Kapitel 5
Kort efter sin återkomst till New York från Eddys farm i Chittenden träffade H P Blavatsky åter överste Olcott. På hennes begäran presenterade han sin vän William Quan Judge, en ung advokat av irländsk härstamning som nyss börjat sin praktik. Alltifrån sitt första möte med Olcott försökte hon öppna hans ögon för den verklighet som dolde sig bakom spiritisternas fenomen och ge honom en antydan om den teosofiska förklaringen till dessa, såvida de var verkliga. Slutligen godtog han hennes förklaring. Hon skriver:
Jag sändes avsiktligt till Amerika och till bröderna Eddy. Där fann jag Olcott förälskad i andar... Jag var beordrad att låta honom förstå att andliga fenomen utan ockultismens filosofi var farliga och vilseledande. Jag bevisade för honom att allt vad medier kunde göra med andarnas hjälp kunde andra göra utan några andar alls, att klockringning och tankeläsning, liksom knackningar och andra fysiska fenomen, kunde åstadkommas av vem som helst som hade förmågan att agera i sin fysiska kropp medelst den astrala kroppens organ, och att jag ägt denna förmåga sedan jag var fyra år gammal, vilket hela min familj vet. Jag kunde få möbler att röra sig och föremål att synbarligen förflytta sig, och mina astrala armar som stödde dem förblev osynliga. Allt detta innan jag ens visste något om mästarna. (The Path, X, 369, mars 1896)
Hennes inställning till W Q Judge var en helt annan. Fastän han var intresserad av ockultism och studiet av naturens dolda sidor var han inte "förälskad i andar". Han förstod genast hennes mission, något som framgår av följande ord från hans bidrag till hennes minne:
1874, i New York, träffade jag HPB för första gången i detta livet... Det var hennes ögon som fängslade mig, ögonen hos en som jag måste ha känt under för länge sedan förflutna jordeliv. Hon såg igenkännande på mig denna första timme, och alltsedan dess har den blicken aldrig undergått någon förändring. Inte som en filosofiskt spörjande trädde jag inför henne...utan som en vilken under långa vandringar genom livets korridorer sökte de vänner som kunde visa var planerna för arbetet hade gömts. Och trogen sin kallelse gav hon ett gensvar, avslöjade än en gång planerna, framlade dem enkelt utan några ord till förklaring och fortsatte arbetet...det var lärare och lärjunge, äldre broder och yngre, båda vända mot ett och samma mål, men hon med den makt och den kunskap som endast tillkommer lejon och vise. (Lucifer, VIII, 290, juni 1891)
Och om hennes karaktär skriver han:
Att hon alltid vetat vad världen skulle göra sig skyldig till i form av skvaller och förtal visste jag också, ty 1875 omtalade hon för mig att hon då var i färd med att ge sig in i ett företag som skulle åsamka henne oförtjänt förtal, oförsonlig illvilja, oavbruten oförståelse, ständigt arbete och ingen världslig belöning. Ansikte mot ansikte med detta bars hon likväl framåt av sitt lejonhjärta...
Mycket har sagts om hennes "fenomen", vilka somliga förnekat och andra påstått vara konststycken och bedrägeri. Eftersom jag har känt henne i många år och privat sett henne framkalla fler olika fenomen än alla hennes övriga vänner tillhopa haft turen att bevittna, vet jag att hon hade kontroll över naturlagar som är okända för vetenskapen, och jag vet också att hon aldrig skröt med sina krafter, aldrig utbasunerade dem, aldrig offentligt rådde någon att eftersträva deras förvärvande, utan alltid vände deras blickar som kunde förstå henne till ett liv i altruism, grundad på kunskapen om den sanna filosofien. Om världen tror att hon tillbringade sina dagar med att bedra sina anhängare genom föregivna fenomen, så är det uteslutande därför att hennes okloka vänner mot hennes uttryckliga önskan släppte ut underbara historier om "mirakler", som inte kan bevisas för en skeptisk allmänhet och som inte utgör eller någonsin utgjort samfundets syfte mer än några andra vanliga händelser i H P Blavatskys liv.
Hennes syfte var att höja släktet. Hennes metod var att möta tidsandan sådan hon fann den genom att steg för steg söka leda den framåt, att söka ut och uppfostra några få som kunde föra hennes verk vidare med nit och visdom, att grundlägga ett samfund vars bemödanden - hur ringa det självt må vara - skulle i samtidens tankeliv ingjuta visdomsreligionens idéer, läror och terminologi... (The Path, VI, 67-8, juni 1891)
En amerikansk journalist ger en intressant skildring av H P Blavatskys utseende och sätt att uppträda vid denna tid. Vi anför några få avsnitt ur denna:
Madame Blavatsky gjorde, utan att vara vacker i vanlig mening, ett utomordentligt starkt och fängslande intryck. Högvuxen och ståtlig, förde hon sig med drottninglik värdighet. Hennes huvud var stort och under en bred, intellektuell panna strålade ett par stora, lysande blå ögon, vilkas sällsamma andliga uttryck fascinerade alla... Hon kunde ha varit under fyrtio, men med den fysiska vigören och spänsten förenade hon ålderns mentala mognad...
