Kapitel 4
I juli 1872 anlände H P Blavatsky till Odessa där hennes släktingar då bodde. Precis arton månader hade förflutit sedan hennes tant mottagit det ockulta brevet. Hon kvarstannade omkring nio månader i Odessa och for sedan till Paris, där en kusin till henne bodde. Den 7 juli 1873 ankom hon till New York för att i detta moderna kraftcentrum och under ledning av sin mästare göra det nittonde århundradets nya stora ansats. Hon stannade i Förenta Staterna i mer än fem år, större delen av dessa i New York, och blev 1878 amerikansk medborgare.
Överste Olcott citerar en intressant bekräftelse av H P Blavatskys uttalanden om sina resor. Anna Ballard, en journalist, skrev 1892 som svar på hans förfrågan bl a följande:
Jag träffade henne i juli 1873 i New York, endast en vecka efter hennes landstigning. Jag var då anställd som reporter på New York Sun och hade fått i uppdrag att skriva en artikel om ett ryskt ämne. Under mitt sökande efter fakta fick jag genom en vän reda på denna ryska dams ankomst. Jag satte mig då i förbindelse med henne och inledde på så sätt en bekantskap som varade i flera år. Vid vårt första samtal sade hon att hon inte haft någon tanke på att överge Paris för Amerika förrän sista kvällen före sin avresa, men varför hon kom eller vem som brådstörtat sände iväg henne talade hon inte om. Jag kommer mycket väl ihåg när hon med en triumferande min utbrast: "Jag har varit i Tibet." Av vilken anledning hon kunde tro att det var någonting enastående, märkvärdigare än någon annan av de resor i Egypten, Indien och andra länder som hon berättade för mig om, kunde jag inte lista ut, men hon sade det med särskilt eftertryck och livlighet. Nu kan jag emellertid förstå vad det betydde. (Old Diary Leaves, I, 21)
En händelse vid amerikaresan visar den hjärtats godhet som var ett av hennes mest betecknande karaktärsdrag och det praktiska sätt på vilket hon gjorde broderskapet till "en levande kraft i sitt liv". Hon hade lagt ut nästan alla sina tillgängliga kontanter på en förstaklassbiljett. I Havre såg hon en kvinna med två barn i största förlägenhet. På förfrågan fick hon veta att kvinnan var på väg till sin make i Amerika, men hade blivit avlurad alla sina pengar genom förfalskade biljetter och lämnad utan hjälp och vänner. H P Blavatsky hade lärt sig att "underlåtandet av en barmhärtighetshandling är en dödlig synd", och då hon hade ont om pengar bytte hon genast sin förstaklassbiljett mot tredjeklassbiljetter för sig själv och den olyckliga familjen. Hur många personer med fina vanor skulle ha valt tredje klass med dess dåvarande trängsel och motbjudande förhållanden för att hjälpa en främling ur en svår belägenhet?
När hon anlände till New York fann hon inga medel väntande på sig, ty hennes far hade nyligen dött och följaktligen anlände inga pengar under en tid. Av den ryske konsuln kunde hon inte få något lån och under flera månader fick hon pröva på umbäranden, hänvisad till att bo i stadens fattigaste kvarter och livnära sig på att tillverka halsdukar.
Slutligen, i oktober 1874, var tiden inne för handling och hon blev beordrad att resa till Chittenden, Vermont, där de två ryktbara spiritisterna bröderna Eddy höll sina seanser. Överste Henry Steel Olcott, sedermera president för Teosofiska Samfundet, följde och refererade dessa seanser för New York Daily Graphic. Hennes sällsamma ansikte med dess prägel av inre kraft och kunskap fångade genast hans uppmärksamhet. Hon förstod att detta sammanträffande inte var en tillfällighet. Här var den man hon behövde till hjälp för det arbete som hon var sänd att utföra. Vid den tiden hade hon nästan glömt bort att tala engelska, även om hon kunde läsa språket ganska bra, och överste Olcott observerade att hon talade pariserfranska med en kanadensisk dam. Som han hade goda kunskaper i detta språk fann han en förevändning att tilltala henne, och en varm vänskap uppstod snart mellan dem. Det var inte något tillfälligt möte, och mahatman Morya berättade för Sinnett flera år efteråt hur det kom till stånd.
