrätt, men detta förslag visade sig vara otillfredsställande för alla och övergavs snabbt. Slutligen gjorde dr Besant och Judge två "uttalanden" vid den europeiska kongress som då sammanträdde. Dessa uttalanden syntes lösa svårigheterna, och saken betraktades av medlemmarna i allmänhet som tillrättalagd på ett tillfredsställande sätt. Det stora problemet - den dolda men djupgående rivaliteten mellan dem som föredrog H P Blavatskys läror och metoder för andlig träning och dem som ville följa vägar med riktning mot Österlandets psykomentala och kanske även hatha-yoga-övningar - dryftades inte öppet, då den inte kunde bli föremål för juridiskt avgörande utan måste förbli en fråga om individuell övertygelse.
Det bör framhållas att dr Besant i sitt uttalande förklarade för kongressen att beskyllningarna hade blivit oerhört överdrivna av anonyma personer, och att hon inte på något sätt anklagade W Q Judge
för förfalskning i ordets vanliga mening, utan för att ha gett en vilseledande materiell form åt meddelanden som mottagits på psykisk väg från mästarna på olika sätt, utan att ha underrättat mottagarna om detta faktum. (Lucifer, XIV, 459-60, aug 1894)
Beträffande denna anklagelse, obetydlig som den var och endast utgörande en fråga om ockult teknik, synes det lämpligt att citera några uttalanden av mahatman K H i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett:
En annan av våra vanor när vi korresponderar med yttervärlden är att anförtro en chela uppgiften att överlämna brevet eller något annat meddelande, och att - såvida det inte är absolut nödvändigt - aldrig ägna det en tanke. Mycket ofta är t o m våra brev - såvida det inte är något synnerligen viktigt och hemligt - skrivna med vår handstil av våra chelaer. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 296)
Noterande M:s åsikt om er själv [Sinnett], uttryckt i några av hans brev - (ni får inte vara så absolut säker på att de, därför att de är skrivna med hans handstil, verkligen skrivits av honom personligen, även om varje ord naturligtvis godkänts av honom...) (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 232)
Liknande uttalanden om den materiella form i vilken chelaerna reproducerade instruktionerna från adepterna har gjorts av H P Blavatsky och andra. Det är fullkomligt klart att Judge följde en procedur som godkänts av mästarna ifall han verkligen skrev ned några telepatiska meddelanden från dem.
The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, som innehåller ovanstående instruktiva citat, hade inte publicerats 1894 fast Sinnett mottagit breven omkring tio år tidigare. Sinnett tog ingen del i Judges försvar. Han hyste föga eller ingen sympati för denne, vilket var att förvänta efter vad som är bekant om honom och hans kyliga förhållande till H P Blavatsky under hennes senare år. Hade mästarnas vittnesbörd angående metoderna för meddelanden genom chelaer framlagts för undersökningskommittén, skulle anklagelsen för att ha "givit en vilseledande materiell form åt meddelanden som på psykisk väg mottagits från mästaren" inte kunnat tillmätas någon betydelse.
Den europeiska kongressen slutade i yttre harmoni och med beslutet att enigt arbeta för teosofin.
Olyckligtvis varade detta önskvärda förhållande inte länge. I tidningar publicerades grovt förvrängda rykten och smädande artiklar rörande de föregivna söndringarna, skrivna av fiender till teosofin och byggda på dokumentarisk information som tillhandahållits av en suspenderad medlem av ES. Inom samfundet framträdde också olika partier. Dr Besant fullföljde ännu eftertryckligare sina anklagelser, och Judges försvarare understödde honom med kraft. Det blev snart uppenbart att ingen tillfredsställande förlikning kunde uppnås mellan de stridande partierna. En temporär delning framstod då som den enda lösningen. Detta ledde slutligen till ett beslut av den amerikanska sektionen att som "Teosofiska Samfundet i Amerika" i fortsättningen arbeta helt oberoende under W Q Judges presidentskap. Detta beslut fattades med 190 röster mot 9 vid bostonkongressen den 28 - 29 april 1895.
Ett stort antal av de engelska logerna anslöt sig omedelbart till samma parti och bildade "Teosofiska Samfundet i England" under samma ledarskap. Många loger och enskilda medlemmar på den europeiska kontinenten, liksom några i Australien, lämnade också Adyars jurisdiktion och förenade sig med de nya organisationer som understödde W Q Judge. Judge uttryckte den allmänna ståndpunkten i följande ord:
DEN TEOSOFISKA RÖRELSENS ENHET BEROR INTE PÅ NÅGON ORGANISATORISK ENHETLIGHET, UTAN PÅ ÖVERENSSTÄMMELSE I ARBETE OCH STRÄVAN. DET ÄR PÅ SÅ VIS VI SKALL "HÅLLA LÄNKEN OBRUTEN". (Report of the American Convention, 1895, s 24)