Det var i dessa rum, sedermera familjärt kallade "Lamaseriet" (ett namn som används om buddhistiska kloster i Tibet) som en lysande samling intellektuella stundom träffades på kvällen... Värdinnan ägde förmågan att i sin konversation utveckla en sällsynt magnetisk kraft, och ingen tröttnade någonsin på att lyssna till hennes fängslande berättelser om sina upplevelser i många länder, till hennes åsikter om livet och konsten eller hennes förklaringar av Österlandets ockultism. Hon var en överlägsen språkbegåvning som de flesta ryssar, och hon visade prov på en djup kunskap om gammal och modern litteratur från alla länder. Hon var väl förtrogen med den tyska och franska filosofin, och hennes kommentarer till de stora tänkarnas arbeten uttryckte många idéer av slående kraft och originalitet. Ibland underhöll hon sina gäster med musik, och hennes pianospel var alldeles avgjort en stor musikers. [Citerat i World Theosophy, I, 657-8, aug 1931]
Journalisten ger sedan en förteckning på berömt folk som var närvarande vid hennes mottagningar. Den upptar sådana namn som professor Weiss vid universitetet i New York, Thomas A Edison (sedermera medlem av Teosofiska Samfundet), dr Alexander Wilder, earlen av Dunraven, Edwin Booth, Edward Bierstadt, Laurence Oliphant, earlen av Dufferin (senare vicekung av Indien), m fl bemärkta män inom litteratur, konst och andra bildningsområden.
Ryktet sade att hon ägde ovanliga mystika krafter, och likväl var hon inte ett transmedium. Ibland kunde hon utföra ett psykiskt experiment för att illustrera en punkt i framställningen, men i motsats till de vanliga medierna bibehöll hon alltid sitt personliga medvetande, även när mästarna talade med hjälp av hennes röstorgan. Hon sade att hon stod bredvid och betraktade det hela. Hennes förmögenheter var tränade och stod under hennes egen kontroll. Till en början visade hon sin förmåga att använda paranormala krafter endast för ett fåtal privata vänner, ty hon hade blivit ålagd att inte ge för stor offentlighet åt sin förmåga att utföra fenomen. Hennes "salongsexperiment" i ockultism kunde jämföras med det slags experiment som brukar utföras vid populära föreläsningar i kemi, under det att de avancerade demonstrationer som hon utförde för sina två betrodda lärjungar, Olcott och Judge, huvudsakligen tjänade till deras personliga undervisning och utfördes på klarare eller mer tekniska sätt så att säga. Judge såg dock djupare än den äldre mannen beträffande sakens ockulta sida, ty han säger rörande en viss privat undervisning som han mottagit:
.Jag tror inte det gjordes bara för min skull, utan snarare att hon under den första tiden lade ut kraftledningar över hela landet, och jag var lycklig nog att befinna mig i centrum av energien och bevittna krafternas spel i synliga fenomen. (Lucifer, VIII, 290, juni 1891)
Efter en tid fick H P Blavatsky instruktioner om att visa några s k "tecken och under" på ett mer öppet sätt i avsikt att väcka uppmärksamhet bland de djupast tänkande vetenskapsmännen och filosoferna, som kanske skulle förstå att det här var frågan om någonting nytt för studiet av människans inre natur - någonting helt skilt från och överlägset de föraktade mediala fenomenen, men likväl något paranormalt. Hennes egen förklaring till detta försök är belysande:
Man antog att intelligent folk, isynnerhet bland vetenskapsmännen, var benägna att medge tillvaron av ett nytt och högeligen intressant fält för forskning när de bevittnade hur fysiska effekter, som de inte kunde förklara, framkallades genom en viljeakt. Man antog att teologer skulle välkomna ett bevis...för att själen och anden inte är skapelser av deras inbillning och framkallade av okunnighet om människans fysiska konstitution, utan väsensenheter lika verkliga som kroppen och mycket betydelsefullare. Dessa förväntningar uppfylldes inte. Fenomenen blev missförstådda och vanställda, såväl vad beträffar deras natur som syfte.
...Man hoppades att denna demonstration av naturkrafter som ligger dolda under ytan...skulle leda till undersökningar av dessa krafters natur och lagar, okända för vetenskapen men fullständigt kända för ockultismen...