Då vissa av mästarna fann att ett av de cykliska tillfällena att väcka intresse för den "ockulta läran" förelåg, beslöt de efter någon tvekan att våga försöket. De högre "cheferna" hyste inte några större förhoppningar, men gjorde inga invändningar. Mästaren M skriver 1882:
Emellertid beslöts det att experimentet skulle utföras utan vår personliga ledning, att vi skulle avhålla oss från varje extraordinärt ingripande. Under våra spaningar efter lämpliga redskap fann vi i Amerika den man som kunde tjänstgöra som ledare - en man med stort moraliskt mod, osjälvisk och utrustad med andra goda egenskaper. Han var långt ifrån den bäste, men (som Mr Hume säger i HPB:s fall), han var den bäste som fanns tillgänglig. Till hans bundsförvant utsåg vi en kvinna med högst ovanliga och underbara gåvor. Jämte dessa hade hon stora personliga brister, men lika fullt (sådan hon var) fanns det inte någon annan som var bättre lämpad för denna uppgift. Vi sände henne till Amerika, förde dem samman - och försöket började. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 263)
Två år senare, när Sinnett närmade sig en kritisk period som uppkom genom hans brist på andlig förståelse och intuition, ansåg sig mästaren K H böra upprepa sin ovan anförda tribut till H P Blavatsky och Olcott:
De två är, låt oss säga, långt ifrån fullkomliga - i vissa avseenden raka motsatsen. Men de besitter något (förlåt den eviga upprepningen, men det förbises lika ofta) som vi blott alltför sällan funnit hos andra - OSJÄLVISKHET och en ständig villighet att uppoffra sig för andras bästa. Vilken "mängd synder" uppväger inte detta! Det är visserligen en truism, men likväl säger jag att vi endast i motgången kan upptäcka den verkliga människan... Den som vill komma i åtnjutande av högre undervisning måste vara en sann teosof i hjärta och sinne, inte endast till skenet. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 370)
Överste Olcott var advokat med en framgångsrik praktik, som han övergav några år efter det han med själ och hjärta börjat ägna sig åt teosofin. Han hade ett gott namn som soldat i inbördeskriget och senare som tjänsteman i krigsdepartementet. Hans bok People from the Other World, en berättelse som bland annat handlar om hans upplevelser på Eddys lantgård där han träffade H P Blavatsky, gjorde starkt intryck på personer som hyste intresse för psykisk forskning.
Utrymmet i föreliggande bok är för litet för att tillåta en uttömmande studie av mysteriet H P Blavatsky - den synnerligen okonventionella ryska personligheten å ena sidan och den andliga intelligens vilken mästarna vid flera tillfällen hänvisar till som "vår broder HPB" å den andra. Men med tanke på det förtal som riktats mot henne, kan några ord till hennes försvar dock vara på sin plats.