...En ockultist kan framkalla fenomen, men han kan inte förse världen med hjärnor och inte heller med den intelligens och det förtroende som är nödvändiga för att förstå och uppskatta dem. Därför är det inte förvånande att order kom att fenomenen skulle upphöra och att teosofins idéer för framtiden skulle vila på sina egna inneboende förtjänster. (Lucifer, I, 504, 506, febr 1888)
På 1870-talet var föga eller inget känt om österländsk yoga och äkta magi, ämnen som numera tilldrar sig så allmänt intresse att otaliga förfalskningar har framträtt och lockar den oförsiktige på avvägar. HPB:s förberedande arbete i Amerika hade till syfte att vända spiritisternas uppmärksamhet bort från enbart fenomen till en högre form av verkligt andlig tankeverksamhet, till en spiritism "efter mönstret av det forna Alexandria med dess theodidaktoi, dess Hypatia och porfyrister". Hon ville med andra ord vända spiritisternas uppmärksamhet till teosofin, vilken omfattar den moderna spiritismens fenomen som en liten del av ett oändligt mycket större fält. Hon skrev: "Jag sändes från Paris till Amerika i syfte att bevisa fenomenen och deras verklighet och bevisa misstagen i spiritisternas andeteorier." (Old Diary Leaves, I, s 13)
Hon skänkte sitt erkännande åt många av de spiritister som höll fast vid sin tro på psykiska fenomen, men hoppades samtidigt att de skulle välkomna den nya filosofi som hon förde med sig från Österlandet, vilken inte förnekade deras fenomen utan förklarade dem i ljuset av en större kunskap. Hennes offentliga arbete började med hennes deltagande i den pressfejd som rasade mellan spiritisterna och skeptikerna. Hon försvarade kraftfullt möjligheten av fenomenen och uppriktigheten hos somliga medier, samtidigt som hon avslöjade notoriska bedrägerier. Spiritisterna kände att de hade fått en värdefull bundsförvant, men olyckligtvis förkastade många henne och hennes läror när hon började kritisera deras hypoteser rörande "andarnas återkomst", och ännu häftigare när hon klart och tydligt började förkunna återfödelseläran.
Några av de mest framstående spiritisterna i Amerika och England, t ex Mrs Hardinge Britten, Henry J Newton, C C Massey, dr Carter Blake och Mrs Hollis Billing, utförde ett gott arbete då det gällde att starta Teosofiska Samfundet. Andra blev hennes varma anhängare, t ex forskaren och mediet Stainton Moses (känd som "M A Oxon"), en högt begåvad man av otadligt rykte, utgivare av Light och medlem av londonuniversitetets lärarkår. Han förblev under hela sitt liv en vän till H P Blavatsky och överste Olcott, även om han inte erkände alla teosofins läror. Det står mycket om honom i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett.
En spiritist som tycktes bli en värdefull medhjälpare var den unge Gerry Brown, utgivare av The Spiritual Scientist, en tidning ägnad åt de filosofiska idéerna bakom de psykiska manifestationerna snarare än åt fenomenen själva. I maj-numret 1875 står till exempel följande:
Det sägs att en eller flera österländska spiritister i hög ställning nyligen anlänt till vårt land. De anses besitta djup kunskap om den inre upplysningens mysterier, och det är inte omöjligt att de skall upprätta förbindelser med dem som vi är vana att betrakta som ledarna i spiritistiska angelägenheter. Om ryktet talar sant kan deras ankomst uppfattas som en stor välsignelse, ty efter ett kvarts sekel av fenomen är vi nästan helt utan en filosofi som kan förklara dem eller kontrollera deras förekomst. (The Theosophist, LIV, 328-9, dec 1932)
H P Blavatsky skrev i marginalen: "At[rya] och Ill[arion] passerade New York och Boston, därifrån genom Kalifornien och Japan tillbaka. M visar sig dagligen i sin kamarupa." Atrya och Illarion är namnen på två av mästarna. M är mahatman Morya, hennes personliga lärare.
Brown fick av mästarna det särskilda privilegiet att arbeta sida vid sida med H P Blavatsky och överste Olcott, men olyckligtvis visade han sig inte mogen att dra fördel av detta ovanliga tillfälle. Förstklassiga litterära bidrag förvärvades för hans kämpande tidskrift, pengar skänktes av H P Blavatsky och överste Olcott för bestridandet av utgifter, men till ingen nytta. Han försvinner ur vår synkrets 1876. H P Blavatsky gör den bitande anmärkningen:
Flera hundra dollars från våra fickor slösades på utgivaren, och han bereddes möjligheter att genomgå en mindre "diksha" [initiation]. Då detta visade sig vara till ingen nytta - bildades Teosofiska Samfundet. ...mannen kunde ha blivit en MAKT men föredrog att förbli en ÅSNA. De gustibus non disputandum est. (The Theoophist., LIV, 332, dec 1932)