Beträffande hennes utomordentligt sammansatta natur och dess skenbara motsägelser fick Sinnett 1881 en värdefull vink, och om han förstått dess djupa innebörd hade mycket missförstånd från hans sida kunnat undvikas. Mästaren K H skrev till honom:
Även om tiden ännu inte är fullt mogen för att låta er få del av hela hemligheten...på grund av den orättvisa och det onda som skett, har jag fått tillåtelse att låta er fånga en glimt bakom slöjan. Hennes tillstånd [lättretlighet, bristande försiktighet etc] är nära förbundet med hennes ockulta träning i Tibet och det faktum att hon sändes ut ensam i världen för att gradvis bereda marken för andra... Jag ber er därför besinna vad hon sökte förklara... nämligen det faktum att de sju principerna ingår i den fullständiga mänskliga varelsen. Nu kan ingen man eller kvinna, såvida han eller hon inte är en initierad av den "femte cirkeln", lämna landet Bod-Las områden och återvända till världen fullständig - om uttrycket tillåts. Åtminstone en av vederbörandes sju satelliter måste lämnas kvar av två orsaker: för det första för att utgöra den nödvändiga förbindelselänken, överföringens ledningstråd - för det andra som den säkraste borgen för att vissa saker aldrig skall bli spridda. Hon är inget undantag från regeln, och ni har sett ett annat exempel - en högt intellektuell man - som måste lämna ett av sina höljen efter sig, av vilken anledning han anses högeligen excentrisk. Uppförandet och tillståndet hos de återstående sex beror på deras inneboende egenskaper, de psyko-fysiologiska särdragen hos personen i fråga, isynnerhet sådana idiosynkrasier som överförs genom vad modern vetenskap kallar "atavism". I överensstämmelse med mina önskningar gjorde min broder M genom henne ett visst erbjudande till er, som ni kanske kommer ihåg. Om ni blott hade antagit det, skulle ni när som helst under en timmes tid eller längre kunnat samtala med den verkliga baitchooly (den verkliga, fullständiga individen) i stället för den psykologiska krympling som ni nu har att göra med . (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 203-4)
Ovanstående torde erbjuda den intuitive läsaren många tänkvärda synpunkter.
I Old Diary Leaves gör överste Olcott en egendomlig anmärkning som möjligen hänför sig till dessa plötsliga förändringar och den psykologiska krymplingen hos H P Blavatsky:
...när en viss underbar psyko-fysiologisk förändring inträdde hos HPB som jag inte har rätt att omtala och som ingen hittills misstänkt, även om de åtnjutit hennes vänskap och fulla förtroende... (Old Diary Leaves, I, 18)
H P Blavatsky var ingen tjockhudad, känslolös cyniker utan en intensivt generös och varmhjärtad själ, ögonblickligen redo att ge den hjälp hon kunde när hon hörde att någon var i nöd. Man känner exempel på att hon t o m tog på sig skulden för andras dåraktiga handlingar för att rädda oskyldiga människor från skandal. För att urskulda andras försummelser kunde hon säga att hon kanske skulle ha begått ännu värre misstag i deras ställe, och att hon i så fall vore mer att klandra därför att hon fått bättre träning. Hon anklagades aldrig för att ha visat den minsta lust att hämnas, inte ens på dem som ljög om henne och förrådde henne. Trots hennes vulkaniska temperament och plötsliga vredesutbrott mot överste Olcott och andra när hon blev upprörd över deras pratsjuka eller liknande svagheter, framträder den djupare, klara och lugna opersonligheten hos hennes sanna jag på ett ovedersägligt sätt. Olcott frågade en gång varför inte hennes hetlevrade temperament underkastades en varaktig kontroll och fick från en av mästarna ett svar, vars innebörd han återger:
...ett sådant förfaringssätt skulle ofelbart leda till att hon dog av slag. Kroppen var vitaliserad av en brinnande och befallande ande, en som från barndomen inte tålde några band, och om den överflödande fysiska energin inte fick fritt utlopp skulle resultatet bli ödesdigert... De enda personer som hon verkligen vördade var mästarna, och t o m mot dem var hon vid vissa tillfällen så stridslysten att de blidare bland dem inte önskade träda i beröring med henne när hon var på det humöret. Att komma i det sinnestillstånd då hon kunde stå i öppen förbindelse med dem hade - som hon patetiskt försäkrade mig - kostat henne åratal av den mest desperata självbehärskning. (Old Diary Leaves, I, 258)
Fastän det psykologiska "krymplingskap" som mästaren K H antydde kunde utgöra hindret, så böjde sig dock, när det blev fråga om den mission hon var kallad att utföra, hennes personlighet fullständigt under hennes högre naturs vilja och syfte. Denna "sammansatthet" gav upphov till många av de paradoxala tilldragelser i hennes liv som väckte kritik. Hennes kritiker förstod inte det faktum att den självuppoffrande och hängivna varelsen "HPB" inte alltid var synlig genom personligheten "H P Blavatsky". Själv var hon noga medveten om detta. I sitt personliga exemplar av Tystnadens röst skrev hon följande dedikation: "Från HPB till H P Blavatsky utan några vänliga hälsningar."
I sina försök att förklara detta för A P Sinnett skrev hon:
Inbillar ni er att ni, därför att ni, som ni tror, rannsakat mitt fysiska skal och hjärta, och på grund av er förmåga att analysera människonaturen - någonsin trängt innanför den yttersta huden kring mitt verkliga jag? Ni tar grundligt miste om så är fallet... Vad jag menar är: ni känner mig inte. Ty vad som än finns inunder den ["den frånstötande klippan"], så är det inte vad ni tror... Jag (det inre sanna "jaget") är som i ett fängelse. Jag kan inte visa mig sådan jag är, hur mycket jag än önskade det. Varför skall jag då, om jag nu talar för mig sådan jag är och känner mig vara, varför skall jag göras ansvarig för den yttre fängelsedörren och dess skenbara utseende, eftersom jag varken tillverkat eller dekorerat den? (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 465-6)
Under samfundets första år skrev den egyptiske mästaren Serapis (kallad "Maha Sahib") till överste Olcott, som uppenbarligen var förbryllad över hennes uppträdande:
Stackars, stackars syster! En kysk och ren själ - en pärla innesluten i ett skrovligt skal. Hjälp henne att avkasta detta sken av skrovlighet, och vem som helst skulle bli bländad av det gudomliga ljus som döljer sig under denna bark. (Letters from the Masters of the Wisdom, II, 36-7)
G de Purucker sammanfattar den högre sidan hos denna "sällsamma kvinna", HPB:
Det märkliga något, den märkliga varelse, det märkliga väsen som fanns inom H P Blavatsky och arbetade genom henne, kom från Shambhala, från den hierarkin. Jag syftar nu inte på kvinnan, på den fysiska kroppen, och inte heller på den personlighet som föddes i Ryssland. Jag syftar på det underbara något som inkarnerade i den kroppen, och som lämnade en del av "sig själv" kvar och psykiskt handikappad gick ut i världen, i detta avseende lydande en arkaisk lag. Detta var skälet till att hon blev så missförstådd. Denna varelse utförde sitt arbete i världen när den rätta cykliska tidpunkten att framträda bland människorna var inne, nämligen i början av en ny messiansk cykel. (Den hemliga lärans grundtankar, 419)
På ett annat ställe skriver G de Purucker:
Tror någon att HPB, att den ryska kropp som de flesta kallar HPB, var budbäraren från Logen? Vilken orimlighet! Inte ens hennes mäktiga karaktär, hennes stora och ädla själ, som alla vilka verkligen kände henne ägnar sin kärlek och vördnad - inte ens denna var budbäraren, utan det avatariska något, den tid efter annan framträdande ande-själ som använde henne och arbetade genom henne, just därför att hon var så stor, just därför att hon var en chela, just därför att hon var det villiga och själv-valda offer som givit sig själv som ett villigt instrument för ett upphöjt syfte.
Några av egendomligheterna i hennes yttre personlighet, "masken", irriterade ofta främlingar, eftersom hon ofta använde ett mycket osminkat språk till dem vilkas hyckleri och själviska egenkärlek var som en öppen bok för henne. Men hon hyste inga känslor av verklig illvilja ens mot sina mest samvetslösa förföljare. T o m hennes kritiker erkände att om hennes värsta fiende skulle komma och be henne om hjälp (vilket några faktiskt gjorde!), så var hon redo att bistå honom på alla sätt. Mästaren M berättade för Sinnett att hon skulle ha besparat sig många bekymmer om hon varit mer diplomatisk i sitt tal:
...om hon vore något mer av en född lögnerska - så kunde hon ha varit lyckligare och för länge sedan vunnit större framgång. Men det är just där som skon klämmer, sahib. Hon är alltför sann, alltför uppriktig, alltför oförmögen att förställa sig, och nu korsfästes hon dagligen för det... Martyrskap är angenämt att bevittna och kritisera, men svårare att uthärda. Det har aldrig funnits en kvinna, mer orättvist förtalad än H[P]B. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 272-3)
För att väcka en lärjunge till medvetande om hans brister tvekade hon inte att i sin egenskap av lärare strängt tillrättavisa honom - om hon såg ett löfte om något bättre - och de som hade förstånd att uppskatta hennes allvarliga önskan att hjälpa var djupt tacksamma för hennes oförskräckta frispråkighet. Den verklige läraren strävar att uppväcka det inre, gudomliga Jaget, oberoende av om lärjungen tycker om det eller inte, medan den falske smickrar den lägre personligheten för att vinna makt eller popularitet. Den förre kan ofta dra sig tillbaka för en tid, som H P Blavatsky gjorde under tränandet av sin mest uppskattade lärjunge W Q Judge, eller uppträda på ett föga tilldragande sätt för att lärjungen skall följa sanningen för dess egen skull och inte av någon personlig bevekelsegrund som t ex lärarens gunst eller lovord. Madame David-Neel och några andra som - om än i ringa grad - trängt bakom slöjan i Tibet och Indien, talar om hur de högre yogierna och lamorna ibland använder drastiska metoder vid träningen av sina mest lovande lärjungar, metoder vilka framstår som nästan obegripliga i Västerlandet. Även den av zenbuddhismen i Japan praktiserade disciplinen för utvecklandet av opersonlighet är grundad på liknande principer.
Överste Olcott, vars personliga beröring med så många österlänningar bekräftar allt detta, skrev:
...ingenting är så försvagande som att uppmuntra känslan av att vara beroende av andra, av andras visdom, andras rättfärdighet. Det är i hög grad fördärvligt och lamslår alla bemödanden. Nu finns det en metod som följs i yogaskolorna i Indien och Tibet, nämligen denna: mästaren ger till en början ingen som helst uppmuntran åt den blivande lärjungen, han kanske inte ens ser åt honom, och det händer ofta att personer själva sluter sig till en yogi som chelaer trots dennes försök att köra bort dem, eller i varje fall trots förebråelser och åtminstone skenbart ovänlig behandling från yogins sida. (Old Diary Leaves, IV, 333-4)
Det finns lärorika berättelser om hur H P Blavatsky sökte bereda sina seriösa lärjungar tillfällen att genom egna ansträngningar övervinna högmod (en djupt rotad orsak till svårigheter), dåligt humör, avund och alla de till synes mindre fel som måste övervinnas vid de första stegen på Vägen. En lärjunge erkände öppet att hon vid ett tillfälle så strängt prövade hans sinnesjämvikt genom skenbara oförrätter och barsk behandling att han till sist förlorade sin självbehärskning, klagade och begärde en förklaring eller en ursäkt. Hon blev ögonblickligen helt lugn, såg forskande på honom och sade: "Och du vill bli ockultist!" Han insåg genast innebörden av hennes egendomliga uppträdande och förstod att han hade misslyckats i ett av de enklaste proven. Men han var tacksam för detta tillfälle och drog fördel av det.
Den sanna vägen, den ockulta vägen, förklaras av H P Blavatsky leda till:
...kunskapen om vad som är rätt och orätt och att göra en klar åtskillnad mellan det goda och det onda, en väg som också leder människan till den makt genom vilken hon kan utföra det goda hon vill, ofta t o m utan att till synes lyfta ett finger. (Lucifer, II, 150, april 1888)
...Ockultismen skiljer sig från magin och andra hemliga vetenskaper som den härliga solen skiljer sig från en talgdank, som människans oföränderliga och odödliga ande - återspeglingen av det absoluta, orsakslösa och outgrundliga alltet - skiljer sig från den dödliga jordklumpen, den mänskliga kroppen. (Lucifer, II, 174, maj 1888)
[För dem som inte övervunnit sina passioner och för dem som är "döva för mänsklighetens röst"] kan visdomens gyllene port lätt förvandlas till den vida port och den breda väg "som leder till fördärvet", och "många är de som inträder genom densamma". Det är till denna port som de ockulta övningar leder, vilka utförs av själviska motiv i frånvaron av det återhållande och välgörande inflytandet från atma-vidya. (Lucifer, II, 181, maj 1888)